18
maj
Seneste opdatering: 18/5-13 kl. 2204
58 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Förstamajdemonstration, Sten Andersson

Fotos 4, 5, 6 og 9 © Snaphanen

Någon eller någonting väckte oss. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till bytte vi våra liv. Det kunde vara en bok eller några tidningsartiklar. Det kunde vara bloggar på Internet. Det kunde vara iakttagelser under många år och långsamt växande insikter – pusselbitar som plötsligt föll på plats.

Det var inte vi som bytte våra liv. I tysthet hade politikerna bytt våra liv åt oss. Utan att någon någonsin hade frågat oss om vår mening hade vi påtvingats ett samhällssystem med mångkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat någonstans i världen eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jättelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan någon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle känna oss berikade. Annars var vi rasister.
När vi tog in invandringspolitikens hela innebörd var uppvaknandet som en smäll i ansiktet. Någonting som vi länge och förgäves hade sökt information om klarnade. Vi sökte kunskap. Nu jävlar tänkte vi inte låta oss vilseledas en minut till! Vi läste på. Vi grep efter information som törstande efter vatten.

Det var en vanlig dag. Vi hörde oss själva säga till våra bästa vänner att när man har läst den här boken blir livet aldrig detsamma mer. Det var som om orden kom djupt inifrån någon som vi inte kände. Men vi förstod att de var sanna. Så småningom skulle vi komma att inse att det inte var vi som valde våra uppdrag. Det var uppdraget som valde oss, och vi hade ingenting att sätta emot.

Vi sparkade emot. Vi försökte slippa undan. Vi levde bra liv, varför skulle vi välja något sämre, obekvämare, otacksammare? Vi hade till exempel kunnat brodera. Vi hade kunnat snickra, meka med bilar, odla rosor eller måla på porslin. Vi såg att våra vänner levde ett liv som var möjligt att leva. Men vi kunde inte. Vi hade alltid varit motvalls, uppkäftiga ungar som till våra föräldrars fasa hävt upp våra röster och sagt saker som man inte fick säga. Så långt som vi kunde minnas tillbaka hade vi känt igen och avskytt lögnen och bedrägeriet. På våra kylskåpsdörrar satt en lapp med ett ledord: “Bara den som simmar mot strömmen når källorna”.

Ta inn hele skjermen 18.05.2013 204347

Vi kunde inte stillatigande åse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som låg över invandringspolitiken och sprida fakta som få kände till och ingen talade om. Allmänheten hade rätt att få veta vad som pågick i deras land.

Vi var ärrade veteraner. Några av oss var redan döda och hade till skillnad från många andra människor dött med äran och sin mänskliga värdighet i behåll.

Vi var yrvakna, chockat nyinformerade. Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det själva. Men hade vi egentligen något val?
Vi var våra egna arbetsgivare. Ingen bestämde över vårt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det där måste vi stryka, det är för kontroversiellt.

Vi arbetade nästan jämt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. När andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi våra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli färdiga någon gång. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli färdiga. Uppgiften skulle överleva oss.

Det var våra motståndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i ända upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar på twitter från sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade någonting som de inte hade: sanningen.

Det var sanningen som höll oss igång. Vi visste att ingen människa och inget politiskt system som bygger sin existens på lögner varar för evigt.

Vi visste att sanningen alltid segrar till slut.
Vi visste att sanningen kan tränga igenom snabbt.
Vi visste att sanningen kan ta lång tid på sig och att den ibland bryter fram med våld.
Vi visste att sanningen brukar ersättas av nya lögnsystem.

sverigebilder3

Vi skrev faktaspäckade böcker som omsorgsfullt tegs ihjäl i samtliga media. Vi skrev debattartiklar, blogginlägg, krönikor. Gammelmedia vägrade oftast publicera våra artiklar, utan motivering. De fakta vi presenterade punkterade hela deras mörkläggningsprojekt.

Vi gjorde ett journalistiskt pionjärarbete. Vi grävde upp sanningar som högavlönade journalister var för lata eller för fega att befatta sig med. Vi visste att många läste vad vi skrev. Men ingen enda av journalisterna eller någon annan med en samhällsposition att slå vakt om vågade låtsas om det. Vi förstod att de läste i smyg och att de stackars satarna inte vågade uttala våra namn högt för då skulle hela deras karriär ryka åt fanders. Vi existerade helt enkelt inte. Det var som om vi var bärare av ett dödligt virus. De snodde våra texter och fakta som de själva inte orkat googla fram men friserade dem så att de kunde bevara sitt eget skinn och framstå som bättre journalister än de egentligen var.

Vi skrev under pseudonym. Vi avskydde att vi tvingades till det. Om inte gammelmedias journalister hade ljugit så förbannat hade vi kunnat skriva under eget namn utan att riskera vår egen och våra barns säkerhet. Nu var vi tvungna att dölja våra identiteter.

Vi skrev under våra riktiga namn. Det verkade inte spela någon roll. Det var ämnena som var tabu. Hela journalistkåren hade fattat ett enigt beslut om att våra böcker och artiklar inte fick nämnas under några som helst omständigheter. De få gånger vi nämndes mobbades vi ut och brännmärktes och blev föremål för hatfyllda spyor skrivna av välkända och hyllade journalister. Vi hade överskridit en tabugräns och från och med nu fanns vi inte.

