4
apr
Seneste opdatering: 4/4-13 kl. 1415
5 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

I svensk diskussion om nationalistiska partier och grupperingar finns det ofta en tendens att generalisera och därmed förlora blicken för de väsentliga skillnader i ideologi och politisk praktik som annars vore uppenbara. Om man säger att ungerska Jobbik (med ideologiska rötter i den antisemitiska Pilkorsrörelsen) och Dansk Folkeparti tillhör samma politiska krets har man inte bara missförstått, man bidrar dessutom till en begreppsförvirring. På samma sätt bidrar Henrik Arnstad till förvirringen när han säger att Sverigedemokraterna är ”ett neofascistiskt parti” (DN 15/11-2012). Kan man inte se skillnad på fascismens grundläggande karaktäristika och den numera tämligen pragmatiska, sverigedemokratiska politiken, som bland annat lett till många uteslutningar av partiaktivister som har alltför intima relationer med andra länders nationalistkretsar, är jag rädd att något haltar i analysen. Även nyanser och skiljande ideologiska särdrag är viktiga att notera när man vill förstå den pågående radikaliseringen av nationalistiska krafter, såväl inrikespolitiskt i Sverige som i ett större, europeiskt perspektiv.

goldenI Grekland går nu ett nationalistiskt parti starkt framåt. Men det är inte vilken nationalism som helst de står för. Gyllene gryning kallar sig själva för nationalsocialister. Och när jag synar partiets ideologiska grund och dess politiska praktik ser jag att de skiljer sig radikalt från alla andra nationella rörelser i Europa. Inte ens med det extrema Jobbik i Ungern eller med partier som BNP i England och NPD i Tyskland tycks de ha särskilt mycket mer gemensamt än rötterna i nationalsocialism och antisemitism.

Vem är det då som skapat och arbetat för ett nazistiskt parti i Grekland? Det sägs att hela den mänskliga kraften för partiet fanns hos övervintrande extremister ur polisens och militärens led från Juntatiden (1967-1974). Partiet grundades redan 1985 av Nikolas Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen (som var en gammal juntapolitikers parti). 1993 registrerades partiet hos valmyndigheten och efter framgångar i lokalval, bland annat i Aten, fick Gyllene gryning sitt stora genombrott i riksdagsvalet 2012, med 7% av rösterna och 18 riksdagsplatser. I senare opinionsmätningar växer partiet ytterligare, till mellan 12 och 14%.

Inför valet 2012 rapporterades det flitigt också i svensk press. Partiaktivisterna i högkvarteret beskrevs som stora, kraftiga män med rakade huvuden. I Svenska Dagbladet citerades en av dem för att ha sagt: ”Vårt jobb är att rensa upp.” Det var med sådana klara och tydliga besked som partiet profilerade sig, och det kunde säkert inte missförstås av någon. De gick till val på frågor som hade med invandring, kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet att göra. Självklart kom den ekonomiska kollapsen i centrum.

Men Gyllene gryning är inte bara ett politiskt parti. Det är också och framför allt ett omfattande socialt nätverk i partiets händer. De arrangerar bland annat:

#Mat- och klädesutdelning över hela landet.
#Medicinsk hjälp för greker som är för fattiga för att själva kunna köpa medicinen.
#Blodbank för greker, för att ”det är vår plikt att skydda den grekiska rasen.”
#Sjukhushjälp i Saloniki. Partiet bistår greker från hela landet om det behöver fri sjukhusvård.
#Juridisk hjälp ger man till behövande greker.
#Arbetslöshetshjälp. Varje arbetssökande grek kan komma till partiet, så förmedlar de kontakt med arbetsgivare som “söker en grekisk själ och vill bidra till räddningen av fosterlandet.”
#Egen milis. Den bildades för att ”skydda grekerna. Deras uppgift är att patrullera kvarter som polisen negligerar”. Den här punkten är svårtolkad men handlar förmodligen om socialt problemfyllda kvarter dit polisen ogärna åker.
#Vit kvinnofront. Syftar till att förena ”de starka grekiska kvinnorna”. Arbetar med allt ifrån föreläsningar och seminarier om bröstcancer, ”kvinnans plikter och plats i samhället”, samt ”gratis självförsvarskurser”.
# Egen miljörörelse. “Vårt land är det heligaste som skänkts oss av våra förfäder”. ”Gröna avdelningen” deltar i allt från frivilligt brandkårsarbete till arbete ”mot allt som hotar Greklands skönhet”.
# Arbetsfront. Arbetsfrontens uppgift är att “ställa till rätta alla problem som uppkommer i vardagen.” Partiet riktar här främst kritik mot privatiseringarna och utförsäljningen av allmän egendom.

