22
mar
Seneste opdatering: 9/3-15 kl. 0259
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Detta ovanligt frispråkiga program gick på SVT den 23:e oktober 2007, del II. En af Dispatch Internationals top-historier i dag, er et portræt af den svensk journalist, Janne Josefsson. Jeg har beundret hans ubestikkelighed i flere årtier, og det er som bekendt ikke tit jeg har lejlighed til at sige det om nogen af dem, men det er glædeligt endelig at få den. Artiklen findes endnu kun på engelsk, log in.

[..] He stated that the failed reporting about the dark sides of the multicultural society has reduced confidence in journalists to a catastrophic level.

”Coverage of the refugee and immigration question is the greatest journalistic betrayal committed by my generation of journalists in this country. We have not described, in a serious and reliable manner, the incredible problems that exist in a multicultural society. I belong to those who defend the multicultural society. But we who defend it have beautified it. It is incredible what has gone on in the working class suburbs, where a stairwell in a few years could be transformed, while we brand those protesting it as ‘racists’, and then we ourselves retrench into areas far from refugees and immigrants,” Josefsson said in an interview with the regional daily Helsingborgs Dagblad in 2008.

In the same interview, the working class son from Göteborg explains the atmosphere at the journalism college when he studied there in the early 1970′s:

”Journalism School was called ‘Communist School’ at the time. The spirit from the youth riots in 1968 was alive and well, and the students frequently had political reasons for their choice of profession. There was something nasty about it. I worked at Sveriges Radio (the Swedish state broadcaster) from the middle of the 1970′s, and it was great. But I was aware that people were getting blacklisted. Those who wanted to discuss receiving refugees were racists. If you were against public nurseries, you were a fascist. That was scary.” He spreads fear among shadowy figures

Se også dagens leder i NWT: Det är nästan omöjligt att seriöst och konstruktivt debattera invandrings- och asylfrågor i Sverige.

Socialdemokratins svarta år

Av Thomas Nydahl, fra Dispatch International

Tommy Möller & Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Bonniers).

Det var Mona Sahlin som fällde de smått profetiska orden till Håkan Juholt i mars 2011: ”Du har ingen aning om vad som väntar dig”. Så här två år senare kan man konstatera att om Juholt haft en aning skulle han väl ha flytt omedelbart och inte ens tänkt tanken att han skulle leda socialdemokraternas sargade parti. 10 månader senare, den 21 januari 2012 skulle Juholt förstå hela vidden av hennes ord. Det var dagen då han avgick efter att ha varit partiordförande den för socialdemokratin historiskt kortaste tiden.

en_marsch_mot_avgrunden_socialdemokratins_svarta_-moller_tommy-21870192-382360602-frntProfessorn i statsvetenskap, Tommy Möller, och inrikespolitiske kommentatorn vid SVT:s Aktuellt, Margit Silberstein, har tillsammans skrivit boken om sossarnas svarta år. Det är en både intressant och skrämmande läsning. Här får vi i en lyckad kombination av Möllers analyser och Silbersteins rappa journalistik en text som skapar en bild som är föga smickrande för den högre politiken. Där står man redo att hugga sina vänner i ryggen. Det hade förmodligen inte Håkan Juholt väntat sig när han steg in på scenen efter att ha varit en relativt anonym riksdagsman med försvarsfrågor som sin specialitet.

Allt hade ställts på sin spets för socialdemokratin efter det svidande valnederlaget 2010. Valresultatet var det sämsta som partiet gjort sedan rösträtten infördes i Sverige, 30,66%. Mona Sahlins försök att nå makten i en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – av kritikerna kallat ”den rödgröna röran” – misslyckades totalt. Hon stod som en förlorare där på valkvällen och hennes ”Det är inte över än, det är nu det börjar”-tal ekade tomt och fyllt av meningslös retorik. Hur skulle partiet agera, hur skulle Mona Sahlin agera?

Hon fick partiledningens förtroende att fortsätta – med det olyckssaliga ord som tillades: ”nu”. Det innebar konkret att mattan kunde dras undan när som helst. Och det gjorde den. Sahlin meddelade sin avgång och huggsexan om partiledarposten var i full gång.

