16
apr
Seneste opdatering: 16/4-13 kl. 0631
13 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Nils (chainmail)

Politiker, forskare och media hävdar med dårars envishet att invandringen är lönsam för vårt land men alla tecken tyder på att så inte alls är fallet. Tvärtemot med rådande diskurs finns det faktiskt inte ett enda tecken på att svensk invandringspolitik ökar vårt välstånd.

Trots påstått starka statsfinanser och ett av världens högsta skattetryck drabbas vi svenskar av ideliga neddragningar och kvalitetssänkningar i den skattefinansierade samhällsservicen, en naturlig konsekvens av att fler ska dela på samma kaka. De enda områden i statsbudgeten som numera får ökade anslag är de som är kopplade till invandring och integration och dessa kommer som bekant sällan oss skattebetalare till nytta. Dagens politik är djupt orättfärdig, rentav ohederlig. Politiker, beslutsfattare och media måste tänka i moraliska, realistiska och ekonomiska termer istället för som nu i idealistiska och humanhysteriska annars kommer inte bara den solidaritet välfärden är byggd på att försvinna utan även vår välfärd och vårt välstånd.

Jag satt för några veckor sedan i bilen på väg till jobbet när jag hörde en intressant analys på radio. En forskare, själv invandrare, hävdade att invandringen från Afrika och Mellanöstern har tagit fart och ökat i takt med spridningen av parabolantenner på dessa kontinenter. Bilden av extremt välstånd, bekymmersfria liv och lyx i väst har genom film, tv-serier och nyheter spridits till stora grupper i den 3:e världen. Forskaren hävdade vidare att de allra flesta som migrerar från Afrika och Mellanöstern till Europa och västvärlden inte tillhör välutbildad medelklass utan är fattiga och outbildade men inte svältande. Dessa människor drömmer om en bättre tillvaro och är beredda att offra en hel del för att uppnå ett bättre liv och handen på hjärtat, vem vill inte ha till en bättre, rikare och mer bekymmersfri tillvaro?

Jag menar inte att alla migranter är välfärdsturister men när svenska myndigheter finner att ca 95 % av de asylsökande inte har asylskäl enligt FN:s flyktingorgan UNHCR så är det ju inte flyktinghjälp man bedriver utan ren omfördelningspolitik. Det finns alltså skäl att ifrågasätta svensk migrationspolitik och det moraliska i att låta svenska skattebetalare finansiera höjning av välstånd för stora grupper från andra kontinenter. Politikerna stjäl från oss svenska skattebetalare och våra barn… Svenska myndigheter har under årtionden tänjt på och missbrukat asylrätten genom att bevilja uppehållstillstånd på ”synnerligen ömmande omständigheter” något man nu tillsammans med miljöpartiet avser kraftigt utvidga genom omskrivningen ”särskilt ömmande omständigheter”.

Tanken med FN:s flyktingkonvention är att ge flyktingar en tillfällig fristad i akuta konflikter och katastrofer, i Sverige missbrukas konventionen som ett redskap för permanent migration.

Vårt samhällsbygge befinner sig numera i totalt sönderfall, något som också bekräftas av FN:s Human Development Index (HDI). HDI är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP som påstås ge en rättvisare bild av ett lands välstånd än bara BNP. I FN-prognoser för HDI spås att Sverige kommer att rasa från 5:e plats 2007 till 45:e efter Libyen redan år 2030. Är detta ett pris vi svenskar är villiga att betala för att våra politiker ska få känna sig duktiga och goda? Det är svårt att se hur vi svenska skattebetalare kunnat bli ansvariga för att finansiera främmande folkgruppers ökade välstånd! Hur har vi fått det ansvaret? Vem har beslutat detta och på vilka grunder? Borde inte en så samhällsomdanande politik varit föremål för en folkomröstning när betydligt mindre omdanande frågor såsom ATP, högertrafik, kärnkraft, EU och EMU varit det?

