12
maj
Seneste opdatering: 13/5-12 kl. 0023
39 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den svenska journalistkåren är i kris. Eller borde vara det. Allmänhetens förtroende för journalisterna sjunker som en sten och ligger nu på bottennivån 23 procent. Det visar SOM-institutets förtroendeundersökning. 77 procent av allmänheten litar alltså inte på den verklighetsbild som journalisterna serverar dem. Det gör allmänheten helt rätt i, och det borde allvarligt bekymra journalisterna. En allsidig och korrekt journalistik som granskar makten är en av grundpelarna i en fungerande demokrati.

Men hur ska en objektiv och saklig granskning av makten gå till när journalistkåren dels själv har blivit en del av denna makt, dels färgas av en fullkomligt hårresande bias genom egna politiska partisympatier? Journalisternas partisympatier avviker väsentligt från befolkningen i övrigt. Av den svenska allmänheten sympatiserar 45 procent med de röd-gröna partierna (vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet). Bland journalisterna är siffran uppseendeväckande 70 procent. Vänsterns dominans inom journalistkåren är förkrossande, visar en undersökning av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet. 56 procent – mer än hälften – av journalisterna sympatiserar med de mest extremistiska och verklighetsfrånvända partierna av alla – vänsterpartiet och miljöpartiet. Störst är sympatierna för miljöpartiet, 41 procent. Det är en ökning med 19 procent sedan den förra undersökningen 2005 (som innebar en fördubbling redan då), och 29 procent mer än den svenska allmänheten.

I opartiskhetens högborg frodas vänstersympatierna

I den förmenta saklighetens och opartiskhetens högborg, Sveriges radio, sympatiserar 54 procent av journalisterna med miljöpartiet. Totalt sympatiserar 82 procent av radiojournalisterna med det rödgröna blocket. SVT-journalisterna är snäppet värre: 83 procent sympatiserar med de rödgröna. Inte oväntat toppar den mest utflipprade kategorin av alla, kulturjournalisterna, vänstersympatierna med 84 procent. Det här är inga nyheter för mediekonsumenter som dagligen tvingas konstatera vänsterperspektivets totala dominans i det som vräks ut från den licensfinansierade public service, det vill säga SR och SVT. Det är bara en bekräftelse på hur den politiska identifikationen bakom vänsterpropagandan ser ut.

När journalisterna blev en del av etablissemanget

Hur blev det så här? Den stora förändringen kan spåras tillbaka till 1960-talet när journalistutbildningen förstatligades och förlades till högskolor. Innan dess hade journalister i allmänhet ingen speciell utbildning. De var murvlar som inte åtnjöt särskilt högt anseende. I och med att journalisterna blev välavlönade akademiker bytte de klasstillhörighet. De kom att smidigt och elegant sälla sig till den medelklass som tillsammans med politiker, näringsliv och fackföreningsrörelse utgör samhällets etablissemang.

Ett annat fenomen som kom ungefär samtidigt med högskoleutbildningen var televisionens genombrott i de svenska hemmen. Plötsligt blev journalister synliga i tv-rutan och därmed idoler och kändisar. De steg in i våra vardagsrum och blev föremål för den särskilda sorts magiska avgudadyrkan vi ägnar kända ansikten via ett av modernitetens altare, tv-apparaten. Olle Björklund (1916-1981) blev så populär bara genom att läsa nyheterna i Aktuellt att han började turnera i folkparkerna. Det ledde till att han fick sparken från Sveriges Television.

Det politiska hyckleriet frodas i svindyra bostadsrätter

Det finns en djup paradox mellan journalisternas liv och deras partisympatier. Journalister lever i allt väsentligt ett småborgerligt medelklassliv i skyddade enklaver. Som del av ett medelklassetablissemang skyr de förorterna som pesten och distanserar sig därmed effektivt från den mångkultur som de utåt vurmar så kraftfullt för. Nästan hälften av hela journalistkåren, 42 procent, bor i Stockholms län, jämfört med 21 procent av befolkningen i övrigt. Nitton procent bor i Stockholms innerstad, jämfört med 3 procent av den övriga befolkningen. Sveriges journalisttätaste stadsdel är Söder i Stockholm, enligt Kerstin Ekbergs rapport ”Här bor journalisterna” (Simo).

På det gamla Knivsöder och i andra populära stadsdelar har journalisterna blivit ett latteetablissemang som rör sig mellan redaktionerna, kaféerna, innekrogarna, dyrt upprenoverade bostadsrätter med kakelugnar, stuckaturer och trägolv och de noggrant utvalda högstatusskolor där de placerar sina barn i enlighet med det fria skolvalet som de utåt kritiserar. Ett i alla avseenden borgerligt innerstadsliv i bekväma våningar med RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Men det politiska hyckleriet frodas i de svindyra bostadsrätterna. 41 procent av journalisterna framlever sina dagar inneslutna i miljöpartiets gröna illusion – men skulle sannolikt inte klara sig ett enda dygn på landet utan det ständiga självbespeglandet bland människor av sin egen sort, eller utan den kära stadsjeepen, centralvärmen och sushin från närmaste fast food-ställe.