I stora drag är det så här partiets verksamhetsgrenar ser ut. Jag citerar ganska utförligt eftersom jag tror att de kan vara den verkliga nyckeln till partiets popularitet. Och jag tänker tillbaka på hur Hamas anseende växte i palestiniernas ögon för att denna islamistiska rörelse också ägnade mycket kraft åt socialt arbete, både handgripligt med mat- och klädhjälp och ideologiskt med att knyta människor samman. Extremismen hölls i bakgrunden fram till maktövertagandet då det blev uppenbart också för omvärlden vad Hamas stod och står för. Jag kan tänka mig att Gyllene grynings agerande har en liknande bakgrund. Man får i sammanhanget inte glömma bort att alla de sociala aktiviteterna endast är till för etniska greker. Minoriteter i landet, liksom alla slags invandrare – oavsett vilka de är – kan inte begagna sig av partiets praktiska hjälpverksamheter.

Partiet säger att de står för “den verkliga socialismen”. Den heter nationalsocialism och sägs passa de grekiska arbetarna bättre än vänstern, som de betraktar som både nationens och arbetarklassens förrädare. Förräderiet består, säger de, i att man låtit Greklands arbetsplatser ”invaderas av främlingar” vilket endast tjänar kapitalisterna. Den ekonomiska kollapsen innebar att ”den internationalistiska myten smälte samman”.

Men för att distansera sig från vänsterns retorik säger de ”Fienden är inte en klassfiende, han är en nationell fiende.” Vänstern kommer aldrig att ”förstå hur det känns för en grekisk arbetare att förlora sitt jobb och se sin familj svälta”. Och så kommer förstås den kläm man egentligen bara väntat på:

”Det är den nationalsocialistiska rörelsen som har öppnat sina armar för att skydda arbetarna från den antinationella och antiarbetarklass- politik som förs av zionisterna.”

På ett till synes enkelt och smidigt sätt får man i denna programtext läsaren att tänka att det nog trots allt är ”judarna” som ligger bakom Greklands problem. Logiken är urgammal: en ”jude” är en ”bankir” vars girighet driver arbetarklassen ut i nöd och fattigdom, och den tycks fungera också i dagens Grekland. Den senaste akuta krisen på Cypern används förstås också av Gyllene gryning som exempel på hur grekernas liv förstörs av andra länder. Men partiet riktar också blicken mot den egna nationens maktelit. De vill störta såväl de politiska ledarna som de offentliganställda som plundrat och stulit. De påpekar att en parlamentsledamot tjänar 8.000 euro i månaden, men att riksdagsmännen i själva verket, när alla förmåner är inräknade kan få så mycket som 20.000 euro i månaden (enligt Gyllene grynings egna uppgifter). Ledamöterna från det egna partiet tar ut en tiondel av denna summa som egen lön och skänker resten till partiets sociala aktiviteter. En sådan gest har traditionellt förknippats med vänsterpolitiker, men eftersom hela den politiska eliten i Grekland, från vänster till höger, är ekonomiskt korrumperad kan Gyllene gryning ta poäng också på detta.

I såväl programmatiska texter som utåtriktad propaganda argumenterar Gyllene gryning utifrån ras-teorin, eftersom de hävdar att ”ett folk” alltid har sitt ursprung i ”en ras” och att denna utgör fundamentet för ”en nation”.

Jag vill avsluta med några ord hämtade ur en av partiets programtexter. Jag tycker att den är uppenbart influerad av det tidiga 1900-talets nazism:

”Den dag Himlen, Jorden och Havet väntar på ska snart komma, dagen som ett desperat Folk väntat på, ett fattigt men stolt Folk, dagen då miljoner nationalistiska krigare kommer att stå inför Ledaren, med en övertygelse som brinner starkare än Elden. Då kommer ingen kraft i universum kunna hejda vår strävan efter den Sociala Nationalistiska Revolutionen!!”.

Exakt så ser den ut, med versaler och dubbla, avslutande utropstecken. För mig är det en text som ekar kusligt av det förflutnas erfarenheter. Och just därför är det så viktigt att kunna analysera och särskilja olika nationellt sinnade rörelser i Europa. Gyllene gryning utgör ett exempel på hur det kan komma att se ut när en rörelse nått en extrem ytterposition och därtill vunnit ett inflytande i det egna landet.
*
Not: Partisymbolen (se bild) tolkas av många som en moderniserad form av hakkors, men det finns de som hävdar att det är en meander, en symbol för ”det eviga flödet” hämtat från den grekiska mytologin.
Se t.ex. här:
”Golden Dawn is a far-right Greek political party led by Nikolaos Michaloliakos.

The seven per cent of the vote that Golden Dawn won on the national elections of 6 May 2012 gave the party 21 seats in the Greek Parliament. Its logo is not a Nazi symbol but a traditional Greek meander. A meander is a decorative border constructed from a continuous line, shaped into a repeated motif. Meander recalls the twisting and turning path of the Maeander River in Asia Minor. The pattern also appears on the quintessential New York City paper coffee cup, the Anthora. They were among the most important symbols in ancient Greece, and they symbolized infinity and unity.”