Vi sökte nytt arbete. Vi hade de allra bästa meriter och kvalifikationer. Vi fick inte jobbet. Det var inte våra meriter och kvalifikationer det var fel på. Felet var att vi hade skrivit artiklar i olämpliga ämnen.

Vi tänkte på att budbärare som kom med dåliga nyheter hade stenats ända sedan människan uppstod som art. Shakespeare hade formulerat det: “The nature of bad news infects the teller”.

Digital StillCamera

Vi gick i inre exil. Vi sa upp våra tidningsprenumerationer. Vi slutade lyssna på radio och se på tv. Länge försökte vi åtminstone höra och se nyhetsprogrammen. Men till slut orkade vi inte. Vi stod inte ut med att höra lögnerna. Det blev allt tydligare att journalisternas främsta ambition inte var att förmedla sanningen utan att dölja den.

Vad vi framför allt inte orkade med var att se och höra journalisternas förnedring. Hur de förnedrade sig själva genom att skriva och säga saker som de visste var lögn. Hur de vägrade skaffa sig kunskaper, reflektera över sig själva och fråga sig vad de höll på med.

Vi såg rakt igenom dem. Vi genomskådade deras dubbelmoral och deras hyckleri. De vände själva ryggen åt den mångkultur och massinvandring som de prisade så högt och bosatte sig i garanterat etniskt vita områden. Den oerhörda cynismen i deras budskap var att mångkulturen inte skulle dyvlas på dem själva utan på De Andra; de fattiga, de svaga, de sjuka som inte orkade flytta eller inte hade pengar nog för att kunna köpa sig in i ett invandrarfritt område.

Vi undrade hur journalisterna hanterade sitt självförakt. Tills vi förstod att de inte hade något.

Våra föräldrar gav oss sitt tysta stöd men oroade sig för oss och sa att vi borde ta det lite lugnt och inte arbeta så hårt. För i deras ögon blev vi aldrig något annat än barn. Våra föräldrar dog, och ingen oroade sig för oss längre. Vi stod ensamma i frontlinjen. Det blev kallt och ödsligt omkring oss.

På sitt 85-årskalas knackade vår moster i glaset och sa till den församlade släkten att ni kan sluta tjata på mig att jag ska sluta röka, för det kommer jag aldrig att göra. Om ni däremot vill glädja mig ska ni rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.

Vi hörde mumlet från våra förfäder där de låg i sina gravar. De uppmanade oss att fortsätta. De kunde inte tåla skändningen av allt som de med hårt slit och umbäranden hade byggt upp under sina liv.

Våra vänner tröttnade på att vi alltid jobbade och alltid tackade nej till inbjudningar. De förstod inte vad vi höll på med och varför det var så viktigt.

Våra vänner stöttade oss. De gick igenom samma desillusioneringsprocess som vi. Utan de goda uppriktiga samtalen med dem hade vi inte orkat fortsätta.

Våra vänner slutade plötsligt svara på mail.

Våra vänner sa att de inte förstod hur vi kunde vara kritiska mot FLYKTINGAR, och när vi invände att det inte var flyktingarna utan invandringspolitiken vi kritiserade och att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd är flyktingar ville de inte lyssna. De tog inte reda på vilka åsikter vi hade men sa att våra åsikter var vedervärdiga. De bröt kontakten med oss och fortsatte leva sina dockskåpsliv.

Våra vänner sa att det är väl inte så farligt, allting kommer säkert att ordna sig.

Våra vänner sa att de inte var intresserade av vad vi höll på med.

Våra vänner kallade oss pessimister, och vi såg dollartecknen i deras ögon när de i minnet sökte efter tillfällen då vi sagt något rasistiskt. Men de hittade ingenting.

Våra vänner sa att det är väl bra att somalierna kommer hit och får lära sig läsa och skriva. Lustigt nog var det samma vänner som snålade med varje krona och skällde ut personalen i matbutiken om de inte tagit hem varenda extraprisvara just den veckan.

Samtalen tunnades ut. Vi visste inte längre vad vi skulle prata med våra vänner om. Såg de vad som höll på att hända med vårt land, med Europa? Ingenting tydde på det. De sa i varje fall ingenting om det. Vi fortsatte att tala om alldagliga saker. Men det kändes som teater, och när vi åkte hem från våra vänners middagar var vi bara lättade över att komma hem och vara i fred med våra egna tankar.

Utan att vi visste hur det gick till smög sig rädslan på oss. Vi levde inte längre i en trygg demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. Vi läste dagligen om människor som blivit utsatta för våld på grund av sina åsikter och andra som rånats, våldtagits och mördats utan att ha uttryckt några åsikter över huvud taget.

Vi ville först inte kännas vid det. Men rädslan började beskära livsmöjligheter som vi alltid tagit för givna. Vi hade alltid gått ensamma i skogen och aldrig känt oss rädda. Skogen var vårt heligaste rum. Nu vågade vi inte gå ensamma i skogen längre.
Vi tejpade våra brevlådor. På landet där vi alltid känt oss trygga började vi låsa dörren om oss. Varje gång vi startade bilen var vi rädda för att den skulle explodera. Vi sa till våra närmaste att om någon tar oss av daga vill vi att ni ska veta att vi i så fall dör med stövlarna på. Vi hade haft bra liv. Vi ångrade ingenting.

