14
feb
Seneste opdatering: 17/2-13 kl. 0224
19 kommentarer - Tryk for at kommentere!

av Kjell Håkansson

Centerpartiet i kris
En kris har uppstått inom centerpartiet efter att en arbetsgrupp lagt fram förslag om bland annat fri invandring, polygami, slopad skolplikt och platt skatt. Förslagen har inte bara möts av negativa reaktioner bland partiets gräsrötter och folk i gemen men faktiskt också hos mediaeliten. Förslagen strider uppenbart mot de värderingar och normer som de flesta människor har i vår del av världen.

centerpartiet

Den svenska värdegrunden

Jag slår upp ordet värdegrund i Wikipedia, där det står:

“Värdegrund är ett begrepp som började användas i svenskan under 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar; exempel på kollektiv är en nation, institution, förening eller folkrörelse. Begreppet kan även ha den vidgade innebörden att syfta på de mest grundläggande principerna inom en politisk ideologi eller religion.”

I Wikipedia finns det endast en beskrivning på svenska eftersom begreppet tydligen inte finns i andra länder än i Sverige och till dels i Norge. Inte heller det besläktade ordet värdepedagogik finns i Wikipedia på andra språk än svenska, engelska (values education) och estniska. Ordet värdegrund får väl anses vara vanligast inom skolväsendet, där det också har störst betydelse, eftersom man vill att eleverna skall anamma de normer och värderingar som skolan lär ut.

De statsanställdas värdegrund

I den Den gemensamma värdegrunden för statsanställda utgiven av det nyligen nedlagda Kompetensrådet för Utveckling i Staten (KRUS) fastslås sex grundprinciper varav de fem första är förankrade i Sveriges grundlagar, och formuleringen av principerna är förvånansvärt tydlig:

1) Den första, och överordnade principen är demokrati, att all makt utgår ifrån folket.
2) Den offentliga makten utövas under lagarna (legalitet).
3) Objektivitet, saklighet och likabehandling, i det sistnämnda begreppet ingår allas likhet inför lagen.
4) Fri åsiktsbildning
5) Respekt; den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
6) Effektivitet och service

Denna värdegrundsdefinition fokuserar på demokratiska fri- och rättigheter och påbjuder inte den statsanställde att tycka på det ena eller andra sättet. Tvärtom ingår det i värdegrunden att stödja yttrandefriheten och det är befriande att se att en statstjänsteman förväntas följa svenska lagar.

Malmö kommuns värdegrund

Den kommunala värdegrunden, för Malmös del, består också av sex huvudpunkter, men punkterna skiljer sig från dem i de statsanställdas värdegrund. Här talar man om motivation, kompetens, dialog, jämställdhet, kulturell mångfald och ålderstruktur. De tre första punkterna handlar, i likhet med de statsanställdas värdegrund, om hur de anställda skall vara och agera, även om de innehållsmässigt skiljer sig åt. Frågor som legalitet, demokrati och åsiktsfrihet finns inte med och de tre sista punkterna i den kommunala värdegrunden beskriver snarare kommunens anställningspolitik, alltså hur nyrekryteringen skall skötas. Man vill tex att kommunens anställda skall återspegla kommunens befolknings- och åldersammansättning. Vidare är det viktigt att verksamheten ”har kunskap om andra kulturer, förståelse och respekt för kulturella olikheter, språk-kompetens och erfarenhet av andra samhällsförhållande än våra egna”.

Skolans värdegrund

Också den värdegrund som presenteras på Skolverkets hemsida och i Värdegrundsboken av Zackari och Modig talar om demokrati, allas lika värde, jämställdhet, skolmiljö samt kränkningar (mobbning) och diskriminering. Värdegrunden är ett diffust begrepp öppen för olika tolkningar och speciellt allvarligt blir det naturligtvis när det handlar om att fostra elever, eftersom tolkningen då är beroende av läraren. Det är inte självklart att lärarens värdegrund överensstämmer med samhällets, det var tidigare vanligt att skolan från borgerligt håll anklagades för att vara vänstervriden.

Den selektiva tillämpningen av värdegrunden

Beskrivningen av skolans värdegrund är bred, men den tillämpas selektivt. Stefan Hagström, rektor på Bäckadalsgymnaset i Jönköping sade sig till exempel inte acceptera resultatet av skolvalet 2010 på grund av Sverigedemokraternas framgångar medans hans kollega Ronny Pålsson på Parkskolan i Ystad uttryckte sig så här: ”Jag tycker det är ett förfärligt resultat”. Dessa två rektorer var långt ifrån ensamma med att tala om för sina elever hur de istället borde ha röstat: ”De kommande fyra år är av avgörande betydelse. Det finns en risk att SD blir ännu större bland förstagångsväljarna om de signaler vi fått genom skolvalet inte tas på största allvar,” varnade Lärarförbundes ordförande Metta Fjelkner efter skolvalet 2010.

Före valet nekades Sverigedemokrater – till skillnad från valarbetare från andra partier – dessutom tillträde till många skolor, vilket föranledde Skolverket att yttra sig i frågan och kritisera agerandet. Vem som helst begriper att det inte är förenligt med värdegrundens framhävande av demokrati och att människor som inte vill acceptera demokratiska valresultat eller fria valrörelser är olämpliga som rektorer i den svenska skolan.

I praktiken har värdegrundsbegreppet i sin selektiva tillämpning istället blivit ett instrument för att diskriminera (eller mobba om man så vill) alla som vill normalisera svensk invandrings- och flyktingpolitik under åberopande av allas lika värde. Att hävda att någon inte står för allas lika värde blir en beskyllning där den anklagade inte har någon som helst möjlighet att försvara sig eller få sin sak rättvist prövad.

Karl-Olov Arnsberg, pensionerad professor i etnologi, skriver mycket träffande på Merith Wagers hemsida:

”Värdegrund är ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet. Den eller de som inte har rätt värdegrund är det legitimt att mobba. Värdegrund är med andra ord ett begrepp som vänder sig mot rätten att tycka och tänka fritt. Visst, tänk fritt du, men då får du inte leka på våran gård. Har du inte rätt värdegrund så kommer vi inte att anställa dig och heller inte ta dina tjänster i anspråk.”

Här föreligger med andra ord en paradox; i skolans värdegrund ingår att bekämpa mobbning, samtidigt som värdegrunden används till att mobba oliktänkande. I värdegrundsarbetet ingår för övrigt också att sträva efter jämlikhet mellan könen, men ingen lärare som är intresserad av att behålla jobbet skulle våga ifrågasätta muslimska föräldrars rätt att tvinga sina döttrar att bära hijab, burka, niqab eller andra former för muslimskt kvinnoförtryck.

Den föränderliga värdegrunden

Värdegrunden, i sin vagt definierade form har utan tvivel funnits i urminnes tider, även om själva ordet är nytt. Den skiljer sig mellan olika platser, kulturer och tidsepoker. Europeisk medeltid präglades av en värdegrund där kyrkan, påven och kristna värderingar stod i centrum för världsstaten. Denna värdegrund revideras under reformationen, då nationalkyrkan införs och nationalstaten stärks. Under de följande fyra århundraden står Luthers idéer, nationen, kungahuset och en sträng sexual- och arbetsmoral i centrum. Ett par hundra år efter reformationen sprids franska revolutionens idéer över Europa och enväldet ersätts av mer eller mindre demokratiskt valda församlingar. Under 1960-talets ungdomsrevolt framträder andra värden, såsom solidaritet, socialism och kamp mot kapitalistisk utsugning. Dessa idéer kasseras i sin tur två decennier senare och en desillusionerad vänster sadlar om: Vi skall inte längre förbättra världen, vi skall låta hela världen flytta till oss!

Den nya värdegrunden börjar definiera sig själv och kräva att alla underkastar sig den i syfte att hindra eventuella förändringar. Samtidigt är den självupplösande; en nationell värdegrund förutsätter en nationalkänsla där härskare och undersåtar talar samma språk, eller i alla fall någon form av kulturell och samhällelig gemenskap och kommer obönhörligen att raseras av den nu introducerade mångkulturen och nedvärderingen av nationen. Ett flagrant exempel på denna upplösning är den svenska värdegrundens kollision med de så kallade hederskulturerna. Antingen måste kulturrelativismen som sådan kastas på sophögen (vilket strider mot värdegrunden och alla kulturers lika värde) eller också måste vi acceptera hederskulturerna (vilka strider mot värdegrunden). Någon annan möjlighet finns inte. Problematiken liknar den som uppstår när man både utropar sig själv som världsmästare i godhet och samtidigt proklamerar att alla andra är lika goda.

