Af Thomas Nydahl
George Orwell (pseudonym för Eric Blair) är kanske mest känd för de två romanerna 1984 och Djurens gård. Det är förstås inte märkligt om man tänker på hur laddad av symbolik som 1984 var. Det som vår egen vänster – liksom också den brittiska – inte talade om var att romanen av Orwell själv betraktades som en satir och dystopi utifrån båda de stora totalitära systemen; kommunismen och nationalsocialismen. När den utkom 1949 fanns förstås båda dessa enparti-diktaturer dels i färskt minne (Hitlers Tyskland), dels i synnerligen aktivt utövande (Stalins Sovjet). Djurens gård utkom fyra år tidigare och var inspirerad mycket uttalat av det samhällssystem som stalinismen utvecklade. Man ska komma ihåg att Orwell skrev den mitt under brinnande krig, då Sovjetunionen hade en allierad i Storbritannien och Stalins namn hölls högt.
Men Orwells journalistiska verk, liksom hans essäer, är av så hög klass att de förtjänar en liknande spridning. Nere för räkning i Paris och London (i original 1933) är, vid sidan av Vägen till Wigan Pier och Hyllning till Katalonien, ett verk som visar hans berättartalang. Med säker hand tecknar han de stora sammanhangen och de mycket små detaljerna. Hans respekt och samhörighetskänsla med människor i tillvarons utkant präglar det han skriver.
Vägen till Wigan Pier (1937) kunde möjligen betraktas som en sociologisk studie, men den är också laddad av Orwells makalösa talang att beskriva miljöer och människor. Boken skrevs på uppdrag av Left Book Club. Hans angrepp på den brittiska vänstern i denna bok är kanske en milstolpe i hans egen utveckling bort från allt totalitärt tankegods. I Hyllning till Katalonien (1938) får vi oss till livs en gastkramande skildring av det spanska inbördeskrigets lite mindre kända sidor. Orwell reste ner 1936 och anslöt sig till POUM, den arbetarmilis som fick erfara vad den stalinistiska politiken innebar. Kommunister och socialister i olika europeiska länder gör vad de kan för att smutskasta boken och tysta Orwell.
I Nere för räkning i Paris och London får vi följa honom till de fattigaste gränderna i Paris, där man lever för vad dagen ger, om inte annat för att man pantat sina egna kläder. Bokens inledning är nära nog filmisk i sin skickliga panorering över miljön och dess människor:
”Rue du Coq d´Or, Paris, klockan sju på morgonen. En rad ursinniga, kvävda skrik nerifrån gatan. Madame Monce, som ägde hotellet mitt emot mitt, hade gått ut på trottoaren för att ta itu med en gäst tre trappor upp. Hon hade träskor på sina bara fötter, och hennes gråa hår föll fritt. MADAME MONCE: ’Salope! Salope! Hur många gånger har jag sagt åt er att inte mosa löss på tapeterna? Inbillar ni er att ni köpt hotellet, va? Varför kan ni inte kasta ut dom genom fönstret som alla andra? Putain! Salope!’ KVINNA TRE TRAPPOR UPP: ’Vashe!’ Därefter en hel mångstämmig kör av skrik, då fönster slogs upp på vardera sidan och halva gatan blandade sig i grälet. Det tystnade tvärt tio minuter senare, när en kavalleriskvadron red förbi och folk slutade gasta för att se på dem.”
Likadant är det med livet i London. Orwell vandrar, lär sig ”tiggeriets tekniker”, han arbetar som sandwish-man och annat, och han sliter med ohyran där han sover. Det som förenar parisskildringen med londonskildringen är perspektivet underifrån, från den nakna nödens dofter och färger, från den tomma magens och skriande hungerns utgångspunkt. Jag skulle vilja säga att detta är en bok som överträffar det mesta man kan hitta av sociala reportage. Den har en litterär kvalitet som är enastående.Vi har idag mycket att lära av Orwell, både vad gäller stil och metod. En journalistik som bygger på den egna erfarenheten och underifrån-perspektivet har betydligt större möjlighet att tala till läsaren. Den kan dessutom tillåta sig att skriva också om det som betraktas som tabu och minerad mark. Jag tvivlar på att Orwell idag skulle ha fått sina texter publicerade i en svensk dagstidning (om de varit skrivna i den här tidsepoken och till exempel berättat om gettofieringen av våra städer eller om de alltmer inbördskrigs-liknande tillstånden). Skulle han hitta en förläggare? Jag tvivlar.