Som kompensation driver journalisterna ett offerperspektiv

Som ett uttryck för ett förmodligen omedvetet behov av kompensation för sitt borgerliga liv driver journalisterna genomgående ett offerperspektiv. Det är synd om alla. Alla har rätt till allting. Alla utlänningar som vill ska ha rätt att bo i Sverige och bli försörjda av svenska skattebetalare. Annars är de offer för rasism och diskriminering. Sverige ska vara hela jordens socialbyrå. Särskilt synd är det om muslimer, och alldeles särskilt synd om muslimska våldtäktsmän som grovt våldfört sig på svenska kvinnor och därför riskerar att utvisas. Däremot är det aldrig synd om brottsoffren. Islam är fredens och kärlekens religion. Det är Sveriges ansvar att ta hand om de skäggiga överåriga ”barn” och bluffmakare från Afghanistan, Afrika och Irak som i ständigt ökande omfattning söker sig hit men märkligt nog inte är lika intresserade av våra nordiska grannländer.

”Helena Giertta – journalistikens Bagdad Bob”

Själva avfärdar journalisterna konsekvent, ilsket och reflexmässigt alla misstankar om att deras politiska övertygelse skulle ha någon som helst påverkan på hur de sköter sitt professionella uppdrag. Istället för att ta till sig av kritiken och idka självprövning förnekar journalisterna att det finns några problem. Allmänhetens berättigade kritik kallas genomgående ”hat”. När resultatet av förtroendeundersökningen kom gick Helena Giertta, chefredaktör för journalisternas fackförbundstidning Journalisten, ut som en storslaget snidad galjonsfigur på förnekelsens slagskepp i ett lika insiktslöst som patetiskt försvar för sin yrkeskår.

”Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten?” ylade hon.

Ja hur kommer det sig? Helena Giertta, som enligt en kommentar i journalisten.se kvalificerar sig som journalistikens Bagdad Bob, slår utan minsta eftertanke ifrån sig kritiken:

”Jag har vant mig vid journalistföraktet i många nätforum, men kan inte acceptera det låga förtroendet för yrket i stort. Jag undrar om det finns någon yrkesgrupp som så intensivt diskuterar sig själv och försöker förändra sig så mycket som journalister gör.”

Därefter griper hon desperat efter en räddningsplanka och introducerar lyteskomik på ledarplats:

”Kanske kan siffrorna förklaras av mätfel i undersökningarna.”

Nittiotre kritiska kommentarer

Dessvärre föreligger såvitt känt inga mätfel i förtroendeundersökningen. Nittiotre kritiska kommentarer inflöt till journalisten.se. Alla med hård och välartikulerad kritik mot att journalister ljuger, undanhåller, vinklar, utelämnar och förskönar. Det här är några av dem:

Lena Johansson:

”Kvittar hur många år ni går i skolan. Så länge ni gömmer undan sanningen och ljuger folk rakt upp i ansiktet kommer trovärdigheten att vara noll. Hur kan det komma sig att ni har utsett er själva till att uppfostra svenska folket? Det är ni inte kapabla till. Vi kan tänka så bra själva. Vad ni är i dag är: åsiktspoliser.”

Peter:

”Journalister i Sverige ljuger medvetet, manipulerar, förtiger sanningar, vitpixlar bilder på mörkhyade brottslingar (eller skriver inte alls om deras brott, såsom den brutala massvåldtäkten i Mariannelund). Ni lever i en bubbla, och bara ett fåtal vågar sticka ut och skriva sanningen, till exempel Ulf Nilsson, men dessa mobbas eller får helt enkelt sparken. Istället för att granska våra makthavare har ni blivit regimens (7-klöverns) propagandamegafoner. Att ni inte skäms.”

”Inte bara det som skrivs utan det ni väljer bort”

Svenskensov:

”Sanningen är sekundär inom svensk journalistik, och era egna politiska åsikter genomsyrar hela den mediala diskursen. Det är inte bara det som skrivs, utan det ni väljer bort. Inte för att det är oviktigt för allmänheten, men för det faktum att den informationen inte passar in i er låtsasvärld. Ni skall granska, inte uppfostra, ni skall hålla er till sanningen, inte försköna.”

Kenneth:

”Ni gör ju bara nyheter som intresserar er egen sort. Lägg till värderelativismen, de stora blinda fläckarna, de dubbla måttstockarna, det selektiva journalistiska (o)kuraget, så är det väldigt lätt att förakta media i allmänhet och journalistkåren i synnerhet eftersom den har svikit sitt uppdrag.”

Inger Pettersson:

”Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten? SVARET ÄR ATT NI ALDRIG SKRIVER SANNINGEN UTAN VINKLAR ALLT.”

