Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Lisbeth Åkermans ständigt leende ansikte blir plötsligt allvarligt. Klockan är 19:58, det är två minuter kvar av kvällens Rapport. Dags för vädret som hon alltid brukar annonsera med en gladlynt kommentar. Men först har hon någonting att säga. Ingen i tv-studion är förberedd på vad som ska komma. En lätt skälvning skakar den slätkammade håruppsättningen när hon spänner de ljusblå ögonen i tv-tittarna och säger:

“Jag är ledsen över att behöva säga det här, men jag vill meddela att jag härmed säger upp min tjänst på Rapport och SVT. I åratal har jag suttit här och lett oavsett hur förljugna nyheter jag har förmedlat och hur mycket jag har sopat under mattan. Nu står jag inte ut längre. Jag klarar inte längre att ständigt servera politiskt vinklade nyheter och ljuga och mörklägga sanningen för er tittare. Jag orkar inte längre medverka i hetsjakten på ett demokratiskt valt riksdagsparti, och jag vägrar delta i grundlösa rasistbeskyllningar mot hela svenska folket. Nu har vi sugit på Breivikkaramellen i ett och ett halvt år, och den börjar smaka jävligt illa. Jag har helt enkelt fått nog. Varje kväll går jag hem från jobbet med en malande otäck känsla i magen. På nätterna har jag svårt att sova för det gnagande självföraktet. Visserligen har jag så bra betalt att jag har råd med en lägenhet i precis de rätta kvarteren på det journalisttäta Söder. Men vad hjälper det när jag tvingas delta i ett odemokratiskt och förljuget politiskt spel som får mig att må så dåligt?”

Ett kraftigt tilltagande lågtryck över hela landet

Kameramännen står som fastspikade i studiogolvet. Vad är det som händer egentligen? Men the show must go on. Chockade riktar de kamerorna mot meteorolog Pererik Åberg som talar om ett kraftigt tilltagande lågtryck över hela landet.

I den enda tidningsintervju som Lisbeth Åkerman ger, exklusivt för den nystartade tidningen Dispatch International, motiverar hon sitt framträdande med att hon såg det som enda möjligheten att få säga adjö till tv-tittarna. Om hon hade sagt upp sig på vanligt sätt hade hon aldrig mer släppts fram i sändning. Det skulle kännas bittert efter alla dessa år. Därför har hon hållit alltihop hemligt fram till kvällens direktsändning.

De vet hur en mörkläggningsslipsten ska dras

Knappt har tv-tittarna hämtat sig från chocken förrän Aktuellts pretentiösa världskrigssignatur ljuder. I studion Anna Hedenmo och Claes Elfsberg, två rutinerade gamla rävar som vet hur en mörkläggningsslipsten ska dras. Det har aldrig varit några problem för dem att tänja på sina samveten och desinformera svenska folket. Nu är Anna Hedenmo plötsligt alldeles ihoptryckt i ansiktet, och Claes Elfbergs oberörda framtoning är som bortblåst.

Anna Hedenmo har nått en gräns i sin hittills framgångsrika karriär som desinformatör i statstelevisionen. Nu har hon till och med blivit sågad jäms med fotknölarna av Dagens Nyheters tv-recensent Johan Croneman efter sin utfrågning av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i Agenda.

“Anna Hedenmo spelade inte hem en enda poäng. I stället tog hon oss allt längre bort från kärnfrågan och händelsernas centrum, Jimmie Åkesson kunde enkelt glida med och gilla läget. ”Agendas” kris var värre än Jimmie Åkessons. Man hade tagit ut något slags redaktionell seger i förskott, det skulle bli spel mot ett mål, de här bilderna och de här händelserna talade sitt tydliga språk – ”Agenda” och Anna Hedenmo var helt enkelt skitdåligt förberedda. Anna Hedenmo försökte måla upp en djup och allvarlig spricka i partiet, men hade inget, absolut noll, på fötterna. Jimmie Åkesson undrade vad hon byggde sina antaganden på och Anna Hedenmos svar fullbordade katastrofen: ”Jag har läst på nätet.”

