30
Jun
Seneste opdatering: 2/7-12 kl. 2236
88 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

(Klik fotos f. helskærm.) – I dag börjar politikerveckan i Almedalen, Visby. Ett politiskt tivoli som har överlevt sig själv. För Sveriges befolkning saknar politikernas verbala cirkuskonster all betydelse. Det är vad politiker gör, inte vad de säger, som betyder något. Och vad kan de egentligen säga, denna samling retorikakrobater som grundligt har förbrukat sitt förtroende hos stora och växande delar av befolkningen? Deras ord ekar tomma och utan innebörd. Visst, de kan tjata lite om barnfattigdom – givetvis utan att antyda att de själva har skapat den genom massimport av ett bidragsförsörjt invandringsproletariat. De kan krafsa lite på ytan vad gäller kriminalpolitiken för att intala svenskarna att vi lever i ett tryggt och rättskaffens land – trots att den importerade kriminaliteten beskriver en våldsam och galopperande utveckling. De kan ta upp pseudofrågor om skolan för att försöka dölja att den svenska skolan befinner sig i fritt fall.

Politikerna har målat in sig i ett hörn så till den grad att de knappast har något manöverutrymme kvar. De är bakbundna till händer och fötter, och det är de själva som har tvinnat repen. Sammanpressade av ängslan står de i sitt inmålade lilla hörn. Framför allt får absolut ingenting sägas som ifrågasätter Sveriges världsunika invandringspolitik. Då flyger genast rasisttillmälena som projektiler i luften. Luften är tung att andas och syrebristen och idétorkan påtagliga. Symtomen och känslan är desamma som i DDR eller vilken annan diktatur som helst; den utbredda skavande rädslan, anpassligheten, det ängsliga sneglandet på vad som ”får” och ”inte får” sägas. De brutala straffritualerna när någon bryter sig loss en millimeter från den uppgjorda fåran.

De liljevita eliterna väljer bort mångfalden i sina egna liv

Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och samhällsvetare, skriver i sin nya bok ”Indvandringens pris” om vad han kallar ”de liljevita eliterna”. Det är de politiskt korrekta makteliter i USA och Europa som talar sig varma för fortsatt massinvandring och omvandlar sina länder till experimentlaboratorier för så kallad mångfald. Själva undviker de dock nogsamt all närmare kontakt med den berikande mångfalden. De föredrar att bo i bostadsområden där grannarna har samma pigmenteringsgrad som de själva. Eftersom de är akademiker riskerar de inte heller att på sina arbetsplatser möta några horder av invandrade somaliska analfabeter. När de väljer skolor för sina barn väljer de undantagslöst ”vita” skolor med gott anseende.

Så ser de liljevitas solidaritet ut

Den mångfald som de liljevita eliterna driver överlåter de med varm hand åt ”de andra” att leva med; de gamla, de sjuka, de fattiga – de som inte har något val, de som inte kan, orkar eller har råd att flytta från ett mångkulturellt kaos. Det är så de liljevitas upphaussade så kallade ”solidaritet” ser ut. Solidariteten är en läpparnas falska bekännelse som gäller jordens alla befolkningar på betryggande avstånd från dem själva. Aldrig underprivilegierade och utsatta bland deras egna landsmän.

Med tunga fakta sticker Morten Uhrskov Jensen hål på de liljevita eliternas största lögn, den att invandring från tredje världen är lönsam för mottagarlandet. Det är den bara om invandrarna lyckas bättre i utbildning och på arbetsmarknaden än den infödda befolkningen, vilket sällan är fallet. Den icke-västliga invandringen har fått katastrofala ekonomiska konsekvenser för länderna i Väst. Därför ska den stoppas så snart som möjligt, menar Morten Uhrskov Jensen.