Tunga journalistnamn manar till självprövning

Eftersom Helena Giertta och många med henne har bestämt sig för att all kritik är ”hat” och inte värd att reflektera över fortsätter hon sitt korståg i Journalisten som en struts som har kört fast med huvudet långt ner i sanden. I en ledare i senaste numret av Journalisten avfärdar hon undersökningen om kårens vänsterdominans så här, under rubriken ”Hat – en arbetsmiljöfråga”:

”Det viktigaste, och det som kanske kom fram allra minst, är att det inte påverkar journalistiken. I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet.”

”Vilket vi alla vet?” Nej, alla verkar inte veta det. Lyckligtvis delar långt ifrån alla journalister Helena Gierttas betongförsvar. Nu går tunga journalistnamn som Hans Bergström (före detta ledarskribent på Dagens Nyheter, numera boende i USA), Lars Adaktusson (före detta SVT-medarbetare, numera frilans knuten till Axess TV) och Erik Helmerson (ledarskribent på Dagens Nyheter) ut och manar sina kolleger till självprövning. De tre är tillräckligt etablerade för att inte ha något att förlora på att kritisera sin egen yrkeskår och utgör intressanta sprickor i en utpräglat homogen grupp. Håller den journalistiska självgodhetsmuren på att rämna? Nja, man ska nog akta sig för att dra några långtgående slutsatser. Sannolikt är det bara marknaden, det vill säga allmänhetens ökande ovilja att lägga pengar på tidningar och tv-licens som kan förändra journalisternas attityder. Det ingen vill betala för blir omöjligt att producera.

Om 41 procent av journalisterna sympatiserade med SD?

”Det finns ett moment 22 i detta. Ställer man frågan till kåren lyder den egentligen ”Är det ett stort problem att många tycker som du själv?” varför det knappast är ett mirakel att svaret blir nej. Kanske hade samma personer reagerat annorlunda om Asps undersökning visat att 30 procent av journalisterna var Sverigedemokrater. Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning” skriver Erik Helmerson i en ledare i Dagens Nyheter med rubriken ”Med kårandan i halsen”:

Erik Helmersons fråga är berättigad. Vilka skulle reaktionerna bli om det i en vetenskaplig undersökning visade sig att 41 procent av journalisterna sympatiserar med Sverigedemokraterna? Av vilken orsak skulle det anses mindre förenligt med journalistisk objektivitet än motsvarande sympatier för miljöpartiet?

”Det är skygglapparna på och taggarna ut”

I en diskussion med Helena Giertta i radions ”Studio Ett” i fredags sa Erik Helmerson:

”Få yrkeskårer i Sverige är så dåliga på att idka självkritik som journalister. Vi har en ryggmärgsreflex som innebär att när vi får kritik slår vi omedelbart ifrån oss. ”Det är inget problem.” Det är kanske så att 80 procent röstar på vänsterblocket, men det är inget problem, vi kan hantera det här, vi är så professionella. Det som oroar mig mest är oförmågan att ta till sig kritiken. Det är skygglapparna på och taggarna ut – det är inget problem. Men om man inte erkänner att det är ett problem kan vi inte lösa det.”

Det handlar om valet av perspektiv och paradigm

Journalisternas partisympatier avslöjar sig på många sätt i det mediala utbudet. Det handlar bland annat om valet av infallsvinklar, perspektiv och paradigm, vilka nyheter man prioriterar och vilka man väljer bort, val av intervjupersoner och vilka experter man anlitar för att belysa olika frågor. Vissa så kallade experter har närmast klippkort till redaktionerna, däribland Lars Dencik, professor i socialpsykologi vid Roskilde universitet, statsvetaren Ulf Bjereld, socialdemokrat med ett förflutet inom Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna), KPLM(r) och gift med den lika populära ”experten” Marie Demker, också professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.

I en intervju i Journalisten utgjuter sig Lars Dencik på ett mycket avslöjande sätt om dem han anser ägnar sig åt ”näthat”:

”Lars Dencik misstänker att de som ägnar sig åt näthat är människor som annars inte kommer till medierna, men som nu fått chansen på nätet. Det är sannolikt att de befinner sig utanför den sociala eliten, snarast i periferin.”

Illa döljer Lars Dencik sin frustration över att andra än den sociala elit han själv tillhör nu har möjlighet att komma till tals via nätet. Visst är det upprörande.

Invandringspolitiken – en icke-fråga

Valet av paradigm handlar också om vilka frågor som av journalisterna klassas som icke-frågor och definieras bort från dagordningen. Paradexemplet är invandringspolitiken, den fråga som innebär den i alla avseenden största omvandlingen av Sverige någonsin. Där har journalisterna fullkomligt internaliserat sjupartiets ansvarslösa politik och tjänstgör som dess tjänstvilliga megafoner. När invandringspolitiken uppmärksammas i media sker det nästan alltid genom individuella fall där stora snyftmaskineriet kopplas på för att vi ska tycka synd om människor som inte har asylskäl men ändå kräver att få stanna i Sverige.

