Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

”Blir du lönsam lille vän?” heter en mycket uppmärksammad bild av ett svenskt klassrum som konstnären Peter Tillberg  målade 1972. Med sin avskalade, kyliga estetik och sitt nakna ljus förmedlar bilden en kuslig känsla. Fyrtio år har gått. And Times They Are a-Changin´. Om bilden skulle vara sann i dag ska minst var fjärde elev bytas ut mot en invandrare – i många skolor åtta eller nio av tio elever.

Flertalet svenskfödda barn med svenska föräldrar hade 1972 anledning att besvara frågan om sin kommande lönsamhet med ”ja”. Även barn till finska arbetskraftsinvandrare skulle komma att klara sig bra. Majoriteten blev väletablerade vuxna, inte bara lönsamma utan också med god livskvalitet; bostad, jobb och familj. Fortfarande en bit in på 1970-talet var Sverige ett homogent välfärdsland med stabil ekonomi, och skolan gav möjligheter för den som hade ambitioner och ville studera.

Skolan förvaltar utanförskap i megaskala

Fyrtio år senare befinner sig den svenska skolan i fritt fall. Massinvandringen har kapitalt ändrat förutsättningarna för skolan och samhället i övrigt. Dagens skola har den otacksamma uppgiften att förvalta utanförskap i megaskala genom den ständiga påfyllningen av utomeuropeiska analfabeter som inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Kunskapsnivån sjunker, och allt fler elever går ut grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet. Allt fler passerar grundskolan som funktionella analfabeter.

Det här är verklighet 2012: Ett växande antal barn kommer varken att bli lönsamma eller få ett bra liv som vuxna. Istället går de mot en framtid i arbetslöshet och utanförskap; ekonomiskt, språkligt, socialt och kulturellt. Långt fler än vad Sverige har upplevt någon gång tidigare kommer att bli stora utgiftsposter genom långvarig bidragsförsörjning, där kriminalitet för många kan framstå som en lockande väg till extrainkomster.

Utrikes födda redan kraftigt överrepresenterade i försörjningsstöd

Utrikes föddas överrepresentation i försörjningsstöd är redan stor, både vad gäller hela landet och enskilda kommuner. Under 2010 var utrikes födda överrepresenterade med 8,8 när det gäller försörjningsstöd i Sverige. De utgjorde 14,7 procent av befolkningen men förbrukade 60,2 procent av de totala kostnaderna för försörjningsstöd, nästan 7 miljarder. Svenskfödda, som utgjorde 85,3 procent av befolkningen, konsumerade 39,8 procent av kostnaderna, eller 4,6 miljarder. I en rad svenska kommuner är obalansen ännu större. I Växjö till exempel är utrikes födda överrepresenterade i försörjningsstöd med 21,5 gånger.

Dubbelmoral och hyckleri av kriminella dimensioner

Debatten om skolan är minerad mark där PK-minorna ligger tätt. Skolan har blivit gisslan i massinvandringens Sverige. Den är en av de samhällsinstanser som får ta hand om den omöjliga situation som skapas av en ansvarslös invandringspolitik. Polis, socialtjänst och sjukvård är några andra. På regeringsnivå härskar en dubbelmoral och ett hyckleri av rent kriminella dimensioner. Med ena handen påstår alliansregeringen att vi ska ha en bra och likvärdig skola. Med den andra massimporterar man analfabeter från låg-IQ-länder som håller på att stjälpa hela det svenska skolsystemet över ända. Larmsignalerna ljuder med jämna mellanrum, men ingen talar om problemens verkliga orsaker. Ingen vågar säga att kejsaren är naken.

Var fjärde pojke saknar läsförståelse

Redan 2006 sjönk bedömningen av svenska elevers färdigheter i den så kallade Pisa-undersökningen (Programme for International Student Assessment) som görs vart tredje år på cirka en halv miljon 15-åringar i 65 länder. 2009 var resultaten ytterligare försämrade. De svenska elevernas resultat har försämrats både när det gäller matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Arton procent når inte upp till basnivån i läsförståelse. Sämst går det för pojkarna. Nästan en fjärdedel av dem når inte ens upp till den grundläggande nivån i läsförståelse. Dessutom har skillnaderna mellan elever ökat, visar undersökningen. De svaga eleverna presterar allt sämre, medan de högpresterande ligger kvar på samma nivå. Vem är förvånad?

