9
jun
Seneste opdatering: 9/6-12 kl. 1244
11 kommentarer - Tryk for at kommentere!
Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin).

Af Thomas Nydahl

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig?

Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essäer att vi, de europeiska folken, helt förlorade vårt självförtroende efter det andra världskriget. Thomas Mann var inne på liknande, fast totalt motsatta tankegångar här, som när han skriver att det pågående första världskriget försätter människorna i en situation där självmedvetande är det första korta steget till ”självförtroende, till krigisk glädje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotism´.”

Men han ser ju allt detta utifrån. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjältemodet.

”Jag är ensam och tittar på. Jag är hellre olycklig på egen hand än lånar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrål förena sig med nationen – det är inget dåligt sätt att glömma och dölja sin egen svaghet.”

Men så kommer det:

”Jag förklarar härmed att jag helt och hållet avvisar denna metod.”

Mann anser förmodligen att han inte på något sätt har rätt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsålder” och frågar läsaren (och sig själv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt på ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen äkta?”

Istället för att rakt på sak besvara dessa frågor hänvisar han till Goethe, ”en man som var svårt sjuk från första stund”, och som ”likafullt när Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtänkta ord som knyter samman dessa resonemang lite längre fram i boken. Mann säger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhållande till världen och att han därtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik är honom främmande. Men han är väl medveten om att det finns två sätt att agera medan detta krig pågår, och han skissar på ett sätt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:

”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kämpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget är en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller då fått någon orden för min Friedrichessä (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, närmare bestämt min litterära heder, hade varit räddad. Jag kunde inte göra det.”

Han säger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort våld på sig själv genom att ta ställning mot Tyskland. Kanske är det därför han skriver:

”Jag har på något sätt känt mig skyldig att skriva denna bok.”

Men demokratin då? Blev det bara kaos och elände? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmästare som sagt: ”Det här slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och så tillägger han, som ett råd till läsarna, att vi bör läsa Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt, där han talar ”om den förebildliga betydelse som förhållandet mellan folk och regering har för umgänget mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, far och familj, härförare och soldat, mästare och lärling.”

Får jag bara påminna om att det gått nästan hundra år sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det säga, att om man en smula bättre vill förstå det Tyskland som då befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misär som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nästa storkrig och katastrof, så bör man läsa den. Också för en bättre för en förståelse av Thomas Mann själv förstås.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Viktoria Larsson

    Hej! Nu blev jag förvirrad. Vad jag vet har Schopenhauer aldrig skrivit ett verk som heter Etiken. Däremot är det ett välkänt verk, Etiken, av filosofen Baruch Spinoza. Har jag fel?

  • Så här står det, sidan 140 hos Mann: “Även Schopenhauer har skrivit om politik – förvisso, politiken är ett kapitel i Etiken. Dess aspekter är besynnerliga; de avviker i väsentliga delar från civilisationslitteratörens. Tydligen fick det i hans allmänna filosofi vara så att han förklarade att friheten befann sig bortom fenomenen, för att inte tala bortom mänskliga inrättningar”.

  • Viktoria Larsson

    Hej Thomas! Jag har Världen som Vilja och föreställning men har just flyttat och hittar den inte i det packade. Du har säkert rätt, eller Mann då. Jag gillar Shopenhauer skarpt. Hans grundläggande lära var ju att världen består av en enda framrusande vilja som samtidigt är en helhet och samtidigt kan uppdelas i hur många delar som helst. Denna vilja är utan mål och utan mening.
    Då var hans slutsats den att för att kunna se tingen som de är i sig och för att kunna bli riktigt fri, så måste man negera sin vilja totalt. Som så vanligt så är filosofi bra som teori men den går sällan att leva. Vilken morsa med snoriga och hungriga ungar kan negera sin vilja? Och Schopenhauer själv flydde staden när pesten kom så det var inte mycket negering då inte…
    Men jag är inte så insatt i hans praktiska filosofi utan har mest fäst mig vid hans estetik. Den är så skön och härlig tycker jag, och den har lärt mig att det som sägs som sanning idag inte behöver vara sant i morgon.
    I rätt många år nu har alla rapat att konst ska provocera. Att det är det som är konst. Det är upprepat så många gånger att det bara blivit sant.
    Men Schopenhauer säger i sin estetik att konst absolut inte får uppröra, varken göra glad eller arg, för det retar viljan. Konst ska istället få människan att se tingen som de är sig, bakom slöjan. Upplyfta till ett annat medvetande kan man kanske kalla det.
    Och vet du vad – jag har faktiskt känt så när jag sett vissa konstverk. Men det är verk av riktiga konstnärer som har lagt ner tid på att skapa sitt konstverk, sådana med en begåvning att höja betraktaren/lyssnaren/läsaren till en högre nivå. Inte folk som sprayar ner spårvagnar… Ha en bra dag. Viktoria

  • Viktoria Larsson

    Hej igen Thomas! Fick lust att skriva lite till. Det är så kul att du läser kommentarer, det är det inte alla artikelförfattare som gitter göra.