Maktelitens värdegrund skiljer sig från folkets

Som framgår av Wikipedias definition är värdegrund en egenskap tillhörande ett kollektiv, men att det finns olika typer av kollektiv och olika kollektiv av samma typ, tex olika föreningar. Värdegrunden varierar alltså mellan olika grupper och det är uppenbart att maktelitens värderingar i många frågor avviker markant från folkmajoritetens, och när jag skriver makteliten inkluderar jag den tredje statsmakten (den fjerde statsmagt). Makthavare och framför allt medier har länge kunnat diktera vilken värdegrund de anser att folket skall ha utan att någon med andra åsikter har kunnat göra sig hörd. Detta har lyckligtvis ändrats med internets växande betydelse för informationsutbytet, till de etablerade mediernas stora förtret. Förhoppningsvis kommer detta att leda till ett ökat politiskt engagemang hos en allmänhet som har blivit alltför passiv.

Avsaknad av kritik leder till bristande omdöme

Människor som aldrig möts av kritik förlorar så småningom omdömet. Det är väl känt från diktaturstater där frånvaron av en debatt leder till att ledaren fattar allt mer bisarra beslut, men samma sak kan hända i alla miljöer där en beslutsfattare väljer att omge sig med ja-sägare. I sammanhanget kan jag då nämna några av de citat som är väl kända och hårt kritiserade på webben men som ingen inom den etablerade makt och mediaeliten reagerat på; Birgitta Ohlsons ”Avskaffa Sverige”, Mona Sahlins påstående om att svenskar är avundsjuka på invandrare för att de till skillnad från oss svenskar har en kultur, Fredrik Reinfeldts ”Ursvenskt är endast barbariet”, eller varför inte Maud Olofssons påstående att det var invandrare och inte svenskar som byggde Sverige.

Journalistkårens uppslutning kring Katarina Mazetti efter hennes groteska krönika i ICA-kuriren visar med önskvärd tydlighet hur långt det har gått. I ett sådant debattklimat, där politiker och journalister kan vräka ur sig i stort sett vad som helst utan att omgivningen reagerar negativt upphör all självkritik och uttalandena blir följaktligen allt värre. Man drabbas av en slags fartblindhet samtidigt som man applåderar varandra, delar ut priser till varandra och lyfter bidrag från skattefinansierade, starkt politiserade organ som ungdomsstyrelsen och kulturrådet.

Den som uteslutande orienterar sig med hjälp av etablerade nyhetstidningar får en skev bild av vad folk i gemen tycker och tänker. Rektorn i Laxå kommun som ville förbjuda pepparkaksgubbar i Luciatågen blev säkert överraskad av de negativa reaktionerna hos föräldrar och allmänhet. Behrang Miri trodde säkert att han skulle mötas av applåder när han försökte städa undan Tintin från Kulturhusets barnbibliotek. I just det fallet var dock även många representanter för de etablerade medierna kritiska.

Centerpartiets diskussioner

Många av de förslag som de nya unga centerpartisterna inom arbetsgruppen la fram och som var menade att ingå i ett framtida valprogram är extrema och omöjliga att genomföra. Fri invandring är något som är karakteristiskt för stater som ingen vill flytta till eller till stater som har förlorat kontrollen över sitt territorium medans polygami, avskaffande av skolplikten och platt skatt skulle föra Sverige långt tillbaka i tiden. Mycket långt. Polygami har inte funnits i Sverige sedan förkristen tid och frågan är om det var vanligt ens då. De högerextrema förslagen att slopa skolplikten och införandet av en platt skatt har drivits fram av de nyliberala strömningarna i samhället till vilka Annie Lööf onekligen hör, och sänder oss tillbaka till 1800-talet. Som grädde på moset lägger man till dessa högerextrema förslag ett vänsterextremt; slopandet av arvsrätten.

Damage control – ljug!
Förslagen och den kritik som de möttes av inifrån partiet återspeglar en generationsklyfta inom partiet. Annie Lööf var visserligen inte själv med i arbetsgruppen men har talat om förnyelse och arbetsgruppens förslag har säkerligen inte kommit som en överraskning för henne, vilket däremot allmänhetens och mediernas reaktioner tydligen har gjort. Hon har bland annat sagt att hon vill ha mindre statlig kontroll och mer frihet, men bedyrar nu att hon inte är nyliberal. Annie Lööf har också för Sveriges Radios nyhetsreportrar uttryckt sig positivt om möjligheten att legalisera polygami. Man anar paniken bakom den lugna fasaden när hon efter att ha avbrutit sin semester i Thailand går ut och ljuger oss alla rätt upp i ansiktet genom att deklarera att hon aldrig stått bakom förslaget att tillåta månggifte (Dagens Eko 10 januari, 4 minuter och 50 sekunder in i programmet).

Centerpartiets dilemma är mycket värre än tidningsredaktörens; den sistnämnde kan stänga av läsarnas kommentarer när de inte tycker som tidningen, men någon möjlighet att stänga av valurnorna finns inte. Så länge som valen är hemliga behöver väljarna heller inte vara oroliga för repressalier för att de röstar fel. Men det verkliga problemet för partiet är att det numera styrs av medlemmar vars idéer är så extrema att de inte längre har någon som helst förankring i det svenska folkets värdegrund. Centerpartiets andel av rösterna i riksdagsvalen och dess medlemsantal kan ses i figur 1a och 1b.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Utlandssvensk

    Mycket välskriven krönika!

    Angående Centerns senaste tokerier skulle jag vilja lägga till en aspekt. Fakum är att de har hållit på med liknande ganska länge och den stora skillnaden är att det nu verkligen kommer en reaktion. Redan inför valet 2006 släppte de ett fullständigt förbluffande dokument angående deras migrationspolitiska mål. Det finns inte längre på nätet men jag läste det då. Utan tvekan var de då, i hård konkurrens, det mest immigrationsvänlig av allianspartierna. Ett tema var att bästa sättet att uppnå integration var att importera fler, eftersom etniska enklaver då skulle växa fram och stärkas, vilket ansågs vara helt fantastiskt. Liknande tankegångar har sen upprepats i senare dokument från C.

    Men 2006 blev det ingen som helst reaktion. Till viss del kan man t.o.m säga att folk vägrade att reagera. Med detta menar jag att om man påpekade dessa förslag från C (och liknande från M och Fp) till en person som avsåg att rösta på Alliansen, så var den helt dominerande reaktionen att man helt enkelt vägrade att förhålla sig till detta. Detta erfar jag massor av gånger under valrörelsen 2006, både i personliga samtal och i debatter på webben. Man ville helt enkelt inte höra talas om detta. “Jag tänker rösta på Reinfeldt och tror att han kommer att dra ner immigrationen från tredje världen och jag vill inte höra talas om något som står i strid med detta” var ungefär hur de flesta resonerade. Overkligt men sant.

    Sen skriver du att:
    “Centerpartiets dilemma är mycket värre än tidningsredaktörens; den sistnämnde kan stänga av läsarnas kommentarer när de inte tycker som tidningen, men någon möjlighet att stänga av valurnorna finns inte”

    Var inte så säker på detta! Det finns en mängd metoder som makteliten om de så önskar kan använda. Om man tror att det kommer att bli ett val 2014 som kan kallas “free and fair” så lever man, enligt mig, i en drömvärld.

    • Robin Shadowes

      Valen är knappast hemliga heller. Hade vi haft samma system som Danmark med alla partier på en sedel så hade det varit säkrare. Som det är nu så bockas man av vid urnan. Om ingen kontrollerar räkningen efteråt så borde det inte vara särskilt svårt att åsiktsregistrera i princip hur många som helst. Dom som sitter och tar emot rösterna och räknar efteråt antar jag är från sjuklövern. Det hela beror ju på hur pass korrupta dessa sjuklöver-räknare är i verkligheten. Saknar dom skrupler och ingen oberoende kontrollant finns närvarande så är det ju fritt fram.