Möller och Silberstein redovisar initierat och spännande vad som hände bakom kulisserna. Det är sannerligen ingen vacker bild de ger av partiet som strör orden ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa” omkring sig. Däruppe i toppen är det de starka armbågarna, talangen för intriger och de rätta förbindelserna som avgör. Solidaritet är sannerligen inte det första man tänker på. En särskilt viktig roll verkar en av nederlag förbittrad Pär Nuder ha spelat – han som efteråt av Håkan Juholt skulle komma att beskrivas som den enda riktigt pålitliga kamraten, en klippa och en trygghet. Många tycks ha trott att det var Nuder som skulle ta över partiledarposten. Så blev det som bekant inte.

Hela skildringen av hur Juholt lyfts in från skuggorna är fascinerande. Men det är med berättelsen om hans tio månader som partiledare, som går från spänning till drama av hög kvalitet. Juholt beskrivs med stor saklighet. Det behövs inga ironiska elakheter eller svepande omdömen – en saklig berättelse lyckas bättre i avsikten att framställa katastrofen i hela dess vidd.

Hur började det? Jo, med Juholts installationstal på s-kongressen i mars 2011. Ledamöterna jublar. Här har de hittat en riktig ”vänstersosse” som kan leda partiet tillbaka till rötterna. Juholt har spenderbyxorna på. Löftena är många och de är omfattande. Metaforerna blir omtalade: ”Den som står i värmande solsken ska hålla ut paraplyet till den som står i ösregn” säger Juholt och drar ner applåder. Sverige är ett ”land som håller på att gå sönder” – ingen kan säga emot honom. Han beskriver att land sargat av privatiseringar och utförsäljningar, där man gör stora privata vinster i vården och skolan, där ”hundratusentals barn som lever i fattigdom” blivit resultatet. Men så lämnar han ibland manus. Varje gång det sker ”tillkom ytterligare några miljarder” kommenterade en gammal partiveteran. Juholts löften var många och dyra, men inte ett ord sa han om hur de skulle betalas.

Så kommer då ”affärerna” på rad. Det är som om allt Juholt gjort i det förflutna och säger i nuet fäller ännu en bit förtroende för honom. Först är det sambons förskingring och Juholts egna hyresbetalningar, sedan är det budgetmotionen med den bortlyfta a-kassan. Ännu lite senare är det Sveriges Libyen-insats och inte att förglömma Juholts påstående i riksdagen att alliansregeringen skulle ha gjort upp med Sverigedemokraterna 2008 – två år innan partiet ens valts in! ”Håkan Juholt går inte ur askan i elden. Han rör sig i ett eldhav” kommenterar Silberstein.

När så förtroendet är slut inleds den avslutande, segdragna akten. VU-möten hålls utan Juholt. Förtroende uttalas trots att man just beslutat motsatsen. Partiets representanter står dagligen inför medias frågor och blåljuger. Juholt turnerar land och rike runt på sin ”förlåt-resa”, han möter entusiastiska lokalavdelningar och förväxlar deras varma mottagande med den allmänna opinionen. Hans sista stund närmar sig.

Efter VU-mötet den 20 januari 2012 tar sig Juholt ut bakvägen och media matas med ännu en förtroendelögn. Redan dagen därpå spricker den, då Juholt kallar till presskonferens i Oskarshamn. Juholt meddelar där att han inte ”vill stå i vägen” för den ”nystart som Sverige och partiet behöver”. Orden är Pär Nuders. Juholt uttalar dem som om de vore hans egna.

Boken avslutas med ett kort kapitel där Margit Silberstein intervjuar Juholt. Hon konstaterar att han pendlar mellan bitterhet och ”en önskan att förmedla bilden av sig själv som storsint och förstående i förhållande till dem han ser som sina fiender.”
Hans avslutande ord kan illustrera hur lite lärdom katastrofen inneburit:

”Andelen sakfel var inte större än hos mina företrädare. Men toleransen för mina misstag var mycket lägre.”

