Ikke fordi jeg ikke gerne vil lade sejgtrækkeren Syrien ligge, hvor det ligger, men lige for tiden synes militær- analytikerne/historikerne at være de skarpeste at lytte til i Syriens komplicerede/umulige situation. Forleden fremhævede jeg Peter Viggo Jakobsen, idag er det den store historiker og militæranalytiker Edward Luttwak. Det er en skam for verden, at dens slags ikke tiltrækkes af politik og overlader den til empatiske folk med store hjerter som Zenia Stampe og Mette Gjerskov, “enthusiasterne”, som Luttwak ironisk kalder dem. Jeg tænker på Wiigs Moder Jord, når jeg ser Gjerskov. Undskyld, Svend.

Han tror ikke på, Assad har autoriseret sarin-angreb og han ser ingen anden løsning end en storstilet invasion (af tyrkerne eller hvorfor ikke af russerne?), der skaber en tredje mulighed. Det er der ingen, som har appetit på. Forhandlingsløsning? Når man har set på You Tube det had og de krigsforbrydelser begge sider byder på, forekommer den tanke temmelig fjern.

Syrien er et slagtehus, og det vil ikke slutte hvis en af parterne skulle vinde, tværtimod. Disse mordere kommer ikke til at sidde ved et forhandlingsbord. Derfor er der heller ingen grænse for, hvor mange millioner flygtninge Syrien kan producere, en tanke der ikke synes at have faldet Sverige ind, landet hvor problemer er til for at løses i en ruf, men pt. skabes hurtigere end nogen kan løse dem.

Hvad man kunne håbe for Europa var, at Syrien også var en lærestreg i multikultur: Syrien er syntesen af ‘enthusiasternes’ idyl, Syrien er Sverige som jeg ser det for mig om om to – tre generationer, tossegodhedens tragedie som jeg er klar over, tankepolitiet synes er rendyrket ondskab at ville forebygge, ja bare at forestille sig. Hvis tanken er så afkoblet fra virkeligheden, kan den vel ikke skade nogen?

The Obama administration should resist the temptation to intervene more forcefully in Syria’s civil war. A victory by either side would be equally undesirable for the United States. At this point, a prolonged stalemate is the only outcome that would not be damaging to American interests…. There is only one outcome that the United States can possibly favor: an indefinite draw.

The war is now being waged by petty warlords and dangerous extremists of every sort: Taliban-style Salafist fanatics who beat and kill even devout Sunnis because they fail to ape their alien ways; Sunni extremists who have been murdering innocent Alawites and Christians merely because of their religion; and jihadis from Iraq and all over the world who have advertised their intention to turn Syria into a base for global jihad aimed at Europe and the United States.

Maintaining a stalemate should be America’s objective. And the only possible method for achieving this is to arm the rebels when it seems that Mr. Assad’s forces are ascendant and to stop supplying the rebels if they actually seem to be winning. In Syria, America Loses if Either Side Wins, EDWARD N. LUTTWAK, N.Y.T. August 24, 2013

I en tid hvor man nok kunne mene, at stormagterne havde vigtige ting at tale om, viser Obama sig som en sand populist: Obama nobbar Putin – träffar gayaktivister. Damebladet Aftonbladet jubler, de er også helt fjantede med Obamas Sverigebesøg, man skulle næsten tro, det var Bruce Springsteen, der jo kan gøre enhver sossetrusse våd. Reagan havde en fortid i markedsføring og Hollywood, mon ikke Obama har en fremtid?

Hvilket liv tilbyder Sverige syriske flygtninge?
andet end overlevelse på en social bistand, som endda er kraftigt forringet og uden lyse udsigter? Man forestiller sig en ingeniør fra Homs, som kommer til Rinkeby eller Tensta i et land hvor det er vinter trefjerdele af året. Nu begynder hans nye forjættede liv. “43 procent av de långtidsarbetslösa i Sverige är utrikesfödda” og så taler vi ikke om de indenrigsfødte. Ingeniøren kan fryse i sit højhus og være proletariseret resten af sin tid.

Det är numera en krass verklighet som möter dem som tagit sig till Sverige. SKL räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar, inte bara de syriska, kommer att vara arbetslösa de närmaste två åren. 2012 var dessutom ett rekordår med 111 000 beviljade uppehållstillstånd, en ökning med 19 procent från 2011. Det gör inte utsikterna ljusare.

Samtidigt fastnar allt fler på flyktingförläggning, även efter att de beviljats uppehållstillstånd. År 2011 levde 6 000 flyktingar som beviljats PUT kvar på förläggning. 2012 var de 9 000, i år beräknas det bli 16 000. Bostadsbyggandet håller på inget sätt jämna steg.

Hade våra industrier skrikit efter arbetskraft, som de gjorde på 60-talet, hade det varit enklare att snabbare integrera alla. Men sedan 1965 har antalet industrijobb halverats. Och de låglönejobb som skulle kunna utgöra en viktig dörr in till den svenska arbetsmarknaden hålls stängd. Därför utgör låglönejobb endast 2,5 procent i Sverige, vilket kan jämföras med EU-snittet på 17 procent. Kanske är det därför sysselsättningsgapet mellan inrikes födda och utrikes födda i Sverige är högst i hela OECD. Nationalekonomen Assar Lindbeck påpekade i en artikel nyligen att 43 procent av de långtidsarbetslösa i Sverige är utrikesfödda, trots att de bara utgör 15 procent av befolkningen.

På så vis är Sverige både bäst i klassen – och sämst. Vi har både det största flyktingmottagandet och det största sysselsättningsgapet. Att bevilja permanent uppehållstillstånd är ett löfte om ett drägligt liv. Förmår Sverige leva upp till det? Humaniteten får inte stanna vid PUT