  • PisseNisse i Hökarängen

    Att kalla platt skatt “högerextremt” känns faktiskt inte helt seriöst, måste jag nog säga. Det är det enda vettiga förslaget jag sett från C på länge, och även en blind höna hittar som bekant ibland ett korn. Platt skatt tillämpas framgånsrikt i en rad stater numera till litet olika, men oftast relativt låga, procentsatster. Att kalla alla dem högerextrema, känns extremt! Nej, att vrida tillbaka skatterna rejält vore att återställa Sveriges gamla konkurrenskraft; under större delen av 1900-talet har Sveriges skatteuttag legat under konkurrrentländernas (inkl Danmark). Det är först i slutet på 60-talet vansinnet med extrem beskattning och förföljelse av företagare tog fart (tillväxten kroknade och Sverige gick från att vara ett av världens rikaste länder till att bli en medioker spelare, för länge sedan ivägsprungen av tex Schweiz).

    • Utlandssvensk

      @PisseNisse i Hökarängen

      “för länge sedan ivägsprungen av tex Schweiz”

      Ja, det kan jag intyga eftersom jag bor just i Schweiz sen nästan 10 år.

      Snittinkomsten i hela landet är cirka 500.000 kronor per år (72.00 CHF, dvs. 6.000 i månaden) och de absolut lägsta lönerna ligger kring hälften av detta. Endast en kanton har minimilön, men ytterst få jobb ligger under 3.500 CHF per månad. Skatterna varierar ganska mycket beroende på kanton, men där jag bor betalar man nästan ingen inkomstskatt (mellan noll och 5 % beroende på om man har barn) om man ligger kring medellönen. Max marginalskatt ligger på cirka 20% och inträder kring 10 miljoner SEK i årsinkomst. Momsen är 8%.

      Santidigt fungerar absolut ALLT mycket bättre än i Sverige. Polis, brandkår, sjukvård, vägunderhåll, snöröjning, tåg, etc. Allt!

      • jins

        Håller helt med dig “Pissenisse”.

        Blir lika äcklad varenda gång man läser en krönika på svenska och ser detta motståndet mot låga skatter. Svenskar är ett lättstyrt mentalt underutvecklat folk som bara älskar sina skatter och pappa statens makt över dom.

        I den svenska debatten har man inte ens 2013 skiljt på invandrare och asylinvandrare. Man drar allt över en kam och Sverigedemokrterna får sin luft via gamla sossar som tröttnat på “invandringen”. Man kallar felaktigt sverigedemokrater för “Höger”, ett effektivt sätt för vänstern som styrt Sverige i 50 år att demonisera allt motstånd, bara kalla det höger trots att Sverigedemokraternas politik inte har ett skit med klasisk högerpolitik att göra.

        Democrats i USA som där anses vara vänster driver en politik som i Sverige inte finns i ett enda partiprogram och om det skulle göra det skulle det anses vara högerextremt. Det säger lite grann om Sveriges tillstånd. Det finns INGET klassiskt högerparti i Sverige.

        Både Sverigedemokrater och dom s.k systemkritiska bloggarna som tex Avpixlat, är alla socialister i grunden och älskar sin pappa staten.

        Vad Europa och Sverige framförallt alldrig verkar förstå är att USA:s och tex Canadas till stor del lyckade invandring beror på att dom inte driver en välfärdsstat där politikerna har sådan makt som man har i Sverige och omfördelningen av skatter, Folk som invandrat dit har haft drömmar och ambitioner, dom vill jobba, leva, spendera. Invandrar man till en välfärdsstat som Sverige gör man det för att bli omhändertagen. Receptet har alltid varit misslyckat och kommer alltid att misslyckas. Sen att tex USA senaste decenniet utökat statens bidrag och på så vis lockat till sig en massa parasiternade Mexicanare ändrar inte det faktum att dom under all tid haft en lyckad invandring. Personligen ser jag deras samhälle som en dröm jämfört med Sveriges socialistskämt. Och varenda svensk eller annan nationalietet man träffar där är lika överens, både om hur värdelöst Sverige och Europas välfärdssamhällen är att leva i som hur underbart det är att leva i ett samhälle där man kan gå och handla i tex Chinatown och leva med olika kutlurer utan problem. Sen finns alttid rötägg, men man föredrar ett rötägg från tex Mexico eller Korea framför en muslim, som vi i västvärlden har ännu mindre gemensamt med.

        Huvudanledningen till att jag ser USA som världens bästa land är dock först och främst för att jag där har 50 olika stater med 50 olika klimat, 50 olika politiska klimat. Vill jag ha mindre skatter har jag vissa stater att välja mellan, vill jag ha snö eller regn eller solsken har jag flera stater att välja mellan. Vill jag ha en viss politik väljer jag den staten osv osv. Finns inget land som är i närheten av det. Sverige är patetiskt i jämförelse. Skulle Sverige försvinna från kartan i ett svart hål imorgon skulle ingen utanför landets gränser märka det. Svenskar tar verkligen Sverige på för stort allvar. “Godhetens” lilla patetiska avgrund.

        Och vidare upprepas Europas historia med nationalistiska socialistpartier som får missnöjda väljare att reagera. Sverigedemokraterna är nationalister, och dom är socialister = Nationalsocialister. Sen kan man ursäkta, blunda, vrida pch vända på begreppen i all oändlighet men dera politik ser ut så. Det är fakta.

        • Utflyttad svensk

          Kan bara hålla med om USA. Har bott där i 46 år. Men om Obama får sin vilja igenom kommer USA att bli som Sverige. Han är på god väg med
          foodstamps, unemployment benefits och disabilty benefits. Massor av fusk. Och allt är “valfläsk” för att säkra demokraternas
          ställning i Washington.

  • Conlon
  • Dick Trastion

    Något offentligt samtal förekommer inte.
    Eller ska jag säga så här : Det förefaller mig som att
    om jag kommenterar artikelns ämne
    är det viktigt att jag ser till att min kommentar är obegriplig.
    Nej. Så här ska jag säga : Om jag kommenterar artikeln
    kommer min kommentar med nödvändighet att vara obegriplig.

  • Just det stycke som inleds med: “Människor som aldrig möts av kritik förlorar så småningom omdömet” anser jag vara oerhört intressant. Jag har ofta undrat hur en politiker överhuvudtaget kan låta sig undslippa grodor liknande dem som sedan följer i texten. Mot bakgrund av skribentens resonemang är det ju uppenbart att det i ett samhälle med bristande dialog och brytning mellan olika åsikter är legio att göra bort sig så totalt, utan att det ens väcker någon reaktion annat än ute bland allmogen, som ju inte kommer till tals offentligt.

  • HH

    Amen! I själva verket lever jag i en nogsamt kontrollerad skräck i mitt land. Jag ser, jag hör och jag förbluffas hela tiden. Jag ser och hör politiker som inte verkar riktigt hemma i sin politiska gärning, som inte verkar ha alla hästar hemma, inte de skarpaste knivarna i kökslådan o s v. Hur kommer detta sig?
    Jag anser, precis som Voltaires väninna, att vem som helst har rätt att torgföra vilken åsikt som helst. Hur tror ni den framväxande demokratien togs emot i Frankrike? Eller för den delen i Sverige? Tryckfriheten vill man tydligen nagelfara, men glöm inte Hiertas kamp där han fick ge Aftonbladet – i salig tid! – tidningen nya namn för varje nummer. Varje upplaga ansågs misshaglig och drogs in. Jag nämner bara – Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i senare tid…
    Så var det skolan. Pestalozzi, nydanaren inom skolområdet, må vända sig i sin grav, men hur är det egentligen fatt? Ska eleven lära sig SJÄLV? Hur var det när jag skulle ta körkort? Satt jag med en manual i handen? Nej, bredvid mig satt en UTBILDAD körskolelärare som visade mig hur jag skulle handskas med pedaler och växelspak – och naturligtvis ratten. Och hur utbildas piloter?
    Detta tjafs om betyg. Vi fick ett samlat omdöme från första klass – Ordning och Uppförande, som jag minns det. Och detta papper var jag stolt över! Lärare skall ha hög status i ett bildningssamhälle och de ska i första hand vara LÄRARE!
    Nummer två – överbefälhavaren har blivit sjuk och är inte i tjänst! Från värnpliktstiden minns jag totaldöva amiraler och generaler som minsann skjutit skarpt… Och visst skulle vi försvara vårt land! Fråga en finländare bara! Vid ett TV-program (hos grannen) Debatt heter det visst, hördes en ung man som verkligen förstod vad det handlade om – att försvara landets gränser. Hurra för honom! Bredvid satt en liten vithårig, vitskäggig vette och avbröt alla andra. Jag vet inte vem han var, men det kanske finns någon som vet? Han verkade besatt…
    Sammanfattat: jag LITAR INTE på dagens politiker!! De verkar fullkomligt desorienterade. Men jag är tacksam för att vi fortfarande har tekniker och uppfinnare av klass. Plus duktiga kirurger. F ö verkar även sjukvården i kris… Någon politiker som har en aning om det?