Men hur påverkas Sverige som nation och den svenska befolkningen av en i jämförelse med andra länder extrem invandringspolitik? Vilka är de demografiska, kulturella och sociala konsekvenserna av denna enorma omvandling av ett land? Det är journalisterna inte intresserade av att belysa. Varför ser vi aldrig några intervjuer med svenska ungdomar som tvingas bo kvar hos föräldrarna år efter år och blir förbigångna i bostadskön av invandrare? Varför hör vi aldrig någon svensk få uttrycka vad han tycker om att hela hans bostadsområde fylls med bidragsförsörjda somalier? Varför får aldrig unga kvinnor tala om sin rädsla för att gå ut på kvällarna, med risk för att bli våldtagna?

”En förbluffande naivitet i valet av perspektiv”

Hans Bergström, före detta ledarskribent på Dagens Nyheter, numera boende i USA, skriver i en ledarkolumn med rubriken ”Bolibompas makt”:

”Problemet med journalistiken (inte bara den svenska) är att mediemiljön – som borde präglas av intellektuell reflexion – är så förbluffande naiv rörande valen av perspektiv. Man ser inte sitt paradigm som ett val utan som självklart, som en normalitet som rentav får beteckningen ”objektiv”. Detta är min erfarenhet från många år med nyhetsredaktioner och nyhetsledningar. Genom vilka paradigm och ideologiska fönster beskrivs verkligheten? Detta har den mest djupgående inverkan, då det styr hela utsikten.
I normaltolkningen av verkligheten ingår vidare att världen är på väg att gå under och att inget bensinpris kan vara för högt. Problemen med den omfattande flyktinginvandringen från ett land som Somalia, med närmast permanent arbetslöshet som följd, får inte diskuteras – annat än definierat som brister i ”integrationspolitiken” här hemma. Granskningar utifrån motsatta perspektiv förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar detta avlånga land i nord. Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten.”

”Mediekritiken måste tas på allvar”

Liknande kritik kommer från Lars Adaktusson i en krönika i Metro:

”Eventuella invändningar mot sättet att rapportera och mediernas agerande viftas bekvämt undan eller bemöts med ett närmast reflexmässigt förnekande. Egenskaper som självinsikt, lyssnande och eftertänksamhet lyser med sin frånvaro.”

”Med detta (vänsterdominansen i journalistkåren) har följt en åsiktsmässig och värderingsmässig likriktning vars konsekvenser är mer sofistikerade än vad som kan utläsas av enskilda artiklar eller antalet sända inslag. Det handlar om principerna för nyhetsvärdering, om vilka ämnen som ska uppmärksammas och om gängse förhållningssätt till övergripande samhällsfrågor. Att inte se det andra ser, att vägra ta till sig det som för omgivningen är uppenbart, leder till konsekvenser. Tilltron minskar, förmågan att bedöma ifrågasätts och värdet på det som förs fram devalveras. När mediernas företrädare förminskar, förnekar eller väljer att tysta ner är det inte kritiken som undergrävs, det är förtroendet för journalistiken” skriver Lars Adaktusson.

Pröva lite ärlighet för en gångs skull!

Det är tveksamt om den svenska journalistkåren någonsin kan återskapa sitt raserade förtroende hos allmänheten. Men om det ska kunna ske är det absolut nödvändigt att journalisterna börjar ta sitt journalistiska uppdrag på allvar. Snart skrattar hela Sverige åt journalisternas illusoriska tro på att de inte låter sig påverkas av sina personliga politiska sympatier. Eller att det låga förtroendet hos allmänheten måste bero på ett räknefel. Det är hög tid för journalistkåren att börja ägna sig åt djupgående självrannsakan. Att göra upp med verklighetsförfalskningen och det Söderbaserade latteetablissemangets värderingar. Pröva lite ärlighet för en gångs skull.

Innan det jobbet är gjort kan journalister kalla sig vad som helst; maktens lydiga knähundar, konsensusparadigmets megafoner, mästare i verklighetsförfalskning.

Men använd aldrig begreppet ”fria och oberoende journalister” förrän ni visar att ni har förstått vad det innebär.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Info

    SVENSKA JOURNALISTER, FÖRSKOLOR OCH SPÄDBARNSLABORATORIER

    Också i radikalfeministiska frågor, officiellt kallade jämställdhetsfrågor, är den svenska journalistkåren nästan overkligt samstämmig och enig med tongivande delar av sju av de åtta riksdagspartierna.

    Så gott som alla är sedan länge överens om det positiva i att barn, allt ifrån tidig ålder, genom olika, statliga åtgärder slussas bort från föräldrarna in i genuscertifierade förskolor, ledda av genusvetenskapligt utbildade genuspedagoger. Skälen och bevekelsegrunderna har kritiskt debatterats många gånger i Tanja Bergkvists blogg (länk underst).

