Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Julen pÄgick för fullt i Svea rike. Snöflingor föllo mjukt och reglementsenligt pÄ taken till sÄvÀl höghus som smÄ röda stugor, adventsstjÀrnorna spredo sitt varma sken i alla fönster som inte voro blockerade av parabolantenner, och förvÀntningarna hos sÄvÀl barn som vuxna hade stÄtt i högan sky inför den dag dÄ de alla skulle bÀnka sig i gemenskap kring den Ärliga dyrkan av en tecknad anka.
Och det hÀnde sig vid den tiden att det frÄn den samlade överheten utgick ett pÄbud att alla med julen förbundna traditioner skulle avskaffas. Det var den första rejÀla traditionsutrotningen i modern tid, och den hölls nÀr alliansregeringen styrde Svea rike och Svea rike i sin tur var lydrike under EU.
Hade icke de specialutbildade nÀsorna frÄn statliga Halal-TjÀnst i Kiruna redan i veckor sprungit trappa upp och trappa ned i husen för att med sina kÀnsliga luktorgan sniffa efter otillbörligt skink- och griljeringsos? Jo sannerligen, och resultatet hade icke lÄtit vÀnta pÄ sig. Illegalt innehav av julskinka hade avslöjats i ett flertal fall, trots statliga dekret om att allt som hÀrstammade frÄn gris, sÄsom grisfötter, korv och den traditionella syltan, var att betrakta som frÀmlingsfientligt och muslimkrÀnkande barbari och sÄledes strÀngeligen förbjudet.
“Vi ska ha tĂ„lamod med demokratin” sa Ăverstemogulen
Skenet av det julfyrverkeri som sprakade loss nĂ€r sjĂ€lvmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprĂ€ngde sig sjĂ€lv i luften i centrala Stockholm strax före jul 2010 hade som genom ett trollslag falnat sedan Ăverstemogulen efter 19 timmars tankfull tystnad fĂ€llde de numera legendariska orden:
âDet som hĂ€nt Ă€r oönskat och oacceptabelt. Det Ă€r oacceptabelt dĂ€rför att Sverige Ă€r ett öppet samhĂ€lle. Ett öppet samhĂ€lle som har markerat en vilja att mĂ€nniskor ska kunna ha olika bakgrund och tro pĂ„ eller inte tro pĂ„ nĂ„gra gudar alls. Kunna leva sida vid sida i vĂ„rt öppna samhĂ€lle. VĂ„r demokrati Ă€r vĂ€lfungerande. Den som kĂ€nner frustration och ilska har utrymme att uttrycka det pĂ„ ett sĂ€tt som inte leder till vĂ„ldsamheter. Vi ska vĂ€rna den svenska öppenheten och ha tĂ„lamod med demokratinâ sa Ăverstemogulen till sina undersĂ„tar.
Det gnisslade alltmer i folkets djupa led
Folket i Svea rike hade haft tĂ„lamod med demokratin i exakt tvĂ„ Ă„r efter detta banbrytande uttalande, men för att blidka de krĂ€nktas armĂ©er tarvades nu mer kraftfulla insatser. Det gnisslade alltmer högljutt i folkets djupa led över det tilltagande fjĂ€sket och undfallenheten för invandrares medhavda religion och kultur pĂ„ bekostnad av svensk kultur och traditioner. SmĂ€rtsamt medveten om situationens allvar hade Ăverstemogulen inkallat sĂ„vĂ€l Statstelevisionens chef Eva Hamilton som Statsradions dito, Cilla Benkö, till ett krissammantrĂ€de inför den annalkande julen.
“Julen representerar de sista resterna av vĂ„rt barbariska kristna kulturarv” hade Ăverstemogulen inlett med ett mer Ă€n vanligt grinigt tonfall. “Gör nĂ„got! Ă tgĂ€rder! Revidera programtablĂ„erna! Erinra er att ert enda existensberĂ€ttigande Ă€r som statens propagandaorgan!” röt han.
En fet smocka rakt i ansiktet pÄ folket
Statstelevisionens chef genmÀlde att hon inför denna jul verkligen gjort sitt yttersta för att utplÄna alla inslag som pÄ nÄgot sÀtt kunde röja att julen var en gammal tradition med kristna rötter. DÀrmed skulle statstelevisionen uppfylla sin propagandistiska plikt och rikta en stor fet smocka rakt i ansiktet pÄ hela svenska folket. I förorÀttad ton sade hon att hon verkligen inte hade sparat nÄgon möda. Hon hade inkallat samtliga under- och under-underchefer till ett Sturm- und Drangmöte och inprÀntat förhÄllningsorder hos dem. Personligen var hon mycket nöjd med resultatet. Jublet steg i tv-husets korridorer nÀr den senaste traditionsdödande mÄngkulturella framstöten blev kÀnd: en svart Lucia.
Endast fullblodsrasister kunde opponera mot detta verkligt radikala grepp. “Ăro vi icke alla invandrare i grund och botten? Hava vi icke i likhet med Ăverstemogulen frĂ„n begynnelsen negroida rötter?” sporde sig programledningen och besvarade sin egen frĂ„ga jakande.
