Gunnar Sandelins tekst Et svensk tabu, Jyllands-Posten,30.10.2012 på  svensk med forfatterens venlige tilladelse. Den danske version er nedenfor:

Sedan 1980 har Sverige beviljat drygt 1,6 miljoner nya uppehållstillstånd; majoriteten av dessa är permanenta (PUT). Förändringen sker just nu i rasande fart. Drygt en miljon tillstånd har beviljats under 2000-talet. Under de tre första kvartalen 2012 rör det sig om drygt 89 000 personer. I Migrationsverkets statistik ingår också tillfälliga uppehållsrätter för rörlig arbetskraft inom EU, gäststudenter etc., men dessa utgör totalt sett en mindre del. Uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare utanför EU och deras anhöriga permanentas efter fyra års arbete i landet. Asyl- och anhöriginvandringen accelererar mest. Under 2012 och 2013 räknar Migrationsverket med att närmare 200 000 personer inom dessa kategorier ska ansöka om att få komma hit för att få permanent hemvist. Vilka journalister rapporterar om detta?

Siffrorna ovan är tänkta som en hållpunkt eftersom människor avlider, rör sig fram och tillbaka över gränser osv. Dessutom är Migrationsverkets statistik många gånger ofullständig och därför svårtydbar, särskilt vad gäller anhöriginvandringen. Ett annat mått på förändringen i demografin kan utläsas ur SCB:s befolkningsstatistik. Mellan 2000-2011 ökade antalet personer med utländsk bakgrund med 569 000. Under samma period var ökningen i befolkningen med svensk bakgrund 30 000. Det är en nitton gånger så stor ökning i jämförelse. Beräkningen är grundad på den nya definition som myndigheten övergick till 2003 som innebär att med utländsk bakgrund menas personer vilka är utrikes födda eller födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar. Skulle istället den tidigare definitionen av utländsk bakgrund med åtminstone en utrikes född förälder fortfarande gälla, blev skillnaden märkbart större. Då handlar det om en minskning på drygt 100 000 av befolkningen med svensk bakgrund.

Hur man än räknar är det tydligt att det pågår en historisk befolkningsförändring i Sverige som varken vår politiska elit eller journalistkåren vill diskutera offentligt, men som många människor sedan länge märker i sin vardag. I den senaste partiledardebatten berördes inte frågan om vart någonstans gränserna för denna omfattande förändring av samhället ska dras. Eller finns det inte några sådana gränser? Fakta varken presenteras eller diskuteras, vare sig av regering eller av opposition. Det grundläggande problemet är emellertid att väljarna aldrig har tillfrågats om hur de anser att den mest laddade förändringen av samhället i vår tid ska hanteras. Våra ledande politiker och journalistkåren behandlar i stort dess konsekvenser som en icke-fråga. För dem är uppenbarligen etnicitet något oväsentligt eller onämnbart. Vår värld ska ju bestå av öppna gränser och alla invändningar mot en sådan världsordning anses vara grundade på okunskap, främlingsfientlighet eller rasism.

Varför den tankefiguren så länge har dominerat i media kan i viss utsträckning förklaras av att 41 procent av journalistkåren sympatiserar med Miljöpartiet. När det gäller asyl och migration är Miljöpartiet ett extremparti med en uttalad vision om fri invandring som också inkluderar full rätt för att alla som vill, att också få stanna här med tillgång till fulla sociala rättigheter. ”Ingen människa är illegal”, deklarerar partiet i sin programförklaring.

Mer än hälften av de journalister som arbetar inom public service, som har i uppdrag att värna kravet på allsidighet i rapporteringen, sympatiserar med Miljöpartiet. 54 procent inom Sveriges Radio och 52 procent inom Sveriges Television gör det. Siffrorna kommer från professor Kent Asp vid JMG, Institutionen för kommunikation, medier och journalistik vid Göteborgs universitet i hans senaste undersökning från 2011 om journalistkårens partisympatier.

Den slutsats som Kent Asp drar är att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än de andra partierna. ”Normalt sett är jag väldigt försiktig i sådana här sammanhang och jag skulle aldrig påstå något sådant om jag inte vore säker”, säger han. Enligt Kent Asp har Miljöpartiet en gräddfil i medierna genom sin unikt starka ställning bland svenska journalister. Det saknas en granskning av Miljöpartiet som jämfört med andra partier befinner sig i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik, menar Asp. Kent Asp anser att journalisternas tillagsinställdhet gentemot Miljöpartiet också ger en positiv effekt på partiets opinionssiffror och valresultat.