    • Bergfast

      HH skriver:…”Lärare skall ha hög status i ett bildningssamhälle och de ska i första hand vara LÄRARE!”…

      En mycket viktig kommentar.

      Dock, det kan vara svårt för en del lärare, trots att de kan vara både välutbildade, kunniga, insatta och med goda betyg från sin egen utbildningstid, att faktiskt vara auktoriteter i klassrummen?

      Auktoriteter?

      –” Vaddå? Har vi inte gjort oss av med herr Caligula typer av lärare?” (Eller herr Stig Järrel som i filmen Hets spelade en slags föreställd urtyp av en auktoritativ, förtryckande och diktatorisk lärare).…

      – ”Vaddå? Är det meningen att vi ska återinföra kadaverdisciplin och blind lydnad i skolan? Och därmed åter lägga grogrunder för blint lydande folk, som kan hetsas in i nya krig? Genom att de bara blint lyder order, och anpassar sig till hatuppviglingar, som kommer uppifrån, från – auktoriteter – ?”…

      Et cetera, osv.

      Nej.

      Men det här med att undervisa elever i grupper, det kräver att läraren, utöver sina ämneskunskaper, sina pedagogiska kunskaper och sina examina, också faktiskt besitter en – auktoritet – i sin personlighet, och också faktiskt vågar vara – auktoritativ – .

      Hur kan man då vara en auktoritativ auktoritet, i ett klassrum, eller i skolans värld, utan att bli som skräckexemplet Caligula?

      Det är mycket intressant att fråga sig.

      Att skapa – disciplinära rutiner – , och att skapa hövlighets- och artighetsrutiner, skadar nog t ex inte.

      Inte heller att slopa – du – tilltalet.

      Det skadar nog heller inte att faktiskt skapa respekt för själva skolarbetet som sådant, just genom att faktiskt dela ut betyg, kanske redan från första klass.

      Att vara auktoritativ, att vara beslutsam, att kunna sätta gränser och att vara den som så att säga är – den vuxne – och därmed är – befattningshavaren – i klassen, som sätter gränser för beteenden, är nog viktigt.

      Hur skapas då sådan respektfullhet? Hur tar sig då läraren en sådan auktoritet i klassrummet?

      Är det genom att som lärare vara enbart snäll?

      Genom att i sin lärarroll vara som kompis med eleverna?

      Genom att vara enbart omtänksam, dvs., mjuk, lirkande och mutande mot eleverna?

      Kanske kan det delvis vara så med småbarnsklasserna, men det fungerar nog inte så bra i de högre klasserna i grundskolan. Där är det nog mycket tveksamt om det beteendet har någon större förmåga att kunna skapa någon större respekt, eller auktoritet, hos t ex 13-, 14 -, 15- åriga pojkar?

      När ett helt samhälles offentliga rum, inklusive dess offentliga representanter, har förlorat i auktoritet och respekt hos medborgarna, hur skall då de enskilda lärarna ensamma kunna upprätthålla sin auktoritet inför de omyndiga skolbarnen och eleverna i klassrummen, och på skolorna, som de är satta att undervisa och att leda? Det är frågan.

      Många lärare kan ha en genuin och naturlig auktoritet och ett vinnande sätt som medför att de nästan per automatik erhåller respektfulla relationer från eleverna. Förmodligen delvis därför att eleverna intuitivt från en sådan LÄRARE kan känna att de själva respekteras, att de själva ges tilltro och goda förväntningar. När och om en sådan – lärare –, tvingas bli – sträng -, eller – upptuktande – (Roligt ord!), och tillrättavisande, på ett auktoritativt sätt, därför att t ex någon elev har burit sig illa åt, så känner oftast eleven att en sådan lärare faktiskt gör detta för elevens eget bästa.

      “Den som älskar sitt barn, tillrättavisar det (korrigerar det), medan tid är”…(dvs. innan barnet är vuxet).

      Elever är ju barn och inte vuxna och myndiga personer. Därför har ju vuxenvärlden ansvar och skyldigheter att fostra, tillrättavisa och dana de omyndiga barnen.

      Flumpedagogiken fråntog lärare deras auktoritet.

      Den började så sakteliga kunna införas med hjälp av propaganda och filmer som t ex Hets, där läraren Caligula, som gestaltas av Stig Järrel, visar på ett avskräckande exempel på en auktoritativ lärare. Men även idéer som kom fram på privatskolan Summerhill har nog påverkat, där de totalt vuxenövergivna skolbarnen då själva fick s.a.s. börja från början och försöka skapa sina egna lagar och regler, och därmed just lära sig själva! Ungefär också som i boken Flugornas Herre, av William Golding. Alla dessa bitar av påverkan ingick kanske också i s.k. kulturmarxistiska ideal.

      Sedan degraderades relationerna mellan lärare och elever till kompisstadiet, vilket har varit förödande i den svenska skolan.

      Vuxna har förlorat förmågorna att inför elever, och kanske också i vissa fall inför sina barn, att faktiskt vara auktoriteter, och vuxna.

      Det tyska besegrade riket, och alla nationer som i någon mån liknar germanska folk, t ex då nordbor, kanske är extra mycket drabbade av segrarmakters historieperspektiv? De åtgärder av just nationella nedmonteringar i de europeiska nationerna, inbegrep då en nedmontering av alla former, sorter, arter och slag, av auktoriteter? Och då särskilt kanske auktoriteter inom skolans värld, men även då vartefter också föräldraauktoritet, inklusive föräldrar – myndighet.

      Föräldrars myndighet att faktiskt vara den instans som faktiskt då har myndighet, om de själva anser det vara nödvändigt, att faktiskt kunna tillrättavisa och också bestraffa sina barn, om de inte visar respekt för vad föräldrar säger, eller om de behöver tillrättavisas för felaktigheter av olika slag, har delvis undergrävts genom barnagaförbudet.

      Att slå sina barn halvt ihjäl, eller halvt fördärvade, genom att aga dem från morgon till kväll, är det absolut inte frågan om. Sådant bör alltid kunna bestraffas lagligen med olika straffskalor.

      Men däremot bör kanske också föräldrar inneha just myndigheten, att med omdöme och sans, faktiskt kunna tillrättavisa sina barn på beslutsamma och auktoritativa sätt. Helst då pedagogiska sätt, och helst också verbalt, som absolut inte ens inbegriper någon som helst kroppslig aga. Men även en lättare form av aga, om det just i vissa situationer anses behövas, där man t ex vill varna sina barn för t ex – farligheter – , eller oriktiga beteenden av olika slag, och att då kunna ge t ex smäll på fingrar eller dylikt, är faktiskt inte så allvarliga saker. Detta eftersom ju mindre barn faktiskt lever i en mycket fysisk och direktupplevande tillvaro, och helt enkelt inte befinner sig i en intellektuell, teoretiserande, analyserande eller alltför resonerande tillvaro.

      ….

      Många olika frågor, liksom många olika perspektiv och synpunkter, finns det….

      (Dessutom skulle man kunna fundera kring, (men det blir för långt här), om det i allmänhet faktiskt är lättare för manliga lärare att i de övre klasserna i grundskolan kunna implementera – auktoritet – inför t ex pojkar i 13, 14 och 15- årsåldern, än vad det är för kvinnliga lärare inför samma elevkategori? Om det är så, kanske skulle i så fall klasserna faktiskt delas in i pojk- och flick-klasser? Eller rent av i pojkskolor och flickskolor? Där kan då manliga lärare faktiskt ta hand om pojkarna, och kvinnliga lärare ta hand om flickorna, för att underlätta skolarbetet. Kanske det skulle behövas i dagens Sverige..)