NĂ€sta Lucia ska vara ett svart hen
Dock hade redan kraftfulla protester influtit frĂ„n landets alla genuscertifierade universitet i det att de funno den svarta Lucian besvĂ€rande konventionell och könsstereotypisk. Nomineringen vid landets radikala lĂ€rosĂ€ten inför nĂ€sta Ă„rs Lucia var redan i full gĂ„ng med den givna mĂ„lsĂ€ttningen att det skulle vara en svart man med sĂ„ otydliga könskaraktĂ€ristika att han kunde passera som ett ur genusperspektiv godtagbart “hen”. Protester hade Ă€ven influtit mot att ekorrarna Piff och Puff Ă€r bruna samt mot det faktum att Kalle Anka Ă„r efter Ă„r tillĂ„ts gĂ„ omkring utan byxor samtidigt som han har ensam vĂ„rdnad om sina tre brorsöner. Enligt opponerande pĂ„tryckningsgrupper föreligger hĂ€r klar pedofilvarning.
En rappare pÄ bruten förortssvenska
Endast verkligt frĂ€mlingsfientliga element med hemvist i de sĂ„ kallade “jĂ€rnrörssajterna” kunde tĂ€nkas ta illa vid sig av vad som sedan följde i den mĂ€ktiga tv-utsĂ€ndningen frĂ„n Luciafirandet i Ă€revördiga Uppsala domkyrka. NĂ€r chocken över den svarta Lucian hjĂ€lpligt lagt sig steg i kyrkans kor fram en ung man med invandrarbakgrund och rappade med inlevelse sin hyllning till det mĂ„ngkulturella samhĂ€llet pĂ„ bruten förortssvenska.
“DĂ€r fick dom sĂ„ dom teg” fnittrade tv-chefen förtjust. “Korkade traditionsbundna svenskar, det Ă€r pĂ„ tiden att de vĂ€njer sig vid mĂ„ngfalden. Vi lever i en ny tid. De som inte anpassar sig fĂ„r problem.”
KrÀnkt pepparkaksgubbe grÄter ut i P1
Radiochefen Cilla Benkö hade Ă„ sin sida med motsvarande förtjusning noterat Martin Wicklins innovativa inslag om Lucia i P1 “Medierna”. Med darr pĂ„ stĂ€mman hade han informerat lyssnarna om hur det var nĂ€r han gick pĂ„ lekis i slutet av 1970-talet:
“Det var aldrig nĂ„got snack om vem som skulle vara pepparkaksgubbe i LuciatĂ„get. Det skulle Kristian och jag vara, för vi var ju sĂ„ bruna och fina, som fröken sa.”
Det var dĂ„, i slutet av 1970-talet, som Martin Wicklins internationella pĂ„brĂ„ hade förvandlats till ett trauma som fortfarande skaver mer Ă€n trettio Ă„r senare. Men istĂ€llet för att bearbeta krĂ€nktheten hos en psykoterapeut ringer Martin Wicklin med grĂ„tfĂ€rdigt darr pĂ„ stĂ€mman upp Sverigedemokraternas ledare Jimmie Ă kesson och frĂ„gar om han Ă€r rĂ€dd för att det inte ska vara tillrĂ€ckligt med julpynt pĂ„ gatorna. Sedan sĂ€ger han “God jul, Jimmie”, och dĂ„ Ă€r sammanbrottet nĂ€ra.
Alltihop Àr Sverigedemokraternas fel
Det Àr med andra ord Sverigedemokraternas fel att Martin Wicklin fick vara pepparkaksgubbe för mer Àn trettio Är sedan, trots att Sverigedemokraterna inte fanns dÄ. En vinkling som radioledningen kÀnner ligger helt rÀtt i tiden. Som förebild har Cilla Benkö sneglat pÄ Helsingborgs Dagblads krönikör Patrik Lundberg, som delar pepparkakstraumat med Martin Wicklin och i en krönika utropar:
“Jag Ă€r redo för ugnen. VĂ€rm upp ugnen till 200 grader. Peta in en invandrare i brasan. Jag Ă€r redo igen.”
Med smÀrta minns Patrik Lundberg ett luciatÄg pÄ mellanstadiet.
“Klassen fick rösta fram tĂ€rnor, stalledrĂ€ngar och sĂ„ vidare. SjĂ€lv blev jag framröstad som en av tre pepparkaksgubbar. Den andre var frĂ„n Ungern och den tredje kom frĂ„n Libanon. De tre enda i klassen med svart hĂ„r och olivfĂ€rgad hy fick spela ugnsbakade marionetter.”
MĂ„ngkulturpropaganda hela annandag jul
Sedan förvÄnade radiolyssnare pÄ fjolÄrets juldagsmorgon istÀllet för en kristen morgonandakt pÄ kristendomens heligaste dag fÄtt höra imamen Abd al Haqq Kielan breda ut sig om islam beslöt programledningen att annandag jul detta Är skulle bli den verkliga propagandahöjdpunkten i framförandet av den statliga mÄngkulturella agendan.
NÄgra utdrag ur programtablÄn annandag jul i radions P1: