22
sep
Seneste opdatering: 22/9-12 kl. 1408
5 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren).

Af Thomas Nydahl

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad. Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit in sig i denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag. Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.

Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Erling

    Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit in sig i denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv.

    Det var ikke noget han skrev sig ind i, det var en genre han skabte nærmest egenhændigt.

    • Erling, det har du alldeles rätt i, tack för påpekandet!

  • Skåning

    Jag har läst både Satansverserna och Morens sista suck och ärligt talat tycker jag att han är en skitförfattare. Kast hit och dit. Storyn är enda salig röra, och framför allt en massa PK-gnäll om hur hemskt det är att vara invandrare i Storbrittanien från de forna kolonierna.

    Men ändå är han så viktig.

    • Skåning, vill bara säga att det du skriver kan många instämma i – och poängen är just den, att man inte måste tycka om en författare för att understryka hans eller hennes rätt att skriva vad som helst. Rushdie kan ju vara alltför mångordig, men just memoarerna tycker jag är annorlunda, därför att de berättar något viktigt om motsättningen mellan demokratiska och islamistiska ideal och tankar.

  • XY

    Jag läste Satansverserna för snart sex år sedan och minns att det var en humoristisk och varm bok, men kanske lite rörig mot slutet… Eller så var det jag som började tröttna efter de cirka sexhundra sidorna? Vad som var så upprörande för den muslimska världen var allt annat än uppenbart för mig, det minns jag. Kan det vara så att ayatollahn med fatwan markerade att det inte alls ska gå att skriva som Rushdie gjorde? För en västerlänning, och jag gissar även flertalet muslimer, var det Rushdie skrev fullständigt harmlöst.

    Yttrande- och åsiktsfriheten är okuvliga, grundlagsskyddade rättigheterer i västerlandet. De högljudda, våldshetsande muslimerna som demonstrerar världen över i dessa dagar ger inte precis intryck av att vara några intellektuella giganter, men den sortens resurser kanske står sig slätt på barrikaderna? Det föreligger väl redan facit, att fundamentalismens kulturer inte har livskraft att konkurrera, genom deras reaktionära, hatiska och bakbundna åskådning; öken för skapande, omdaning, förbättring och självkritik. Endast västerlandets mähäiga prat om tolerans – som visar sig enkelriktad och inte ömsesidig – kan ge jordmån för en onyttig och växande muslimsk population, mitt i våra vardagsrum.