”Sverige befinner sig i en helt egen kategori”

I denna europeiska megalögn befinner sig Sverige i en helt egen kategori. Morten Uhrskov Jensen skriver:

”De svenska eliterna är eniga om att inte under några omständigheter yttra sig negativt om massinvandringen till Sverige. Det är ingen tvekan om att det bland den västliga världens politiska eliter härskar en form av omedveten konsensus som förbjuder att på allvar sätta frågetecken för de katastrofala konsekvenserna av icke-västlig invandring. Men Sverige befinner sig i en helt egen kategori. Det är otänkbart att en svensk politiker – bortsett från Sverigedemokraterna – skulle kunna uttrycka tvivel om den förda svenska migrationspolitiken.”

Så grattis, svenska politiker. Den här fällan har ni byggt alldeles själva, med energiskt bistånd av journalistkåren. Ni är era egna fångvaktare. Och det är bara ni själva som kan bryta er ut ur det politiskt korrekta fängelset.

Sverige ska vara ett undantagsland

Svenska politiker har bestämt att Sverige ska vara ett undantagsland. Vi ska vara bättre än alla andra. Världsmästare. Bäst i klassen. Där andra länders politiker handlar på uppdrag av sin egen befolkning och börjar erkänna att massinvandringen är ett fiasko har deras svenska kolleger kapat alla kommunikationskablar till verkligheten och alla förtöjningar till sina uppdragsgivare – väljarna.

Bara en regering som totalt har förlorat sitt förstånd är kapabel att fatta beslut som går emot lagar som den själv har stiftat. Nu har den borgerliga alliansregeringen lyckats med den historiska bragden. I torsdags tillkännagav företrädare för regeringen och invandringsextremisterna i miljöpartiet att de har kommit överens om rätt till subventionerad vård för personer som uppehåller sig illegalt i Sverige.

Lagbrott belönas av regeringen

Barn under 18 år får rätt till fullständig sjukvård, fullständig tandvård och läkemedel. Vuxna illegala får rätt till mödrahälsovård, hälsoundersökning och sjukvård och tandvård ”som inte kan anstå” samt de läkemedel som behövs. Villkoren blir desamma som för asylsökande, det vill säga ett besök på vårdcentral eller hos specialistläkare efter remiss från primärvården kostar 50 kronor. Svenska medborgare får betala tre gånger mer. Besök hos tandläkare kostar 50 kronor. Där kan notan sluta på många tusenlappar för svenskarna, och tusentals svenskar har inte råd med den tandvård de behöver.

Personer som uppenbart bryter mot svensk lag och uppehåller sig i Sverige illegalt ska alltså belönas för sina lagbrott. Regeringen vet inte ens vad de nya rättigheterna kommer att kosta, eftersom den inte har en aning om hur många som uppehåller sig illegalt i Sverige.

En glädjande nyhet för alla journalister

I samtliga public servicekanaler (SR Ekot, Studio Ett, SVT Rapport och Aktuellt) – som ska bedriva saklig och opartisk nyhetsförmedling – presenterades överenskommelsen på torsdagen ensidigt som en glädjande nyhet som alla vi som ska betala kalaset förväntas applådera. Journalisterna gör sig till ombud för illegala invandrare och presenterar rena partsinlagor. Precis som politikerna struntar de fullkomligt i på vilkas uppdrag de arbetar och uppvisar en total identifikation med vad de grovt felaktigt framhärdar i att kalla ”papperslösa” och ”gömda flyktingar”. De felaktiga benämningarna genomförs så konsekvent att det finns skäl att misstänka att det har utgått en generalorder från Sanningsministeriet.

Snabb faktakurs för journalister: det finns inga ”gömda flyktingar”. Om man är flykting får man asyl och har ingen anledning att leva gömd. Om man har skäl att gömma sig är man ingen flykting utan illegal invandrare. ”Papperslös” är journalistisk nysvenska och förbannad dikt med syfte att manipulera allmänheten så att den ska tycka synd om människor som bryter mot svensk lag.

Vad tycker fattigpensionärerna?

Vad tycker svenska fattigpensionärer som inte har råd att hämta ut sina nödvändiga mediciner från apoteket till en kostnad av 2 200 kronor om året efter den senaste höjningen?  Vad säger sjukpensionärerna? De arbetslösa? Det får vi inte veta i något av public services program, och inte i någon tidning heller. I Studio Ett rycks programledarna Helena Groll och Li Hellström med i glädjeyran.