Så ser det ut, där uppe på toppen. Boken är så intressant att den kan läsas som en saklig studie av ett fenomen som varje människa borde studera och lära sig av – inte minst när man står inför parlamentsval.
Thomas Nydahl

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Ven

    Missa inte denna artikel inklusive kommentarer som komplement till det ovan sagda:

    http://www.friatider.se/janne-josefsson-vi-journalister-ar-nutidens-ov erstepraster

  • JensH

    @Steen

    Jeg ved ikke om du har set det, men Snaphanen.dk har den ‘ære’ at blive nævnt af Rune Engelbrecht Larsen i hans seneste blog-indlæg på Politiken.dk. Under overskriften “Hedegaard og Harrit – Efter Krasniks interview med Hedegaard er den islamfjendtlige yderfløj gået i selvsving” skriver han bl.a:

    “Men på Snaphanen.dk kalder en forarget læser nu Krasnik for den »rødhårede ungkommunist«, og en anden fastslår, at det snart »er på tide at være lige så skeptisk overfor jøders loyalitet som over for muslimers«. Endvidere gøres »selvmordsjøder som Melchior og kulturradicoole kosmopolitbøsser som Krasnik« til eksempler på, hvorfor »jøderne ikke er en assimileret del af det danske folk«, og der tordnes imod »jøderne på DR’s redaktion« og de »race- og kultur-fremmede indvandrergrupper, uanset om det er jøder, muslimer eller voodoo-negre«.”

    http://politiken.dk/debat/profiler/engelbreth/ECE1928034/hedegaard-og- harrit/

    • Nej, men tak. Det skal siges, jeg var ikke glad for den (de) kommentarer og Engelbreth ved udmærket, at hvis nogen er ven af danske jøder fra barndommen, så er det mig. Jeg har haft venner i Mosaisk Trossamfund i 50 år. Men det er interessantere at gøre mig til antisemit og højreekstremist via en tilfældig kommentar. Poltiken skal virkelig ud i hjørnerne, for at finde argumenter for en tabt sag.

      »jøderne ikke er en assimileret del af det danske folk«,

      er jo rent, kriminelt David Irving- ævl.

      Den (de?) blev godkendt med tøven, men jeg har nyligt udelukket nogle andre, og jeg ville vise, at jeg ikke går i så små sko, som nogen mener. Vupti er der noget Politiken segmentet kan citere bloggen for, men det er aldrig mine egne ord. Så ved man, at man ikke er slem nok for deres fine, lyserøde tud. Man har ikke den forkerte bouquet, man har ikke ‘prop’ nok.

      Skal man være smigret over, at Politiken hver gang skal ned med en lup i kommentarfeltet, for at finde noget puha? Omkring Utøya blev bloggen citeret for en kommentar nr. 145, som jeg aldrig havde læst, jeg sidder jo ikke her 24-7. Ærlig talt! Hvis jeg havde tid til at Politiken og deres kommentatorer, men det har jeg ikke. Det omvendte er altså tilfældet.

      Omrking Utøya – hvor jeg modsat de allerfleste aldrig angav muslimer som terroristerne, men ventede til kl 24, da jeg havde forbryderens navn og foto mailet fra en ven i Norge – og efter mine ord om Fjordman i en norsk avis, blev jeg ringet op af Politiken.

      Jeg havde næsten ondt af journalisten. For ikke at få et rent nej fra mig, fortalte han uopfordret at han havde været årtier på en anden store avis, at han ikke var propagandist, men rigtig journalist. Det er sgu sandt. Han skammede sig over sin avis, det mente jeg også roligt, han kunne gøre, men jeg selvfølgelig fik ondt af ham som det umenneske, jeg er.
      ***********

      Til gengæld er jeg i WA i dag. Det er så længe siden jeg har skrevet i en avis, at jeg tænkte da jeg åbnede den: “Gud, det er sgu mig” 🙂 Jeg havde svedt det ud, måske er man præ-senil, men jeg var ikke engang ond mod nogen, som jeg nu har lyst til med uldjyden Engelbreth og hans kræmmer-tricks.