      (Flickskolor och pojkskolor just i de åldrarna, fanns också tidigare i Sverige, och säkert också i Danmark, liksom i många andra europeiska nationer.)

  • HH

    Tack Bergfast! Vi håller samma linje. Min äldre syster gick i flickskola. Och faktiskt var det i Finland man skapade den första högre undervisningen för kvinnor – “Svenska Fruntimmersskolan” har jag för mig att den hette. Zackarias Topelius till minne. Oj vad man läste honom!

    Jag vet faktiskt inte vad som hänt. I den skola jag gick handlade det om att LÄRA sig. Visst fanns det, på de högre nivåerna, lärare (läs adjunkter!) som inte var några lysande pedagoger. Men de KUNDE! Att ställa en fråga och få ett rimligt svar, det var det bästa.

    En bekant till mig var lärare på en högskola i det numer så kallade Västra Götaland. Det var en teknisk skola och min bekanting vojade sig. Det här handlar om ett begynnande 1970-tal. Jag undrade vad det var för problem han hade. Det visade sig att eleverna inte ens kunde allmänna bråk när de började sin utbildning! Men – sa jag en smula konsternerad – höll vi inte på med sådant i fjärde klass i den gamla folkskolan? Rätta mig gärna om jag glömt tidsförhållanden.

    Vi behöver alla sorters människor i ett samhälle som det svenska. En vän är elektriker och utbildar sådana också – det är en mycket avancerad och kontrollerad utbildning. Rörmokare – vi har en sådan som räddat oss – är idag någonting helt annat än att kröka rör. Och själv minns jag somrarnas försök att avläsa en teodolit – allting var upp och ner!

    När vi byggde om vårt avlopp kom raska gossar in på gården. Snabbt fixade de till det och fick nu se en modern teodolit i arbete. Inget kikande! Laser! Ett pip och det grävda var plant. Jag gillar modern teknik.

    Likadant med jordvärmen vi skaffade. På fem dagar var allt på plats och vackrare rördragning i vår källare har jag aldrig sett. Det sa jag också till den unge man som fixade det. Han log stolt över mitt beröm.
    Men framförallt – detta är gjort för fem år sedan. Och vi har aldrig behövt röra ett finger för att få värme i elementen. Som sagt, jag gillar modern teknik.

    Så varför inte ta för sig av denna rikedom av kunskaper som alla kan få. Alla! Och här kommer lärarens status upp igen. Nej, vi ska ha förståelse för barnets behov. Och här nämner jag Pestalozzi igen, han som förstod att barn inte var små vuxna.

    • Bergfast

      “Svenska Fruntimmerskolan”, (lite så man kan bli full i skratt åt namnet!), men inte desto mindre säkert värdefulla skolor för unga flickor och unga kvinnor.

      Och, “Pestalozzi, han som förstod att barn inte är små vuxna”, borde nog verkligen ses som en viktig pedagog. Han har kanske inte uppmärksammats så mycket som han borde ha gjort. Och särskilt inte i den moderna pedagogiken. Det antas tydligen att även Maria Montessori, som väl anses tillhöra den s.k. moderniteten, vilken har grundlagt den s.k. montessoripedagogiken, delvis ändå anses ha varit inspirerad av Pestalozzi. Dock har hennes pedagogik delvis tydligen inspirerat en nedtoning av lärarens roll i klassrummet.

      Att en lärare, som en vuxen person, som faktiskt ansvarar för det sociala klimatet, behöver vara en lärare med auktoritet och förmåga att kunna sätta gränser och att leda, är nog ändå en nödvändighet.

      Hennes pedagogik förespråkar tydligen att barnet, dvs. eleven själv skall skaffa sig – kunskap – , och att läraren skall tona ned sin roll.

      Avigsidor i den pedagogiken, med en nedtonad lärarroll, kan vara att en hel del barn, för att inte säga de flesta, kan i skolsituationen uppleva en avsaknad av just vuxenledarskap. Vuxenauktoritet och vuxenansvar behövs när elever faktiskt befinner sig i grupp med andra elever, där just sociala, psykologiska och gruppdynamiska, eller rangordnande interaktioner, ständigt pågår.

      Dessa kontroverser som ibland kan bli intensiva mellan eleverna, där mobbing osv., ibland florerar, som också ibland kan riskera att spåra ur, behöver en tydlig vuxenauktoritet som förmår sätta gränser och vägleda, för att därmed kunna skapa en social ordning som ger trygghet i skolsituationen. Detta som i sin tur är en nödvändighet för att studier på ett så effektivt sätt som möjligt kan bedrivas.

      Pojkskolor och flickskolor vore nog en del av lösningen för dagens svenska skola. Framför allt för grundskolans högstadieklasser.

  • Bergfast

    Vad gäller det här med begreppet kultur, och kulturella – värden – , och Nya sköna värdegrunder osv….

    Det vanligaste förekommande kulturbegreppet, alltså vad som är kultur, brukar handla om att det är konst, litteratur, musik, teater, film, dans, arkitektur, mode, mat, seder och bruk, samt språk.

    Så anses det finnas politiska kulturer, som härstammar ur politiska och ekonomiska ideologier av olika slag.

    Religioner är kulturer, med religionskulturella ritualer och riter som berör det mänskliga livets alla områden från födelse, vuxenblivande, familjebildning, levnadsregler för framgångsrika äktenskap, släkter, ätter, klaner och nationer, samt riter för begravningar. Religioner innehåller ofta både sång-, musik-, dans- ritualer, samt också olika matritualer samt rituella fester med särskild mat, som också firar solens och månens cykler och förändringarna i årstiderna osv.

    Det religionskulturella språket berör själva levandet som människa. De andra s.k. kulturområdena är egentligen oftast beställda skapelser av olika slag, från arkitektoniska byggnader, till musik, målningar, skulpturer, teater, operor, m.m. Genom historiens gång har olika mecenater, furstar, kungar, tsarer, kejsare, påvar och andra höga potentater gjort beställningar till konstnärer, arkitekter, musiker och skulptörer m.m., att de ska tillverka konstföremål av olika slag. Antingen ett palats, ett hus, en trädgård, en målning, ett musikstycke, en skulptur, ett teaterstycke, ett klädesplagg et cetera.

    De konstnärliga hantverkarna har då ofta på uppdrag av just mäktiga och rika uppdragsgivare tillverkat sina olika produkter.

    Samhällsideologiska ideologier, med olika politiska eller ekonomiska ideal, lagar och system, som har växt fram genom samhällsförändringar, och som också själva har skapat samhällsförändringar antingen genom revolutioner eller genom långsamma övergångar, har inom sig inte så breda kulturspektrum som religionerna har, och inga riter eller ritualer kring själva livet och levandet, och ej heller begravningsriter osv.

    Att människan är en kulturvarelse, en skapande, byggande, uppfinnande, ritande, målande, dansande och sjungande varelse, det går inte att förneka.

    De sidor som religionernas kulturer handlar om, är oftast kulturområden som rör själva det mänskliga levandet. Det är kulturella riter och ritualer kring just födelse, vuxenblivande, äktenskap, samt då begravningsriter. Det är riter, ritualer kring det mänskliga levandet, som kan beskrivas vara det ursprungliga begreppet kultur. Det är odlingar av just värden som rör människolevandet, både på det individuella planet, inom familjen, inom församlingen och också inom ätter, släkter, klaner och nationer. Det är olika kultiveringar av människan själv, där i princip människan själv är det – konstverk – , som skall skapas, danas, fostras och vägledas, och som då helst behöver omfattas av samma religionskulturella språk och ideal . Detta för att det ska kunna råda samförstånd, och konsensus, kring vilka sociala och moraliska värden, och dessas rituella uttryck, som ska anses viktiga och värdefulla att kultivera, just för överlevnaden. Det innebär att man då inom en viss kultur talar samma kulturella språk, och därför kan förstå varandra och identifiera sig med varandra och också bekräfta dem som efterlever det som gemensamt uppfattas vara det – goda – och också kan bestraffa det beteende som gemensamt kan beskrivas vara – det onda – , (som gemensamt anses vara bra och dåligt, rätt och fel, korrekt och inkorrekt, sant och falskt osv.). Detta som då är just det rätta, det goda och det sanna just i relation till och i enlighet med de moraliska ideal och levnadsregler som ingår i just en specifik religionskulturs programförklaringar, eller undervisningar, och som i princip innebär vad som är bra och dåliga beteenden för just dem själva, och deras egen överlevnad som kultur i relation också till andra kulturer, folk och nationer.