Media har knappast uttalat ett kritiskt ord om regeringens uppgörelse med Miljöpartiet vad gäller att slopa kraven på giltiga identitetshandlingar till förmån för DNA-tester när det gäller anhöriga till asylsökande. Enligt Migrationsverkets prognoser tros cirka 20 000 -30 000 somalier återförenas med sina familjer här i år och nästa år. Detta antas i sin tur leda till en ökad invandring av nya asylsökande från Somalia. Därtill kommer en stark ström av asylsökande från Syrien som ingen i dagslägen riktigt kan förutsäga omfattningen av. Sverige har tagit emot mest irakier, somalier och unga asylsökande (”ensamkommande flyktingbarn”) inom EU och är nu också berett att ta emot flest syrier. År ut och år in ligger Sverige i topp vad gäller mottagande av asylsökande per capita i västvärlden, enligt UNHCR (FN:s internationella flyktingorgan).

Samtidigt som regeringen gör upp i flyktingpolitiken med Miljöpartiet talar statsministern om att vi tar emot flyktingar enligt internationella konventioner. Det är en sanning med mycket stor modifikation. Det är bara en bråkdel av alla dem som sökt asyl i Sverige sedan 1980, cirka 10 procent, som enligt utlänningslagen och FN:s konvention kan definieras som flyktingar. Dessa är fortfarande i minoritet i dagens asylmottagande. Självklart ska människor som flyr för sina liv, även så kallade skyddsbehövande, få stanna. Men det är ansvarslöst, för att inte säga bedrägligt, att inte låta frågan komma fram i sitt rätta sammanhang. Där borde ingå de hundratals exempel på asylbedrägerier i stor skala som tidigare asylombudet Merit Wager så gott som dagligen under fem år rapporterat om på sin blogg. Nu senast har hon dokumenterat bedrägerierna i sin bok ”Inte svart eller vitt”, vilken i princip ställdes i medieskugga trots att journalister och politiska partier regelbundet besöker Wagers blogg.

När handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket berättar att de på grund av en dysfunktionell arbetsmiljö inte på ett rättssäkert sätt kan fatta beslut utan istället uppmanas att ”stämpla PUT”, urholkas också rätten till skydd och asyl också för dem som verkligen behöver det medan många som inte har någon rätt att vara här får stanna. Detsamma gäller när regeringen försöker ställa om asylinvandringen till arbetskraftsinvandring. Nästan hälften av de arbetskraftsinvandrare som beviljats uppehållstillstånd de senaste åren har ingen utbildning. Dessa beslut tas i ett läge med cirka en halv miljon arbetslösa på hemmaplan.

Den politik och handläggning som beskrivs ovan skapar konflikter. Många människor känner inte igen sig från den bild som ledande politiker och media ger. Folk ser i sin vardag hur samhället förändras och upplever att de inte får relevant information. Jag hör detta överallt.

När frågor som befolkningsförändring, asylbedrägerier och invandringens kostnader inte behandlas i offentligheten ljus växer sig istället frustrationen allt starkare. Ibland övergår den till vanmakt och även rent hat, vilket har manifesterat sig i vissa fält på nätet. Ska vi i framtiden slippa att krafter långt till höger om Sverigedemokraterna kapar denna explosiva fråga och därmed också drar till sig skaror som känner sig förda bakom ljuset, är det hög tid att politiker och medier slutar upp med att vilseleda medborgarna genom att utelämna relevanta fakta. Annars riskerar Sverige att bli ett riktigt obehagligt land att leva i.

Gunnar Sandelin, socionom & journalist

Og her samme tekst på dansk:

Debat: Et svensk tabu

Jyllands-Posten 30.10.2012
Der sker i disse år en ændring af Sveriges befolkningssammensætning, som hverken journalister eller den politiske elite er villige til at diskutere offentligt. Er der en grænse for, hvor meget indvandring Sverige kan håndtere, spørger en svensk journalist.

