1
dec
Seneste opdatering: 1/12-12 kl. 1718
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London (Atlantis, nyutgåva av Olof Hoffstens översättning med förord av Peter Luthersson)

Af Thomas Nydahl

George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster – liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.

Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.

Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.

I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:

”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!’ KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”

Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.

Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Morten Dreyer

    Bogen er specielr. Jeg læste den da jeg var ca 16 år.

    Bogen gjorde godt nok indtryk.
    Jeg spiste ikke ude det næste år eller to.

    Hans beskrivelser var ødelæggende for appetitten.

    • ja, en sund skepsis til restaurationsbranchen, ikke?

      Jeg kan nu bedre lide “Down and Out” titlen, jeg skal lige vænne mig til den svenske.

      Jeg tror, jeg vil genlæse den, det er 42 år siden (!) Jeg kan godt lide tynde bøger,det er kommet med alderen. Jeg får aldrig nogen mening om Knausgaards 3.500 sider. Og det er vel rigtigt, Orwell er først og fremmest journalist. Nogle af hans ‘romaner’ er ikke noget videre. Men så hans fabel, Animal Farm. Det ligger naturligt for englændere at kunne det.

  • Allan Hansen

    “Fremtidens fascister vil kalde sig anti-fascister”

    — George Orwell

  • Allan Hansen

    Det er en virkelig eksotisk indvending netop fra hans gamle arbejdsplads under krigen, BBC. Man kan skændes længe om, hvad Orwell var, men der er i al fald ikke mange ‘venstreorienterede’ forfattere, der bruger hele deres liv på at kritisere venstrefløjen, og dertil går over i historien som ikoner for udogmatiske fritænkere og konservative. Få har som Orwell analyseret og afklædt politiserende humbug-sprog, ikke mindst kommunismens, men hver tid har sin newspeak:
    But far more importantly Orwell came to accurately foresee the prevailing mode of thinking, a set of ideas that is generally called “political correctness”. PC, for want of a better expression, describes a set of acceptable beliefs, outside of which it is not permitted to step – and that has been a very significant development. Among the various characteristics of political correctness is the branding of dissident thinkers as racists, sexists or homophobes (thoughtcrime) the necessity of holding two contradictory ideas together (doublethink) and attempts to change the language to change politics (Newspeak).
    As Orwell wrote in 1984: ‘The B vocabulary consisted of words which had been deliberately constructed for political purposes: words, that is to say, which were intended to impose a desirable mental attitude upon the person using them.’ One only has to look at how words such as “elitist” or “discrimination” have been altered since Orwell’s death to see how changing the meaning of a word can make the terrain of debate very difficult for one side. All these practices were alive in Orwell’s day, in Soviet Russia, where a more brutal form of correct thinking was imposed, but the essential principle was the same – “designed to make lies sound truthful”, as Orwell said. That was the quote used by Bradford headmaster Ray Honeyford to describe the process of multiculturalism in action, and in that particular area the state becomes the most Orwellian, from its “diversity is strength”-style posters to its rewriting of national history, not to mention the disturbing policies that followed the Macpherson report, where teachers were even asked to monitor the language of young infants for thoughtcrime.
    That’s why today Orwell, and in particular his final work, is quoted far more by the Right than the Left, and why you’ll find few objections to a statue from conservatives. Perhaps that’s not the real reason, and the Beeb are just saving the spot for Antonio Gramsci. George Orwell, the prophet of political correctness, does not belong to the Left,George Orwell is ‘too Left-wing’ for a statue outside the BBC’s new headquarters. ((Benyt lejligheden til at se dokumentaren “The Real George Orwell med blandt andre Roger Scruton.)

  • Allan Hansen

    Al frihed begynder med religionskritik. Uden religionskritik er der reelt ingen frihed tilbage – kun skinfrihed dvs. retten til at tisse i sine egne bukser. Uden religionskritik udhules ytringsfriheden. Uden ytringsfrihed bliver frihed endsige demokratiet en tom, hul og utopisk illusion.

     

          ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”.

     

    Med denne sætning knæsatte den franske filosof Voltaire (1694 – 1778) det, som er den vestlige verdens vigtigste princip: nemlig ytringsfriheden! Hvorfor er den det? Det er den, fordi ytringsfriheden er moder til al frihed.  For hvis man fjerner den, er der reelt ingen frihed tilbage! – kun skinfrihed! (..) Underforstået: den dag mennesker ikke længere taler sammen om de ting, der optager dem endsige det, der bekymrer dem i det daglige, så ophører vi med at være mennesker endsige frie mennesker. Det faktum, at nogen har gjort sig selv til herre over, hvad andre mennesker må tænke og sige, er en tragedie!  

    Med George Orwell (1903-50) bliver tingene skåret ud i pap ” Frihed er retten til at fortælle folk ting, de ikke har lyst til at høre”. Underforstået: det at sige noget om nogle eller noget alene med det formål at fornærme nogen er uhæderligt! Men det at have en mening om noget – og at give udtryk for denne mening er en ganske anden sag.

     

  • Idag skriver Lena Andersson en mycket tänkvärd krönika i Dagens Nyheter, där hon bland annat hävdar detta: “När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder.” Hade fler liberaler sett detta skulle vi inte heller ha en hetsjakt på författare, bildkonstnärer, bloggare och andra. Men steget är mycket långt – kanske ouppnåeligt i vårt arma land – till en samhällsanda som värnar det fria ordet också i det som kallas “intressekonflikter”.

  • Johan

    Grisfarmen går att lägga kalkylerat över Sverige och dess utveckling.

    Först kom socialdemokraterna som förtryckte oss i decenier.

    Dom borgerliga gjorde “revolution” fick makten, började sedan efterlikna socialdemokraterna, “Det nya arbetarpartiet”, började likadant fast värre förtrycka oss. Och där är vi idag.

  • HH

    En liten rättelse bara – det var inte Voltaire (som jag tycker mycket om!) som sa de där berömda orden, utan en väninna till honom som var djupt kristen, men inte tyckte om V:s allmänna antiklerikalism.
    Hur som helst, Orwell skrev också från Indien där han tjänstgjorde som polis. I minnet har jag en novell som griper tag och som handlar om en hindu som ska hängas. Samtidigt som en hund ylar… Det blev nästan en filmisk scen, hemsk och gripande.
    Henry Miller, den amerikanske förf, mötte och kände Orwell i Paris. När han fick höra om dennes engagemang i spanska inbördeskriget gav han honom en kraftig manchesterkavaj med orden att han ska man ut och göra revolution så gick det inte att gå klädd som Orwell. Miller gav i princip fullkomligt tusan i världens affärer eftersom han han ansåg världen redan förlorad.
    Orwell liksom Koestler slutade som renegater när de upplevde kommunismens själva kärna. Själv har jag stått vid Orwells grav, en lutande sten på en engelsk kyrkogård söder om London. Hans namn var Eric Blair och det stod det också på stenen. Bara hans namn födelse- och dödsår. Det sistnämnda 1947 om jag minns rätt. Han blev inte gammal. Sjuk i tbc som han redan var vid tiden i Yttre Hebriderna, blev han offer för den store mandråparen.
    Orwell liksom Huxley är de stora genomskådarna av tidens omvälvningar. Vi har en sådan tid nu.