Vi turades om att tappa modet. De som var vid gott mod uppmuntrade och tröstade de andra. Till de för tillfället modlösa sa vi att det kommer att bli bättre. Men både de och vi visste att det inte var sant.

Inom oss tackade vi våra föräldrar och andra personer som stått oss nära. Tack vare dem vilade vi tryggt i en stabil identitet och tvivlade aldrig på det vi gjorde.

Vi sökte styrka i människor som vi såg upp till; en Vilhelm Moberg, en Herbert Tingsten, en Torgny Segerstedt, en Winston Churchill, en Enoch Powell. De vågade gå emot dominerande åsiktsmonopol. Men vi visste också att de hade betalat ett mycket högt pris för sina åsikter och sin integritet.

Vi grubblade över begreppet samvete. Varför var somliga människor utrustade med ett medan andra var utan?
Vi ville inte bli cyniska. Vi blev cyniska.

Vi ville inte förakta. Men vi hade alltid föraktat feghet och anpasslighet.

Ta inn hele skjermen 18.05.2013 210401

Allt oftare undrade vi om vi hade drömt våra liv. Det hände särskilt i det svävande tillståndet mellan sömn och vakenhet när vi låg kvar i våra sängar och sakta lösgjorde oss ur nattens drömmar. Det hände när vi befann oss vid ett hav flera hundra mil hemifrån. Dörrarna ut mot havet fick stå öppna dygnet runt för vi ville höra havet andas, de långsamma dyningarna som rytmiskt rullade in mot stranden. I samma rytm rullade minnen och bilder i våra huvuden.

Minnena var också dyningar, i våra inre hav. Ingen kunde bevisa att de var verkliga. De sökte upp oss när vi minst anade och rörde vid vårt innersta. Dröm och verklighet flöt samman. Gränserna suddades ut. Det förflutna fanns där som innehållet i ett tittägg, genomlyst och skimrande. Men var det verkligt? Hade det hänt? Eller hade vi drömt alltihop?

Våra inre bilder kom från ett helt annat Sverige som vi hade fötts och vuxit upp i. Ett land av värme och sammanhållning, glädje, fattigdom, hårt arbete och framtidstro.

Det Sverige vi nu levde i var så väsensskilt från det vi hade vuxit upp i att det inte kunde vara samma land. I andra länder vårdade man minnena av sitt förflutna. I Sverige förnekade man landets existens och svensk kultur. Man svärtade ner historien. Vi fick tidigt veta att vi inte hade något fosterland. Sverige fanns inte. Man skulle skämmas över att vara svensk.
Vi vägrade skämmas. Skammen var inte vår.

Propagandan hade ett bestämt syfte: att sudda ut det förflutna ur våra medvetanden. Vi skulle glömma att det någonsin hade funnits. Vi skulle verkligen tvivla på våra egna minnen. Historierevisionisterna hade tillskansat sig tolkningsföreträdet, och vi hade tyst låtit det ske. Vi skulle inte minnas det land som vi hade varit en del av, och det gjorde oss djupt sorgsna och förbannade. Om vi inte hade någon backspegel kunde vi inte få en mätstock för nuet och det skeende som pågick. Men det var heller inte meningen.

sverige-001

Vem tog våra drömmar ifrån oss? Det var inte en enda person. Det var tiotusentals människor, landsförrädare och quislingar som alla drog sitt strå till stacken för att förstöra Sverige. Deras hat slog emot oss som frätande lut från tidningssidor och radio- och tv-program, från regering och riksdag och hela den politiskt korrekta elit som tjänade grova pengar på att förstöra Sverige.

Den största förändringen av alla var att vår framtidstro var borta. Bit för bit hade landsförrädarna tagit vår framtidstro ifrån oss. Det var det dyrbaraste de kunde ta, och det visste de. Tron på att allting skulle bli bättre hade hållit modet uppe hos generationer före oss, och den hade alltid infriats. Hela Sveriges historia fram till 1970-talet beskrev en starkt uppåtgående kurva över ekonomi och välfärd. Det var framtidsoptimismen som bar våra förfäder över det hårda slitet i jordbruket, i skogen, på haven och i industrierna. Om de arbetade tillräckligt hårt skulle vi alla få det bättre. Nu var alla drömmar utsuddade. Det var som om hela landet hade tvättats med Klorin.

Vi sov gott på nätterna med samvetet som huvudkudde.

Vi sov oroligt på nätterna när de isande bilderna av vart Sverige var på väg inte ville lämna oss i fred. Vår hälsa tog stryk. Doktorn sa åt oss att varva ned.

Det hände att vi vaknade på mornarna i en dröm där vi försökte klättra uppför en mer än 45-gradig brant av snö. Vi försökte få grepp om snön med våra händer och fötter, vi borrade in våra naglar så djupt vi kunde. Men de slant gång på gång. För varje bit vi tog oss uppåt halkade vi längre ner.

Vi drömde att vi befann oss på ett hotell i Istanbul som var på väg att ockuperas av islamistiska terrorister. Vi försökte förmedla det med kroppsspråk, men alla bara skrattade. I hotellets källare stod Fredrik Reinfeldt och färgade svenska flaggan islamgrön i ett batikbad medan någon spelade Internationalen på tramporgel.