    Särskilt populära i Sverige – men förlöjligade utomlands – har s.k. könsneutrala, ev. ”HBT-certifierade” förskolor blivit. I de senare – som varje år ökar i antal – genusneutraliseras t.ex. texten i gamla sagor, barnvisor och bilderböcker, samtidigt som helt nyskrivna, könsbefriade barnböcker med ”rätta värdegrunder” införs.

    Ny förskoletitel: Genusinspiratör:

    http://tanjabergkvist.wordpress.com/2012/04/01/har-nagon-kapat-min-blo gg/#comment-15903

    Och när skall ett barn överlämnas till förskolans fostran?

    ”När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: När kan det börja på dagis?”, skriver psykologen Eva Rusz i AB 8/5. ”Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. – – – Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet.”

    Hälften av dagens ettåringar lämnas f.n. in på dagis varje morgon. Eva Rusz´ slutsats – att barn utvecklas bäst om de får vara hemma på heltid med sina föräldrar åtminstone fram till två års ålder – har naturligtvis väckt ilska i politiska och feministiska kretsar.

    I en liten debatt 9/5 i P1 mellan Eva Rusz och förskolepsykologen Gunilla Niss förklarade den senare föräldrar vara närmast obehövliga, eftersom ”barn anknyter till alla som de är beroende av”. Och då inte minst till förskolornas genuspedagoger, som bl.a. ger barnen mat så att de överlever till nästa dag.

    ”Men trots att många barn gråter och upplever obehag när de blir lämnade är det inte någon större fara att lämna bort ett litet barn.” (Gunilla Niss i AB 2002-08-25.)

    Men visste ni, att den svenska staten nu också inrättat ett SPÄDBARNSLABORATORIUM? Låter det som en rolig parodi i Blandaren på Aldous Huxleys Brave New World? Det är det inte. Ett sådant laboratorium finns vid Uppsala universitet och leds av professor Gustaf Gredebäck.

    Enligt ett meddelande från TT, som utan ifrågasättande återgavs i de flesta tidningar och radiokanaler 2012-05-09, har en första studie vid laboratoriet ”visat”, att barn – precis som Sjupartiet önskar – mår bäst av obligatorisk, delad föräldraledighet. ”Spädbarns förmåga att känna igen ansiktsuttryck ökar om föräldrarna har delat på föräldraledigheten.” Något som senare i livet gör dem till bättre och lyckligare människor än de beklagansvärda varelser som funnits på jorden före dem.

    Men varför inte ta lyckosteget fullt ut? Varför inte lagstadga om fullständigt delad föräldraledighet? En del till staten och genuspedagogerna, noll delar till föräldrarna. Obligatorisk barninlämning till ämbetsverket Statens spädbarnslaboratorier senast en vecka efter födseln.

    http://tanjabergkvist.wordpress.com/category/genuspedagogik/

  • LarsS

    Julia, “spot on”!

    Sindsygt godt skrevet!

  • Pissenisse i Hökarängen

    Störst är sympatierna för miljöpartiet, 41 procent. Det är en ökning med 19 procent sedan den förra undersökningen 2005 (som innebar en fördubbling redan då), och 29 procent mer än den svenska allmänheten.

    Hmm..här vore det kanske inte så tokigt att använda “29 procentenheter” (ett ord som annars ofta används felaktigt). Det är faktiskt hela 242% överrepresentation av miljötomtar bland dem som kallar sig journalister (om vi antar att 41% är MP och stödet bland allmänheten är 12%) om jag nu räknat rätt så här på kvällskvisten 🙂

  • Stefan

    Ulf Bjereld hittar man inte i Gårdsten,Hammarkullen, Biskopsgården, Angered, Hjällbo eller Kortedala. Som vanligt hittar man dom på tryggt avstånd från den mångkultur dom så ivrigt förespråkar. Jag roar mig med att varje gång man stöter på en kulturmarxist kollar jag upp dom på Ratsit och Google maps
    Det är ytterst sällan någon kulturmarxist gör mig “besviken”. Dom verkar nästan undantagslöst vilja bo extremt segregerat.

    Adresse slettet. *S

  • Bjovulf

    Lysande, Julia – som altid 😉

  • Invandrare1957

    Tack Julia. Det här har jag längtat efter dina kloka ord varje helg har jag gått in på snapphanen ingen Julia. Men hon måste få sörja färdigt dom här kloka orden behövs lite oftare.

  • Dagens Den Korte Avis: Skandinavisk rekord

    “Undersøgelsen, som er foretaget i februar-marts i år, vedrører journalister i Norge, Sverige og Danmark. Den blev for nylig fremlagt på Nordiske Mediedage i Bergen.

    Ifølge undersøgelsen stemmer 57 procent af de norske journalister rødgrønt, som man kalder det. Det vil sige, at de stemmer på venstreorienterede partier eller partier, der hælder mod venstre.

    I Sverige stemmer hele 77 procent af journalisterne rødgrønt.