För ett tag sedan kunde vi i SVT.se Nyheter läsa att tunga socialdemokraters senaste utspel: ”Inkomstskatterna behöver höjas för att klara av utmaningarna inom välfärdsområdet”. För oss luttrade läsare av etablissemangets omskrivningar kan ”utmaningarna inom välfärdsområdet” inte betyda något annat än invandringen. Omfördelningspolitiken pågår redan för fullt via transfererings-systemen där invandrade ensamstående mödrar med tre barn kan lyfta lika mycket i bidrag (över 21 600 kr/mån + retroaktiv föräldrapeng) som en heltidsarbetande svensk har i lön, detta utan att lyfta ett finger eller ens kunna ett enda ord svenska. Nu ska dessa grupper i Malmö ovanpå detta också få gratis dator, internet och pengar till nöjen.

Sammanställningar på Affes statistikblogg visar att ca 60,2 % av alla socialbidrag betalas ut till 14,7 % av befolkningen, den invandrade befolkningen. Omfördelningen pågår också genom ständig urholkning av vår välfärd och samhällsservice, genom nedskärningar, kvalitetssänkningar och överbelastningar. Att ifrågasätta etablissemangets migrationspolitik resulterar oftast i något av följande:

1. Rasistanklagelser – allt ifrågasättande och all kritik är rasism
2. Förringande genom härskartekniker – de som ifrågasätter och kritiserar invandring är inskränkta, obildade, outbildade, kvinnohatande, sexuellt frustrerade, främlingsfientliga och rasistiska etniskt svenska ”bonnläppar”.
3. Mörkande av viktig information där Mohammed blir ”Kalle”, där libanesisk terrorist blir ”svensken” osv.
4. Omdefinitioner av begrepp där ”asylsökare” blir ”papperslösa” och ”flyktingar”, ”illegaler” blir ”illegala invandrare” och där ”invandrare” blir ”arbetskraftsinvandrare” som ska rädda välfärden.

Att ”arbetskraftsinvandrare” enligt punkt 4 ovan är så illa lämpade för den svenska arbetsmarknaden att endast ca 2,5 % av jobben är aktuella för dem bekymrar ingen politiker. Att flertalet arbetar svart och/eller till förhållanden ingen svensk skulle acceptera tycks heller inte bekymra. Att år 2008, efter en lång tillväxtperiod, var 76 % av alla invandrare som kommit till Sverige under de fem föregående åren arbetslösa, enligt SCB ”Integration – ett regionalt perspektiv”. Notera att siffrorna är från före finanskrisen och att det sannolikt är en ännu högre andel som står utanför arbetsmarknaden idag.

Detta kostar naturligtvis pengar, mycket pengar. I den nyligen publicerade boken Invandring och mörkläggning uppskattar Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi och Gunnar Sandelin, socionom kostnaderna för invandringen till drygt tre procent av BNP, ca 110 miljarder kronor per år. Det är nästan halva kostnaden för den totala hälso- och sjukvården i Sverige eller en extra årlig nettoinkomst på 23 000 kronor per förvärvsarbetande svensk. Lägger man dessutom till biståndet om ca 1 % av BNP (ca 35,8 miljarder) så överför svenska politiker varje år ca 150 miljarder kronor per år från oss, våra föräldrar och våra barn till främlingar. I helgen publicerade norska Finansavisen (Hegnar Online) uppgifter från norska Statistisk Sentral Byrå som säger att varje utomeuropeisk invandrare kostar norska skattebetalare motsvarande 4,5 miljoner svenska kronor och drar därmed slutsatsen att invandringens lönsamhet är en lögn. Det är naturligtvis varken moraliskt eller ekonomiskt hållbart eller försvarbart att vi skandinaviska skattebetalare ska ta ansvar för dessa folk och kostnaderna för dessa.

Vi väljare står inför ett val, vi kan antingen fortsätta se hur vårt samhälle på vår bekostnad förvandlas från att vara ett av världens mest harmoniska och framgångsrika till ett fattigt, otryggt och multietniskt konkursbo eller så kan vi i valet 2014 utnyttja vår demokratiska rättighet att välja bort denna oansvariga politik med dess direkt vårdslösa och samhällsfarliga politiker, det är om inte annat vår skyldighet gentemot kommande generationer. Jag skulle t o m vilja ta det ett steg längre, målet ska inte bara vara att avsätta sittande regering utan även att ställa dem till ansvar, i det privata näringslivet hade deras agerande nämligen lett till åtal för grov trolöshet mot huvudman.