Vi drömde att vi irrade omkring i en öken där hånskratten från osynliga människor rungade bakom sanddynerna.
Vi rannsakade oss själva. Varför gör vi det här?

Vi levde i tron att vi fötts med olika gåvor och att det var meningen att vi skulle använda dem. Att det rentav var vårt ansvar att använda de förmågor vi utrustats med. Några kunde bygga hus. De skulle bygga hus. Några kunde spela Bach så att människor grät. De skulle spela Bach. Några kunde skriva. De skulle skriva.

sverige-6-022

Det fanns dagar då vi inte ville skriva en bokstav till.

Vi trodde att människor skulle vilja veta. Att de skulle vara mottagliga för fakta. Vi kunde med fakta och statistik visa svart på vitt: så här är det. Vi kunde inte förstå varför människor hade så träskalligt svårt för att ta till sig fakta. Det tog lång tid innan vi insåg att människor inte ville veta. De ville hellre vara kvar i sina livslögner och illusioner. De ville känna sig som goda människor. De ville tro att Sveriges resurser räcker till för alla i hela världen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Vi ville ha kvar vår tro på människan. Men det blev svårare och svårare. Det tog några år innan vi insåg att människan var sin egen värsta fiende och ville fortsätta vara det.

Det som framför allt drev oss var oron för det samhälle vi skulle lämna över till våra barn. Ytterst var det för deras skull vi arbetade.

Våra barn sa att det vi gjorde var schysst och att de var stolta över oss.

Våra barn var politiskt korrekta och slutade tala med oss.

Våra barn hade fullt upp med sina karriärer och inte tid att engagera sig i vad som hände i Sverige. Runt omkring oss splittrades familjer och föll sönder på grund av en horribel politik.

Vi brukade tänka på orkestern som spelade på det sjunkande Titanic. Vi trodde att musikerna kanske mådde lite bättre än människorna som sprang omkring på däck i panik. För övrigt hade vi inget val. Vi klarade helt enkelt inte att sitta och se på medan vårt land gick under.

Vi skrev i vatten. Vi visste att det vi skrev, precis som allt annat som skrivits, snart skulle vara glömt. Eftersom vi inte fanns ens medan vi levde var det vi möjligen kunde hoppas på att vi hade sått ett frö.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

58 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] Julia Caesar / Original: Snaphanen / Englisch: Gates of Vienna und Israpundit / Übersetzung aus dem Schwedischen: Klaus […]

trackback

[…] Caesar is an acclaimed columnist at Snaphanen. Her essay below has been translated from the Swedish original, which was published last month at […]

Angela
Angela
10 years ago

Tack Julia. Denna krönika behövdes. Många känner igen sig i många delar eller kanske i allt. “Det fanns dagar då vi inte ville skriva en bokstav till.” Ja, så har det känts många gånger. I synnerhet efter att ha slitit länge med en artikel eller kommentar och fått den raderad trots att allt varit vetenskapligt belagt och att det som skrivits kunnat framföras i andra västländer. Men då har övertalarna varit där… och så har man fortsatt. Det har känts nästan oöverstigligt ibland och motigt. Känslan och engagemanget har inte varit med i det man skrivet då eftersom man fått… Read more »

Suzanne
Suzanne
10 years ago

Jag läste din text om igen i flera dagar nu och vill tacka dig för en så välskriven text. Jag har också läst din bok “Fler ministrar borde gråta” som var lika rörande som ärlig. Jag insåg först för några år sedan varthän vårt samhälle var på väg. Jag går igenom de känslor du beskriver. Det är som att leva i en mardröm där alla blivit galna. Det är folk som du som sprider lite hopp och ger oss lite tröst när vi förtvivlar. Det är folk som du och din moster som rakryggade står upp för vad de tror… Read more »

elwee
elwee
10 years ago

Så vackert …
Så sorgligt …
Så sant …

Marit
10 years ago

Takk, Julia ! Dine beskrivelser og følelser over det tapte gir ringvirkninger helt til Trondheim i Midt-Norge. Vi kjenner det nære slektskapet og naboskapet. Skjønt nå er det skjebnefellesskapet som bekymrer oss i Norden; våre styresmakter vil oss, folket, ikke vel .De handler stikk i strid med folkets ønsker. De lyver for oss. I Norge har Finansavisen avslørt at masseinnvandringen vil spise opp hele oljeformuen vår. Det er ikke sant at innvandring lønner seg ! Ingen politiker vil uttale seg om denne “bomben” og heller ikke MSM. Tyst som i graven ! Dog blir den omtalt på nettstedet Document.no og… Read more »

joffe
joffe
10 years ago

Tack för vänliga ord ”Invandrare 1957”. Vi bloggar i kommentarsfält och reagerar mot rådande överdimensionerad kravlös invandringspolitik som svenska finanserna inte klarar av framöver. Vi ser redan islamska inbördeskrig på svensk grund och det är upptakten till total kaos. Kriminalitet ökar och det rapporteras inte i fulpressen. Vi skriver som att avreagerar oss till likasinnade ty vi sitter i tumskruv och når inte fram med budskapet till vare sig vänner, politiker eller folket. Och vilken ”icke grävade” journalist läser våra väl avvägda kommentarer där vi naturligtvis rubriceras som främlingsfientliga och rasister utan att vara det. Jag har genom åren försökt… Read more »

Robin Shadowes
Robin Shadowes
10 years ago
Reply to  joffe

G’day, Joffe. Såg att det var en mohammedan som vägrade resa sig upp bara för att domaren var kvinna. Hade det hänt här hade det blivit mörkat och ursäkter till höger och vänster in absurdum. Men aussies har lite mer jävlar anamma än oss så lt oss hoppas skägget åker ut. Dock hoppas jag att han inte kommer till Sverige som ensamkommande baaaarn men helt uteslutet är det väl aldrig.