Hon hade läst på nätet?!!

Lite bloggar, lite Twitter, lite Facebook, lite Flashback kanske. Det tyngsta programmet SVT har i genren skickar fram sin tyngsta reporter och sin tuffaste grillmästare och allt hon har att komma med är hörsägen?!! Hon har googlat runt lite” skriver Johan Croneman.

I tv-rutan förklarar Anna Hedenmo att hon har fått nog och slutar. Visserligen förlorar hon sin feta lön, men hellre diskar hon på krogen än fortsätter ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet år ut och år in. Claes Elfsberg ser lättad ut när han säger att han hoppas kunna få ett schysst vaktmästarjobb någonstans.

Journalisterna bedriver ett mentalt krig mot sitt eget folk

Det kommer aldrig att hända i Sverige. Vi vet alla att det aldrig kommer att hända. Förljugenhetens apostlar i press och public service kommer att klänga sig kvar vid sina positioner tills de bokstavligen lyfts därifrån. Scenen är ett uttryck för min och många andras djupa förtvivlan över det svenska medieklimatet. När yrkesetik ersätts av blodtörstig hetsjakt på oliktänkande, när den journalistiska självförnedringen spränger alla fördämningar återstår bara satiren och skrattet. För att stå ut. För att orka. För att inte ge upp och gå ut i skogen och tjuta högt av förtvivlan. Det gör fruktansvärt ont att se mina kolleger grovt missbruka ett yrke som är menat att stå i sanningens och demokratins tjänst och istället liera sig med den politiska makten och bedriva ett mentalt krig mot sitt eget folk. Det är inget nytt, så har det varit under större delen av 1900-talet när socialdemokraterna har suttit vid makten merparten av tiden. Kadrar av tjänstvilliga socialdemokratiska journalister har lojalt fört ut regeringens propaganda i alla tillgängliga kanaler.

Föraktet mot läsarna/lyssnarna/tittarna

Men det mentala kriget har trappats upp, hetsen mot oliktänkande ökar märkbart för varje dag. En åsiktsfascismens ångvält, driven av Sveriges motsvarighet till Stasi – Expo – och en politiskt korrekt journalistkår manglar dagligen svenska folket. Någonting har hänt sedan regeringen Reinfeldt kom till makten 2006. Jag skissade lite av bakgrunden i min förra krönika, “Djungeltrummans talan”.

Journalisterna anser sig uppenbarligen stå höjda över folket, de är en egen sort. Jag vet av erfarenhet vilket förakt mot läsarna/lyssnarna/tittarna som finns bland många journalister. Allmänheten anses vara en korkad pöbel som inte förstår sitt eget bästa utan genom svart pedagogik måste uppfostras till att tänka rätt. Och “rätt”, det är vad journalisterna själva anser. Vettet måste helt enkelt bankas i folk av de självutnämnda magistrarna, och alla medel är tillåtna.

Journalisterna bygger en mental Berlinmur

Det är ett mentalt inbördeskrig som pågår, och dess drivkraft är hat. Med lögnens stenar bygger journalisterna den mentala Berlinmur som klyver landet längs skiljelinjer som splittrar familjer och skiljer vänner, par, släktingar och arbetskamrater åt i oförsonliga grupperingar. Sverige rämnar inför våra ögon. Var kommer hatet ifrån? Vad är grunden till den hatiska polarisering som med ursinnig frenesi drivs av media och ökar för varje dag?

