Tjänstemän gripna för mutbrott rapporterar bland annat Svenska Dagbladet. Det handlar alltså om miggor som sålt ordnat falska identiteter och falska handlingar åt människor och sålt EU-uppehållsrätter och uppehållstillstånd åt dem för belopp på mellan 50.000 och 100.000 kronor. Redan i maj 2008 slog en man larm om att han uppmanats att betala mutor. Här på bloggen har både mutor och allehanda asylbedrägerier rapporterats om under fem år. Så ingen – ingen! – kan påstå att de inte vetat om det. Inte heller Migrationsverkets presstalesman Fredrik Bengtsson som nästintill yrvaket och lätt misstroende talar om mutbrotten i TV4 Nyheterna kl 22.00 den 29 januari! Migrationsverkets generaldirektör om mutbrotten på verket: ”Det här är oerhört tråkigt. Det är inte bra för myndighetens anseende.” (Skærmbillede fra Expressen i dag. Det blev udskiftet, da de opdagede vikingerne.)

50.000-100.000 for at blive svensker, det er en god handel selvom det at være svensk, er en aktie der falder støt i værdi for hvert år der går. Aktuelt et det dog mange millioner værd, hvis man tænker på gratis skolegang, sygehus, og social bistand for bare en person på en livstid. Det virkelige omfang af korruptionen kender ingen, men Malmø er ikke uden fortilfælde: I 2009 afsløreredes noget lignende i Norrland, og i 2002 kunne den serbiske gangster Milan Svevo betikke sig til statsborgerskab. I 2003 kunne man læse om 20 personer: De köpte sitt medborgarskap. Sverige mener ikke at kunne tilbagekalde nogen af statsborgerskaberne.

I de få tilfælde, hvor det har kunnet verificeres, er det allerede indvandrede, ansatte på Migverket, der bedriver forettningen, og alle opholdstilladelser er solgt til mennesker fra Balkan, Mellemøsten og Afrika. Man kan selvfølgelig blive oprørt på svenske statsborgere og skattebetaleres vegne, men dels finder de sig i det og dels er det ikke principielt anderledes end den måde som svenske politikere foræret landet bort på til folk der ikke er asylberettigede. De to udsalg er to sider af samme mønt med samme langt fremadskredent formål: Afskaffelsen af Sverige. Hvis det findes som én nation år 2100, ville jeg være overrasket – hvis jeg altså var til stede og kunne blive det. Det er et langt skud, men det er mit bedste.

Jeg har aldrig været ude på at frelse Sverige fra sig selv, jeg har vænnet mig til, at jeg registrerer hvad der foregår ved et dødsleje. Der er en særlig ro i orkanens øje, den daglige ophidselse lyder som fra et fjernt ekkorum. Det har ikke rigtig noget med mig at gøre, lidt som når man er syg, og tænker: Det vedrører min krop, ikke mig.Min handläggare på Migrationsverket sa till mig att jag skulle betala 50.000 kronor för att få permanent uppehållstillstånd.

Polyhistor

Tidligere var der polyhistorer til, mennesker der vidst meget om mange ting, f.eks. beherskede ti sprog på højt niveau. Jeg har kendt en af dem, men ham kaldte man den sidste polyhistor. I dag er det mere almindeligt med folk, der ved lidt om mange ting, eller endnu mere udbredt, dem der ved ganske lidt og få ting. Paul Valéry (1871 –1945) var digter, forfatter, filofof og matematiker, en kombination der slår gnister i hans tanker. I det første her må han bestemt have tænkt på Sverige og molokken EU anno 2013:

“Politik er kunsten at hindre folk i at blande sig i det, der angår dem selv.”

“Intelligens er evnen til at erkende ens egen dumhed”

“Mennesket er uendeligt mere kompliceret end dets tanker”

“Formålet med psykologi er at give os en fuldstændig anden idé om de ting, vi kender bedst.”

Mångkultur? Etnifierat som monokultur?

Af Thomas Nydahl

Det kom ett par engelska artiklar idag som blixtbelyser ämnet multi- kontra monokultur. Först en kvinna, Jane Kelly, som känner sig mycket ensam i sin London-stadsdel och berättar i The Telegraph:

[..]

Som av en händelse skriver idag Birmingham Post om problematiken utifrån en annan synvinkel. Det kommer nämligen propåer om att man ska sluta att ange etnicitet för olika stadsdelar, eftersom “vita arbetarklassområden” känner sig förbisedda:

“Birmingham City Council has been urged to consider a major rethink of community funding and support in a bid to end the view that certain ethnic groups are favoured over others. That was a key conclusion of the council report into creating a Brummie identity and encouraging closer co-operation between the people from 187 different countries who have made Birmingham their home. The report, called Birmingham: The World’s Meeting Place, recommended a Brummie history week, more local history teaching in schools and exchanges between people from different parts of the city to foster that shared identity. But the report also found that there was tension between groups – with white working classes in suburbs such as Kingstanding, Northfield and Shard End in particular feeling that inner-city black and minority ethnic groups were favoured when it came to council funding and resources.”

Att känna sig som en främling i sin egen stad är numera vardagsmat för väldigt många människor. Fenomenet är alltid intressant att studera just i England. Det jag sett och hört under mina vistelser i Black Country har präglats av segregation – på ren svenska: etniska och religiösa getton – och föga hopp om framtiden. Ordet integration är i sammanhanget antingen ett cyniskt skämt eller politiskt bedrägeri. Kursiveringarna ovan är mina, och de föranleder ett par frågor:

1/ Hur klarar man att leva i en miljö där man inte kan tala med människor, än mindre se dem i ögonen? Kvinnans känsla känner jag så väl igen. Förra vårens besök i Sparkhill upplevde jag och A det likadant, ingen talade med eller såg på oss, mer än en kvinna som riktade en mycket mörk blick i den pakistanska matbutiken, de ögonen sa: här har ni inget att göra.

2/ Hur i hela friden ska B-hams kommunalfullmäktige med kurser och undervisning kunnat skapa den “shared identity” som inte finns i verkligheten?

3/ Är det så att de vita arbetarklassmänniskor bara “känner” att de är förbisedda, eller är de det rent konkret? Skulle fullmäktiges önskemål ändra på det, eller menar man bara att om man slutar att tala om vilka de etniska majoriteterna är i bestämda områden så kommer problemet att försvinna? Man kan alltså då bara bli avundsjuk på ett annat område, som fått mer pengar och större stöd, eller som det heter i artikeln: “So instead of supporting Irish, Pakistani or Sikh groups, for example, they should instead look at backing projects in Digbeth, Lozells or Alum Rock”. Den här problematiken har Kenan Malik på ett förtjänstfullt sätt undersökt. Hans slutsatser fanns med i min Black Country-bok, och du kan läsa just det avsnittet här i bloggen. Hans sammanfattning är värd att reprisera:

“Birminghams stadsfullmäktige började med avsikten att dra in minoritetsgrupperna i den demokratiska processen. Den slutade med en hårt förskansad minoritetspolitik som slutligen ledde till kravaller mellan minoriteterna. Fientlighet är inget asiater eller afrokaribier har i blodet. Den är något den multikulturella politiken har i sitt DNA.”