Richard Hode
Richard Hode
10 years ago

En fremragende kronikk! Jeg ønsker den kunne bli oversatt til engelsk, for denne enestående kronikken ville få en internasjonal leserskare. En stor takk til Julia Caesar – alltid førsteklasses!

Arvid
Arvid
10 years ago

Dertta förljugna land ‘Nya Sverige’ är ett kvalificerat skitland befolkat av i huvudsak menlösa, hycklande, kleptomana, funktionella idioter, styrt av en folk- och landsförrädisk maktklick, i de flesta fall även den bestående av samma sorts folk: funktionella idioter. Det är tid att inse denna grymma sanning. Låt mig foga ytterligare ett namn till den ändlösa listan av fräcka funktionella idioter, som ivrigt ägnar sig åt att destruera det som är kvar av vad som en gång var Sverige: SAARINEN. Var det inte ‘ett 50-tal bilar som “eldhärjades” – dvs stacks i brand i Husby? – Ja, men så tråkigt då,… Read more »

Peter
Peter
10 years ago

Tack Julia Ceasar! Jag är djupt rörd av din krönika!

Tony
Tony
10 years ago

Ja här syns resultatet av sjuklöverns helvrickade invandringspolitik, här borde
ju överhövdingen Reinfeldt varit på plats och beskådat resultatet av hans hjärnsläpp.
Nej då sitter han och spelar Nationell på VM finalen. Märkligt att vi har ett VM lag, vi
som inte har någon historia, och där ingen utveckling kommit ifrån, mer än barbariet!

Olav
Olav
10 years ago

Det finnes svensker som ser klart, også utenom den motstandsbevegelse mange av oss utgjør.
Får jeg anbefale fra Newsmill “BJÖRN SCHAERSTRÖM OM MINISTERFEL”, som reaksjon på den svenske finansministers besøk og uttalelser i Nigeria:
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/16/finansminister-borgs-nigeriah-lsning-genant-f-r-sverige

Marmorhall
Marmorhall
10 years ago

Du beskriver exakt min egen resa, inklusive drömmarna om att klättra uppför en mer än 45-gradig snöklädd brant.

Jenina
Jenina
10 years ago

Snälla Julia Caesar, tala om vem du är. Du skriver som om du var Sverige själv. Du skriver som vi andra tänker dagligen, dygnet runt men inte kan sätta ord på. Du är fantastisk. Du är min idol Julia. <3

H_kan
H_kan
10 years ago
Reply to  Jenina

Låt Julia vara ifred! Hennes skrivglada fingrar måste skriva vidare anonymt. Själv ska jag fira 20-års jubileum efter första BosnienBataljonen. Jag lärde mig mycket. Det var en bra resa, en ögonöppnare! Vi bygger ett nytt Jugoslavien i Sverige. Ett inbördeskrig kommer att ske även här. Jag hoppas jag har fel. Men jag har alltid rätt. Tyvärr…

Marit
10 years ago
Reply to  Jenina

Hvorfor skal Julia Cæsar presses til å avsløre sin identitet ? Forstår ikke Jenina at det er en GOD grunn til at Julia har valgt å være anonym ? Det er du jo selv også ?

Janne
Janne
10 years ago

“Allt oftare undrade vi om vi hade drömt våra liv.” skriver Julia Caesar. Själv har jag vaknat morgon efter morgon och tänkt: “Det kan inte vara sant att de med vett och vilje håller på och omformar Sverige till ett land av segregation, brottslighet, våld, bidragsberoende och islamism. Det måste vara en fasansfull mardröm.” Jag väntar fortfarande på att vakna upp ur den.

R
R
10 years ago

Svenska försvarets befälsutbildning är ett bidragsprojekt för muslimer, betalt av Arbetsförmedlingen och utformat i Malmös moské som ägs av Libyen:

http://muslimskafriskolan.blogspot.se/2013/05/forsvarsmaktens-befalsutbildning.html

trackback

[…] En ny söndagskrönikan av Julia Caesar där hon bl.a. skriver följande: ”Det var inte vi som bytte våra liv. I tysthet hade politikerna bytt våra liv åt oss. Utan att någon någonsin hade frågat oss om vår mening hade vi påtvingats ett samhällssystem med mångkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat någonstans i världen eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jättelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan någon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle känna oss berikade. Annars var vi rasister”. Läs hela krönikan här. […]

Snowflinga
Snowflinga
10 years ago

“Man svärtade ner historien” Det är ännu värre än det som du skrev, Julia, de har inte bara svärtat ner Sveriges historia utan de har också avskaffat den. Enligt Regeringens proposition 1997/98:16: “Ett lands historia fungerar ofta som en förenande länk mellan människor. Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land sakna den svenska befolkningen en gemensam historia.Den samtida tillhörigheten i Sverigeo ch uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar har därför större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung.” http://www.regeringen.se/content/1/c4/22/71/bbd15e5a.pdf Sverige är nu ett land utan historia. Det mest tragiska i det fruktansvärda sociala experimentet som… Read more »

Ördög
Ördög
10 years ago

Jag borde i princip skriva några rader varje gång jag läst en ny krönika av JC, det är omöjligt att inte bli berörd av dem! Men det är svårt att hela tiden kläcka nya lovord. Gripande, tankeväckande, upprörande, vackra, sorgliga, fyllda av träffsäkra observationer, bitska analyser och välformulerat ursinne över läget i dagens Sverige. Jag befinner mig just nu på språkkurs i Kiev, och har märkt att jag på främmande botten har ett ännu större behov än vanligt att ständigt följa med de systemkritiska sajterna i Norden. Apropå Norden – den till Finland utvandrade Ebba Witt-Brattström har i dagens Hufvudstadsbladet… Read more »

Tony
Tony
10 years ago

Utan landsförädarna inom Journalistkåren hade aldrig makthavarna kunnat driva detta falskspel till den nivå där den hamnat. På något sätt måste journalisterna ha blivit furstligt belönade för sina Quisling liknande gärningar mot befolkningen, för hur skulle dom annars stå ut med sig själva och sitt bedrägliga beteende. Istället för att rapportera om hur politiska virrpannor missköter sina åtagande hjälper journalistkåren till att mörka, och ibland öppet ljuga för att försvara en sedan länge havererat Azylpolitik. Man tycker att någon gång skulle någon av alla dessa journalister slå näven i bordet och säga, nej nu står jag inte ut med att… Read more »

HH
HH
10 years ago

Julia har naturligtvis rätt – vi svenskar är inte rasister och vi sträcker gärna ut en hjälpande hand till den som behöver hjälp. Men denna demografiska omgestaltning av vårt land är någonting alldeles häpnadsväckande kusligt. Den totale analfabeten – som människor var förr i heden tid – är inte alls dum, men han/hon har ett enormt handikapp i ett utvecklat samhälle som tyds av så mycket symboler. Dessutom är det vetenskapligt bevisat att alla människor inte heller har förmågan, i vuxen ålder, att lära sig ett nytt språk. 11-årsåldern lär vara gränsen. Än värre är den totala bristen på journalistisk… Read more »

VoD
VoD
10 years ago

När jag i min ungdom på 80-talet blev medveten om de mångkulturella problemen, så trodde jag – ja, jag var faktiskt helt säker, att när folk blev allmänt medvetna om problemen, så skulle man rösta på partier som förordade stopp för invandring. Det var då det. Som många när man är ung, så trodde jag att jag förstod världen i allt och visste bäst.Jag trodde att alla kunde komma till samma insikt som jag. Jag växte nämligen upp i ett område som på 70-talet hade många invandrare bland annat från Turkiet. Jag hade fem stycken turkar i min klass. Frivilligt… Read more »

H_kan
H_kan
10 years ago
Reply to  VoD

“det löser sig med tiden” tramset försöker jag ta ur mina arbetskamrater. Utan framgång ännu… men det kanske löser sig med tiden 🙂

Anna
Anna
10 years ago

Så sorgligt, JC beskriver precis mina känslor och tankar. Från uppvaknandet till ett liv utan vänner förutom de närmast anhöriga, en känsla av att inte kunna lita på någon, att alttid behöva ha garden uppe. Även känslan av förakt för etablissemanget och för alla fega medlöpare. Måste ändå nämna en ljusglimt i mörkret, nämlgen ett inlägg på Newsmill av moderate kommunpolitikern Björn Schaerström i vilket han kallar en spade för en spade och totalsågar Rheinfeldt och Borg. Läs den!

Ven
Ven
10 years ago
Reply to  Anna
Chris
Chris
10 years ago

Sluta deppa, det är final i ishockey VM i globen i TV4 i kväll!

Då säger han, Wikegård.

“Nu kommer det finaste vi har, Loa med Du Gamla Du Fria”

/Chris

Siona Offman Inwards
Siona Offman Inwards
10 years ago
Reply to  Chris

Du nya, du hemska, du nattsvarta hord.

rksmrgs
rksmrgs
10 years ago

Vi har högst 10 år på oss, sedan är alla som minns ett annat samhälle (och som var tillräckligt vuxna då för att kunna reflektera och jämföra) döda.

Om du har barn: BERÄTTA!! Försök förmedla till dina efterkommande känslan av att kunna lämna dörren olåst, av att odelat lita på sina grannar, av att känna tillhörighet, solidaritet, sammanhållning, målmedvetenhet, meningsfullhet.

Om du inte har barn: SKRIV TESTAMENTE. Se åtminstone till att beröva Allmänna Arvsfonden deras ekonomiska möjligheter att ytterligare föröda vårt land.