Jag grubblar oavbrutet på hur det kunde gå så här illa. När började det gå snett, och varför? Jag har inga svar. Jag bara ser dag för dag hur rädslans och de politiskt korrekta lögnernas slöjor dras åt allt hårdare kring åsikts- och yttrandefriheten i ett före detta fritt och öppet samhälle. Hur fruktan sprider sig som ett gift. Jag betraktar mig själv som orädd. Men för första gången i mitt liv är jag allvarligt orolig för vad som håller på att hända i vårt land. Jag vet att när tillräckligt mörka och hatiska drivkrafter släpps lösa, då kan vad som helst hända. Då finns ingen trygghet kvar att luta sig mot.

Nyhetsankare säger upp sig i direktsändning

Osannolikheten i det skisserade tv-scenariot säger någonting om åsiktsdiktaturens förlovade land. I världen utanför Sverige har det nämligen redan hänt. De två nyhetsuppläsarna Cindy Michaels, 46, och Tony Consiglio, 28, sa i tisdags upp sina anställningar i direktsändning i den amerikanska ABC-stationen WVII, rapporterar Digital Journal. Beslutet hade mognat fram under flera år och var kulmen på långvarig oenighet med cheferna på TV-stationen.

“Det är lite komplicerat, men vi förväntades göra obalanserade nyheter, politiskt och i största allmänhet” sa Cindy Michaels. Tony Consiglio sa: “Jag ville bara veta att jag gjorde det bästa jobb jag kunde och att jag var ärlig och etisk som journalist, och det fanns tillfällen när det inte var möjligt att göra det.”

Både Cindy Michaels och Tony Consiglio visste att om de hade sagt upp sig på vanligt sätt skulle deras chefer inte ha tillåtit dem att säga adjö till tittarna.

Fast i en moralisk återvändsgränd

Svenska journalister har backat sig själva in i en moralisk återvändsgränd. Där sitter de fast och sprattlar. I ett försök att skyla sin belägenhet trappar de upp propagandan. Journalisterna har fått rasism på hjärnan. I deras ögon är hela svenska folket rasister. Den politiska hjärntvätten SKA lyckas! Den statliga agendan SKA genomföras till varje pris! Svenska folket SKA älska mångkultur och massinvandring! Det ska journalisterna ta mig fan se till! Annars är diagnosen klar. Om inte svenskarna frivilligt tänker ge bort sitt land till tredje världens befolkningar och hälsar våldtäktsrekord, bilbränningar, personrån, skottlossningar, mord, misshandel, bidragsförsörjning av analfabeter och andra yttringar av mångkultur med jubel och applåder – då är vi rasister och ska korsfästas under allmänt spott och spe.

Vi, som efter århundraden av utveckling och kamp är ett någorlunda jämställt samhälle ska utan protester låta oss fösas tillbaka till 600-talets arabiska syn på kvinnan som mindre värd än mannen, till sharialagar och hets mot homosexuella genom att acceptera islam. Annars är vi “antimuslimska”. Bra, då är jag definitivt “antimuslimsk”. För jag tänker inte ge bort en enda millimeter av den frihet från ideologiskt, religiöst och annat förtryck som jag och andra kvinnor och män har erövrat under senare delen av 1900-talet.

Journalisterna deltar inte i sitt eget moralmästerskap

Journalisterna driver ett perverterat moralmästerskap – där de diskvalificerar sig själva redan från start. Den mångkultur som de unisont hyllar väljer de konsekvent bort i sina egna liv. Det är en dubbelmoral som ger dem noll trovärdighet. Så med vilken rätt dömer de andra?

Sedan den statliga journalistutbildningen startade på 1960-talet har journalisterna kommit att utgöra en akademisk, ekonomiskt privilegierad och socialt mycket homogen grupp som trängs med andra journalister i storstädernas stadskärnor, som umgås framför allt med sina kolleger och har samma värderingar och politiska åsikter som andra journalister. Ett konformt gäng som skiljer sig väsentligt från andra svenskar – det är skilda världar. Klyftan mellan dem manifesterar sig bland annat i det flagranta sätt på vilket journalisterna sviker sitt uppdrag att granska den politiska makten och istället identifierar sig och lierar sig med politikerna. Dock inte alla politiker. Identifikationen, lojaliteten och värdegemenskapen gäller enbart de sju gamla riksdagspartierna, och i synnerhet miljöpartiet och vänsterpartiet. (Journalistkårens partisympatier.)