Skolan blir allt mindre ”likvärdig”

Problem som genomsyrar hela samhället – men som de ansvariga gör allt för att dölja – blir ohjälpligt synliga i skolan. Det fria skolvalet blir den brytpunkt som avslöjar den ansvarslösa invandringspolitikens direkta resultat; splittring, obalans och segregation. Föräldrar med ambitioner för sina barn placerar barnen i bra skolor. Det kräver omtanke och aktiv handling, givna delar av föräldraansvaret. Alla föräldrar klarar inte det. Skolan blir allt mindre ”likvärdig”, enligt en rapport från skolverket.

Skolverket är en statlig myndighet som har till uppgift att vara neutral, men det här är en politisk rapport. Skolverket ogillar av ideologiska skäl att barn och föräldrar får välja skola. Så verket och dess generaldirektör gör ett politiskt utspel som varenda nyhetssändning och tidning givetvis nappar på, eftersom de röd-gröna journalisterna också har sina ideologiska skäl  att inte heller gilla det fria skolvalet – men självklart utnyttjar det för att sätta sina egna barn i de bästa skolorna.

”Det är en allvarlig bild som kommer fram i rapporten. Nu behövs ett politiskt ansvarstagande för likvärdigheten”, säger skolverkets generaldirektör Anna Ekström.

Skolverket vill inte ha likvärdighet, utan likhet

Bakom termen ”likvärdig” ligger tanken (också uttryckt i skollagen) att skolan ska vifta med trollstaven och – hokus pokus – lyckas utplåna alla skillnader i begåvning och andra individuella förutsättningar mellan barnen. ”Alla elever ska ges möjlighet till goda studieresultat oavsett social bakgrund och vilken skola man går i” enligt skolverket. Det är alltså inte främst likvärdighet skolverket vill ha, utan likhet. Skillnader och olikheter får inte finnas. Alla ska lyckas. Alla ska ta studenten. Även psykiskt utvecklingsstörda ”har rätt” att ta studenten, som Rasmus Gestrin i den här DN-artikeln.

Likhetstanken är befängd. Den är en ideologiskt betingad illröd skrivbordsprodukt som inte har någonting med verkligheten att göra. Barn är olika och har vitt skilda förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning, och skolan kan bara delvis kompensera för olikheterna. Sluta ljuga, skolverket! Om terrängen och kartan inte stämmer överens är det terrängen som gäller. Varken politiker, statliga myndigheter eller lärare kan skapa alla barn lika.

DDR förebild för den svenska grundskolan

Den svenska grundskolan skapades med den östtyska diktaturen DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, som förebild. Sveriges förbindelser med DDR var under hela diktaturens drygt 40-åriga historia 1949-90 mycket omfattande och vänskapliga. Likhetstänkandet och illusionen om den ”likvärdiga” skolan kommer alltså från en av historiens mest repressiva och maktfullkomliga socialistiska diktaturer, där oliktänkande och de som försökte fly spärrades in och avrättades.
Bakom grundskolereformen låg flitigt kampanjarbete av framför allt två DDR-propagandister som under flera decennier stod i förgrunden av Sveriges vänskapliga relationer med DDR. Den ene var Stellan Arvidsson (1902-1997), litteraturforskare, rektor och riksdagsman (s) och under många år ordförande i Vänskapsförbundet Sverige – DDR. Den andra var Britta Stenholm (1916-2002),  folkskoleinspektör i Stockholm, statlig utredare av skolsystemet och från 1961 skoldirektör i Täby. Hon var mamma till förre Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm (1942-2007) och farmor till nuvarande programledaren för P1:s söndagsmagasin ”God morgon Världen”, Sara Stenholm.