//chainmail

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Peter

    Till dessa 110 + 35.8 miljarder kan man lägga till kostnaden för den brottslighet som följer i spåren av massinvandringen (jag antar att den inte ingår i de 110 miljarderna) samt kostnaden för att vara med i EU (nettokostnad cirka 20 miljarder plus faktumet att vi har en negativ handelsbalans med övriga EU-länder). Då kan vi vara uppe i drygt 200 miljarder.

    • Nils (chainmail)

      De ca 150 miljarder är vad “statshumanismen” dvs invandring + bistånd kostade oss svenska skattebetalare 2012 så långt som jag kunnat sammanställa. Det finns absolut inget som tyder på att kostnaderna kommer att minska för 2013 utan snarare tvärtom. Ser man på de åtaganden våra politiker genom denna politik påfört oss och framtida generationer handlar det om flera 1000-tals miljarder kronor (ref siffror från norska SSB).
      Jag har inte gått in på de kulturella och sociala implikationer denna migrationspolitik medför men försiktigt uttryckt är de naturligtvis ohållbara. Det skulle jag kunna återkomma till…
      Angående EU är den enda räddningen paradoxalt nog att man omvandlar ”demokrati-projektet EU” till en ren handelsunion. Bort med all överstatlig byråkrati. Bort med Europakommissionen. Bort med Europaparlamentet. Bort med EMU, vi har så olika ekonomiska förutsättningar att vi måste kunna kontrollera våra egna valutor och våra egna ekonomier. För varje dag som går blir sprickorna mellan nord och syd allt större. Precis som EMU måste Schengenfördraget, Amsterdamavtalet, rörlighetsdirektivet, Dublinförordningen och allt vad de överenskommelser som fråntar oss rätten att kontrollera våra gränser avvecklas.

      • Angela

        Fantastiskt jobb du gjort och/men det finns många kostnader som inte kommer med av naturliga skäl. Det skulle ta orimlig tid att gå igenom det och man vet inte vad som tagits med eller ej. För det handlar om så mycket annat. Sverige skall lämna EU på stubinen. Helt klart. Vi skulle aldrig gått med. Vad de andra gör med Unionen är upp till dem själva. Sverige skall kunna handla med vem de vill och inte vara inlåsta i en handelsunion med EU. Svenska företag skall handla med vem de vill. Med Tyskland, Polen, England, Italien, Frankrike , Kina, Brasilien, Etiopien, Sydafrika eller vem som helst – i sitt närområde i Europa eller över hela världen beroendes på vad vi behöver importera och exportera. Det är DET som skall vara avgörande. Inte VILKA vi blir tvingade att handla med p g a avtal. Sverige skall kunna samarbeta med vem som helst om det är lämpligt.

        Svenska pensionärer hade haft det gott ställt idag om vi sluppit EU med den proklamerade invandringen och mångkulturen. Sjukvårdskostnaden i Sverige skulle ha sjunkit allteftersom den redan utbildade sjukvårdspersonalen inte behövt mera än att uppdatera sig, vidareutbilda sig/forska i de redan “kända och etablerade” svenska sjukdomarna och eftersom befolkningen blir friskare och friskare så hade färre sjukvård krävts. Personalstyrkan kunde minskats eller lagts på de äldsta vårdkrävande så att vården för de äldsta blivit mänskligare fram till döden. Ju mer olikt något är desto dyrare blir det. T ex sjukvården som i Sverige av förklarliga skäl inriktats på typiska svenska åkommor med utrustning och utbildning för att hantera just det som var specifikt svenska åkommor. Med invandring från skilda kulturer med kostnader för helt nya åkommor som kräver helt ny utbildning och utrustning blir det fruktansvärt dyrt. Allt detta måste byggas upp från grunden. För nya sjukdomar som måste passa en massa olika kulturers specifika sjukdomar. Alltså inte bara EN ny kultur utan flera. Sjukvården delas upp i en massa olika åkommor med olika utbildningar, utrustning m m som inte ett litet land kan klara. Det borde vara självklart att förstå det. När inte alla dessa olika kulturer har med sig egna pengar för att bekosta sin egen sjukvård läggs det ju på svenskarna. Någon måste betala för det. Och då går skattepengarna till det i stället för till svenskarna som samhällskontraktet var. Därtill krävs fler personal till en anstormning av alla dessa människor som inte fått adekvat sjuk- och tandvård i sina hemländer. Människor som aldrig fått adekvat vård blir mer vårdkrävande än de som kunnat sköta sin hälsa. De har inte samma hälsostandard som svenskarna och ingen kan räkna med att hälsan skall förbättras på samma sätt som hos svenskarna utan snarare tvärtom. De kommer att vara vårdkrävande resten av sitt liv. Svenska äldre blir friskare och friskare så om Sverige fortfarande varit ett homogent land med bara kända sjukdomar och friskare befolkning så hade Sveriges sjukvård inte varit speciellt dyr.