Uppstickarpartiet ska helst utplånas

Uppstickarpartiet Sverigedemokraterna ses som ett hot som ska misstänkliggöras, demoniseras och helst utplånas. Björn Häger rapporterar i sin bok “Problempartiet” att samtliga 26 intervjuade journalister (mediechefer och politiska reportrar) uppger att de avskyr SD och upplever det som ett problemparti. De anser genomgående att SD är ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin.

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig” skriver Björn Häger.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, konstaterar i sin rapport ”Makt, medier och samhälle: en introduktion till politisk kommunikation” 2009:

”Journalister är sällan extremister. Istället befinner de sig i hög grad i de kulturella och sociala normernas mittfåra, och genom sitt arbete bidrar de till att befästa de existerande normerna. Genom journalistiken definierar medierna och journalistiken gränserna för normaliteten; gränserna mellan det acceptabla och oacceptabla och mellan de frågor och åsikter som är legitima och de som är extrema och illegitima. I det avseendet är de partiska till förmån för de etablerade kulturella och sociala normerna.”

Den journalistik som ska vara “fri” och ”oberoende” förvaltas alltså i dag av passionerade företrädare för utslätade mainstreamvärderingar. Journalisterna ser sig själva som demokratins försvarare mot “främlingsfientlighet”. Vad de inte ser är att själva använder odemokratiska metoder och sviker sitt professionella uppdrag att rapportera allsidigt och korrekt.

“En hatmobb för att krossa mig”

Ett par stickprov på den svenska åsiktsdiktaturen:
Jämställdhetsdebattören Pär Ström  meddelar han slutar debattera. Påhoppen, hatet och hoten mot honom har gått för långt.

“Kända svenska journalister, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har tillsammans bildat en hatmobb för att krossa mig och andra som inte tror på feminismen. Nyligen har jag också drabbats av regelrätta hot. Därför har jag motvilligt bestämt mig för att avsluta min opinionsbildning inom genus och jämställdhet” skriver Pär Ström på SVT Debatt.

En seger för demokratin?

Barnböcker med “Lilla Hjärtat” dras in

Stina Wirsén och bokförlaget Bonnier Carlsen stoppar sex barnböcker med den tecknade figuren “Lilla Hjärtat” sedan en klappjakt dragit igång med stridsropet att “Lilla Hjärtat” är en rasistisk stereotyp.  En av bioaffischerna för Stina Wirséns barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”, som hade biopremiär i september, stoppades. Även vissa biovisningar ställdes in. Stina Wirsén slutar rita figuren helt och hållet. Men det räcker inte. Fyrtio personer ur det svenska kulturetablissemanget kräver på SVT Debatt att Stina Wirsén också ska stoppa filmerna med “Lilla Hjärtat”.  De backas upp av den självutnämnda åsiktskommissarien Helle Klein på sajten Seglora smedja:

Under helgen hade Seglora smedja temadygn och tog bland annat upp just Lilla Hjärtat “som exempel på hur fel det blir när det koloniala perspektivet inte problematiseras tillräckligt i kulturen.”

Nöjda nu? En seger för demokratin? Eller för det svenska kulturetablissemanget och journalister som ser rasism överallt – och har lyckats med att beröva Stina Wirsén en förmodligen inte försumbar del av sin försörjning?

“Tidningen är demokratins dunderhonung”

Det går inte oväntat dåligt för den svenska dagspressen, mycket dåligt. Allmänhetens förtroende för journalisterna ligger i botten. Allt fler slutar köpa dagstidningar, upplagorna rasar och i storleksordningen 260 journalisttjänster ska bantas bort. Det är bara början.

