26
apr
Seneste opdatering: 26/4-13 kl. 1909
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Envher der følger dansk debat ved, at vi ikke har islamofobi her i landet. Ordet bruges kun af islamiske organisationer, ikke af f.eks. akademikere eller journalister. I Sverige kæmper debatten med, at begrebet har været knæsat i mange år. Forklaringen er ikke, at dansk debat er ‘islamofobisk’, men at den er mere kvalificeret og mere kræsen med, hvilke begreber den bruger. Islamofobi er foruden at være en propagandaudtryk en debatspoiler, der betyder nogenlunde det samme som ‘fascist’ – dvs. ‘dit dumme svin som mener noget andet end jeg gør og desuden sparker nedad på en svag, religiøs minoritet.’ Thomas Nydahl skriver:

Per Svenssons ord inifrån den extrema pressvärmen

Det är på den här låga nivån han argumenterar, Bonnierkoncernens främste politiske polis, Per Svensson. Sittande på sina höga hästar som välbetald, nej överbetald, kolumnist på Sydsvenskan tror han sig kunna se i en bakåtvänd glaskula. Ja, vi hade en del med varandra att göra på den tiden då allting tycktes så enkelt och självklart. Per Svensson sitter fast där. Var skulle han annars sitta fast? Läs hans drapa och förundras. Det gör jag.

“Thomas Nydahl har levt ett långt och hängivet litterärt liv. Han debuterade som författare redan på 1970-talet och har sedan dess givit ut oräkneliga volymer: romaner, diktsamlingar, essäer. Under lång tid skrev han litteraturkritik i Kvällsposten samtidigt som han under knappa villkor drev tidskriften/förlaget Studiekamraten.Vi har haft en del med varandra att göra under åren. Numera tycks jag dock ligga högt på hans hatlista. Sådant händer och är normalt sett inget att skriva om. Men jag misstänker att Nydahl ser mig som representant för något, och då blir det intressantare. ”Bonnierkoncernens politiska polis”, fnyser Nydahl på den blogg han driver. Nydahl, som startade sitt eget politiska liv i den neostalinistiska 70-talsvänstern, tycks i dag ha gått hela varvet runt. Han medarbetar nu i den islamofobiska tidningen Dispatch International. Det är sorgligt, men inte ologiskt. Har man en gång upplevt det aggressiva utanförskapets varma gemenskap kan möjligheten att få uppleva den på nytt kännas frestande. Att inom SD-retorikens gränser erövra Albanien åter? Tja, det kräver nog sin författare …”

Det komiska är att det han läser av mig i Dispatch lika gärna kunde ha varit publicerat i en svensk morgontidning (minus kritiken av islamismen och multikulti-påbuden) – t.ex. inom Bonnierkoncernen. Jag skriver ju mest om litteratur i Dispatch, fullständigt harmlöst och grundat i min starkaste övertygelse alltsedan slutet av 1970-talet: att stå emot alla totalitära idéer, oavsett vilken ism de draperat sig i, från fascism och kommunism till islamism. Hans sista “komiska” gliring om Albanien visar att han inte ens noterat att jag, till skillnad från andra gamla vänstermänniskor, fortsätter att skriva om och analysera utvecklingen i det lilla Balkanlandet. Utöver det har han missat att jag i mitt författarskap, alltsedan Äntligen ensam (Janus förlag, 1987) trivts bäst ute i kylan, med så få “journalister” och kvasi-intellektuella som möjligt i mitt sällskap. Det gör jag alltjämt.

Svenssons egen retorik har, trots lönen han får, sina uppenbara brister. Den som “gått varvet runt” har rimligen kommit tillbaka till startpunkten. Logiken säger mig att jag då idag borde ha varit en “neostalinistisk” aktivist. Nej, jag har inte gått hela varvet runt, jag har valt en helt annan riktning att gå i. I fjol utgav jag min bok Black Country. Den har Sydsvenskans kulturredaktion, liksom de flesta andra, valt att tiga ihjäl. Säkert på Svenssons rekommendation. Vad skulle man annars ha åsiktspoliser till?

En viktig detalj att kommentera är att Svensson insinuerar någonting “representativt” när jag skriver att han är just Bonnierkoncernens främste åsiktspolis. Han insinuerar att det skulle handla om någon diffus form av antijudiskhet. Men där begår han ett stort fel. Mina ord är en konkret beskrivning av konkreta fakta, eftersom det hela tiden varit inom den koncernen han sparkats och sparkat sig själv uppåt, i sidled och ännu mera uppåt, från tidning till tidning, alltid tjänstvillig, alltid redo för en ny löneförhandling. Det är så man blir “senior columnist” inom de stora mediaföretagen. Det vet Svensson och jag tycker att han ska skämmas som insinuerar det han gör.

För övrigt hade jag gärna velat se var i Dispatch “islamofobin” finns. För en kritisk analys råder jag Svensson att läsa denna kloka artikel. Och så hade jag velat se var min egen “retorik” stämmer överens med ovan nämnda politiska partis. Men det lär jag inte få se. Åsiktspoliserna är inte kända för saklighet. Men de är kända för så mycket annat, så det räcker väl, och blir över. Tror banne mig att man behöver en dos Lissabon:

Till frågan om “islamofobin”

Jag vill återvända till förmiddagens ämne och tala lite om “islamofobin”:

“Fobi är något man har för ting man uppfattar med sinnena, som en läskig spindel i badkaret eller höga höjder. Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige”

Så skriver Josef Edebol, doktorand i teologi i Svenska Dagbladet. Hans artikel har självklart väckt stort intresse och på nätet finns det åsikter över hela det politiska fältet om den. Det som jag tycker är allra viktigast med Edebols artikel är att han går till grunden med begreppen, som ovan, när han först och främst reder ut vad som kännetecknar en fobi. Anklagelsen om “islamofobi” är inte olik den taktik som Gulags arkitekter i Sovjetunionen använda: människor med misshagliga åsikter spärrade man helt enkelt in efter att man dårförklarat dem. Edebol går in på de politiska aspekterna:

“Om det skulle visa sig att en individs religiösa åskådning är kompatibel med ett partis politiska vision är det jackpot utifrån partiets perspektiv sett, för religiös övertygelse är en drivkraft till starkt personligt engagemang av alla slag. Det vill religiösa ofta påpeka, och vi har rätt. Men gillar man den delen måste man också se och acceptera det omvända; religiösa övertygelser kan också vara en drivkraft i en riktning som är motsatt ett partis politiska vision, eller samhällets värderingar i allmänhet. Att påpeka det, när det är tydligt, har inte det minsta med fobi att göra”

Således visar han att kritiken av en bestämd religion ingenting har med den obefogade rädslan, med fobin, att göra. Tvärtom är den rationellt grundad och den formas och uttalas av en förnuftsstyrd människa. Förnuftet är hjärnans redskap och ingenting annat. Visserligen kan hjärnans signalsystem också orsaka psykisk sjukdom eller – just det, fobier. Men man ska inte blanda samman de två sakerna. I hela mitt vuxna liv har jag formats av uppväxten i en frireligiös kristen miljö. Självklart har det, i kombination med mina erfarenheter av svensk sektvänster åren 1970-1980, varit grundläggande erfarenheter för min syn på islam och islamism. Ingenting kunde vara mig mer främmande än att tiga om denna syn. Den blev självklar redan när fatwan – dödsdomen! – mot Salman Rushdie kom. Den blev starkare av det jag lärde mig på Selly Oak Colleges vårterminen 1998 i Birmingham. Och 11 september-terrorn gjorde den till en mycket stark övertygelse om vad som var rätt och fel i dessa frågor.

“Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall. Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand.”

Jag är överens om det mesta i Edebols artikel. Men jag är inte överens om att man alls behöver använda begreppet. “Islamofobi” är ett ord myntat av Irans Ayatollah Khomeini och han visste precis vad han gjorde. Med det trolleribegreppet visste han att man kunde vända en hel nations opinionsbildning mot varje form av islam- eller islamismkritik. Så gick det i Sverige. Jag är rädd att det kommer att fortsätta vara så under mycket lång tid framöver.