Britta Stenholm och Stellan Arvidsson knöt kontakter med den östtyska diktaturen redan i mitten av 1950-talet. Av Stasidokument framgår att båda hade VIP-status i DDR och utan kontroller slussades genom gränspassagerna vid sina talrika besök. För sina PR-insatser i svensk politik belönades de generöst av DDR med bland annat långa och stärkande kurortsvistelser på badorten Bad Elster.

Som två expresståg som rusar emot varandra i full fart

De ideologiska likhetsdrömmarna har alltså ytterst tvivelaktiga rötter. Och den invandringspolitik som förs i Sverige går i rakt motsatt riktning mot skolans ambitioner och kullkastar dem effektivt. Det är som två expresståg som rusar emot varandra i full fart. Resultatet kan bara bli en förödande frontalkollision. Vi importerar varje år skillnader, olikhet, misslyckanden och utanförskap i enorm skala.

Den största flyktinginvandringen kommer från Somalia och Afghanistan, länder där majoriteten av befolkningen är analfabeter och många saknar ordnad skolgång. Enligt en FN-rapport från 2001 kan bara 17 procent av den vuxna somaliska befolkningen läsa och skriva. Sverige tar emot flest somalier i Europa, och medan antalet asylsökande somalier sjunker i övriga Europa stiger det i Sverige.

Behovet av en syndabock är konstant

Sådana avgrunder av okunnighet och brist på utbildning kan skolan aldrig kompensera bort, annat än möjligen i enstaka undantagsfall. Ändå skylls ”felet” på skolan. Behovet av syndabock är konstant. Skolan påtvingas rollen av budbäraren som kommer med dåliga nyheter och följaktligen ska stenas. Barn och föräldrar pumpas fulla med likhetslögnen och andra lögner, och besvikelsen blir total när de visar sig vara just lögner.

Den omhuldade globaliseringen flyttar sedan länge oavbrutet kapital, produktion och arbetstillfällen bort från Norden och övriga Europa till låglöneländer. Några okvalificerade jobb finns knappast kvar här. Det finns knappt ett enda arbete som inte kräver läs- och skrivförmåga och datakunskaper. Alla barn kommer att tvingas inse hur omstruktureringen påverkar deras framtidsmöjligheter, och de som drabbas värst är de lågpresterande barnen.

Vem har någonsin hört lärarförbunden kritisera massinvandringen?

Utåt hyllas konsensus och diskuteras pseudofrågor. Alla tycks vara helt överens om att massinvandringen ska fortsätta, trots det katastrofala utfallet. Vem har till exempel någonsin hört de två lärarförbundens politiskt korrekta damer Eva-Lis Preisz-Sirén eller Metta Fjelkner med ett ord kritisera massinvandringen? I ett hastigt övergående ögonblick av klarsyn tillstår den senare i en debattartikel i Dagens Nyheter:

”Att uppnå ett system där elevbakgrund inte spelar någon roll är kanske inte möjligt.”

Nej, just det. Men klarsynen är som sagt snabbt övergående. I övrigt står Fjelkner och Sirén på barrikaderna för den gamla DDR-lögnen om allas likhet. Som alla andra på höga positioner håller de god min i elakt spel och månar mer om sina PK-karriärer än om sina medlemmar. Höjda lärarlöner behövs, men det räcker inte för att få skolan på fötter. Det krävs en helt annan invandringspolitik som tar ansvar för alla samhällssektorer.

Lärarna tiger, lider – och flyr

Ändå är det märkvärdigt tyst bland lärarna. Varför skriker de inte högt i protest? De tiger och lider. Det ska inte tolkas som att hälsan tiger still. Det är rädslan som tiger still. Den täpper effektivt till munnen på lärarna, liksom på andra yrkeskategorier, när det handlar om att identifiera orsakerna till problemen. Rädslan för att vara icke politiskt korrekt, att framstå som ”främlingsfientlig”, bli stigmatiserad, mista jobbet och bli utesluten ur den sociala gemenskapen lägger ett tungt lock på debatten.