”Den blödande dagspressen behöver omställningsstöd nu” skriker 15 desperata redaktörer på nästan lika många socialdemokratiska tidningar i en debattartikel i Dagens Nyheter. Mer än en halv miljard kronor per år betalas ut i statligt presstöd till andratidningar, oftast socialdemokratiska. Men det räcker inte för de femton redaktörerna. De vill ha mer av skattebetalarnas pengar för att kunna fortsätta ge ut politiskt korrekt propaganda som folk inte vill köpa längre. Argumentet är oslagbart: “För mångfaldens och demokratins skull.”

“Tidningen är ¬fortfarande demokratins ¬dunderhonung” tröstar sig Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman efter “Expressens mästerliga avslöjanden om Sverigedemokraterna”. “Det visar att tidningskiosken alltjämt är en given samlingsplats för offentligheten” skriver Wiman.  Aldrig någonstans hörs journalisterna diskutera VARFÖR allmänhetens förtroende för dem har ramlat ned till en bottennivå och VARFÖR dagstidningarna hotas av sotdöden. Med formidabel brist på insikt och självrannsakan pekar de alltid på orsaker utanför dem själva.

Dispatch International – ett lackmuspapper

Som ett lackmuspapper som visar den utbredda nöden i media avtecknar sig den nystartade tidningen Dispatch International, som drivs av journalisterna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard. Att starta en ny tidning i dag när marknaden för pressen störtdyker är någonting mitt emellan modigt och dumdristigt. Men Carlqvist och Hedegaard vill skriva om saker som andra media förtiger, så de kommer inte att lida på brist på ämnen.

Följaktligen har journalistkåren drabbats av full panik. Drevet går, blodhundarna flåsar, nu ska vi sänka Dispatch International med alla till buds stående medel. Sajten har upprepade gånger varit utsatt för attack. Efter upprörd diskussion i Medievärlden  är nu media förkrossande eniga om att tidningen ska kallas “antimuslimsk” istället för “islamkritisk” för att skrämma bort så många läsare som möjligt. Det är så journalisterna trollar med ord för att genomdriva sin agenda.

Det är inte lätt när man inte vet skillnad på att kritisera ideologin islam och att kritisera muslimer. Det visade Publicistklubben Södras ordförande Per Svensson pinsamt tydligt när han i måndags kväll hade bjudit in Ingrid Carlqvist i “heta stolen” på Publicistklubben. Nu blev det han själv som med sin häpnadsväckande okunnighet om det mesta fann sig sitta i “heta stolen” medan Carlqvist formligen sopade golvet med honom med sakliga och glasklara argument.

Av någon egendomlig anledning ligger videoupptagningen inte ute på Publicistklubbens sajt, men det går att se debatten här, från drygt 38 minuter in i sändningen.

Fortsätta ljuga eller välja sig ett annat folk

Svenska journalister har ett val. Antingen börja arbeta hederligt. Eller sprattla kvar i sin moraliska återvändsgränd och fortsätta ljuga och demonisera oliktänkande. Men då måste de välja sig ett annat folk.

För dem som i likhet med mig ibland ger upp hoppet om sanning och förnuft finns tröst i de här orden av Vaclav Havel (1936-2011) . Jag har citerat dem tidigare, och jag kommer antagligen att citera dem igen. Tills det ljusnar.

”Den kvävande slöja som omger livet i lögn består av ett märkligt material. Så länge den hermetiskt täcker hela samhället tycks den gjord av sten. Men när någon bryter igenom den på en enda punkt, när en ensam människa ropar ”kejsaren är utan kläder” och när en ensam speldeltagare bryter mot spelets regler och därmed ohjälpligt avslöjar att det är ett spel, står allt i ett annat ljus. Hela slöjan tycks nu gjord av papper och ser ut att ohjälpligt trasas sönder i småbitar.”

Litteratur:
Björn Häger: Problempartiet.
Jesper Strömbäck: Makt, medier och samhälle: en introduktion till politisk kommunikation.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter