19
feb
Seneste opdatering: 22/2-13 kl. 0752
11 kommentarer - Tryk for at kommentere!

*****************

Först ett kort men varmt tack till den danska polisen vars kombinerade professionalitet och vänlighet imponerade stort på en svensk besökare. Bättre skribenter än jag har redan bloggat om torsdagens evenemang med Lars Vilks i Köpenhamn så jag ska fatta mig kort. I den avslutande frågestunden diskuterades samhällsklimatet i Sverige och speciellt det låsta läge som råder mellan opinionsbildare och de etablerade partierna å ena sidan och Sverigedemokraterna å den andra. Har inte det ena eller båda lägren målat in sig i varsitt hörn?

Lars Vilks uttalar sig som jag förstår honom bara i yttrandefrihetsfrågan men jag tror det kloka i hans svar kan överföras till andra frågor. Han betonade nämligen det viktiga i att motståndarna ges utrymme till en värdig reträtt – och helst utan att de märker det. Det är ett misstag att vara för passionerad, risken blir då stor att man går i affekt. Det gör inget om man förlorar ett slag så länge man vinner den avgörande striden. Vi som vill åsikternas mångfald i stället för (sätt in valfri tidnings debatt- och kultursida) enfald måste ha tålamod. Vi som diskuterar islam, invandring och integrering har ett stort ansvar. Vi har nämligen inte råd att gå i affekt. Och det viktigaste: vi måste ge våra motdebattörer utrymme till en ärofull reträtt.

Af Filippa von Platen

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • PisseNisse i Hökarängen

    “Ärofull reträtt”..ärofull?? Verkligen? Visserligen är det gammal visdom att det ibland kan vara bra att upplåta en reträttväg för motståndaren..men jag kan inte se att MSM & Co fn är det minsta intresserade av att ta eventuella chanser. Och även om pissrännans folkliga motstånd låter upprört och ibland väl opolerat, ser vi dagligen prov på “affekt” från MSM. Mer nu än tidigare, skulle jag nog vilja påstå.

    Jag är rädd att en ärofull reträtt skulle ha påbörjats för ca trettio år sedan, och att vi nog får leva med att MSM & Co huvudsakligen måste nedkämpas och förhoppningsvis dömas, av historien till att börja med.

    Verklig ånger bör givetvis mötas på ett civiliserat sätt, men frågan är om omtanke om MSM & Co bör vara prio ett, nu när frågorna fått ett fint momentum?

    • Det er måske heller ikke mit temperament (når man tænker på, hvad disse mennesker har gjort ved Sverige,) men Vilks er jo en meget rolig, rimelig og besindig mand, og jeg beundrer ham for det.

  • Allan Hansen

    Den franske avis Le Figaro bragte den 19. september 2006 en artikel af filosoffen og gymnasielæreren Robert Redeker med titlen >> Hvordan skal den frie verden forholde sig til islamisternes trusler?

    Få dage efter var han på flugt fra rasende islamister. Hans trygge og kendte hverdag, som filosof på et fransk provinsgymnasium var forbi. Han måtte leve som flygtning i sit eget land.

    I dag er han verdensberømt og et symbol på, hvordan rettroende muslimer forsøger at knægte ytringsfriheden.

    I sin bog >> Man må prøve at leve 2007. fortæller Redeker om rasende trusler, om at leve i skjul, om venstreorienterede gymnasielærere, der falder ham i ryggen, om den manglende støtte fra offentligheden, fra fagforeningen, om politikere, der svigter.

    Bogen er oversat af Geoffrey Cain.

    P.S.

    “Dhimma,, ordet er arabisk og betyder – laverstående dyr. Urene vantro svin og aber.

    “Taqiya,, ordet er arabisk og betyder de løgne som muslimerne skal anvende for at fører
    de vantro bag lyset.

    Dhimmikrati: er et samfund hvor ALLE ikke-muslimer, bliver behandlet som slaver, andenrangsborger og urene dyr – Dhimmier.

    Så kan man jo selv vælge hvor man høre hjemme. Så fik vi lært lidt arabisk – Sov godt Europa!

  • Allan Hansen

    @ Steen:
    Tak for links.

    Lev Vel

  • Allan Hansen

    ” Der er ingen tvivl om, at islam vækker frygt og vrede i de fleste vestlige lande”
    Citat: Kenan Malik forfatter – Fra fatwa til jihad 2010.

    Med Ayatollah Komeinis fatwa mod Salman Rushdie som udgangspunkt undersøger Kenan Malik, hvordan radikal
    islam har fået tag i det muslimske samfund ansporet af multikulturalismen, og hvordan Rushdie-affæren satte ytringsfrihed og tolerance på dagsordenen.

    344 sider 299 Kr.

    Jeg er lige ved at læse det sidste kapitel af “Fra fatwa til jihad,,

    Maliks bog er så fyldt med graverende selvmodsigelser, og man får den tanke
    at han ikke helt har styr på de begreber, som han forsøger at analyserer (?)
    Selv om Maliks far er muslim (hans mor er hindu), så må det stå klart for enhver, at
    Malik ikke ved en skid om islam – hvilket han da heller ikke påstår.
    Malik selv er ikke muslim.

    ” Det er absurd at forstille sig, at en bog kan blive årsag til optøjer”
    Sagde Salman Rushdie til den indiske journalist Shrabani Basu, ganske kort tid inden
    De Staniske Vers udkom.
    ” Det er en bizar måde at betragte verden på. ” I bakspejlet forekommer det enten at være uhyre naivt eller stærkt ironisk.

    ” De har nok oplevet, at for nogle mennesker er det en religion at tilgive fornærmelser, og de gør det faktisk, men glemmer dem aldrig.
    Nu var jeg ikke perfekt nok til at tilgive fornærmelser, men det endte altid med, at jeg glemte dem”

    Citat: Albert Camus.

    Der står også mange fornuftige ting i Maliks bog bl.a.

    : Hvad er multikulturalisme?

    Ja, det kan jo være en svær nød at knække.
    Der gives ikke nogen klar definition på dette begreb, som derfor fortaber sig i tåger og spredt fægtning. Jeg har endnu ikke læst en gangbar forklaring på dette begreb!
    I sin bog ” Fra fatwa til jihad,, rejser Kenan Malik det lidt drilagtige spørgsmål “hvorfor er der ikke plads til de “hvide,, englænder i det multikulturelle samfund?

    ” andre etniske grupper har lov til at slås for deres identitet, hvorfor må englænderne ikke?
    hvorfor har man opgivet engelske traditioner og engelske værdinormer etc. etc.?
    Hvorfor kan den “hvide,, identitet ikke få plads på det interkulturelle kort?
    Og hvorfor rubriceres den “hvide,, identitet konsekvent, som racisme?

    Internaliseringen af fatwaeb har ikke blot skabt en ny kultur af selvcensur, men har også medvirket til netop de problemer, som selvcensuren angiveligt skulle være en forholdsregel imod.
    Frygten for krænkelse har ganske enkelt gjort det letter at blive krænket.
    ” Det, vi i dag har skabt, er krænkelseskulturens markedsplads – siger forfatteren Monica Ali og hun forsætter ” hvis man etablerer en markedsplads for krænkelser, må man forvente, at alle opsøger den. Alle ønsker sig nu at sige ” Mine følelser er i højere grad anfægtede end dine”.

    ” I Juni 1967 blev ægyptiske, jordanske og syriske armeer slået af Israel i Seksdags krigen.
    Den største ydmygelse inkasserede Egyptens præsident Nasser, som var den person, der mere end nogen anden blev identificeret med angrebet på Israel. Dem, der først og fremmest nød godt af Nassers fald fra magten tinde, var venstrefløjen.
    I februar 1968 – tre måneder inden de berømte événements i Paris – gik studerende og arbejderne på gaden i Kairo og andre ægyptiske byer i en voldsom protest mod, hvad de opfattede som generalernes forræderi.
    Disse protester voksede i omfang og vildskab i løbet af de næste par år.

    Anwar Sadat, der blev præsident efter Nassers død i 1970, og som nærede større frygt for de radikale end for islamisterne, valgte at indgå en overenskomst med Det muslimske Broderskab, en organisation som Nasser havde havde undertrykt med stor voldsomhed, og hvis leder, Sayyid Qutb, han lod henrette i august 1966.
    Sadat slap Brødrene og deres fæller ud af fængslet og opfordrede dem til at organisere sig mod de venstreorienterede på
    universiteterne.
    Sadats satsning bestod i at opfordre til etablering af en islamisk bevægelse, som han opfattede som socialt konservativ.

    Som modydelse for at give den islamistiske intelligentsia dette omfattende kultur alibi og den ideologiske autonomi
    forventede Sadat af dem, at de skulle sætte sig på de mere radikale grupper, hvis hensigt det var at omstyrte samfundet.
    Islamisterne holdt da også i høj grad de sekulære militante på plads.
    Sadat var imidlertid ikke i stand til at gøre det samme over for de yderligtgående islamister, der nu blomstrede frem
    i de områder, som nationalisterne radikalisterne var blevet fordrevet fra.

    Det endte med, at Sadat betalte den ultimativ pris for det. I oktober blev han likvideret af medlemmer af islamisk jihad – en
    gruppe hvis tilblivelse han selv havde medvirket til – under en militærparade i Kairo.
    Dette er den historie, man har kunnet høre i de sidste tredive år.
    Verdslige regeringer slippe den militante religions hunde løs mod de venstreorienterede radikalister i tillid til, at bæsterne kan bindes igen, efter at de har gjort, hvad de skulle – men blot for derpå selv at blive overfaldet af de hunde, de har sluppet løs,,.

    Kilde: Fra fatwa til jihad. Kenan Malik 2010.

    Hvornår er en kultur en kultur?

    Med andre ord hvad er de kausale betingelser/ kriticsime vi anvender når vi skal forsøge at analyserer hvad der er kultur?
    Igen kan det være en svær nød at knække, men for mig at se må udgangspunktet
    være et fælles sprog ( i U.K er der intet krav om, at man skal tale engelsk for at modtage bistandshjælp) men jeg tror nok vi kan blive enig om, at det lyder meget mærkeligt hvis man påstår, at man kommer fra et land hvis sprog man ikke forstår eller taler.
    Det hævdes ofte, at kultur og religion er to forskellige ting, men at over se den nære sammenhæng mellem religion og kultur er for mig at se en fejlslutning.

    Det næste punkt må være fælles værdinormer og her er kvadratroden demokrati og ytringsfriheden – som er selve grundlaget/fundamentet for demokrati.
    Man kan ikke have et demokrati uden ytringsfrihed! Så er den ikke længer!
    Nuvel, jeg er islamkritiker, men ikke muslimhader.
    Jeg har ikke noget imod fremmede (jeg bor selv i udlandet), men for mig går grænsen der hvor man forlanger, at jeg skal kvæle mine egne børn for at give plads til de andres.

  • Jeg støtter helhjertet de mennesker, der kæmper for at bevare ytringsfriheden. Blogger selv ivrigt om det, når jeg ellers ikke ligger i byggerod. Men den afgørende ændring er sket. Massakren i Norge har f.eks. fået Svejts til at ekvipere deres hær, så den kan indgå i byguerilla-krig på hjemmebane. For som de siger: var det sket i Europa i en muslimsk skole, moske eller lignende, ville hele Europa blive brændt af. Måske kan det ske alligevel. Derfor er ytringsfrihed blevet farlig. Når politikere skal vælge imellem ytringsfrihed og social stabilitet, vælger de det sidste. Også i Danmark. Vi bor nu i et land, hvor visse demokratiske rettigheder betragtes som en trussel imod nationens sikkerhed.

    Derfor har vi allerede tabt…

    • Bergfast

      Universalgeni sa:….”Därför är vi allerede tapt”…

      Ja, förmodligen är det så.

      Men man kan se på alla möjliga olika sätt på allting.

      T ex:

      Är kvinnors egentliga möjlighet till inflytande i det offentliga samhälleliga rummets alla olika maktsfärer och inflytandesfärer egentligen i praktiken alltid faktiskt beroende av vilken grad av makt och hur stort inflytande deras makar, eller deras folkgrupps män innehar i samhället och också i världen?

      Är den makt som kvinnornas män har, t ex inom livsmedelsindustri, tygindustri, modeindustri, parfymindustri, kosmetikaindustri, massmedieindustri, musikindustri, teaterindustri, operaindustri, konstindustri, filmindustri, pornografiindustri, tele- och dataindustri, bankindustri, guldindustri, diamantindustri, vetenskaps och forskningsindustri, drog- och medicinindustri samt övervaknings- och bevakningsindustri, övrig vapenindustri, bankindustri, pantbanksindustri, samt också ideologiproduktion av olika slag, ex., kommunism, liberalism, frihet, demokrati, jämlikhet, broderskap, allas lika värde, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, multikulturalism, kulturmarxism, feminism, antijihadism, m.m., en förutsättning för kvinnors möjligheter att kunna påverka i det samhälleliga rummet? Att männens makt och inflytande och också att kunna tilldela makt till andra är en förutsättning också för kvinnornas möjligheter till inflytande? Det medför att också deras kvinnor kan erbjudas ett relativt stort inflytande i det samhälleliga rummets alla olika massmediala och offentliga påverkansrum?