    Men de danske journalister er de rødeste af de røde. Hold nu fast: 80 procent af dem ville stemme rødgrønt, hvis der var valg i morgen!

    Danske journalister ligger massivt til venstre” – http://bit.ly/JvEk6i

  • Nick

    Men vad är lösningen? Går man vidare?

  • Härlig läsning, Tack Julia du är en pärla 🙂
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  • Bo Rönn

    Måste man/hen visa sin rätta politiska tillhörighet innan utbildning till journalist i Sverige?

    • Bjovulf

      Det hjälper kanske med at få dom rätta jobben på dom rätta ställen,
      om man har de rätta kontakterne, viser att man har de rätta åsikter
      och är “säkkerhetsgodkäntt” av dom rätta personerne med inflytande? 😉

      Kanske er det så rekruteringen til PK-medierna i verkligheten går för seg? Jag skulla nog tro det …

  • Arvid Falk

    Äntligen Julia… dina söndagskrönikor har varit mycket saknade.

  • Regimkritiker

    Jag vill uppmana till arga demonstrationer utanför de stora tidnings- och tv-redaktionerna där man med plakat och talkörer anklagar ljugkommunisterna. Och gärna när Publicistklubben har sina möten.

    Sakupplysning. Hans Bergström var chefredaktör för DN.

    Här är ett annat exempel på rena falsarier från vår “Public Service”:
    http://avpixlat.info/2012/05/12/frida-fallet-visar-faran-med-politisk- slagsida-inom-media/

  • Rita

    Du har varit mycket saknad – välkommen tillbaka, din krönika som vanligt strålande.

  • Janne

    Väl skrivet av Julia Caesar. Men tråkigt att dra in den fantastiska italienska kaffekulturen i det moras som den dysfunktionella svenska nyhetsrapporteringen och samhällsdebatten utgör.

  • Angela

    Tack för din krönika. Jag har saknat dig men förstår att du tagit time-off. Jag beklagar din sorg. Under tiden har jag gjort reklam för dina böcker var jag kommit åt och tipsat om dem. Även Merit Wagers bok. Välkommen tillbaka!

  • elwee

    “Pröva lite ärlighet för en gångs skull.”

    Kanske en del av problemet ligger just här.
    Många journalister TROR att de ärliga ty de är sedan barnsben, i allmänhet, och journalistskolan, i synnerhet, så indoktrinerade att de inte ens reflekterar över att det finns en verklig verklighet utanför deras gemensamma bubbla.
    De ser bara en sida av sin “snällhet”. De fattar helt enkelt inte att de säljer ut våra gemensamma välfärdsinstitutioner som skola, vård av sjuka, äldreomsorg, osv.
    De har ju det bra själva och inser därför inte att den totalt oansvariga invandringspolitiken med grova skor trampar ner det som generationer har byggt upp och att det som under hårt slit byggts upp nu skördas av dem som aldrig gjort ett handtag för landet.

    Det är inte de som utnyttjar våra sinande system som i första hand ska straffas, utan DE SOM TILLÅTER DETTA ATT SKE!
    Där har journalisterna minst lika stort ansvar som våra aningslösa politiker.

    Men som sagt … de kan bara existera så länge någon köper deras alster … Tänk på det.

    • monse

      elwee, et stykke hen ad vejen kan man tilgive journalisterne med begrundelsen: “de ved ikke, hvad de gør”, idet de utvivlsomt har været genstand for indoktrinering gennem barndommen, skolen og ikke mindst journalistskolen. Imidlertid må der i ethvert menneskes liv nødvendigvis være et tidspunkt fra hvilket dette menneske må tage fuldt ansvar for egne ord og gerninger. For en journalist bør dette tidspunkt indtræffe, når der er tilstrækkeligt med information til rådighed til at rapportere et retvisende billede af virkeligheden. For de journalister Julia omtaler i sin kronik er dette tidspunkt passeret. For længe siden!

  • JensH

    OT

    Suk, så skal vi igennem det cirkus igen. Afviste Syriske asylansøgere har indledt en sultestrejke, og idag har der så været demonstration på Københavns rådhusplads i “protst mod asylansøgeres manglende rettigheder i Danmark”:

    http://politiken.dk/indland/ECE1623821/sultestrejkende-asylansoegere-v i-vil-hellere-doe-i-danmark-end-rejse-tilbage-til-syrien/.

  • Naymlap

    Jag för min del ser att den röda tråden visar på en enda sak men, innan jag gör det. Vill jag uttrycka min glädja över att ha dig tillbaka igen
    kära Julia, som alltid lika träffsäker rakt i nyllet på våra muppmurvlar. Nå, för att, återgå till temat så, är det bara en sak, som gäller
    murvlarna är bara dumma i huvudet. De är så, dumma att de inte begriper att, de själva sågar av den gren de sitter på. Tyvärr är de inte den enda kategorin, som arbetar för sin egen undergång.

