8
dec
Seneste opdatering: 8/12-12 kl. 1840
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mikael Jalving, Jyllands-Posten 2012/07/12, översatt av Da Capo

Jag är i Sverige. Nu igen. Snön väller ner och det blåser halv storm och folk halkar omkull på trottoaren, precis som landets ekonomi och infrastruktur. Flyget är inställt, tågtrafiken kraftigt reducerad och postutdelning är ogenomförbar. Tusentals hem i centrala Sverige är utan ström. Endast de som säljer vinterkläder och broddar gläder sig.

Detta land, som bara för ett år sedan i Davos, Dubai och dagbladet Politiken förklarades vara Europas svar på Kina eller Indien, har hamnat i samma sorgliga situation som det övriga Europa. Inte riktigt likt Grekland, Spanien, Italien, Portugal og Belgien, men ungefär som Danmark — och särskilt detta sista måste upplevas bittert.

Den svenska affärstidningen Dagens Industri, som annars är fanbärare för gammal god svensk framtidsoptimism, uppfattar det tunga snöfallet på onsdagen och torsdagen som metaforiskt. Snön bara faller – och det gör ekonomin också. Resultatet är en grå sörja, påminnande om den eländiga frånvaron av tillväxt nere på kontinenten, inklusive en allmän nedstämdhet.

Sverige kommer att förlora minst 40.000 jobb nästa år, enligt ekonomernas uppskattning och förgäves lyssnar jag efter den sedvanliga kör, som annars alltid framtäder med en eufori påminnande om den som baptister i Amerikas bibelbälte utsättes för om söndagarna, och som brukar tillkännage att “den ljusnande framtiden är vår”. Borta är de, trubadurerna, lyrikerna, ideologerna. Begravda i snö, drabbade av tillfällig tystnad.

Medan de socioekonomiska konjunkturerna pekar vertikalt nedåt, finns det dock något som pekar en aning uppåt och det är det offentliga samtalet om invandringen pris. Inte bara uttryckt i landets valuta, utan även i förhållande till den sociala och kulturella belastning det innebär att importera 40-50.000 personer från vitt skilda kulturer, år efter år. Detta är inte bara vedervärdigt dyrt, det är ett socialt kasino.

Chockad av att något sådant kan inträffa – och på bästa sändningstid – lyssnar jag på det svenska radioprogrammet “Studio Ett”, som sänder en intervju med en moderat småländsk kommunalpolitiker, som har fått nog av regeringens naiva asylpolitik och som anser att denna motverkar integrationen av invandrare i lokalsamhället. Intervjun ingår i en dokumentär om “Det delade Sverige” och “den djupa segregationen, som inte bara finns i storstädernas förorter, utan numera också i småsamhällen på landsbyggden”. Orden är programmets egna, inte mina. Det är verkligen en ny era i Sverige.

Sverigedemokraterna växer och växer trots olika skandaler och risken finns att de kan få avgörande betydelse nästa gång det skall bildas regering – röd eller blå – samtidigt som Sveriges Radio har börjat intressera sig för den skenbara verkligheten.

Jag spanar i snögloppet efter första bästa Systembolag inför en planerad liten privat excess, men glider i snön och faller och skrapar ryggen på en trottoarkant. Där ligger jag så och kravlar i snösörjan för att försöka ta mig upp.

Gravitationen verkar fortfarande, också i Sverige, som annars i flera år för mig har framstått som ett mycket underlig ställe där allt och ingenting kunde hända och där verkligheten med största lätthet, till och med av rikets bästa hjärnor, dumpades till förmån för en politisk fantasy-roman. Om jag skall fatta mig kort, så var det just under loppet av den senaste generationen, som fantasien kom till makten i Sverige.

Först med Palme och hans uppenbara hyckleri, sedan med hans efterträdare, till vilka jag räknar den sittande moderate statsministern, vars teknokratiska yttre döljer en varm förkärlek för skrönor, myter och legender. Om Sverige är något, så är det ett sagoland, som nu, efter alla dessa år börjar likna ett vanligt europeiskt land med allt oljud, muzak och all förträngning, som alltid följer med, när något förändras och aldrig blir sig likt igen. Får jag gratulera? Jo visst. Det snöar, fyker och fryser till. Men efter vinter kommer vår.