    Att t ex både judendom, kristendom och islam, har regler och ideal om att helst inte umgås, eller beblanda sig med dem som just – inte – är som dem själva, och absolut helst inte bilda familj med dem som är – de andra – ur respektive religionskulturs perspektiv, det är kanske ganska naturligt.

    Det är naturligt därför att dels riskerar sådana äktenskap och familjebildningar att kunna skapa inre motsättningar inom familjerna kring vilka värden och seder och bruk som är – de rätta – . Det riskerar också ett slags undergrävande av den egna religionskulturen att liera sig med någon ur en annan kulturell förståelse av vad som är rätt och fel, sant och falskt, förnuftigt och oförnuftigt, gott och ont, bra och dåligt osv. Man riskerar att helt enkelt inte kunna tala samma religionskulturella, eller kulturella, språk.

    Även hinduism, buddism och andra religioner har liknande tendenser och syn på att just inte bilda familj med – de andra -.

    På liknande sätt kan det vara inom politiska ideologier eller rörelser.

    Om en man som omfamnar den feministiska åskådningen gifter sig med en kvinna som inte alls är feminist, så kan där uppstå olika och i värsta fall konfliktskapande åsikter och osämjor om levnadsidealen. Likaså tvärtom, om en kvinna som ser feminismen som den rätta tolkningen av tillvaron, gifter sig med en man som inte alls har samma idéer, kan det lätt uppstå kontroverser utifrån just den ideologiska övertygelsen.

    På samma sätt är det med övriga politiska åskådningar av olika slag. De som har samma politiska övertygelse söker sig helst till varandra och inte till en motpart som har en fundamentalt annan politisk ideologisk övertygelse.

    Att människolivet dock inte enbart består av – materiella värden – , av – mat -, (”Människan lever inte av bröd allena”), samt att – konst och kultur – inte enbart handlar om målningar, teater, musik, opera, film, litteratur, skulpturer och danser av olika slag, det går inte att förneka. Det finns en omätbar sida i det mänskliga medvetandet, hos – jaget -, som inte kan relateras eller identifieras till någonting – mätbart- , eller något som helst materiellt.

    Men religionskulturer har man förnekat värdet av, i princip sedan den s.k. upplysningstiden, och särskilt efter de stora revolutionerna, samt i samband med den kommunistiska och ateistiska läran och människosynen, vilken finns också inom liberalismen. Den handlar främst om att just – religionskultur -, är någonting gammalt och förlegat, och också någonting som egentligen inte har någonting som helst att tillföra – den moderna människan – , dvs. den – sköna, nya människan – . Den sköna, nya människan, med den sköna, nya värdegrunden, (som i realiteten och när det kommer till kritan kanske är en ganska så – kulturfientlig – värdegrund? Som därmed också i realiteten kanske är en ganska så – människofientlig – värdegrund?), kanske inte är så – ny – , egentligen? Och heller kanske inte så – skön – , dvs. – vacker – , i sin existentiella och psykiska, eller andliga, moraliska och etiska, samt även estetiska profil…..

    Det är massunderhållningskultur som gäller? Som helst då skall vara så vulgär, idiotisk, demoraliserande, oetisk, primitiv, sexig, ful, rå, mordisk och krigisk som möjligt….

    Vem vet, vad som kan hända……

    Kanske blir det en slags – tvärmättnad – , på allt underhållningsvåld och all råhet i det massmediala rummet, och människor börjar totalvägra att låta sig influeras av denna – kultur – ….

    Förhoppningsvis.

  • HH

    Ja, Bergfast, var står vi? På ett krön? Jag har om kvällarna åter läst Albert Engström och förlorat mig i en lika förlorad tid. Då världen tycktes bestå av väsentligheter – snus och brännvin. Men det är bara halva sanningen. En del av denna värld har jag sett, säg 1950-talet och sedan längre fram på samma tiotal runtom i vårt land. Där stallet hade en lampa och kulo-ledningen slingrade sig fram under taket… Där den egna brunnen inte hade något knapptryck…
    Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor tror jag, tycker att näthatet bara är ett utslag av att folk blivit lika känsliga som adeln var en gång i tiden. Han får bassning av Göran Rosenberg. Och själv gick jag vidare i tankegången – kanske man om någon tid finner att näthatet i själva verket är – trumvirvel! – nät-terapi! Här får folk göra sig av med allt de känner och besväras av. Ingen terapeut i sikte och istället för Engströms rejäla slagsmål brottas man på ett annat sätt. Det är skönt att tycka! Och jag tycker precis vad jag vill! Försök hindra mig bara, jag kan skriva än värre.
    Kanske vår värld har blivit allt för komplicerad för vår representativa demokrati. Jag vet inte. Men jag ser ingen klar l-i-n-j-e i vårt samhälles struktur. Plötsligt är det kris i sjukvården. Plötsligt är det kris i skolan. Är det verkligen kriser eller bara kvällstidningsballonger?
    En sak torde dock vara klar – om människor inte kan läsa och ta åt sig ett meddelande (jag talar om skolan nu) så är demokratien som vi tror på den, i fara. Hur många i detta land vet hur våra kommuner och landsting fungerar? Demokratiskt? Riksdagen? Den är ju beslutande, eller hur?
    Förr hade skolorna något som kallades medborgar-undervisning. Jag tror boken hette “Medborgarkunskap” eller någonting liknande. Läggs det någon vikt på detta?
    “Demokrati” som omfattar alla lär endast fungera i jägarkulturer, har jag läst.
    Ut och skjut ett viltsvin!

    • utlandssvensk

      “Demokrati” som omfattar alla lär endast fungera i jägarkulturer, har jag läst.”

      Tja, det funkar bra i Schweiz!

      Knepet verkar snarare vara att undvika framväxten av en politikerklass. Sverige framstår här som ett skräckexempel. Troligen är det västvärldens mest politiserade land, dvs. det finns politisk styrning och inblandning i nästan allt, samtidigt som den vanlige medborgaren nästan inte har något praktiskt inflytande. USA var länge framgångsrika med sin starka maktdelning och federala struktur men de senaste 20-30 åren pekar tyvärr på en påtaglig politisering av samhället. Möjligen är det schweiziska systemet det enda som fungerar över lång tid.

    • Bergfast

      Ja. Var är,vi eller var står vi, frågar HH. Och man kan också kanske fråga sig: Vart är vi, som samhälle, både i Sverige, och i Europa, på väg…..(Det vet vi kanske inte….)…

      Tänker på Georg Stiernhielm, (1598-1772), dvs. Den Svenska Skaldekonstens Fader, och hans bok Herkules. Den som beskriver väljandet, av de två olika – vägarna – , (girighetens väg, eller dygdens väg), som ynglingarna kan välja att gå, och vilka olika – konsekvenser – , som de kan föra med sig. …

      Intressant man, Georg Stiernhielm, Den Svenska Skaldekonstens Fader…

      Det är sällan man hör något om honom – nu för tiden -… (!)

      En del människor vill idag mena, och kanske ganska så många människor, särskilt inom vetenskapens värld, att religioner i princip är någonting fullkomligt förlegat, som absolut egentligen inte har någonting som helst att tillföra till den – sköna, nya och – moderna världen. Enligt den s.k. moderna och – upplysta – och vetenskapliga människan, är religioner passerade stadier – . (Men frågan är om människan, som varelse, egentligen har förändrat sig så särskilt mycket de senaste 5-10 000 åren…, även om vissa delar av vetande och tekniska uppfinningar osv., har tillförts mänskligheten…)

      Framför allt anses religioner inte ha någonting att förmedla till människor som är vetenskapligt inriktade. En människa som anses vara vetenskapligt inriktad kan antas, med någon slags självklar självklarhet, att automatiskt vara både klok, rationell, insiktsfull, intelligent och förståndig, för att inte säga också automatiskt att kunna antas vara en – god – människa. Till skillnad då från religiösa människor, som med en egentligen lika självklar självklarhet och automatik då, som amen i kyrkan, kan antas kunna vara den direkta motsatsen till klok, rationell, insiktsfull, intelligent och förståndig. Och även då motsatsen till – god –
      ….