I en parallell med white flightfenomenet (= ursprungsbefolkningen flyttar ut när invandrare flyttar in) flyr lärarna istället i ökande utsträckning från skolan. Nästan var sjätte behörig lärare har slutat och bytt yrke sedan han eller hon blev klar med lärarutbildningen. Mer än 37 500 utexaminerade svenska lärare gör i dag något annat. I Stockholms län har 9 000 lärare slutat. Om åtta år kommer det att finnas brist på 46 500 lärare, enligt SCB, Statistiska centralbyrån. År 2030 kommer det att saknas nästan 60 000 lärare.

Trots 50 års ansträngningar är gapet oförändrat

Sverige är Sverige, och USA är USA. Erfarenheter från samhälle och skola är inte utan vidare jämförbara. Men när det gäller invandring och integration framhålls USA ofta som en förebild, och den amerikanska ”melting pot”-teorin var en viktig inspirationskälla när Sveriges regering och riksdag 1975 beslutade att landet skulle göras om till ett mångkulturellt samhälle. Idén att olika folkslag så småningom smälter ihop till en harmonisk helhet har dessvärre visat sig vara en illusion. Trots att svarta lever i USA sedan generationer, och trots nästan 50 års stora och ökande ansträngningar att förbättra afroamerikanska elevers skolresultat är gapet mellan deras prestationer och vita och asiatiska barns prestationer i stort sett oförändrat.

Skola i konstant krigstillstånd

Läraren Christopher Jacksons berättelse på en amerikansk blogg om sina erfarenheter av att undervisa i en mångkulturell high school i en av USA:s sydstater är en rapport från ett närmast konstant krigstillstånd. En majoritet av eleverna är svarta. Uttryck som journalister brukar använda om skolan, som ”kaotisk”, ”dålig studiemiljö”, ”frånvaro av disciplin” täcker inte det som pågår. Eleverna skriker i munnen på varandra. Språkkunskaperna är katastrofala. Eleverna talar en grov dialekt som nästan är ett annat språk. De uttalar orden fel, deras grammatik är undermålig. När de ska fråga ”Where is the bathroom?” blir det: ”Whar da badroom be?” De skriver som de talar. Och detta gäller inte barn, utan high school-elever i övre tonåren, motsvarande svenskt gymnasium.

”Jag kan inte göra det här. I black”

Droger finns överallt, och våldet kan explodera när som helst, utan förvarning. Vakter är alltid närvarande i svarta skolor, även i klassrummen. Intresset för att lära sig något är på en bottennivå. Det är inte ovanligt att svarta elever vägrar att utföra uppgifter ”eftersom allting handlar om vita”. En elev kan säga inför en uppgift: ”Jag kan inte göra det här, Mr Jackson. I black.” De betraktar allting genom en ”lins” av sin egen hudfärg. Allt bedöms utifrån ras – och själva är de fullblodsrasister gentemot ”hispanics”, latinamerikanska invandrare.

Allt som de inte gillar är ”racis´”

På en punkt råder en förkrossande enighet bland eleverna: allting som de inte sympatiserar med är ”racis´” – rasistiskt. Jackson är historielärare. När han undervisar om brittiska filosofer skriker eleverna: ”Dey all white! Where da black philosophers?”. Han försöker förklara att det inte fanns några svarta i England på 1600- och 1700-talen. Eleverna: ”Dat racis´!” Jackson tar upp den kände förkämpen för svartas rättigheter Marcus Garvey. Garvey Honom har de aldrig hört talas om.

”Har du gjort läxan?”
”Na, homework racis´”.
”Varför fick du underkänt på provet?”
”Prov racis´”.
”Yeah, bidragen kommer från vita”

Synen på samhället, ”the government”, är att det är en vit kassako som det gäller att mjölka mesta möjliga bidrag ur. När de svarta eleverna får i uppgift att beskriva vad politikerna kan göra för att förbättra Amerika blir svaret: ”Vi behöver mer bidrag”. De har oftast inte ens en vag aning om vem som betalar. En flicka medger till slut: ”Yeah, det kommer från vita. De är i alla fall snåla.”