Vi får höra ett snyftinslag med ett pakistanskt ”papperslöst” par som saknar asylskäl och vistas illegalt i Sverige sedan tre år. Det är synd om dem, ska vi förstå. ”Jodå, jag får fri vård”, säger den pakistanske mannen. ”Men medicinerna är så dyra” klagar han. Många svenskar med svag ekonomi skulle hålla med. Men de får betala sina mediciner själva, och de är effektivt osynliggjorda i media.

Inbjudna till Studio Ett är två evangelister i denna trosmässa, miljöpartisten Maria Ferm och som ”expert” Henry Ascher,  en vänsterextremist som driver en vårdmottagning för illegala invandrare, är aktiv kommunist och var besättningsman på det ökända ”Ship to Gaza” 2010. Det görs ingen problematisering, inget ifrågasättande, ställs inte en enda kritisk fråga. Det är så usel journalistik att man inte vill tro det öronen hör. Samma hjärntvättade liturgi upprepas i alla radio- och tv-program.

”Skamlösa hycklare spelar bort våra barns framtid”

Allt färre lyssnare/läsare/tittare låter sig dock vilseledas. I anslutning till Avpixlats presentation av nyheten finns mer än 1 000 arga kommentarer. Det här är två av dem. Först signaturen Masen 86 :

”Jag är så j-vla less på det här! Jag jobbar 9 timmar om dagen och betalar in skatt på varenda krona jag tjänar. Nyligen fick jag betala sammanlagt ca 6 000 kronor för att operera ut två av mina visdomständer, medan såna som illegalt håller sig här i landet och inte bidrar med ett öre till samhället ska få fri tandvård! Det har gått för långt! Jag börjar nästan gråta.”

Berlin 91:

”Dessa förrädare från M, MP med flera spelar bort VÅRA skattepengar. De stjäl från oss helt enkelt. Vill man betala för illegala borde de göra det från sina egna fickor, inte ta ifrån oss skattebetalare som jobbar och sliter och redan försörjer horder av analfabeter och icke-anpassningsbara medeltidsfanatiker. Vi har redan operationsköer, gamla som vanvårdas, skolor som läggs ner, studiestöd som inte räcker, pensioner som skärs ner m m. Vi behöver våra skattepengar själva. Vi kan inte försörja alla dessa streetsmarta socialturister som väller in i landet. Dessa skamlösa hycklare till politiker SPELAR BORT VÅRA BARNS FRAMTID!”

”Hur länge ska vi dra runt detta missfoster till industri”

På Studio Etts hemsida  skriver signaturen Rollo i en kommentar:

”Svensk invandrings- och flyktingpolitik antar alltmer groteska former. Hur länge till ska den krympande andelen skattebetalare acceptera att dra runt detta missfoster till industri skapad av en liten välavlönad elit som fullständigt tappat kontakten med den verklighet merparten av oss andra tvingas tampas i? Politikernas oansvariga lek som godhetsapostlar börjar anta alltmer samhällsfarliga former.”

Signaturen Björn skriver:

”Folkomröstning nu! Demokratin ligger döende och flämtar på riksdagsgolvet och ni riksdagsmän spottar på den. Vi måste injicera medborgarinflytande i beslutsprocessen fort, kanske är det redan för sent. Folket är undersåtar till en politisk adel.”

Hur mycket kan man svika sin egen befolkning?

Plundring av de svenska skattebetalarna till förmån för utländska lagbrytare som inte bidrar med en krona till välfärdssystemen – hur mycket kan en regering svika sitt eget folk innan folket gör uppror?

”Att ge vård till den som efter en asylprövning fått avslag och inte respekterar beslutet utan stannat kvar illegalt är att skicka en märklig signal om att reglerna inte är så viktiga” skriver Nya Wermlandstidningen i en ledare.