Den franske filosof Robert Redeker skrev denne tekst om ordet islamofobi i 2007. (på dansk)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • HH

    Nå, nå, nååå! Varför denna pessimism? Jag riktar in mitt egentillverkade fantoskop och kikar ca 40 år framåt i tiden. Vad ser jag? Sverige har fått ett nytt namn! Alswyd är det arabiska namnet på Sverige – vackert eller hur? Men framförallt – denna scenförändring av vårt land, förlåt de ANDRAS namn menar jag förstås.

    Pessimism föder faktiskt optimism. Se hur våra små orter blomstrar, fjärran från storstadsmetropolerna med alla sina vackra minareter. Ja, de orter i utkanterna blomstrar genom utflyttningen, ett slags reservat för de alswyder som fortfarande kallar sig svenskar och vägrar underkasta sig kalifatet. Låt dem hållas, de gör ingen skada, säger stormuftin av Alswyd, vi har makten och kan ändra allt på nolltid.

    På så sätt blomstrade småaffärerna i utkanterna, skolorna fick fler elever och entreprenörerna fick en rivstart. Trots de höga skatterna till muslimska rådet.

    Vad hände mer? Vår kungliga familj, så ihärdigt avskydd och nedräknad av bl a Republikansa klubben, fick en fristad i Coburg-Ghota och Pau. Prinessans Madelaine for med sin man till New York och bosatte sig där och lever, efter vad som hörs, ett gott liv under stjärnbaneret.

    Men se så många moskéer som kommit till! Det kryllar av dem. Riddarhuset på Riddarhusholmen fick skatta åt förängelsen där i Alswyds huvudstad. Istället en dominerande byggnad. Gissa vilken? Och det som är kvar av Brunkebergsklippan – ni vet där svenskarna slog danske kungen! – reser sig högt mot skyn ett omstrålat praktverk och där muezzins röst ljud högt över gator och gränder.

    Jag lägger ned mitt fantoskop i sitt gedigna fodral för idag. En ljusning tyckte jag låg i möjligheten att minaefterlevande fick leva i utkanten av Alswyd och fortfarande få kalla sig svenskar. Så länge det nu tillåts. Men medge att det finns ett visst hopp.

    Anar jag inte en viss Nils Dacke i environgerna? Har han uppstått?

  • Da Capo

    Islamonausea – att vara trött på, att känna äckel inför den islamiska läran och dess utövare.

    Islam är, bortsett från de uppenbara skillnaderna mellan sunni och shia och några obetydliga andra falanger, att betrakta som statiskt, oföränderligt, ej reformerbart. Islam är avskilt och avvikande. Islam har inga värden gemensamma med andra kulturer och påverkas inte heller av dessa.

    Islam är helt klart underlägset västliga kulturer. Islam kan ej annorlunda betraktas än som barbariskt, irrationellt, primitivt och sexistiskt (Damer får ej cykla då detta förmodas förorsaka clitorialstimulans!).

    Islamiska vanor och tillvägagångssätt som de t.ex föreskrives i ‘Reliance of the Traveller’ väcker löje och motvilja.
    ( http://www.shafiifiqh.com/maktabah/relianceoftraveller.pdf )

    Islam måste enligt dess ‘heliga’ skrift anses vara: våldsamt, aggressivt, hotfullt, terrroristinspirerande. Att avsäga sig läran bestraffas med döden. Av detta simpla skäl har islam varit framgångsrikt under 1400 år. Islam bedriver en ständigt pågående kamp(-anj) för att sprida irrläran och för att slutligen uppnå världsherravälde. ( http://www.oic-oci.org/home.asp )

    Islam är mera en politisk våldsideologi än en religion. Synad i sömmarna är Islam ett idiotiskt och undermåligt plagiat på tidig kristendom där Mohammad har låtits intaga rollen av en Jesus.

    Befogad aversion mot islam och berättigad islamonausea motiverar ett avståndstagande från allt muslimt. En antimuslimsk aversion måste i ett rationalistiskt och sekulariserat samhälle vara det normala och naturliga.

    Det är skillnad på folk och folk! Har du förresten hört en muslim yra om ‘allas lika värde’? I detta avseendet är muslimer uppseendeväckande realistiska! Kudos åt dem. Inget ont, som inte har något gott med sig!