(Artiklen er i dagens nummer af Dispatch International. Gengivet med forfatterens tilladelse)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Steinadler

    Because Jews gravitated to commerce, and because people weren’t sure whether commerce was a good or bad force, even when Jews seemed to assimilate, people weren’t sure they could trust them. “They’d say, ‘Aha! They are behaving as Jews, because they are behaving commercially. These people may share our language and culture, but their predominance in commerce shows that they have their own agenda, that they are a fifth column.’” It did not occur to people who thought this way, Karp said, that Jews’ commercial orientation was the result of centuries of habituation and restriction. For this reason, the focus on traditional roles and stereotypes also makes Jewish economics a perilous area for scholarship today. “It’s very tricky to talk about the subject objectively, without giving perceived ammunition to anti-Semitism,” said [Associate Professor Jonathan] Karp, who is delving further into historical thought on Jewish economics this academic year as a fellow at the University of Pennsylvania’s Herbert D. Katz Center for Advanced Judaic Studies. “That’s why it’s such an explosive topic.” Binghamton University, State University of New York. Historian takes on an explosive topic — Jews and capitalism

    “Commerce” kan være “a good force for some and a bad force for others”. Og det er her jødene ved sin historisk betingede “gravitation towards commerce” har kommet i klem idet tradisjonelle samfunn har gått i oppløsning. Hellas utmerker seg da også ved at det er forholdsvis kort vei tilbake til det agrare samfunn. De nasjonale elitene har selvsagt et hovedansvar for den samfunnsoppløsning som de kommersielle markedsbaserte relasjoner fører med seg – og i særdeleshet i den åpenbart perverse form dette har hatt gjennom de siste 20-30 år stadig mer finansorienterte kapitalisme. “Folk flest” får ta ansvar i den grad de har latt seg “forlede ut i fristelse”. For jødenes del består tragedien i at nettopp den vellykkede integrasjon i et slikt system også sørger for at man fremstår desto klarere som “graviterende i retning det kommersielle” – for så i verste fall å ende opp som syndebukker.

    Dette siste endrer imidlertid ikke det faktum at nettopp de kommersielle relasjoner ligger til grunn for en oppløsning av tradisjonsbaserte samfunn som i hovedsak var basert på ikke-kommersielle relasjoner. “Gyldent Daggry”, Hamas, eller for den saks skyld den gresk-ortodokse kirke, trer her simpelthen inn i det tomrom som en pervers samfunnsomveltning etterlater.

    As has been shown by the pioneering work of Marcel Mauss, and by the studies of the Mouvement anti-utilitariste dans ́ les sciences sociales (MAUSS) which he inspired, (in particular of Caille, Godbout and Latouche) what characterizes traditional societies is the threefold obligation of giving, receiving and reciprocating. In other words, it is through the multiplication of giving and taking that social ties are maintained and strengthened. In contrast, what characterizes market relations is their impersonal nature. Market relationships are based on what economists call ‘‘exchange of equivalents’’. The equivalence of what is exchanged makes it possible for market relationships to cease at the same time as the exchange takes place, therefore without any personal ties being formed as a result. As Milton Friedman, the Chicago school ideologist of neoliberalism, cleverly said: ‘‘In the great global market it is not necessary to know, let alone to sympathise with, one another.’’ This fundamental characteristic of the market offers significant advantages. First of all, it has permitted an extraordinary multiplication of the number and types of goods exchanged: it has been calculated that in the city of New York the consumer can choose among a 10.000.000.000 different types of goods. Together with the break-up of traditional social ties, this has meant for many people an increase in personal freedom. However, what is not normally mentioned is that there is another side to the coin: the spread of market relations is accompanied by a progressive dissolution of social ties. Mauro Bonaiuti, Growth and democracy: Trade-offs and paradoxes.

    Hvor de øvrige politikere og ledende samfunnskrefter nekter å forholde seg til en systemisk samfunnsnedbrytende utvikling legges også grunnen for motkrefter av den art som man har kunnet observere i Hellas de siste par år. Alt som behøves for at de skal komme til overflaten er en større økonomisk krise hvor det ledende skiktet – politisk og kommersiellt – simpelthen ikke lenger kan kjøpe seg til sosial fred.

    • Breidablikk

      Interessant og viktig. Jeg føler at det er i slike baner man må anlegge tenkningen for å forstå bevegelser som Gyllent Daggry. For min egen del ville jeg avstå fra etiske og politiske vurdering av Gyllent Daggrys tankegods og retorikk, og betrakte bevegelsen først og fremst sosialt, i et “tomrom” som du antyder. I retorikken blandes rent og urent, virker det som. Men i tillegg til å avstå fra alle mulige vurderinger og “historiserende” paralleller, ville jeg betrakte retorikken/tankegodset for sekundær, og sett bevegelsens sosiale funksjoner som det primære.

      Jeg ville være litt forsiktig med å sette Den ortodokse kirke i forbindelse med disse gruppene. Man undersøke heller i den grad den sterkt nasjonale prioritering hos Gyllent Daggry klinger i gresk-ortodoks tradisjon.

      Ironisk nok kan man se at Den gresk-ortodokse Kirke i våre samtidige krisetider fyller en av sine viktigste historiske funksjoner: som det ultimate samfunnslim, det dypeste samfunnsgrunnlag. Når alle andre politiske, sosiale og borgerlige ordninger og systemer bryter sammen, fins det fremdeles noe å falle tilbake på: en eldgammel orden, herdet og prøvet gjennom århundreder med tyrkisk åk. På protestantisk, luthersk mark har man jo eksempelet med “kirkeprotestene” ved DDRs oppløsning som eksempel på en type spontan politisk og sosial protest som får uttrykk på kirkelig grunn – som fredelige massesamlinger i Kirkene – snylter på en eksisterende orden som er der hele tiden, uansett politisk regime. En eldgammel orden som ikke gjerne sier sitt navn. Og hvis navn vi heller ikke tåler å høre i våre “multikulturelle” og “religionsnøytrale” tider. Jeg tenker ikke her på Kirkene som åndelige størrelser eller på teologi, men på den folkelige, grunnleggende enhet som finner sitt høyeste uttrykk i en religiøs sfære, i tillegg til varige politiske institusjoner, som kongedømmet i våre nordiske land.

      Om jøder: Jøder og små etniske grupper hos andre nasjoner lider i motgangstider. Velstandstider betyr toleranse, og muligheten for økonomiske og industrielle nisjer for jøder og andre folkeslag. Som musikk og dans er det for Rom-folk. (Se bare “sigøynernes” (Tsigani) funksjon når det skal festes og feires i Dostojevskis Brødrene Karamazov) I trange tider får “utlendinger” harde kår. Intet nytt ved dette. Og egentlig intet nytt i Gyllent Daggrys “fremmedhat”, eller “facisme” hvis man insisterer på å anvende helt innholdsløs og dermed fordummende terminologi.

      Og hvis man insisterer på å gå inn på vurderingenes problematiske område, må man, etter min mening, veie opp en kritisk vurdering av Gyllent Daggrys “nasjonalisme” med en like kritisk vurdering av multikulturelle illusjoner om en verden uten etniske, språklige, nasjonale og religiøse grenser og forskjeller. De hardtslående bøllene i Gyllent Daggry er mer enn reaksjon mot globalismens herjinger enn egentlig “facisme”, etter min mening.

      Om Den ortodokse Kirkes funksjoner i dagens Hellas, se eksempelvis:
      http://www.zeit.de/2012/45/Griechenland-Orthodoxe
      http://www.nzz.ch/aktuell/international/die-orthodoxe-kirche-kaempft-g egen-kritik-1.17988633

      Forøvrig takk for mange gode diskusjoner. Jeg har egentlig lagt opp som “debattant” og som artikkelskribent, da jeg
      helller vil reservere energien for mer dyptgående studier, og publikasjon.

  • Varmt Konservativ (kr)

    Gyllene Grynings framgångar i Grekland och Jobbiks i Ungern gör det viktigare än någonsin för Europas nationellt sinnade borgerliga frihetspartier att markera och förklara avståndet till nazismen och närheten till och ansvarstagandet för den gemensamma judisk-kristna kulturen med rötter i den grekisk-romerska antiken (liksom i GT).

    Gyllene gryning har ingenting gemensamt med det antika Greklands ideal.

    • Jonny

      Genom kristendomen har Europa ett “judiskt” arv – det är självklart – men vad avser du mer specifikt med “den gemensamma judisk-kristna kulturen”?

      Vad anser du om professor emeritus Paul Gottfrieds perspektiv:
      http://www.friatider.se/en-judeokristen-myt

      Dagens “Västvärld” har för övrigt mycket lite “gemensamt med det antika Greklands ideal”.

  • Mittiprick

    De flesta finner Gyllene Grynings antisemitism och nationalsocialism osmaklig. Inte tal om annat.

    Lika osmaklig är fifflande mediers och journalister strävan att använda Gyllene Gryning för att smeta ner alla som motsätter sig att deras land tas över av främlingar. Medias målsättning är att hålla medborgarna i okunnighet. Okunniga medborgare är nämligen en förutsättning för att den påtvingade marschen in i det mångkulturella samhället ska fortgå, tills journalisterna nått sin målsättning.

    Journalisterna är inte bara fifflare, deras verksamhet är uppenbart samhällsskadlig.