Svenska skattebetalare i allmänhet och moderata kärnväljare i synnerhet har anledning att revoltera mot alliansens politik med den ständiga placeringen av den egna befolkningen i strykklass. Med den här överenskommelsen har regeringen gått över en viktig gräns. Det vore märkligt om det inte kommer att ge utslag i valet 2014.

Med maktens ljuva sötma i näsborrarna

Læs mere »



 30
Jun
Seneste opdatering: 1/7-12 kl. 2022
15 kommentarer - Tryk for at kommentere!

CNN interview of British victim of sexual assault in Tahrir Square

Rousseau: A philosopher for the Facebook generation

Jean-Jacques Rousseau wrote hundreds of pages about himself – this is what is tragi-comic about him – yet he had no self-knowledge[..]

The problem is that while all men are born equal, they are not all born equally interesting; so the confessional mode does not suit everyone. Besides, and this is what is tragi-comic about him, Rousseau wrote many hundreds of pages about himself but had no self-knowledge. He quarrelled with virtually everybody he ever knew; he even managed to reduce the philosopher David Hume, one of the most equable human beings in the history of the world, known in Paris as le bon David, to absolute fury. Yet never once did Rousseau think, “Maybe it’s not them, maybe it’s me.” Thus this most fascinating man was the originator of the most characteristic of our modern vices – self-expression without self-examination.Theodore Dalrymple

Muslimer ødelægger verdenskulturskatte i Mali

FN-gruppe er chokeret over islamisters vandalisering af sufi-monumenter, der regnes som verdens kulturarv.FN’s kulturorganisation, Unesco, er bestyrtet over, at islamister i Mali med tilknytning til al-Qaeda tidligere lørdag angreb helligdomme i byen Timbuktu og vandaliserede dem.Helligdommene er netop sat på Unescos liste over de vigtigste kulturskatte i verden. – Dette er en tragisk nyhed for os alle og endnu mere for beboerne i Timbuktu, der har hæget om og bevaret disse monumenter i mere end syv århundreder, siger Jelenor Mitrofanova, der leder Unescos årsmøde i Skt. Petersborg. Vandaler i Mali går løs på kulturskatte, Ansar Dine Islamists destroy mausoleums in Timbuktu



 29
Jun
Seneste opdatering: 30/6-12 kl. 2324
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Kjell Håkansson

När Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly på valnatten 2010 skulle sminkas inför ett TV-uppträdande vägrade han att gå in i samma sminkstudio som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med motiveringen ”Jag avskyr allt han står för och representerar de väljare han vill visa ut ur landet”. I sitt tal kallade han Sverigedemokraterna för ”ett extrem högerparti med rasistiska värderingar”.

Ordet ”rasist” har i svenska språket förlorat mycket av sin ursprungliga betydelse och utvidgats till att omfatta människor som vill att invandringen till Sverige skall vara mer restriktiv än vad som är fallet i dag, och omfattar ibland också alla som inte vill ha en totalt fri invandring till Sverige.

Invektiven ”högerextremister” eller ”högerpopulister” används likaledes som en generell term som täcker både människor som tycker att Sveriges invandringspolitik är alltför generös och de som varnar för islams ökade inflytande. Mot bakgrund av detta och av Lars Ohlys agerande skulle man kunna förledas att tro att vänsterpartiet och dess broder- och systerpartier i andra länder varit särskilt välvilligt inställda till migration och invandring. Men vänstern minne är kort och selektivt.

”Vägen ut i vida världen ligger öppen för en var, som har lust att pröva på den det finns inga gränser kvar” ironiserade den vänsterextrema och starkt EU-kritiska popgruppen ”Blå Tåget” på 1970-talet (EU hette då EG). I Sverige var kapitalet och arbetskraftens fria rörlighet en idé som högern intresserade sig för men som vänstern med näbbar och klor kämpade emot. Medan socialdemokrater, mitten- och högerpolitiker runt om i Europa var positiva till EU-samarbetet var de flesta politiker i Sverige antingen negativa eller avvaktande. Frågan var kopplad till den svenska neutralitetspolitiken och först efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning blev ett medlemskap politiskt möjligt. En folkomröstning hölls 1994 där 52.7% av de röstande var för ett medlemskap. Mest negativa till EU var – här som i många andra länder – grupperingar till vänster om socialdemokraterna. Inom vänstern (och Centerpartiet) fanns dessutom ett utbrett motstånd mot att människor flyttade från landsbygd till storstad, vilket man försökte motarbeta genom utlokalisering av statliga verk.