        Varenda politikområde kan jämföras med detta. Skola, bostäder, arbeten, rättsväsende, kommunikationer – allt.

        • Nils (chainmail)

          Tack för det!

          Jag är naturligtvis helt enig i vad du skriver. Jag skrapade bara lite på ytan men systemfelen är så genomgående att det skulle ta en hel bok att sammanställa och analysera dem (vilket förvisso gjorts – “Invandring och mörkläggning” av Arnstberg & Sandelin).

          En fråga som ständigt dyker upp när jag funderar runt Sverige är att om ett statsskick är kapabelt att ställa till så många problem och stor skada att hela samhällsbygget riskerar gå under, är det då ett sunt system? Jag menar naturligtvis demokrati i den form vi har – representativ demokrati. Europas mest välskötta land – Schweiz – har en annan typ av demokrati – direktdemokrati i en federation. Hade Sverige varit ett bättre och mer välskött land om det varit en federation av län? Makten hade varit decentraliserad och politikerna närmare konsekvenserna av sina beslut och väljarna. Jag tror centralisering och avstånd är av ondo, därav mitt motstånd mot EU.

          Tror du demokrati kan rädda våra samhällsbyggen?

  • Ven

    Så sant som det var sagt.
    Problemet är att få majoritetskulturen i Sverige att inse detta.

    • Angela

      Exakt. Och majoritetsbefolkningen är inte på samma nivå. Vid en föreläsning tar alltid föreläsaren reda på vilken publik han/hon har att föreläsa inför. Vet man vilken publik man har så är det lättare att vända sig direkt till just den publiken. Förståelsenivån är i stort sett densamma. Den politiska kunskapen är inte i takt med tiden och det tar tid att få alla att förstå vad som blivit fel och att det går att förändra. Är alla dessutom rädda går det sämre. Då är det bättre att blunda och inte vilja se. Och hoppas att någon annan tar itu med problemet. Ungefär som vid mobbing. Alla vet när någon mobbas och i regel varför men alla tittar bort och hoppas de inte blir drabbade.

  • Nils (chainmail)

    De ca 150 miljarder är vad “statshumanismen” dvs invandring + bistånd kostade oss svenska skattebetalare 2012 så långt som jag kunnat sammanställa. Det finns absolut inget som tyder på att kostnaderna kommer att minska för 2013 utan snarare tvärtom. Ser man på de åtaganden våra politiker genom denna politik påfört oss och framtida generationer handlar det om flera 1000-tals miljarder kronor (ref siffror från norska SSB).
    Jag har inte gått in på de kulturella och sociala implikationer denna migrationspolitik medför men försiktigt uttryckt är de naturligtvis ohållbara. Det skulle jag kunna återkomma till…
    Angående EU är den enda räddningen paradoxalt nog att man omvandlar ”demokrati-projektet EU” till en ren handelsunion. Bort med all överstatlig byråkrati. Bort med Europakommissionen. Bort med Europaparlamentet. Bort med EMU, vi har så olika ekonomiska förutsättningar att vi måste kunna kontrollera våra egna valutor och våra egna ekonomier. För varje dag som går blir sprickorna mellan nord och syd allt större. Precis som EMU måste Schengenfördraget, Amsterdamavtalet, rörlighetsdirektivet, Dublinförordningen och allt vad de överenskommelser som fråntar oss rätten att kontrollera våra gränser avvecklas.

  • sunnyman6

    Bra sammanfattat. Vad gäller den totala kostnaden i Sverige för asylinvandringen, så kan man tillämpa den norska siffran på 4,5 miljoner SEK i total ackumulerad kostnad för varje icke-västlig invandrare.