      Mon han er flyttet til København og er blevet rigtig kosmopolit, som alle de der honette Århus-rock musikere, Linnet, AG, Gjerulf osv. ? Dem får jeg også røde knopper af.

      • JensH

        @Steen

        Ingen tvivl om at Rune Engelbrecht Larsen er godt skolet udi ‘Saul Alinsky tactics’, og på det udlændingepolitiske område ligger han vel sådan cirka på linje med Miljøpartiet i Sverige, (a.k.a. “De Grønne Khmerer”).

        Men interessant, at denne journalist fra Politiken nærmest undskyldende og uopfordret fortalte dig, at han havde været på en anden avis i årtier, og skam var en “rigitig journalist”. Så er der da trods alt nogen på dette menigheds-blad, der godt kan se hvor ekstrem linjen er blevet efter Tøger Seidenfaden omdannede ‘avisen’ til et ‘kamp-organ for de anstændige holdninger’.

        Forresten, ‘uploader’ du dit indlæg i WA på Snaphanen, eller må jeg bide i det sure æble og købe avisen???

        • Ja, det er her, du er en gammel ven :-). WA har skåret en mindre del fra, en det forstyrrer ikke meningen:


          ang: Weekendavisen | 15.03.2013 af Heini í Skorini er Ph. d.-studerende i London og freelance journalist. Anm: Med sharia skal man land bygge

          I en ellers udmærket artikel om iraneren Maryam Namazie fra Women’s Discrimination in Iran og One Law for All, skriver Heini Skorine den 15.3, at

          “Namazie opfatter sig stadig som venstreorienteret – ja, hun bruger ordet »socialist« om sig selv.”

          Oplysningen er ufuldstændig. Namazie er medlem af Det Iranske Kommunistpartis Centralkomitté. Hendes sharia- kritik er second to none, men jeg havde den blandede oplevelse at opleve hende i 2011, da Ateitisk Selskab havde inviteret hende til at holde foredrag i Kunstindustrimuseets festsal, og resten af hendes politiske holdninger forekommer mig stærkt tvivlsomme.

          Min gode og meget belæste og høflige veninde, som var med, er en skattet kronikør i dansk dagspresse, stillede nu 4-5 spørgsmål til hende, da foredraget var ovre.

          Jeg husker de to. Hun spurgte:

          “Du beskriver English Defence League som racister og højreekstreme, men det rimer ikke med det billede, jeg selv har dannet mig, blandt andet gennem et udmærket DR portræt af dem, som Tom Carstensen på DR har lavet. Vil du uddybe?”

          Og:

          “Hvis England er plaget af så mange fundamentalister og sharia-domstole, var det måske en idé at tage færre muslimer ind i landet, da vi jo ikke kan sindelags-screene dem?”

          Maryam Namazie opførte sig nu topmålt uforskammet: Hun “svarede” min veninde gennem at se hen over hovedet på hende, og henvende sig til resten af den fuldsatte sal, som om spørgeren ikke fandtes og i ganske direkte vendinger kalde hende ‘racist’. Min veninde sagde bagefter beroligende:

          “Ork, den teknik kender jeg udmærket fra min lange fortid på venstrefløjen, sådan udgrænser man afvigere, tag det afslappet.”

          Jeg er klar over, at iranere, der ikke har indoptaget Vesten som f.eks. Farshad Kholghi og Jaleh Tavakoli har, ofte stadig er kommunister, og man må sige om Namazie, at hun ikke ganske er landet i England endnu.

          Altså Heini Skorini, Namazie er bortset fra hendes ellers udmærkede egenskaber, en totalitær betonkommunist. Man kan ikke bekæmpe det ene onde – shariaen – med det andet – kommunismen. Det hører med til historien.

      • Allan Hansen

        Hej Steen.
        Jeg har også venner, der er hinduer, buddhister
        og jøder selv er jeg naturalist. Det eneste
        vi stort set aldrig taler om, er religion.

        Lev Vel

  • JensH

    @Steen

    Tak.

  • Ven

    Är det någon som vet varför Thorbjörn Jagland gör detta?

    http://www.realisten.se/2013/03/21/europaradet-startar-kampanj-mot-nat ionalism/#disqus_thread