Siden 1980 har Sverige bevilget godt 1,6 mio. nye opholdstilladelser; hovedparten af dem er permanente (PUT). Udviklingen sker i hastigt tempo. Godt en million tilladelser er der blevet givet i 2000-tallet. I de ni første måneder af 2012 drejer det sig om godt og vel 89.000 personer.

I Migrationsverkets (svarer til Udlændingestyrelsen, red.) statistik indgår også midlertidige opholdstilladelser til vandrende arbejdstagere i EU, udvekslingsstuderende osv., men de udgør samlet set en mindre del. Permanent opholdstilladelse til arbejdskraftindvandrere og deres familier fra lande uden for EU fås efter fire års arbejde i Sverige. Asylindvandring og familiesammenføring opviser størst vækst.

Migrationsverket venter, at hen ved 200.000 personer i disse kategorier vil ansøge om at komme til Sverige for at få permanent ophold i 2012 og 2013. Er der nogen journalister, der skriver om det? Tallene ovenfor er tænkt som et udgangspunkt, fordi mennesker dør, flytter frem og tilbage over grænser osv. Desuden er Migrationsverkets statistik ofte ufuldstændig og derfor vanskelig at tolke, især på familiesammenføringsområdet.

Et andet mål for den ændrede befolkningssammensætning kan læses ud af SCB’s (svarer til Danmarks Statistik, red.) befolkningsstatistik.

Mellem 2000 og 2011 voksede antallet af personer med udenlandsk baggrund med 569.000. Det er 19 gange så meget som væksten i antallet af borgere med svensk baggrund: 30.000. Beregningen hviler på den nye definition, som myndighederne gik over til i 2003.

Ifølge den menes der med udenlandsk baggrund personer, som er født i udlandet eller født i Sverige med to udenlandskfødte forældre.

Hvis den tidligere definition på udenlandsk baggrund – mindst én forælder, der er født i et andet land – stadig gjaldt, blev forskellen endnu større.

Hvordan man end opgør tallene, er det tydeligt, at der sker en historisk befolkningsændring i Sverige, som hverken den politiske elite eller journalisterne vil diskutere offentligt, men som mange mennesker allerede længe har mærket i hverdagen.
Ved den seneste partilederdebat kom man ikke ind på spørgsmålet om, hvor grænsen for denne omfattende samfundsændring skal gå. Eller er der ikke en sådan grænse? Kendsgerninger hverken fremlægges eller diskuteres af regeringen og oppositionen. Det grundlæggende problem er imidlertid, at vælgerne aldrig er blevet spurgt om, hvordan de mener, at den mest dramatiske ændring af samfundet i vor tid skal håndteres.

De ledende politikere og journalisterne behandler i al almindelighed konsekvenserne, som om det drejer sig om et tabuemne. For dem er etnicitet åbenbart noget uvæsentligt eller unævneligt. Vor verden skal jo bestå af åbne grænser, og alle indvendinger mod en sådan verdensorden menes at bero på manglende viden, fremmedfjendskhed eller racisme.

Hvorfor den tankegang har domineret så længe i medierne, kan til en vis grad forklares ved, at 41 pct. af journalisterne stemmer på Miljöpartiet.

Når det gælder asyl og indvandring, er Miljöpartiet et yderliggående parti med en udtalt vision om fri indvandring, som også omfatter fuld ret til, at alle, der vil, kan bo her med adgang til alle sociale rettigheder. »Intet menneske er illegalt,« skriver partiet i sin programerklæring.

Mere end halvdelen af de journalister, som arbejder med pr, og som har til opgave at værne om kravet om alsidighed i reportagen, stemmer på Miljöpartiet. 54 pct. ved Sveriges Radio og 52 pct. ved Sveriges Television gør det. Tallene stammer fra professor Kent Asp, der arbejder ved journalistuddannelsen JMG ved Göteborgs Universitet, i hans seneste undersøgelse fra 2011 om journalisters partifarve.

Den slutning, som Kent Asp drager, er, at Miljöpartiet får en mere fordelagtig behandling end de andre partier. »Normalt er jeg vældigt forsigtig i den slags sammenhænge, og jeg ville aldrig påstå noget sådant, hvis jeg ikke var sikker,« siger han. Ifølge Kent Asp har Miljöpartiet en fortrinsstilling i medierne i kraft af sin stærke position blandt svenske journalister.