    Om Sverige tex. tar emot 100 000 icke-västliga invandrare (inklusive den stora gruppen anhöriginvandring) på ett år, motsvarar det alltså en ackumulerad kostnad på 450 miljarder kronor för varje års inflöde av den typen av invandrare.

    Från Migrationsverkets hemsida:

    “Drygt 111 000 personer fick uppehållstillstånd 2012” … “Drygt 41 000 personer fick arbets- och uppehållstillstånd på grunden familjeanknytning, jämfört med 32 469 föregående år, vilket är en ökning på 27 procent. ..”

  • Pingback: Regeringen prioriterar | Señor H()

  • lisen persson

    Jag tror att Sveriges regering har målat in sej i ett hörn. Om de skulle vara ovetande om det som sker ute i samhället på grund av massinvandringen så är det skandal och icke försvarbart men att de vet om det och inte gör något åt det är så allvarligt att jag tror att vi inom kort står inför en stor kris i Sverige. Hur den kommer att ta sej uttryck vet jag inte men detta kommer inte att kunna fortgå. Många svenskar är naiva och följsamma men inte hur mycket som helst!
    Regeringen KAN inte sätta ner foten för då får de stå där med skammen och då är de döda som politiker. Det är lättare att göra rätt från början eller åtminstone stoppa i tid. Enligt min åsikt så har politikerna alldeles för mycket förmåner. För hög lön får många andra gratisförmåner som vi med låg lön aldrig kommer i närheten av. Skulle det finns nån bland den som har tänkt till så har han/hon alldeles för mycket att förlora för att stå upp för sin avvikande åsikt. Det är min åsikt! Folket måste ta tillbaka makten.

  • Farbror Pelle

    Ställa till ansvar menar du – grov trolöshet mot huvudman, va? Det finns en adekvat lagstiftning, faktiskt, men det handlar om något som kallas för landsförräderi. Tyvärr är detta ett “politiskt” brott, och det kräver lite mera.
    Jag vill dock bara göra helt klart att jag instämmer helt i vad du skriver – problemet är bara att dels se till att vända opinionen så att sjuklövern röstas bort, dels att ställa såväl borgerliga som vänsterpolitiker inför rätta – och här talar vi även om att ställa tidigare ministrar som började med denna eländespolitik inför rätta. Olof Palme är i och för sig död och begraven, men jag tycker inte att nåon tidigare ansvarig skall ha skuggan av en chans att klara sig undan.

    • Nils (chainmail)

      Finns tjänstemanna- och ämbetsmannaansvaret fortfarande i lagen? Det fanns och användes fram till Palme men jag minns inte om de är borttagna eller bara inte används i praxis? Annars skulle det kunna vara en väg att gå. Jag menar då att man skulle tvinga politiker och tjänstemän att erkänna prioritreingar t ex att skattemedel ska användas till att erbjuda svenska skattebetalare bästa möjliga samhällsservice och välfärd, inte till att föra västvärldens mest extrema omfördelningspolitik och när de väl erkänt detta kan man lagföra dem för brott mot just detta.

      Ja, det finns flera som skulle behöva ställas till ansvar. Bengt Westerberg, Carl Bildt, Mona Sahlin, Erik Ullenhag, Fredrik Reinfeldt och en hel drös till. Jag tror faktiskt inte dessa inser vilken skada de åsamkat landet vårt…

      • Farbror Pelle

        Sorry, det gamla ämbetsmanna-ansvaret är historia. Tyvärr, eftersom det verkligen skulle behövas. Men det ändrades, som så mycket annat, under Palmes tid. Jag tror inte att det kommer tillbaka under överskådlig tid, tyvärr. Konstruktionen var ju bra – nominellt utnämndes varje statlig tjänsteman av Konungen – och ansvarade inför honom. Dessutom, det hette inte tjänsteman, utan just ämbetsman. Det omfattade alltså ALLA statliga ämbetsmän, från officerare och övriga befälspersoner, brevbärare, stinsar och konduktörer, poliser till diverse olika slag av pappersvändare.
        Men, Palme hade ju för sig att Sverige verkligen skulle omdanas………………….