Den svenska socialdemokratiska EU-skepticism stod i kontrast mot strömningarna i övriga Europa, där man inom de socialistiska eller socialdemokratiska rörelserna tidigt såg ett mellanstatligt samarbete som nödvändigt för att bygga ett gemensamt regelverk för att inte företagen skulle kunna flytta sin verksamhet till de länder där minimilönerna var som mest minimala och fackets makt som minst. När kapitalet kan röra sig fritt krävs en viss gemensam lagstiftning menade man, inte helt orimligt. Mot den bakgrunden var Margaret Thatchers och det brittiska Torypartiets motvilja mot ett utvidgat europeiskt samarbete lätt att förstå. Järnladyns hårdföra politik gentemot fackföreningarna och nedskärningar i välfärdspolitiken kunde i förlängningen skapa ett paradis för de internationella företagen som socialdemokratiskt styrda länder inte skulle kunna konkurera emot. Från ett vänsterperspektiv står valet alltså mellan att hindra kapitalet från att välja och vraka mellan olika länder eller att koordinera lagstiftningen så att kapitalet visserligen kan flytta runt som det vill men utan att därigenom uppnå ekonomiska fördelar.

Den östtyska staten DDR hade inga problem med kapitalets rörlighet, eftersom näringslivet var förstatligat. Inget statligt DDR-företag kunde flytta sin produktion utomlands, och utländska investeringar var otänkbara. Här var problemet snarare att arbetskraften, folket kunde röra på sig och flytta dit lönerna var högst och dessutom utbetalades i konvertibel valuta. Det var i alla fall den officiella förklaringen till varför Berlinmuren måste byggas – egoistiska DDR-medborgare ville till väst av ekonomiska skäl, men när DDRs ekonomi hunnit ifatt och gått om Förbundsrepublikens (och det skulle inte dröja länge!) skulle den antifascistiska skyddsmuren inte längre behövas. Denna minst sagt optimistiska syn tar ingen som helst hänsyn till att många människor hellre vill leva i en demokrati med yttrandefrihet och utan censur och då inte bara av ekonomiska skäl.

Vad som är mindre känt är hur utlänningar behandlades i det forna Östtyskland, som bedrev en extremt främlingsfientlig politik. DDR försökte med alla till buds stående medel att hindra sina produktiva medborgare från att flytta utomlands, men var ändå tvungen att använda sig av utländska gästarbetare för att ersätta de DDR-medborgare som trots allt lyckades ta sig över gränsen till väst. Gästarbetarna åkte till DDR endast för en begränsad tid och kom oftast från socialistiska länder i tredje världen, t.ex. Vietnam. Utländska gästarbetare i DDR levde åtskilda från den tyska befolkningen i baracker. Kontakter mellan DDR-medborgare och utlänningar måste rapporteras till myndigheterna och övervakades. En gästarbetare som hade sexuellt umgänge med en tysk blev utvisad och gravida gästarbetare fick välja mellan utvisning eller abort, även om fadern också var gästarbetare. Gästarbetarna var där för att arbeta inom den östtyska industrin och inte för att tära på DDR-statens knappa resurser genom att ta föräldraledigt.