Miljöpartiet må sættes under lup. Det befinder sig i en fredet zone, når det gælder dækningen af politik, mener Kent Asp. Ifølge ham giver journalisternes sympati over for Miljöpartiet også en positiv effekt på partiets meningsmålinger og valgresultat.

Medierne har dårligt nok sagt ét kritisk ord om regeringens aftale med Miljöpartiet med hensyn til at afskaffe kravet om gyldige identitetspapirer til fordel for dna-test i forbindelse med familie til asylansøgere.

Ifølge Migrationsverkets prognoser menes ca. 20.000-30.000 somaliere at blive genforenet med deres familie i år og næste år. Dette menes at ville føre til øget indvandring af nye asylansøgere fra Somalia.

Dertil kommer en kraftig strøm af asylansøgere fra Syrien, som ingen i dag rigtigt kan forudsige omfanget af.

Sverige har taget imod flest irakere, somaliere og unge asylansøgere (” uledsagede flygtningebørn”) i EU og er nu også parat til at tage imod flest syrere. Ifølge FN’s flygtningeorganisation, UNHCR, har Sverige år efter år ligget i top med hensyn til at modtage asylansøgere pr. indbygger i den vestlige verden.

Samtidig med at regeringen aftaler flygtningepolitikken med Miljöpartiet, taler statsministeren om, at vi tager imod flygtninge i henhold til internationale konventioner.

Det er en sandhed med meget store modifikationer. Det er kun en brøkdel af alle dem, der har søgt asyl i Sverige siden 1980, ca.10 pct., som ifølge Udlændingeloven og FN’s konvention kan defi-neres som flygtninge. De udgør fremdeles et mindretal af asylansøgerne.

Mennesker, der flygter for livet, skal selvfølgelig have lov til at blive.

Men det er ansvarsløst, for ikke at sige uhæderligt, ikke at lade sagen komme til kendskab i den rette sammenhæng. De hundredvis af eksempler på storstilede asylbedragerier, som Merit Wager, tidligere ombudsmand i asylspørgsmål, så godt som dagligt i fem år har rapporteret om på sin blog, burde med.

Senest har hun dokumenteret bedragerierne i sin bog “Inte bara svart eller vitt”, som fik en beskeden plads i medierne, selv om journalister og politiske partier regelmæssigt læser Merit Wagers blog.

Når administratorer og beslutningstagere i Migrationsverket fortæller, at de på grund af dårligt fungerende arbejdsmiljø ikke kan træffe beslutninger på en måde, der afspejler retssikkerhed, men i stedet opfordres til at “stemple PUT”, undergraves ligeledes retten til beskyttelse og asyl også for dem, der virkelig har behov for det, mens mange, som ikke har nogen ret til at være i Sverige, får lov til at blive.

Det samme gør sig gældende, når regeringen forsøger at ændre asylindvandring til arbejdskraftindvandring. Næsten halvdelen af arbejdskraftindvandrerne, som har fået bevilget opholdstilladelse de senere år, har ingen uddannelse. Disse beslutninger træffes i en situation med omkring en halv million arbejdsløse i landet.

Den politik og forvaltningspraksis, som er beskrevet ovenfor, skaber konflikt. Mange mennesker kan ikke nikke genkendende til det billede, som førende politikere og medier giver. Folk bemærker i deres dagligdag, hvordan samfundet ændres, og de oplever, at de ikke modtager relevante oplysninger.Det hører jeg overalt.

Når spørgsmål om demografisk udvikling, asylbedrageri og omkostninger forbundet med indvandring ikke behandles offentligt, vokser frustrationen sig stærkere og stærkere. Somme tider går den over i magtesløshed og endog regulært had, hvilket på nogle områder er kommet til udtryk på nettet.

Hvis vi i fremtiden skal undgå, at kræfter langt til højre for Sverigedemokraterne sætter sig på dette eksplosive spørgsmål og dermed også tiltrækker grupper, som føler sig ført bag lyset, er det på høje tid, at politikere og medier holder op med at vildlede borgerne ved at springe relevante oplysninger over. I modsat fald løber Sverige en risiko for at blive et rigtigt ubehageligt land at leve i.

Gunnar Sandelin er socionom og journalist.