Katinka Glahd
Katinka Glahd
10 years ago

Jag har inte kunnat gråta efter det att en nära anhörig gick bort i vintras.
Gråten har legat som en stor,hård klump i magen.
Nu gråter jag,tack Julia Ceasar.Stort tack!

joffe
joffe
10 years ago

Som 80-åring kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när jag såg dessa bilder och läste denna Julia Caesars krönika. Känslorna greppade tag i mig. Detta efter att jag har bott lycklig och arbetat utomlands i trettio år. Jag borde varit immun efter ett antal besök i Sverige. Negativa förändringarna där är så revolterande omfattande att jag inte önskar återvända ens som turist. Min ännu existerande fosterlandskänsla tog överhand och jag kände bitterheten av politikers och journalisters förrädarmentalitet visavi etnicitet och nationell stolthet och kulturhistoria. Så ofantligt skickligt belyst i denna dräpande skrift av Julia. ALLA vet varthän det barkar men… Read more »

Invandrare1957
Invandrare1957
10 years ago
Reply to  joffe

Snälla Joffe jag tror du sitter på en stor media kunskap upplys människorna det behövs. Läser alltid din fint skrivna kommentarer.

trackback

[…] Julia Caesars text om oss dissidenter, invandringskritiker och nationalister, ”Vi bytte våra liv”, väcker naturligtvis funderingar. Den får mig att tänka på ett antal personer: […]

Torgny Sund
Torgny Sund
10 years ago

Det är ren idioti, att veta och se sanningen, men ändå välja att tro på lögnen.

Maria Magdalena
Maria Magdalena
10 years ago

Som alltid blir jag mållös av Julias artiklar!
Det är som hon ser rakt in i mitt inre och ger mina tankar och känslor ord.
Jag är så tacksam att du skriver Julia!
Du är som ett ljus i mörkret.

Invandrare1957
Invandrare1957
10 years ago

Tack Julia andra gången du har lyckats. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Varför och varför är frågan. Kom och tänka på den antropiska läkaren jag hade för 16 år sedan. När hustrun kom hem från sin husläkare som kallt förklarade för henne att hon hade bröstcancer men i morgon skulle hon få komma till specialist. Hon grinade var otröstlig vad gör man tänkte jag ringde min doktor. Kom om 2 timmar sa han då är jag färdig med min sista patient. Sen pratade han med oss i 2 timmar om allt om livet o döden. Fortfarande är det… Read more »

Ven
Ven
10 years ago

Så här är det, sorgligt nog.
Tack för krönikan och de oerhört vackra bilderna!

Siona Offman Inwards
Siona Offman Inwards
10 years ago

Helvetet är sanningen, för sent insedd
(Thomas Hobbes)

PisseNisse i Hökarängen
PisseNisse i Hökarängen
10 years ago

Fångat på kornet av Ceasar. Och för en exilerad nisse i tropikerna blir Snaphanens fina bilder en perfekt inramning. Tack!

StoltSvensk
StoltSvensk
10 years ago

Jag är en svensk man, 48 år gammal. När jag var liten fick jag alltid höra att “pojkar ska inte gråta”. Detta har satt sig i mig som en psykisk blockering. Jag har det senaste decenniet varit på min mors och fars och min mormors begravningar, utan att fälla en tår. Men när jag nu läste det du skrev, så rann tårarna längs kinderna, när jag insåg att det Sverige som jag är uppvuxen med och älskar, för alltid är på väg att försvinna. Tack Julia Caesar för att du skriver sanningen!

Ludvig
Ludvig
10 years ago

Angående våra skamlöst icke-professionella journalister: Vad sägs om Sveriges radios ledande informationskanal P1 som för några timmar sedan i sitt prestigeprogram Ekots lördagsintervju låter en mycket känd reporter, Monika Saarinen, genomföra en 35-minuters partiledarutfrågning med SD:s Jimmie Åkesson där hon inte ställer en enda fråga om partiets viktigaste ställningstagande, det vill säga invandringen. Inte heller ställer hon en enda fråga om partiets därefter tre viktigaste ämnen utan använder huvuddelen av tiden åt en bifråga för SD,nämligen under hur många veckor av havandeskapet den fria aborträtten skall gälla. Denna reporter är inte ute för att informera allmänheten utan för att mörka… Read more »

mrhans
mrhans
10 years ago
Reply to  Ludvig

Monika Saarinen bevisade verkligen vad som framkom i UG, nämligen att SR/TV är ett propagandaorgan för vänstern. Förhoppningsvis har många sett UG om detta och hört beviset i detta radioprogram. Det kan alltså baktända och få motsatt effekt mot vad som var avsikten!
Att Jimmie Åkesson lyckades behålla lugnet var otroligt, själv så kokade jag efter halva intervjun!

Magnus
Magnus
10 years ago
Reply to  Ludvig

Där har du tyvärr alldeles rätt, och de nära 55% MP:are, ca 20% V:are jämte 18% sossar som arbetar på SR vet det förstås.

(Såg en artikel i norsk media, om att 6% av journalister sympatiserade med gröna partiet, och drygt 40% med ett av blocken. Det ansågs skandalöst. Hos oss nämner media inte en enormt mycket mer extrem situation.)

B-E Johansson
B-E Johansson
10 years ago
Reply to  Ludvig

Monika Saarinens uppdrag var solklart: Att skrämma kvinnorna från att rösta på SD

Bernt
Bernt
10 years ago
Reply to  Ludvig

Var det verkligen Monika Saarinen! Jag kände inte igen hennes röst som jag väl hört i 20 år, men nu var jag i Finland och lyssnade på p1
-sändningen på FM från Umeå. Jag sa till frugan att nu har de satt in någon ny efter Ramberg som blev inrikeschef – måste vara en nybörjare.