      Man säger också att utöva religion är att utöva en tro på – det övernaturliga – . Ex att tro på en ”Gud”, är att tro någonting som är fullkomligt obevisbart, och därför är denna tro någonting fullkomligt irrationellt. Det är att tro på en ren och skär inbillning. Att tro på att någon har existens, som inte alls på något som helst sätt kan bevisas ha existens, anses därför vara nästan i det närmaste korkat att göra.

      Religiösa riter och seder, och att tillbe eller bekräfta, Någon, när denne Någon som kan antas inte ens finns, eftersom det inte går att vetenskapligt och mätbart bevisa detta, anses höra till en förgången och till en vidskeplig tid i mänsklighetens historia.

      Att vara religiös, anses i bästa fall som att vara lite mindre upplyst, och lite mindre vetande, och också kanske lite snäll, på ett dumt sett, och lite allmänt – bakom – , samt lite – efter-, sådär i största allmänhet. Det anses ibland också som att kanske vara lite vilseledd och indoktrinerad, antingen med hjärntvättande propaganda, alternativt kanske med skrämsel och hot om straff. Eller också ses det som en vilja att söka tröst eller alternativt bara helt enkelt en vilja att kunna ha – någon – att tro på därför att man annars inte skulle – må så bra -. Ungefär…

      Det vetenskapliga förnuftiga förnuftet, anser i värsta fall att religion, och att tro på – en Gud -, är ungefär detsamma som att befinna sig halvt om halvt i något slags psykologiskt övernaturligt tillstånd, för att inte säga halvpsykotiskt tillstånd.

      Ungefär som det gamla testamentets profeter och förkunnare, dvs., lärarna, profeterna och rabbinerna, ägnat sig åt och då antas ha befunnit sig i, när de nedtecknat sina syner, som blivit till lagar och förordningar osv. Eller också som något som chamaner av olika slag, ägnat sig åt et cetera.

      Den moderna vetenskapspsykologin ser det som att religiösa människor eftersträvar onaturliga psykologiska tillstånd. Dessa tillstånd, som då den moderna psykologin uppfattar det, kan också ses som liknande dem som också poeter, med sina orealistiska drömmar och fantasier skriver berättelser eller dikter om.

      Alltså för den moderna vetenskapen, är det en fullkomligt orealistisk värld, som religiösa människor själva fantiserar ihop. En värld som är osynlig och som är fullkomligt omätbar, och som det därför är fullkomligt irrationellt att över huvud taget vilja bekräfta på något som helst sätt, varken med tillbedjan, böner, bekräftelse, sånger eller psalmer osv. ”Gud” representerar helt enkelt en overklig och osynlig värld, och det är därför, för vetenskapens värld, och då den – vetande människans värld -, någonting fullkomligt knasigt och dumt att göra, och fullkomlig idioti med alla former av religion.

      Att vara – religiös – , ses alltså som något slags halvt inbillningssjukt tillstånd, som s.k. andliga ledare, imamer, präster, rabbiner och chamaner och liknande, då kan befinna sig i, och också vilja leda andra – lärjungar – till.

      Den förnuftige och just vetenskapliga vetenskapen anser sig kunna råda bot på allt det som den oförnuftiga religionen förmedlar till människor, av just inbillningar och villfarelser. Den anser sig ha just förnuftiga svar på det mänskliga livets existentiella gåtor. Där anses just vetenskapens – bevisförmågor – , vara det som anses vara det förnuftiga och därmed det rationella att förlita sig till och att – tro på -, och inte någon ”Gud”, som inte låter sig bevisas med några mätbara metoder.

      Sådana – Heliga Dårar – och sådana överextatiska och synska profetiska tillstånd, som då rabbiner, profeter, poeter eller chamaner och andra, då med dagens mått mätt anses ha drabbats av, av vilka många faktiskt också därför ansetts behöva dödas, kanske därför att de ansågs riskera att bli samhällsfarliga, har alltså satt på pränt religiösa seder, lagar och förordningar, som då anses mer eller mindre vara förvirrade personer.
      Inte så sällan i historien har ju olika kända personligheter faktiskt dödats för att de anses ha propagerat emot den rådande ordningen, som t ex Jesus, Paulus, Sokrates osv. Eller om de ansågs bli för folkuppviglande, åter igen, som t ex Sokrates, Jesus, Paulus, et cetera. Eller andra, som varit revolterande mot den för tillfälligt sittande makten. Idag förklarar man då istället allt som över huvud taget har med religion eller religionstraditioner och religionskulturella seder, ritualer och riter, eller tro, att göra, som mer eller mindre en slags sjukdom. Eller som mer eller mindre sjukdomsframkallande rörelser. Som i princip borde förbjudas alla över lag? Just på grund av, som man anser, deras totala ovetenskaplighet när och om de propagerar och undervisar människor att tro på någon som inte går att bevisas ha – existens – . Alltså att tro på en ”Gud”.

      Människans – jag – är dock också en medvetandedimension som inte går att på ett vetenskapligt sätt bevisa. Det går inte att mäta – jaget – hos någon enda mänsklig individ, med några som helst vetenskapliga instrument. Jaget går inte att dofta. Det går inte att smaka, inte att väga, inte att mäta hos någon enda människa. Ändå – tror – oftast varje människa på att deras – jag – verkligen finns, och har existens.

      Det är samtidigt en existentiell verklighet för människan, att det inte går att skapa något – vi – , utan både – du och jag – .

      Dvs. människans – jag -, kan inte relatera till, eller identifiera sig med – ett Det -, ett ting, dvs. ett (mätbart och bevisbart –det – ), och samtidigt kunna uttala ordet – Vi -.

      Ex. så kan människan inte säga: ”Jag och mina möbler, VI, satt och tittade på tv igår”. Det är en fullkomlig omöjlighet. Möbler är – ting – , och inte ett levande, eller några levande – Du – .

      Ordet – religion – , eller ordet – religio -, sägs betyda någonting liknande som – Att sammanbinda – , eller att – anknyta , eller att – återanknyta – , eller någonting sådant.

      Människan kan inte identifiera sitt – jag – , med den materiella världen, (- ”Människan lever inte, dvs. har inte – existens – av bröd allena”.) Detta därför att just människans – jag – är just inte något, – det – , utan just – någon -.

      Det är endast med – någon – som människan kan skapa, eller bygga, relation. Det är endast med – någon -, som ett ömsesidigt bekräftande och igenkännande kan ske, och som därmed kan skapa ett – vi – .

      Människan kan inte skapa ett – jag och du – , det vill säga, kan inte skapa ett – vi – tillsammans med den materiella och mätbara världen därför att den är just – ett mätbart och ett bevisbart ting – .

      Att religioner och religionsberättelser innehåller mycket intressant information om människans existentiella villkor, samt undervisningar, vägledningar, förmaningar, varningar och också visdomar kring att just vara uppmärksam och aktsam på vilka val hon gör, och på vilka vägar hon väljer att vandra på. Det går inte att förneka.

      Att Ordet, som sägs vara – Guds Skapande Verktyg -, sägs ha – inkarnerat – , i människogestalt, i Jesus, som blev Kristus, och som därmed blev – Ett med Gud -, och som därmed blev – Gud -, är kristendomens teologiska grund.

      Det är dock inte judendomens teologiska grund, och inte heller islams teologiska grund.

      Att kristendomen berättar om att just ängeln Gabriel anses vara den som – befruktar – , – den orörda, dvs., – den jungfruliga – människan, Maria, (kanske just den delen av människan som just är – den omätbara delen, det – existentiella hjärtat?), och genom detta förfarande så läggs grunden till att Det Fullkomliga Gudsordet, kan ta mänsklig gestalt, i form av Jesusbarnet? Denna – skapelseakt -, med samma – Ängel som anses ha varit verksam vid Koranens – tillblivelse -, nämligen ängeln Gabriel, som då enlig islam anses vara en lika – fullkomlig – tillblivelse – som Jesus i princip, det är ändå en ganska så intressant berättelse.

      Det är alltså ett Ord, som skall sås ut, och som skall föda ett barn, som sedan skall växa genom att det vårdas och aktas, i princip så som ett litet barn vårdas och aktas, och att detta – Himmelska Ord – , sedan då har möjligheter att – växa – , just i människors – hjärtan och sinnen – , dvs. inre liv , och också anses ha möjligheter att – bringa frukter – , alltså gestaltningar och konsekvenser -, när det då växer i den goda jorden, som det också heter…

      Det som ser ut att vara en berättelse av just – övernaturlighet – , kanske är en förenklad förklaring för att just vilja förenkla någonting som mänskligt sett är ett existentiellt mysterium, och en existentiell sanning om människan.