– Se også Den Fri: Først Muhammed, så Jalving og uddrag fra Weekendavisens interview med Jørgen Grubb, SD Malmø: “Der er en tæt sammenhæng mellem at stemme på os og at bo i kvarterer med mange indvandrere”.

Debatten om debatten om debatten…’efter jernrørene’

“Efter jernrørene” i svenske Publicistklubben. Alene titlen. Jeg holdt ud i 15 minutter til denne indavlede selvbefamling og iscenesatte mobning, der skal gøre det ud for politisk, journalistisk debat. Det er en parodi, der så lige sådan ud for 5, 10 og 15 år siden, forskellen nu er at en Sverigedemokrat får lov at deltage. Før var det “æh, bæh, du må ikke lege med.”

Bemærk Lena Sundströms helt personlige had, hun knapt kan kontrollere. Hun går for at være journalist, hun har fået en ‘guldspade’ for sit epokegørende gravearbejde i dansk racisme, men at kalde hende en højtlønnet socialdemokratisk spindoktor, ville være at gøre hende mere professionel ære, end hun fortjener. Sidst jeg så hende stå ved siden af en Sverigedemokrat i en TV-debat, – hun stod 30 centimeter fra hans venstre skulder – stod hun halvvejs med ryggen til ham for at demonstrere sin foragt og moralske overlegenhed.

Alle novicer inviteres ind i børnehaven, jeg er stået af. Sverige er i demokratisk forstand et umodent land, i virkeligheden finder Den politiska adeln sig kun nødtvungent og pro forma i visse af demokratiets spilleregler, hele publicistshowet vidner om det. Imens de narcissistiske samfundsspidser piller i deres navler, forsvinder det under fødderne på dem. Den eneste fremtidstrøst bliver at se dem alle ramle måbende omkuld, når tæppet trækkes væk, og bliver det ikke økonomien, der gør det, bliver det Sverigedemokraterne.

Debatt om Sverigedemokraterna arrangerad av Publicistklubben med bland annat Linus Bylund, pressekreterare för SD, Danmarksexperten Lena Sundström och Ehsan Fadakar från sajten Nyheter24.Publicistklubben: Efter järnrören

Asylrekord i Sverige: 40.479 personer har søgt
Der er desuden i alt bevilliget 113.196 opholdstilladelser indtil november, heraf 21.847 familiesammenføringer. Også i Danmark er der rekordhøst, lidt over 2000.

Ännu med några veckor kvar är redan antalet asylsökande till Sverige i år med råge det näst högsta under något enskilt år.Konflikten i Syrien och antalet asylsökande därifrån är en stor bidragande orsak till att det näst intill blir ett rekordår, säger Fredrik Beijer, tillförordnad rättschef på Migrationsverket, till TT. Till och med den 5 december har 40 479 personer sökt asyl i Sverige i år, en ökning med 52 procent mot samma tid i fjol. Därmed har 1993 års 37 581 sökande, tidigare näst högst, redan med råge passerats och bara extremåret 1992, med 84 018 sökande, ligger högre. Året med näst flest asylsökande

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Nielsen

    En god og nærmest poetisk beskrivelse af svenske journalisters selvbedrag.

  • Jörgen

    Denne Linus Bylund gör en mycket svag insats i debatten. Kan han inte bättre än så, är han ett riktigt stolpskott. När man har med sådana spöken att göra som Lena Sundström eller Ehsan Fadakar duger det inte att agera dörrmatta. Det som krävs i det läget av en pressekreterare är att kunna ta plats i debatten, för tar man den inte får man den inte, och att hugga tillbaka med sakliga, gärna bitskt sakliga, men aldrig ovettiga argument. Alltså: sänd omgående sekreteraren på en kurs i debattteknik, skarpt läge!

    • Jørgen, så langt nåede jeg ikke, men jeg kan jo tage tilløb til et andet forsøg i aften, jeg nåede et par ammestuehistorier fra Lena Sundström eller Ehsan Fadakar, så gav jeg op.