      När och om t ex judiska kvinnor uttalar sig, som journalister, experter eller forskare, som författare och underhållare, skådespelare eller konstnärer, som programledare osv., eller t ex inom politikens sfär, eller som t ex sexrådgivare i tidningars sexrådgivningsspalter, eller inom vilket samhälleligt område som helst, gör de då det mot bakgrund av att de faktiskt tillhör en inflytelserik grupp där oftast just de manliga delarna av – gruppen – faktiskt och i praktiken innehar en relativt stor makt och inflytande över det övriga samhällets män? Dvs. att de i praktiken innehar en stark politisk, ekonomisk och massmedial – makt -, att s.a.s. utöva inflytande, både synligt och osynligt inflytande, och därmed påverkan över andra mäns göranden, tyckanden och låtanden i samhället? Och som därmed har makt att sätta dagordningen i en nations politiska liv?

      När olika nationers kvinnor, kanske framför allt västeuropeiska nationer, får lära sig om feminismens hat- och avund- budskap, som delvis handlar om att kvinnor ska se sig själva som – offer – för en – könsmaktsordning – , där det då propageras att det främst och först anses vara t ex – vita medelålders män – ,som innehar maktpositioner, och som genom dessa – maktpositioner – , förtrycker kvinnor, och att kvinnorna skall lära sig själva att – ta plats – i samhället, så medför då denna propaganda egentligen en propaganda som inte riktigt stämmer med verkligheten? Och som i förlängningen och i praktiken leder till många söndrade familjer, just i de vita västerländska nationerna?

      När och om judiska kvinnor alltså agerar i nationers offentliga rum, inom ett samhälles alla möjliga olika sfärer, och på alla möjliga olika sätt, och också är föregångare och propagandister för just den feministiska åskådningen, har då dessa duktiga, intelligenta och pålästa judiska kvinnor möjligheterna till detta, just delvis p.g.a. att de alltså har många – mäktiga – , och – inflytelserika -, samt ekonomiskt starka, judiska män, och därmed ett relativt starkt – judiskt kollektiv – , eller en judisk – nation – , bakom sig?

      Är de då alltså i praktiken just genom att de inflytelserika judiska männen, så att säga har – breddat vägen – för judiska kvinnor, just i det samhälleliga rummet i nationerna, och att där kunna ta – plats -?

      Är det alltså då den judiska manliga sidans inflytande som i praktiken har givit många kvinnor med judisk identitet, s.a.s. – en plattform – i samhället, att kunna agera utifrån? De kan då i just olika nationers politiska, massmediala och allmänna rum agera och propagera auktoritativt, begåvat och kunnigt och därmed utöva påverkan på samhällen i olika riktningar, just på grund av de judiska männens stora inflytande?

      När då – infödda – kvinnor, i de olika nationerna, som alltså inte tillhör en judisk grupp då egentligen och i praktiken inte har en så särskilt – stark och inflytelserik – manlig gruppering bakom sig (?), och kanske just därför att nationen egentligen och i praktiken är – styrd – på många olika samhälleliga sfärer, både inom s.k. borgerlighet och arbetargrupperingar, osv., av just inflytelserika män av judisk härkomst, (?), så innebär det i praktiken att de – infödda – kvinnorna egentligen inte i praktiken har så särskilt mycket möjligheter att yttra sig om något i det allmänna rummet, eller utöva någon större påverkan i det samhälleliga rummet? Om, och ett viktigt om, de just inte omfamnar just den feministiska, den kommunistiska, den multikulturella, den kulturmarxistiska eller den liberala åskådningen vill säga. För då ges de kanske möjlighet till tillträde?