  • Sydskåning

    Det som beskrivs i denna mycket läsvärda krönika plus lite till är anledningen till att jag inte köpt några tidningar alls de senaste 3 åren. Jag vill uppmana först och främst alla SD:are nyttja er konsumentmakt och följ mitt exempel. Till alla 7sovande Svenskar ta i alla fall en funderare på om ni inte klarar er utan all vinklad, frisserad och tillrättalagd och rent lögnaktig information som knähundarna inom Svensk media kör ner i halsen på er.Jag är helt övertygad om att ni gör det och samtidigt tjänar ni många sköna tusenlappar som hellre kan stanna i er börs än gå till boxvin åt maktens medlöpare. Tack Julia för en bra krönika.

  • Arve Henriksen

    Bare sannheten kan fremføres så vakkert. Takk, Julia.

  • Nick

    Hallå? Julia har gjort en snygg citatsamling av vad andra (mer etablerade) redan sagt.
    Problemet som beskrivs har alltså redan beskrivits i mainstreammedia. Av commiejournalisterna själva, gubevars.

    Det jag saknar är hennes förslag på lösning. I mina kretsar är det bara OK att gnälla om man samtidigt har ett realistiskt lösningsförslag.

    • Arve Henriksen

      Blir ikke noe løsning før alle er enige om at vi har ett problem.

  • Maja Dacke

    Tack och lov att du är tillbaka, Julia – du har varit saknad här!

    Precis som andra i kommentartråden har jag tittat in på Snaphanen i hopp om att se något litet i alla fall av dig – och besviken men förstående har jag lämnat sajten. OK, Steen, jag har förstås läst det övriga – ibland med rysningar, ilska eller ironiskt småleende.

    Tack, Julia, och vet att du behövs!

  • PK

    Bliver svenske politikere nogen sinde spurgt om , hvornår den udenlandske vold holder op
    og berigelsen begynder?
    For hvis volden aldrig holder op, hvad så Sverige?

    • JensH

      “hvornår den udenlandske vold holder op og berigelsen begynder?”

      Har du overvejet, at netop volden mod den almindelige Svensker er det den nationalt selvhadende politiske elite hinsidan ser som berigelsen??

  • Info

    KULTURDEBATT = DEBATT FÖRBJUDEN

    Journalisterna i Sveriges radios kulturredaktion bildar en av de vänsterpolitiska celler, som under Godhetens täckmantel oemotsagda underblåser Sveriges pågående autogenocid.

    Jag hittar idag på Kulturnytts hemsida (P1) 14/5 ett inlägg av redaktionsmedarbetaren och vänsterfeministen Hedvig Weibull, rubricerat som ”Debatt”.

    Det märkliga (eller självklara?) med denna och liknande debattartiklar är att den inte tillåter någon debatt. Den kan inte kommenteras. Den kan inte gillas eller ogillas. Den bara finns där som ett orubbligt monument över journalistisk, oikofob konsensus:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=510538 9

    ”Europa kränker papperslösas rättigheter”. Krossa ”fästning Europa”!

    • Info

      SVERIGES RADIO HAR ÄNDRAT RUBRIKEN

      Jaså, nu har Sveriges radio ändrat rubriken, som tydligen tedde sig alltför hårdvinklad t.o.m. för Kulturnytts redaktion. Nu är det inte längre “papperslösas”, dvs. olagligt invandrade och ibland svartarbetande utlänningars medborgerliga “rättigheter” som Europa kränker. Rubriken lyder nu: “Europa kränker flyktingars rättigheter”.

      http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=510538 9

      Jag kopierar den första rubrikversionen från Google:

      “Kulturnytt | Sveriges Radio
      sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=478
      Europa kränker papperslösas rättigheter. Publicerat: kl 07:46, Kulturnytt Dela. Europa har befunnits skyldigt till brott mot de mänskliga rättigheterna i sin …”

  • Mrs Darkblue

    PS Vårdnadsbidraget hindrar ingen att arbeta, som mest kan vara hemma ett extra år med sitt barn. Vårdnandbidraget betalas bara ut fram till dess att barnet fyllt 3år. Givetvis är vårdnadsbidraget helt frivilligt och man kan arbeta i stället om man önskar det. Vårdnandbidraget ger oss bara en valmöjlighet, vilket VÄNSTERN vill FÖRHINDRA!
    VALMÖJLIGHETER är inget som de önskar oss.DS

    Såg på SVT debatt, i torsdags, hur Belinda fräste åt en kvinna att ” om man vill vara hemma längre så får man spara till det själv”

    HUR skall en ung människa lyckas spara för att kunna vara hemma lite längre? Vi har ett av världens högsta skatte tryck, det är jätte svårt att spara och nästan omöjligt att leva på en inkomst, de allra flesta tvingas att lämna i från sig sina barn redan vid ca.12månaders ålder.

    Jag känner till föräldrar som mår så dåligt över att läma bort sitt barn, så att de gråter på väg till jobbet. Det känns fel i magen. Våra instinkter talar ju om för oss att våra barn behöver OSS. En ett åring är inte redo att upptäcka världen utan sina föräldrar.