  • HH

    Ja, herregud (får man säga så?) så jag har skrattat mig igenom dagen! Först och främst det osannolika att en skolai Örebrot totalförbjuder – pepparkaksgubbar! Såna som vi gjorde i småskolan då vi tågade förbi stolta föräldrar. Jag sa till hustrun: får vi ha pepparkakor, får vi äta sådana? Lådan/asken är genomskinlig så man ser de YTTERST bruna kakorna. Hustrun sa: vi kan ju lägga en vit duk över så att ingen blir upprörd. Och jag: men då kan det verka som om jag som vit är överlägsen de bruna pepparkakorna! Hustrun: då får vi gömma burken i en stängd hylla! Och jag, envist: men då kan det ju verka som om vi vill GÖMMA UNDAN problemet!
    Vi har inte kommit till en samlad ståndpunkt, som ni förstår…
    Men jag vill gärna härmed rikta mig till herr Bäster- förlåt Westerberg med frågan: får jag ha dessa starkt MÖRKBRUNA russin i min gröt?
    Så till den fantastiske historikern Henrik Arnstad. Han pekar ju på att allting som är emot är fascism. Men då har han ju missat en alldeles uppenbar sak: Mussolini BÖRJADE som journalist – och sen fascist! In summa: alla dagens journalister ÄR de facto FASCISTER! Och ingenting annat.
    Men jag tar gärna emot ett råd vad gäller pepparkakorna. Äter man sådana i Danmark? Eller är ni förskonade från dumheterna? Har alltid betraktat danskar som ett strå vassare än svenskar. Mentalt, menar jag…

  • Mittiprick

    Bäste HH,
    Kommunister har sedan 30-talet regelmässigt använt orden fascism och fascist på företeelser och personer de ogillar. Fascist används av Arnstad och hans gelikar även på personer som kritiserar dem, eller har en annan ideologisk position.

    Motvapnet bör därför vara att:
    1) avslöja deras propagandametod och upplysa alla och envar om hur den används
    2) bemöta dem med passande epitet. Det är dock nödvändigt att välja begreppen med omsorg. Den som kallar en landsförrädare för landsförrädare löper nämligen stor risk för att dömas för förtal. Däremot kan de svenskfientlig krafterna tituleras exempelvis landssvikare, folkförrädare, förrädare, svikare, svenskfientlig mm, utan att det är något lagbrott.

  • Frank P

    Lena Sundström er i særklasse den mest forhadte af alle journalisterne. Hun er ufattelig nederdrægtig og direkte ond, jeg har hørt svenskere svovle over hende: hun lever næppe om 10 år hvis hun bliver ved sådan…

  • HH

    Igår hittade jag boken jag letat efter – Jean de la Bruyères 2 bd “Karaktärer och Tidsbilder. Förf föddes 1645 och 1695. Medlem av Franska akademien, författare, aforistiker och moralist. Så här:

    “De stora” regeras av krass egennytta och skenhelighet.

    Att skratta åt förnuftigt folk är dårarnas privilegium.

    Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

    Ett tecken på en medelmåttig själ är att alltid berätta historier. (Varför tänker jag just på Björklund här?
    Apropå den oförskämda nidteckningen av Åkesson i Länstidningen, Östersund:

    Ohövligheten är inte ett själslyte, den är verkan av flera sådana: av dum fåfänga, av okunnighet om vad plikten bjuder, av lättja, av enfald av tankspriddhet, av ringaktning för andra, av avundsjuka. Den framträder visserligen endast i det yttre, men den blir därför så mycket förhatligare, därför att den alltid är ett synligt och uppenbart fel.

    Tack, käre Jean, seklerna förgår, men den uppriktiga tanken består! Du gjorde min dag!!

  • HH

    Rättelse: dödsåret var 1695, men det förstod ni säkert. Det var först efter att ha läst förf som dagen lättade. Jag har grubblat och grubblat över vad som händer i mitt land. Är folk “däruppe” rubbade? Vansinniga? Att släppa fram dessa konstiga personager får mig att tänka på alla möjliga gamla klassiska skildringar. Läs gärna Voltaire också. “Candide” är verkligen ett verk för vår tid.
    Ibland tycker jag att jag inte längre har något hopp. Har världen helt spårat ur? Finns det ingen återvändo?