    Jag tänkte på din namne, Thomas Mann. Han var ju en fantastisk författare. Jag har nu inte läst allt, Buddenbrooks förstås och någon del av Josef och hans bröder. Och så Bergtagen. Den senare är ju en fascinerande bok, Hans Castorp kommer till sanatoriet och blir hospitaliserad, blir kvar i sju år om jag minns rätt. Och då ger Mann honom en samtalspartner, Zettembrini hette han väl, och kan via denne filosof och lärde man, dryfta allt mellan himmel och jord.

    Buddenbrooks är också en fantastisk bok. Jag har alltid tyckt att det var systern Toni som borde tagit över köpmansfirman,istället för brodern Tom. Det hade passat båda bättre. Tonis öde var så sorgligt, gift två gånger utan kärlek. Första gången mer eller mindre tvingad till äktenskapet av familjen, och så fick hon ge upp sin spirande kärlek. Så sett är det en lite “feministisk” bok.

    Men nu till en sak som är mycket märklig. När det gäller en nobelpristagare som Mann så är han som alla sådana omgiven av ett berg av litteratur om HONOM, och om böckerna, alltså man har försökt få ihop det till och grunna ut att böckerna skulle vara en avspegling av honom själv, precis som om en författare inte kunde ha fantasi. Buddenbrookshuset i Lübeck är fullt av montrar som berättar om hela familjens liv, alla självmord och allt elände i familjen, men inget om hur han skapade sina böcker, det som jag tycker är intressant. Sedan finns det en stor shop med alla avhandlingar om HONOM.
    Detta gör att det blir en air av svårförståelighet och märklighet runt en sådan författares böcker, som inte är sann. Som om han skulle vara svår att läsa. I själva verket kan vilken läskunnig person som helst slå upp första sidan och bara läsa rakt av. Det är inte krångligt och snårigt som alla litteraturvetare vill ha det till.
    Bara en liten kommentar – eg. för att tala om för alla att gå och låna en Mann-bok. Jag tror faktiskt det var en nyutgivning av Buddenbrooks förra året, den går säkert att köpa på Bokus också.

    • Viktoria: Hedder den Bergtagen på svensk? En meddigtende oversættelse af Zauberberg. Vi kaldte den Troldfjeldet i Carl V. Østergaards oversættelse, nu siden 1989 Trolddomsbjerget, som jeg ikke er så vild med fordi den hverken lægger noget til eller trækker noget fra den gamle.

      Castorp kan læses som en repræsentant for Tyskland, landet mellem vestlig humanisme og østlig dæmoni. Tvivleren der dyrker sin (indbildte?) sygdom i syv år, indtil han kastes ud Første Verdenskrig som anonym soldat. Krigen vælger for ham, så vidt jeg husker, det er mange år siden, jeg læste den.

      Jeg skrev forresten i januar i år lidt om Døden i Venedig, ganske vist under titlen “Døden i Malmø”

    • Tack Viktoria, det är så att vi faktiskt begåvats med två fina nyutgåvor av Mann. 2005 kom Ulrika Wallenströms översättning av Buddenbrooks. Wallenström anses väl vara en av de allra skickligaste översättarna från tyska. Därför blir man ju glad att hon också fick uppdraget att nyöversätta Bergtagen som kom 2011 i en vacker utgåva. Båda två på Bonniers förlag. Att Mann anses “svår” idag beror på att allt ska vara lättsmält, helst gå in i huvudet via två hörlurar eller i tv-rutan. Man ställer de unga deckarförfattarna och skandalskrivarna mot Mann och andra av den europeiska litteraturens storheter, och egentligen borde människor lära sig att varje sådan jämförelse är dömd att misslyckas. Väldigt lite av vår samtids underhållningslitteratur kommer att minnas om 25 år, men berättare som Mann kommer att finnas för varje ny generation.

  • Eyvind Dk

    Mit favoritcitat;

    “Tolerance becomes a crime when applied to evil”
    Thomas Mann