  • Pingback: Det svenska debattklimatet | Sverigedemokraterna i Svedala()

  • Realist8

    Ääääntligen en ny krönika. Har läst din bok i mellantiden, ypperligt bra! Tack för söndagskrönikan! Ihärdigt påväntande av nästa sådan.

  • joffe

    Dear Julia, välkommen tillbaka med denna utsökta krönika. Du har varit mycket saknad av oss alla!

    Jag var med då TV2 startade 1969. Journalisthögskolorna dammsögs då på möjliga producent talanger. Starka vänstervindar präglade samhällsdebatten och de blivande programredaktionerna befolkades därför av entusiastiska vänstersympatisörer. Det ”röda TV2” blev tämligen snart en huvudvärk för företagsledningen – men vad göra? Med annorlunda politisk inställning fick jag i produktionsteknisk yrkesställning ta sked i vacker hand och utföra uppdrag i personlig konflikt.

    Efter 20 år i smeten fick jag skäppan full och flyttade till ett land med en öppen rättfram politisk agenda. TVs utbud här är rättframt. Down Under debatteras alla politiska aspekter rätt upp och ner klart öppet och ärligt. Pang på! Här har jag arbetat och mått bra i 30 lyckliga år.

    Vid många återbesök till Sverige har jag sett hur SVTs nyhetsutbud gradvis blivit allt mer världsfrånvänt och rent av falskt. Man redovisar i bland rena fabler. Grävande journalistik saknas och vad folket tycker och tänker skyfflas under skitiga mattor Det kallas visst Politisk Korrekt journalistik. Journalistyrkeskåren borde någon gång? vakna till liv och börja redovisa SANNINGEN som nedan beskrivs av Inger Pettersson:.
    .
    ”Hur kan en yrkesgrupp som är så betydelsefull, som arbetar så hårt och har så kraftfulla etiska regler ha ett så lågt förtroende bland allmänheten? SVARET ÄR ATT NI ALDRIG SKRIVER SANNINGEN UTAN VINKLAR ALLT.”
    Så upplevde jag mina 20 år på SVT och jag stöder även vad Gunnar Sandelin skrivit om SVT.

    – När ska svenska folket äntligen få läsa journalistiska ärliga redovisade sanningar?

  • Tony

    BARA FÖR ATT TA ETT ENDA EXEMPEL PÅ MASSMEDIAS ENKELRIKTADE ÖVERVAKNING AV BROTT. I MALMÖ
    PÅGÅR JUST NU RÄTTEGÅNGEN MOT MANGS OM DOM TRE MORD PLUS FÖRSÖK TILL FLER.
    FRUKTANSVÄRDA BROTT, INTE TAL OM DEN SAKEN! EN MEDIAÖVERVAKNING SOM ÄR NÅGOT I HÄSTVÄG, FRÅN
    DOM STORA DRAKARNA NER TILL MINSTA LANDSORTSTIDNING. STÄLL ÖVERVAKNINGEN AV DESSA BROTT MOT
    ETT ANNAT VIDRIGT BROTT SOM BEGIKS AV 8 AFGHANER, NÄMLIGEN MASS VÅLDTÄKTEN AV EN TVÅBARNSMOR
    PÅ INV.FÖRLÄGGNINGEN I VÄXJÖ, DÄR HON FÖRMODLIGEN ÄR FÖRSTÖRD FÖR LIVET. OM DETTA VIDRIGA BROTT
    RÅDDE NÄST INTILL MEDIATYSTNAD MED NÅGRA FÅ UNDANTAG, DÄR TILL OCH MED EN KVINNLIG JOURNALIST PÅ
    TIDNINGEN METRO INTE ALLS TYCKTE DET VAR SÅ KONSTIGT MED, ATT DOM SOM VÅLDTOG, HADE VARIT MED OM TRAUMATISKA HÄNDELSER I SITT LAND, PRECIS SOM ATT DET DÅ ÄR LEGITIMT ATT BÄRA SIG DJÄVLIGT ÅT I
    ETT ANNAT!
    LEK SEN MED TANKEN OM DENNE MANGS ISTÄLLET HADE VARIT TILL EXEMPEL EN SOMALIER, SOM HADE SKJUTIT NER SVENSKAR, TROR NI ENS ATT MEDIAÖVERVAKNINGEN ENS VARIT EN TIONDEL AV DEN SOM NU ÄR
    I MALMÖ?

  • joffe

    Varför

    slutar ni att kommentera så här snabbt?

    En så intressant artikel av Julia Caesar borde resultera i mängder av kommentarer tycker i alla fall jag.

    Hälsningar från Down Under och please väck Svenska folket àtt reagera för händelser. Please äntligen vakna och med enkla ord DISKUTERA ALLT! – En tystnad är avskyvärd!

  • Pingback: Söndagskrönika: Undantagslandet « Snaphanen()