Kaj Åhlund
Kaj Åhlund
10 years ago
Reply to  Ludvig

Utgångspunkten när företrädare för SD får frågor från “journalister” i Sverige är just detta; undvik att ställa frågor om deras politik. Detta måste företrädarna för partiet ha som utgångspunkt och inte minst Jimmy Åkesson. Vad göra; Förbereda sig på att ge ett kort klart svar på frågor typ abortfrågan, säga rakt ut att man finner det oetiskt och dessutom förenat med ökade risker för modern med att göra en sådan sen abort. Sedan raskt över till vad som sker med det “nya” Sverige, hur ställer sig muslimer till fri abort, hur ställer sig det muslimska samhället till samkönade äktenskap, hur… Read more »

Folklig
Folklig
10 years ago

Tack!

Cavatus
10 years ago

Jag förundras över Julias enastående förmåga att varje gång finna infallsvinklar och underlag till en ny krönika. När jag läste den här var det som om texten var skriven om mig själv. Uppvaknandet. Det bittra. Känslan av att ha blivit sviken. Grundlurad. Förd bakom ljuset. Vreden. Frustrationen. Som mynnat ut i en frenesi att få fler att inse hur det står till i det här landet. Hur politiker och media har gaddat sig samman för att låtsas som om det regnar medan skutan obönhörligen styr mot isberget. Maktlösheten. Tröttheten. Uppgivenheten. Allt finns där. Samtidigt. En Kafkavärld. Men vi blir fler… Read more »

Ludvig
Ludvig
10 years ago

Tack Julia för din sanningsenliga och sorgmättade betraktelse över läget i Sverige och vad det leder till hos den som inte lyder under den i landet unika och dominerande kombinationen av dumhet, feghet och hyckleri som möjliggjort sakernas bedrövliga tillstånd.

Utvecklingen hos oss styrs av en moraliskt korrupt politikerkår i symbios med en oprofessionell och därför föraktlig journalistkår.

Rötterna till dagens tillstånd får nog sökas många decennier bakåt i tiden – och du Julia med ditt prejande ger en strimma av hopp i mörkret.

XY
XY
10 years ago

Julia Caesars krönikor är återkommande höjdpunkter! Det känns som näring att få läsa detta och känna att någon delar verklighetsuppfattningen i det surrealistiska land som Sverige blivit. Jag bringas i resonans att läsa detta, till skillnad från den dissonans varje nyhetssändning på SVT förmedlar. Precis som JC skriver, har även jag trappat ner exponeringen för SVT:s lögner; jag kan dock låta TV:n stå på och i förbifarten skratta åt svensk “public service” och den programmatiska hjärntvätten som pågår, dvs titta på eländet ur ett metaperspektiv.

Robin Shadowes
Robin Shadowes
10 years ago

Dom människor som beskrivs i krönikan är skitstövlar och ryggradslösa kräk. Dom är inte ens värda att andas samma luft som oss, än mindre att ödsla ens ett minimum av tid eller pengar på. Dom är hopplöst förlorade och bortom all räddning,. Dom är vad vi kallar för sheeple, en bräkande fårskock av träskallar. Sluta ödsla energi på dem och säg upp bekantskapen. Ignorera dem och radera dem från alla listor ni har. Dom förtjänar till 100% den draksådd dom har sått. Låt oss bryta oss ur den sociala konstruktionen fordom kallad Sverige och återupprätta forna Skåneland (Skåne, Halland &… Read more »

Den siste skåningen...
Den siste skåningen...
10 years ago
Reply to  Robin Shadowes

Jag håller med dig Robin Shadowes… Svenskarna har under lång tid förminskat vår identitet, kultur och historia. Man har sagt att vi inte existerar. Man har sagt att Skåneland inte finns. Att dess befolknings särart är en myt. Det svenskarna har gjort mot den skåneländska befolkningen är samma sak man nu gör mot sin egen befolkning. Jag kan kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje…

Maja Dacke
Maja Dacke
10 years ago

Underbart, Julia! Du skriver och beskriver också min historia … och inte bara min. Vi är många som delar denna men kanske inte tillräckligt många. Jag har alltid önskat gå till botten med saker och ting – sökt sanningen och har funnit stora bitar av den. En del på senare år tack vare dig, Julia. Tack för de vackra bilderna! Den världen har existerat – jo, det har den, jag minns. Förlåt, om jag fäller en tår över det sanna och sköna och … allt som måste förgå. Jag är optimist men ändå pessimist … men jag kämpar vidare ändå.… Read more »

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago

Just precis, Julia – det du beskrivar verkar verkar också otrevligt bekännt för många i Danmark. Det är ju så, at man även som dansk får en liten tåra i ögat, när man läser om, hur den svenska PK-“eliten” har rent ut sagt skitit i sitt eget folk i Sverige och trampat det ner med sit vansinniga multikulturella experiment i full skala, utan nånsin att ha tänkt bara fem minutter över dom mycket otrevliga konsekvenserna för det svenska samhället på sigt eller äns ha övervägt at fråga svenska folket eller äns tillåttit nån seriös demokratisk debat om saken. Heja Sverige… Read more »

58
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x