Det är en välgärning att Atlantis nu ger ut boken på nytt. Jag hoppas rentav att de ska göra det också med de två andra böcker jag här skriver om. Atlantis förre förläggare, Peter Lutherssons, har skrivit ett utförligt och mycket intressant förord som sätter in både författaren och boken i ett större sammanhang.
En liten rättelse bara – det var inte Voltaire (som jag tycker mycket om!) som sa de där berömda orden, utan en väninna till honom som var djupt kristen, men inte tyckte om V:s allmänna antiklerikalism. Hur som helst, Orwell skrev också från Indien där han tjänstgjorde som polis. I minnet har jag en novell som griper tag och som handlar om en hindu som ska hängas. Samtidigt som en hund ylar… Det blev nästan en filmisk scen, hemsk och gripande. Henry Miller, den amerikanske förf, mötte och kände Orwell i Paris. När han fick höra om dennes engagemang i… Read more »
Grisfarmen går att lägga kalkylerat över Sverige och dess utveckling.
Först kom socialdemokraterna som förtryckte oss i decenier.
Dom borgerliga gjorde “revolution” fick makten, började sedan efterlikna socialdemokraterna, “Det nya arbetarpartiet”, började likadant fast värre förtrycka oss. Och där är vi idag.
Idag skriver Lena Andersson en mycket tänkvärd krönika i Dagens Nyheter, där hon bland annat hävdar detta: “När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder.” Hade fler liberaler sett detta skulle vi inte heller ha en hetsjakt på författare, bildkonstnärer,… Read more »
Al frihed begynder med religionskritik. Uden religionskritik er der reelt ingen frihed tilbage – kun skinfrihed dvs. retten til at tisse i sine egne bukser. Uden religionskritik udhules ytringsfriheden. Uden ytringsfrihed bliver frihed endsige demokratiet en tom, hul og utopisk illusion. ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”. Med denne sætning knæsatte den franske filosof Voltaire (1694 – 1778) det, som er den vestlige verdens vigtigste princip: nemlig ytringsfriheden! Hvorfor er den det? Det er den, fordi ytringsfriheden er moder til al frihed. For hvis man fjerner… Read more »
Det er en virkelig eksotisk indvending netop fra hans gamle arbejdsplads under krigen, BBC. Man kan skændes længe om, hvad Orwell var, men der er i al fald ikke mange ‘venstreorienterede’ forfattere, der bruger hele deres liv på at kritisere venstrefløjen, og dertil går over i historien som ikoner for udogmatiske fritænkere og konservative. Få har som Orwell analyseret og afklædt politiserende humbug-sprog, ikke mindst kommunismens, men hver tid har sin newspeak: But far more importantly Orwell came to accurately foresee the prevailing mode of thinking, a set of ideas that is generally called “political correctness”. PC, for want of… Read more »
“Fremtidens fascister vil kalde sig anti-fascister”
— George Orwell
Bogen er specielr. Jeg læste den da jeg var ca 16 år.
Bogen gjorde godt nok indtryk.
Jeg spiste ikke ude det næste år eller to.
Hans beskrivelser var ødelæggende for appetitten.
ja, en sund skepsis til restaurationsbranchen, ikke?
Jeg kan nu bedre lide “Down and Out” titlen, jeg skal lige vænne mig til den svenske.
Jeg tror, jeg vil genlæse den, det er 42 år siden (!) Jeg kan godt lide tynde bøger,det er kommet med alderen. Jeg får aldrig nogen mening om Knausgaards 3.500 sider. Og det er vel rigtigt, Orwell er først og fremmest journalist. Nogle af hans ‘romaner’ er ikke noget videre. Men så hans fabel, Animal Farm. Det ligger naturligt for englændere at kunne det.