Många svarta flickor är fullt nöjda med en framtid som socialbidragsdrottningar, ”welfare queens”. En flicka säger att hon ska skaffa sig massor av barn och få feta checkar från samhället. Ingen i klassen tycks ha några invändningar mot hennes karriärval. Inställningen till brott är lika generös. Det är helt okej att begå brott om det gagnar en själv.

”Beprövade undervisningsmetoder fungerar helt enkelt inte på svarta elever. Det jag hade som mål för mina vita elever kunde jag aldrig uppnå med flertalet svarta” skriver Christopher Jackson. ”De flesta brydde sig inte om någonting av det jag försökte lära dem. När detta pågår år efter år kväver det en lärares själ, förstör hans empati och får honom att skuldmedvetet söka efter Bellkurvan på Internet.”

Stora skillnader i genomsnittlig IQ

Christopher Jackson berör bara intelligenskvot, IQ, i förbigående. Begreppet är lika tabubelagt i USA som i Sverige. Likväl existerar skillnaderna, och de är stora. I Norden ligger den genomsnittliga IQ:n kring 98-100. Genomsnittlig innebär att siffran kan variera både uppåt och nedåt. Högst genomsnittlig IQ har invånarna i ostasiatiska länder, kring 105. I Mellanöstern, Sydamerika, Syd- och Sydostasien ligger genomsnittet på IQ 86. Bland de lägsta i världen ligger Afrika med en genomsnittlig IQ kring 70. Gränsen för utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp går vid IQ 70. Under IQ 70 betraktas man som utvecklingsstörd.

Med massinvandring från Afrika och andra låg-IQ-länder importerar vi alltså tiotusentals definitionsmässigt utvecklingsstörda individer från samhällen med en utvecklingsnivå som ligger hundratals år tillbaka i tiden jämfört med vår, människor som kommer från stamsamhällen och i många fall är funktionella analfabeter. Många av invandrarna från Mellanöstern och Afrika har dessutom psykiska och fysiska handikapp som en följd av utbredd inavel genom kusin- och andra släktgiften sedan flera generationer. Dessa gigantiska problem vräks i armarna på skolan som förväntas ”kompensera” bort dem.

Som svagdricksutkörare klarade man sig bra

Sverige i en annan tid, 90 år sedan: Jag kan se honom framför mig. Svagdricksutköraren Samuel Alexius Jonsson och hans trogna arbetskamrat, den nordsvenska arbetshästen Blenda. Blenda drar den tungt lastade kärran med svagdricksdamejeanner runt på knaggliga byvägar i de rödmålade kåksamhällena. Hovklappret signalerar avbrott i vardagen och lockar ut traktens barn att springa efter ekipaget som en tjoande, jublande svans.

Det lyser till bröllop mellan Samuel Alexius Jonsson och hans blivande hustru Elin Linnéa Ersson. Jag hittar notisen bland kyrkonotiserna i en landsortstidning från 1922. Vilket liv väntar dem? Gissningsvis ett liv präglat av kamp för överlevnaden, som för de flesta andra. Men ändå ett gott liv med tryggheten i en välkänd hemtrakt, traditioner, släkt och familj och andra livsförutsättningar. Många barn, av vilka några dör i späd ålder. Det händer i nästan alla arbetarfamiljer vid den här tiden.

Varken Samuel Alexius eller Elin Linnéa har mer än sex års folkskola. Men de reder sig. Sverige för 90 år sedan är ett jordbrukssamhälle med begynnande industrialism. Globaliseringen är inte uppfunnen. Teoretisk utbildning är inte den främsta kvalifikationen för att leva ett drägligt liv. Det finns mängder av okvalificerade arbeten: trämassefabriksarbetare, postiljonsaspirant, kakelugnsarbetare, smed, bonde, jordbruksarbetare, vedhuggare, sågverksarbetare, lokeldare, stationskarl, stallkarl, torpare, gårdfarihandlare, lokstallarbetare, tegelmästare. Det går utmärkt att köra bryggarhäst utan att ha IT-kompetens eller kunna engelska. Samuel Alexius Jonsson kan känna sig trygg i att kunna försörja sin familj. Nittio år senare är de flesta av de okvalificerade arbetena bortrationaliserade.