      Skulle dessa kvinnor av nationerna, inte anse att den feministiska, den kulturmarxistiska, eller den multikulturella, eller den kommunistiska, och inte heller den nyliberala, tolkningen av tillvaron riktigt stämmer med verkligheten, ja, då har de nog heller inte några särskilt stora möjligheter att kunna utöva inflytande i det allmänna, politiska, och massmediala rummet, och kanske t.o.m. propagera för motsatta ideologiska ideal? T.ex. att förespråka försvar för familjen, att t ex förespråka kvinnors värdefulla funktioner inom familjen, och deras värdfulla insatser för sina barn, och deras stora förmågor för odlingar av privata och familjära relationer och för hemskapande, som i sin tur är viktigt för just de uppväxande barnen. De skulle nog då istället förmodligen kanske bli beskrivna som okunniga, respektive som konservativa, bakåtsträvande eller helt enkelt inte riktigt kunna passa in i den allmänt vedertagna feministiska filosofin och också den övriga kulturmarxistiska samhällsideologin?

      Så en verklighet är kanske ändå att det faktiska politiska åsiktsfältet i nationerna i praktiken och i verkligheten är ganska så begränsat för kvinnor som just kanske inte tillhör en inflytelserik folkgrupp med mycket inflytelserika, och också förmögna, män bakom sig?

      Det är då egentligen och alltid och överallt trots allt män som då i verkligheten är de som i praktiken kan bereda rum, dvs. ge plats åt (deras) egna kvinnor i det samhälleliga rummets alla olika divergerande makt- , inflytande- och påverkanssfärer?

      Inte för att detta perspektiv därmed skulle innebära ett automatiskt förespråkande för att kvinnor ens bör – ta plats – i det samhälleliga offentliga rummets alla olika inflytande- och makt-sfärer. Bara ett påpekande kring hur kanske faktiska förhållanden egentligen ligger till.

      Vem vet…hur det egentligen ligger till….

      Europa och alla hennes nationer, är nog som sagt egentligen redan – besegrade – för länge, länge sedan……

      • Josefine

        Ja, helt rätt. Med demokratin som plattform, som i slutet av dagen alltjämt skyddas med vapenmakt, lipar feministerna över manligt förtryck. Den demokrati som bara finns tack vare de fysiskt och organisatoriskt starkare männens goda vilja.

        Europa är inte besegrat. Ryssland hade en till synes överlägsen fiende 4 mil inpå huvudstaden och vände skutan. Samma vid belägringen av Wien. Spanjorerna körde till slut ut araberna. Romarna hade Gallien och Britannien i ett järngrepp. De belägrade Germanien och ansatte dess gränsland men till slut, efter tusen år, kunde de inte hålla greppet längre. Och då hade germanerna ändå att göra med hunner och vandaler mellan varven.

        Detta lilla kapitel av Europas överlevnadskamp har bara börjat. Det är inte över förrän det är över, och det är ALDRIG över.

      • Bergfast

        Ps.

        Komplettering av tidigare text/kommentar:

        “Är kvinnors egentliga möjlighet till inflytande i det offentliga samhälleliga rummets alla olika maktsfärer och inflytandesfärer egentligen i praktiken alltid faktiskt beroende av vilken grad av makt och hur stort inflytande deras makar, eller deras folkgrupps män innehar i samhället och också i världen?”

        Frågan gäller alltså om både makars, fäders, bröders, morbröders, farbröders, morfäders, farfäders osv.osv., maktställningar och inflytandepositioner i samhället, alltså i förlängningen hela – den egna – folkgruppens, eller nationens maktpositioner som männen innehar, har betydelse för kvinnors möjligheter att just – ta plats – i det samhälleliga rummet, eller inte. Om det alltså är männens samhällsställningar som egentligen och faktiskt har en stor påverkan på just kvinnors, (döttrars, fruars, systrars, son- och dotter-döttrars osv.), möjligheter till just – platstagande – i det allmänna och samhälleliga rummet, eller inte.

        Kanske är det alltså i själva verket en bland de viktigaste bakgrundsförutsättningarna för just kvinnligt samhällsdeltagande egentligen.

        Samt att också de kvinnor som då – ges – och s.k. tar, dessa platser i det samhälleliga rummet, då också självklart förväntas propagera för just – de rätta – åsikterna.

        (Dvs. de – rätta åsikter – som för tillfället är satta på den politiska kartan och agendan i en nation, såsom just varande de – politiskt korrekta åsikterna – , t ex då feminism, mångkulturalism och – allas lika värde för alla -, osv. osv.)

        Ds.

  • Josefine

    Med ryggen mot Nordsjön finns ingen reträtt för oss. Ingen reträtt. Inga fångar. Ingen nåd för landsförrädarna.