Denna politik till trots riskerade knappast någon representant för DDR att bojkottas av vänsterpartiska politiker. Vänsterpartiets kontakter med DDR och andra socialistdiktaturer var omfattande. Det är en fascinerande tanke att Lars Werner, Vänsterpartiets ordförande 1975-1993, bjöds på gratis semesterresor och sprit av DDR-diktaturen, samtidigt som utländska gravida gästarbetare utvisades eller tvingades till abort av samhällsekonomiska skäl. På DDR-Kulturzentrum i Stockholm var samtliga anställda svenskar vänsterpartister. Vänsterpartiets ledning var ofta på besök i den Östtyska ambassaden, där bastun var en omtyckt möteslokal. Lars Ohly (vänsterpartiets ordförande 2004-2012) satt själv i den partistyrelse som per brev sände sina lyckönskningar till DDRs diktator Erich Honecker, och lär ha reagerat surt på en DDR-kritisk artikel i ungdomsförbundets tidning Röd Press: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter….inte sprida dem vidare.”
 Han var enligt egen utsago ledsen när Berlinmuren föll.

Det finns i själva verket ingen motsättning mellan begränsad invandring och vänsterpolitik. Invandring är förvisso nödvändig för ett modernt samhälle men en fri invandring utan restriktioner är egentligen möjlig endast för samhällen utan välfärd och social omsorg, eller för samhällen som erbjuder mindre välfärd än de länder från vilka potentiella migranter kommer. Inget modernt civiliserat land i världen har fri invandring. USA hade visserligen en relativt fri invandring på 1800-talet, men det var en omogen stat som ville befolka sina västra territorier med jordbrukare från Europa (jag bortser i sammanhanget från att Amerika redan var befolkat av ett stort antal ursprungsbefolkningar som fråntogs sina landsområden och sina rättigheter). De individer som invandrade fick klara sig själva. Bland Wilhelm Mobergs romanpersoner går det bra för de friska och hårt arbetande Karl-Oskar och Kristina medan däremot Robert, Arvid och Anders Månsson går under. I takt med att USA industrialiserades och började erbjuda sina invånare ett visst mått av social välfärd blev invandringspolitiken mer och mer restriktiv. USA och Kanada har som bekant tillsammans tagit emot färre irakiska flyktingar än Södertälje…

Någon som förstod problematiken var den Moskvatrogna kommunistledaren George Marchais som med sina 15-20% av rösterna på 70- och 80-talet tävlade med Socialistpartiet om att vara Frankrikes ledande vänsterparti. I ett öppet brev till föreståndaren för moskén i Paris, publicerat i L’Humanité den 6 januari 1981 skriver han:

”…Därför säger vi: Invandringen måste stoppas för att inte ännu fler skal bli arbetslösa”…”.

Hårdvinklade citat och misstolkningar av detta brev florerar på diverse skadeglada franska websidor, men George Marchais var inte främlingsfientlig. Tvärtom så understryker han i sitt brev vänskapsbanden mellan de franska och utländska arbetarna, som alla är bröder, påminner om sitt partis stöd till kolonialtidens befrielserörelser och försäkrar att hans parti inte gör någon skillnad mellan franska och utländska medlemmar. Samtidigt påpekar han att invandringen, på grund av sin omfattning, orsakar stora problem i det franska samhället, bland annat lönedumpning. Migration ser han som något ont som har orsakats av kapitalismen och invandrarna som kapitalismens offer. Hans föreslagna invandringspolitiska kursändring ger inte mycket utrymme för olika tolkningar:

”…Jag förtydligar: den officiella och den illegala invandringen måste stoppas, men utan att som rikskansler Helmut Schmidt i den Tyska Förbundsrepubliken med tvång kasta ut de utländska arbetare som redan finns i landet.Vi säger likaledes: de utländska arbetarna måste få samma sociala rättigheter som deras franska kamrater…”

Han oroas över att den ökade segregationen kommer att knäcka kommuniststyrda kommuners ekonomi:

”…När alltför många invandrare koncentreras på ett ställe … förvärras bostadsbristen, allmännyttan belastas hårt och många franska familjer utestängs därifrån. Socialbidragskostnaderna för de många invandrarfamiljerna, nedsjunkna i ekonomisk misär, gör situationen ohållbar för den kommunala budgeten i våra arbetarförorter.”

Læs mere »