      Det sägs ju att Jesus har sagt: -”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”.

      Vad kan då detta betyda? Och varför skulle, över huvud taget, dagens moderna människa ens – vilja komma till Fadern -? Vad ska hon hos – Fadern – , att göra? Vad är det som är så märkvärdigt med att kunna komma – till Fadern – , dvs. till – Gud -, (som dessutom enligt – vetenskapen – , inte ens kan – bevisas finnas – )?

      Hmmmm…..

      Om nu Jesus beskrivs som varande – Ordet – , och om nu Ordet, är det som är – Guds – Gestaltande – , – Dynamiska – och –Skapande – Kraft, och om också Jesus säger att – ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”, så måste det kanske betyda att ingen kommer till – Fadern -, utom genom just – Ordet.

      Det heter: ”Människan lever inte, (dvs. har inte – existens- enbart- ), av bröd allena”, utan av varje Ord som utgår ur Guds mun”….

      Dvs. det är Ordet, som alltså beskrivs som – näring – för tillväxtmöjligheterna för just den – inre människan – ? Den människa, och det – jag -, som inte går att mäta, väga, ta på, smaka på, dofta eller känna, men som ändå – finns till- .

      Det som religioner då förmodligen alltså handlar om är ett – ömsesidigt bekräftande -? Det är ett utgivande, och ett mottagande som sker och som just i själva verket genom denna process medför att ett – Skapande – kan ske? Dvs., att ett – Gestaltande – och ett – Uppbyggande – av den inre människan kan ske.

      Det är i princip som relationer mellan människor.

      När bekräftelser sker av att – någon – är just – någon – , så innebär det att denne – någon – verkligen – blir till – .

      Denna bekräftelse är därför en kulturell handling.

      Det är en kulturskapande handling av bekräftelse.

      Därför är religionskulturer just kulturskapande, både genom ord och handlingar, som påverkar människor att bygga relationer av – bekräftelser – och tilltro, samt tillit, och också av – förhoppningar – om både sig själva och om andra människor.

      Det är ett Uppbyggande och ett Skapande av bekräftelser och av förhoppningar till den som man varken kan se, eller mäta, eller väga, dvs., till människans – jag – som då bekräftas, genom tilltal med ord, att vara – någon – även om dennes – jag – inte går att se eller mäta osv., och människan blir då – till – , i just den – tilltalandeprocessen….

      Religionsbekräftandet medför i princip en – återreflektion – på människan själv. Detta på så sätt att människan själv kan bli just en tilltroende människa, med tillit, tilltro och med just – förhoppningar – på sådant som ännu inte är, men som kan bli till – verklighet -, genom att det just – bekräftas -, och därigenom tilltros vara…

      Även om en mänsklig existentiell vandring, på Vägen till Sanning och till Existens, (Vägen, Sanningens och Livets vandring – hem till Fadern?), nog ibland kan vara nog så – smal – , och där skillnader mellan vad som är – ont och gott – , rätt och fel – , sant och falsk – osv., kan vara nog så kluriga och svårbedömbara, så är det ändå ständigt ett oundvikligt – väljande – som människan är tvingad till att göra.

      Samtidigt är det som ena stunden kan verka vara någonting – gott och bra – , i nästa stund kanske bli någonting – ont och dåligt – . Så det är verkligen ingen enkel sits, som människan befinner sig i, rent existentiellt sett.

      Detta uttryck som talar om att – ”Komma till – Fadern” -, (- ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”), kan nog också beskrivas som att det handlar om att just komma till – Det Himmelska Riket? (Kanske kan det beskrivas ungefär som – Det Himmelska tillståndet, eller eventuellt kanske som – Det saliga, eller Det lyckliga – , och det – befriade – tillståndet?)

      Alltså – Himmelriket – , är kanske nästan ungefär som – Nirvana – inom buddismen?

      Att alltså komma till – Guds Himmelrike – , skulle då kunna beskrivas som att där är allt salighet och glädje, där är bekymmer och sorger övervunna och besegrade, och där är det just frid som råder osv. Detta skulle då uppenbarligen kunna anses vara en existentiell – Vandring – , och också ett – väljande av – väg -. Det bekräftande och det skapande, och också vägledande – Ordet- , ses då som – Vägvisaren – , Undervisaren, Tuktaren, Varnaren och Förmanaren för människan, som då också beskriver för människan vilka förutsättningarna och också villkoren är för henne, för att kunna komma – hem – , eller för att kunna komma – nära -, till detta – Himmelska Rike -, som då är Sanningen och Livet, (= den sanna existensen och den sanna identiteten, för människojaget).

      Ett – Himmelrike -, är då ett – rike -, som då anses ge del av – Det Eviga och Omätbara Livet – . Detta Liv, vilket då antas vara – det Befriade – livet.

      Alltså den Befriade – existentiella friheten – som just mänsklig varelse.

      Människan, som ju också har samma behov som djuren har av sömn, mat, revir och fortplantning, men som ändå, samtidigt faktiskt har just drömmar, längtan, hopp och tro, på just den existentiella friheten. Alltså den frihet som skall leda henne – hem -, (till Himmelriket, och till just – Lycka- och till Glädje, och till Salighet–), och till just – Fadern -, dvs. hem till ”Gud”.

      ”Gud”, som då blir beskriven som Skaparen, hos vilken människan som människa har sitt existentiella – hem -, dvs., sitt existentiella – ursprung -, hos vilken människan har sin – existentiella ursprungsidentifierare -. Denne Någon, dvs. denne identifierare, denne ”Gud”, Vilken då alltså är Ursprungsbekräftaren av människan – och som alltså berättar för människan, Vem människan, just som mänsklig varelse, egentligen är, blir då Själv Till, just genom just bekräftelse, vilket då anses vara den viktigaste bekräftelsen av alla att göra. Detta eftersom människan är just den kulturella varelse som människan är , med just ett individuellt – jagmedvetande -. Detta medför också att människan är tvingad att – välja identifieringsriktmärke – för sin – vandring – , och sina stegvisa steg mot – frihet -.

      Människan är inte som varelse befriad från – det existentiella tvånget att välja- genom att människan inte kan leva under förprogrammerade instinkter så som djuren kan. Detta vilket för djurens del i sin tur medför att djuren är – befriade – från just – tvånget – att göra existentiella val!

      Det är ju samtidigt också som denna existentiella – valfrihet -, som människan som varelse alltså är – tvingad till -, just därför att hon inte kan, som varelse, leva styrd av instinkter, så som djuren kan, och som medför att människan därför inte är ett däggdjur, bland alla andra däggdjur.

      Vore hon det, så skulle människan inte ha någon valfrihet, utan skulle vara underställd instinkter, just som ett djur, eller som en slav.

      Frihetslängtan finns inbyggt i människans konstruktion som varelse. Det som då handlar om – tvånget -, att göra val, och att välja väg. Denna frihetslängtan har också drivkraft och en vilja, samt kampvilja och stridsvilja, för att ernå just friheten från det djuriska och det begränsande, och också från det slavaktiga och därmed ofria tillståndet.

      “Frihet är det bästa ting, sökas kan all jorden kring, den frihet väl kan bära”…

      ……

  • HH

    Ja, Utlandssvensk, det är riktigt. Jag har en bekant som bor tidvis i Schweiz och först inte vågade berätta för andra att hon bodde där. Pengar… Hon trodde att alla skulle se henne som skatteflykting…

    Jo, schweizarna har ett utmärkt system, men hur är det? Är detta fungerande i alla kantoner? Jag ska fråga min vän nästa gång vi träffas.

    Men som jag skrivit tidigare, ordet konsensus är inskrivet i varje svensks hjärta. Det kan vara en styrka, men lika mycket en svaghet. Om det blir en norm, som det tycks ha blivit i vårt land, är det förskräckande. Och det är sant, politiseringen av vårt land är allomfattande. Jag har sett det växa fram alltmer och det underliga är att vi är så få som ser det..

  • Pingback: Å du nya sköna värdegrund (c) | 1766 – För Demokrati och Yttrandefrihet()