Att lära för ett misslyckat liv

Jag letar fram en tidningsartikel som jag har sparat sedan 2001:”Att lära för ett misslyckat liv” av den polske författaren Stefan Chwin,  publicerad i Dagens Nyheter den 27 december 2001 (ej på nätet). Det är en text som många skulle kalla pessimistisk eller resignerad. Jag ser den snarare som realistisk – ännu mer nu än när den skrevs.

”I varje klass kommer bara ett fåtal elever att lyckas. Att under sådana omständigheter sporra ambitioner eller trängtan efter framgång liknar ofrivillig sadism” skriver Stefan Chwin. ”Varför intalar vi barnen att bara de studerar kommer de att lyckas i livet – samtidigt som vi vet att de flesta kommer att misslyckas? Många unga kommer att leva på bidrag eller ha tråkiga arbeten.”

”En kultur som är inställd på fostran för framgång lär ut att man måste leva i lögn. ”Du måste uppnå framgång” kräver föräldrar som själva inte har gjort det. ”Du måste uppnå framgång!” – kräver lärare som själva är frånskilda, utan stålar, knäckta, förödmjukade av sina rektorer. Framgångens vålnad svävar över dagens skola som en leende vampyr. Att säga till barnen att bara de anstränger sig tillräckligt så kommer allt att gå utmärkt – det är att skapa falska förespeglingar. Eleverna vet att i skolan görs det första urvalet som ska sålla de framgångsrika från dem som inte kommer att lyckas.”

”I slutändan förlorar vi allihop”

Optimismens tyranni råder, och skolan har för länge sedan upphört att vara en plats för själslig förberedelse för det verkliga livet, skriver Stefan Chwin. ”Systemet bygger på att alla ljuger, och i slutändan förlorar vi allihop.” Han efterlyser en kultur som lär ut konsten att förlikas med ett halvdant liv. Att ge mening åt ett liv som inte är fulländat är i skolan en viktig uppgift för de humanistiska ämnena. Kontemplation över det ofulländade livet behöver inte utesluta hopp om förändring. Och även ett i yttre mening misslyckat liv kan rymma frihet, kreativitet, lust och glädje. Var och en gör sin egen definition.

Politiker och andra ska sluta ljuga

Ska skolan sluta anstränga sig att ge varje barn bästa möjliga hjälp? Nej naturligtvis inte. Däremot ska politiker, skolverket och skolan sluta ljuga för barnen och deras föräldrar. De ska inte luras att tro att alla är lika och har lika stora förutsättningar att lyckas. Sluta låtsas att skolan kan överbrygga hundratals år av civilisations- och utvecklingsskillnader, för det kan den inte. Det finns skillnader som skolan aldrig kan kompensera för, annat än marginellt.

”Kommer eleverna, sedan barnsben fullproppade med framgångsmyten, att tillsammans med läraren vilja begrunda det verkliga liv som väntar dem? frågar sig Stefan Chwin och svarar själv: ” Förmodligen inte, och det är inte förvånande”.

Han tillägger:

”Men jag kommer åtminstone att ha den lilla tillfredsställelsen att jag skrivit det som jag borde skriva, fast jag vet att det absolut inte överensstämmer med den rådande tidsandan.”

Litteratur:
Gunnar Adler Karlsson: Ländernas framtid avgörs av medborgarnas IQ. Aftonbladet 2 september 2002.
Birgitta Almgren: Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990. 2009.
Stefan Chwin: Att lära för ett misslyckat liv. Dagens Nyheter 27 december 2001 (ej på nätet).
Helmuth Nyborg: Vi må ikke blive som Sverige. Jyllands-Posten 15 september 2010.
Helmuth Nyborg: Indfödte kommer i mindretal. Jyllands-Posten 13 september 2011.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter