21
nov
Seneste opdatering: 21/11-13 kl. 0212
28 kommentarer - Tryk for at kommentere!

…og Finland. Skulle det endelig lykkes multikulturalisterne at skabe dem, ville det blot være endnu en af deres mange ulykker. Jeg er aldrig stødt på en upp-svensk intellektuel, der forstår den naturlige, tempererede nationalfølelse, som findes i Norge, Finland og Danmark. I Finland er den selvfølgelig lidt robustere takket være den russernes opførsel gennem årene, men vi opfatter ‘nationalisme’ i vore lande som en pseudonationalfølelse, altså som chauvinisme.

De skrivende og kommenterende klasser i Sverige forstår heller ikke almindelig fædrelandskærlighed, når de støder på i deres eget land, hvor den selfølgelig findes. Deres udblik er over en kam internationalistisk, venstreorienteret og dermed paradoksalt nok begrænset og provinsielt, og de ser på deres naboer med svenske øjne. De borgerlige i Sverige er også værdimæssige internationalister og antinationale, og de er ikke klar over, at det er dem, der adskiller sig fra resten af Norden, ikke omvendt. I dag hedder det f.eks. i ‘en borgerlig avis’ om det ’stinkende nationalistiske spøgelse’ i Europa (og Norden):.

I det avseendet är Ehsan Fadakars uppmärksammade krönika om Norge typisk. I maj kritiserade Karl Ove Knausgård den svenska mentaliteten när han försvarade den norska nationaldagen, och i september ägnade Danmarks TV2 en hel afton åt att reda ut varför Sverige är ett så konstigt land. Hela programmet var utformat som en landskamp. När det danska tv-teamet kom till Stockholm för att intervjua mig hade alla röd-vita fotbollströjor. Enligt redaktören blev programmet en stor succé.

Över hela Europa rör sig nationalismens spöke och sprider en doft av unket 1800-tal. Mest stinker den koalition av främlingsfientliga nationalistpartier som nu gör gemensam sak i Europa, ironiskt nog på ett program som syftar till att underminera den europeiska unionen. En annan variant på samma trend är de språkpuristiska tendenser som man kan se i exempelvis Finland, där flerspråkighet plötsligt ses som en brist och inte en tillgång. De nordiska bråken är en del av Europas kris. DANIEL SANDSTRÖM

Så kort kan de portrættere sig selv og deres syn på de nærmeste naboer. Man skal ikke surfe langt på svensk net, for at finde folk der ævler om ‘raceblanding’ og ‘verdensjødedommen’, forestillinger der ganske enkelt ikke forekommer i resten af Norden. Hvorfor ikke spørge sig selv, hvordan det kan være? Har vi endelig én nazist i Danmark, er det den meget ungdommelige og historieløse Daniel Carlsen, der hurtigt reformerer sig efter at have fået dun på overlæben, hvor de svenske racister og nazister ofte er voksne, midaldrende mennesker. Den harmløse, folkelige nationalfølelse findes også i Sverige, men den har helt umulige kår i samfundsdebatten. Hvorfor ikke stille sig spørgsmålet, hvordan navnlig den svensk elites forhold til det nationale kan være så afgørende forskellig fra nabolandenes? Prøv med lidt introspektion.

Den blindhed som Daniel Sandström lider af (med vilje eller ej), har ældre historiske rødder end anden verdenskrig, hvor Sverige aldrig gjorde op med sin følgagtige politik over for nazisterne, sin nedtystning af nazikritikere og nazivenligheden oppe i øvrigheden og de akamiske og kongelige kredse. Sandstr¨pom er fra Lund , og må kende til universitetets nazister. Sverige har ikke gennemgået nogen Vergangenheitsbewältigung som Tyskland, på det punkt er landet så ureformeret som Østrig. Men vi griber længere tilbage.

Sverige er ikke blevet invaderet siden “Tyttebærkrigen” i 1788, det var en krig mellem Danmark-Norge og Sverige i august-november 1788. I Danmark, Norge og Finland husker mange nulevende stadig verdenskrigen. Det giver en helt afgørende mentalitetsforskel på os. Den svenske erfaring er, at krige er et forlængst tilbagelagt civilisationsstadium, det er ikke noget, man risikerer i 2013.

Fra Gustav Adolfs tid (1630) var Sverige én stor kaserne- og våbenfabrik, der forsøgte sig i divisionen af stormagter, hvad der holdt et par generationer). Den herskende klasse var også besiddende klasse i kraft af statslige privilegier og udliciteringer – som det senere russiske system under Peter d. Store (der bevidst kopierede den svenske fjende). Mange af “brukspatronerne” var indkaldte flamlændere og valloner (De Geer m.fl.).

Kongen, billedet på nationen, er blevet myrdet to gange. Den gale Karl d. 12. sender Sverige i afgrunden, og efter  sammenbruddet (1721), melder de politiske tømmermænd sig i form af hidsig strid mellem monarkiet og adelen, som arrangerer flere mordforsøg på majestæten. Det lykkes i 1793 (Gustav d. 3. skydes ved karneval). Adelens forhold til monarkiet (nationen) er afgørende forskelligt i Danmark og Sverige.

En industriel storhedstid i sidste halvdel af 1800-tallet og fremover indebar en brutal folkeflytning fra “backstugan” ind til fabrikkerne. Over en million emigrerede til Amerika. I Danmark voksede selvejerbønderne sig derimod stærke og velhavende. Folkeligheden fik ingen svensk Grundtvig, et svagt civilsamfund – med stor beundring for det prøjsiske Tyskland.

Den dominerende svenske samfundsforståelse er altså klassesamfundet og økonomien for liberalisternes vedkommende. Sverige er stadig et klassesamfund, nemlig især politisk og intellektuelt, hvad man f.eks. kan se analyseret i Anders Isakssons  Den politiska adeln – Politikens förvandling från uppdrag till yrke (2002)

Den helt dominerende klasseforståelse går da også ud fra, at den undertrykte, analfabetiske Muhammed fra Gaza-Rosengård har alt til fælles med den 90-årige svenske fattigpensionär og den enlige, arbejdsløse svenske mor. Når Muhammed derefter slår den 90 årige ned, voldtager den enlige mor og mishandler hendes bror og snyder socialkontoret, så bliver det ikke så underligt et klasseproblem i elitens forståelse, ikke et kulturelt problem man skal være forsigtig med at installere. Det bliver også et problem som kan løses – en skønne dag, altså.

Der er altså to former for elitært forrædderi og indskrænkethed i Sverige: Overklassens, som ikke ser problemerne, fordi de ikke findes i deres baghave, og de intellektuelles forrædderi, fordi de ikke VIL eller KAN se problemerne af kulturel og historisk blindhed. Det er trættende for naboerne år ud og år ind at få serveret den samme misforståede historie om os. Se os indefra, se os gennem hele samfundsdebatten, f.eks. alle de danske intellektuelle, som ingen svensk kender, fordi de mener det forkerte og aldrig får plads  i svenske medier. Sandström skriver én passus, der isoleret fra resten af artiklen er sandt og som karakteriserer ham selv. Det er i hans fortolkning af Kaspar Colling Nielsens fabel ‘Borgerkrigen i Danmark 2018-25’. Skift Sverige ud med litteraturvetare Sandström:

Sverige känns som ett land som lever utanför de stora frågorna, ett land där det ekonomiska välbefinnandet också skapar en distanserad attityd till Europas reella problem och kriser, både politiskt och kulturellt. Exceptionalism brukar man kalla en sådan hållning, denna känsla av utvaldhet och överlägsenhet.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • VDM

    Senast Sverige blev invaderat var 1808-09 när stormakten Ryssland i förbund med Frankrike erövrade den östra delen av riket, ungefär nuvarande Finland. Det blev ett trauma av stora mått och för Sveriges del jämförbart med det som drabbade Danmark efter 1658. Naturligtvis kan man i det längre perspektivet anse avknoppningen av den östra rikshalvan för en lycklig omständighet. Vi blev på det sättet befriade från en ofrånkomlig konfrontation med finsk nationalkänsla och vilja till självstyre i eget land och från att bli indragna i åtminstone ett av världskrigen. Finlands sak var vår både 1918 och 1939/41. Sverige stödde aktivt Finlands lösgörande från Ryssland 1918 och försvaret av Finland i vinterkriget 1939-40 och i viss mån även under fortsättningskriget 41-44. Det blev en politisk balansakt på slak lina, där vi väl i slutänden räddades av att de motstridiga stormaktsintressena i grannskapet mestadels var överens om att ett “neutralt” Sverige var att föredra för stunden. I Reinfeldts Sverige har känslorna för Finland svalnat, liksom för Norge och Danmark. Dessa har ju gått över till den mörka sidan, medan Sverige lämnats att ensamt försvara godhet och människovärde.

  • Breidablikk

    – en usedvanlig informativ og interessant artikkel! BB

  • VDM

    Måste nog lägga till en anmärkning om svensk nazivänlighet på 1930¤0-talen. Det är ett kärt ämne för många och tydligen även på den här bloggen. Saken är betydligt överdriven skulle jag vilja säga.

    Sverige hade under 1800-talet orienterat sig politiskt och kulturellt söderut mot Tyskland och tyskvänliga stämningar var utbredda i landet när nazisterna tog över i Tyskland 1933. Det spillde givetvis över på Hitler och hans regim inledningsvis. Men en omsvängning kom snabbt.

    En närmare granskning av svensk konservativ press 1933-34 visar t.ex. våldsmetoderna i Tyskland mot politiska motståndare liksom mot den judiska minoriteten kylde av redaktörernas känslor ganska omgående. En tidigare välvillig hållning förbyttes i ett öppet avståndstagande. Detta är djupt beklagligt och inte värdigt ett civiliserat samhälle. Detta vill vi inte ha hit till Sverige!

    Så uteslöt det svenska högerpartiet 1934 hela sitt ungdomsförbund, därför att man där inte tydligt ville ta avstånd från nazismen. I allmänna svenska val fick nazisterna som högst ett par procent av rösterna. Det gagnade givetvis inte heller Tysklands anseende att Stalin angrepp Finland 1939 i samförstånd med Hitler. Medan den svenska neutraliteten under det första världskriget var i huvudsak tyskvänlig, var detta inte fallet 1939-45.

    Finlands sak var fortfarande vår, men definitivt inte Hitler-Tysklands, bortsett från en handfull extremister. Det betyder givetvis inte att det i fall av en tysk ockupation inte skulle ha funnits ett stort antal medlöpare som gärna skulle ställt sina tjänster till förfogande i hopp om materiell utdelning. Men sådant pack går ju inget samhälle fritt från.

    • tak for kommentaren. Jeg forsøger at indkredse en mentalitetsforskel, der kan forklare ikke bare den officielle svenske diskurs, men også en svensk antisemitisme, som er danskere ret fremmed og partier og blogs som Realisten og Fria Tider og mange andre, som vi ikke har i Danmark. Jeg skal indrømme, det er svært.

      Julia Caesar skrev kronikken Orden och makten om Klaes Åmarks bog ”Att bo granne med ondskan.”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” som jeg vil genlæse i morgen.

      • VDM

        Efter en artikel i Aftonbladet på 1960-talet där svensk “höger” på 1930-talet utmålades som nazianstucken om inte direkt nazikollaboratörer, satte jag mig i universitetsbibliotekets tidningskällare och plöjde genom konservativ press, “högerpressen”, för tiden 1932-34 för att utröna vad som faktiskt skrevs om händelserna i Tyskland. Det blev den gången en forskarföreredande uppsats i ämnet historia och en givande läsning. Fram kom den ovan redovisade hållningen. Man var tyskvänlig och uttalat antikommunistisk. Det gav inledningsvis en försiktigt positiv hållning till Hitlerregimen. Hårda metoder mot de tyska kommunisterna hade man förståelse för, men när våldsmetoderna utsträcktes till att omfatta inte bara demokratiska socialister (tysk socialdemokrati) utan även liberal borgerlighet, drog man öronen åt sig på de svenska redaktionerna. Detta var att gå för långt. Sådant kunde inte försvaras på något sätt. Våldsmetoderna mot den judiska minoriteten, där vanliga medborgare av judisk börd, utan någon annan orsak än sin etnicitet utsattes för grova övergrepp och systematisk förföljelse, vållade direkt harm på redaktionerna. Dvs. så fort nazi-regimen visade sitt rätta revolutionära ansikte tog det stora flertalet konservativa tidningar ut avståndet till Tyskland. Kvar på den nazivänliga sidan blev någon mindre publikation som t.ex. Lunds dagblad med en cirkulation på kanske 5000 ex. Det stämmer väl med de blygsamma framgångar nazisterna fick i 1930-talets svenska val. Arbetarörelsen var givetvis öppet fientlig mot Hitler-regimen, men även inom svensk höger tog ledande kretsar avstånd från naziideologin med dess våldsmetoder och Führerkult. Detta var inte svenskt, inte förenligt med svensk kulturell eller politisk tradition. Den mentaliteten vill vi inte ha hit till det här landet. Sådant skrevs öppet i svensk konservativ press år 1934. Samtidigt fanns det givetvis grupper och intressen som ansåg att vi inget borde göra eller säga som kunde stöta makthavarna i Berlin och att vi borde vara smarta nog att vara på den segrande sidan om Hitler drog det längsta strået. Här hade man de putsade stövlarna stående i garderoben för det fall det skulle bli en tysk segerparad. Men eftersom det här handlade om klokt och förutseende folk gick stövlarna till loppmarknaden redan 1943. Det var väl också vid den tidpunkten som motståndsrörelsen i Danmark fick verklig vind i seglen, eller hur?

        När det gäller svenskt judehat och eventuella skillnader i förhållande till Danmark vore det ämnet värt sitt eget studium. I dagens Sverige finns det ett öppet judehat i nynazistiska kretsar. På den kanten är man inte många, men man kan givetvis dra fördel av den behandling SD utsätts för och det vänsterradikala etablissemangets grova propagandametoder där alla värdekonservativa och nationellt sinnade utmålas som nazister. På det sättet driver man givetvis många unga, mindre tänkande och rotlösa människor i armarna på nazisterna.

        Går vi så till den vänsterradikala kanten finns judehatet också här, men nödtorftigt förklätt till antisionism och Israelhat. I antisionismen med vidhängande konspirationsteorier möts för övrigt i stor utsträckning nynazister och våldsvänstern.

        Det är också väl värt att lägga märke till att de flyende danska judarna mottogs med öppna armar i Sverige 1943.Jag skulle vilja säga att det i den hållningen fanns mer än bara opportunism. Där ingick t.ex. också sympati för Danmark. Tysklands angrepp på Danmark – Norge 1940 hade liksom pakten med Stalin 1939 allvarligt skadat den tyska saken i Sverige. När vi i rask takt byggde upp den försvarsmakt som dåraktiga fredsvänner medverkat till att lägga ner på 1920-talet, var det Nazi-Tyskland vi i första hand såg som eventuell angripare och därefter Stalins Sovjetunionen.

        Sedan vi sänt mycket av det vi hade kvar i våra militära förråd till Finland under vinterkriget, var vi i praktiken försvarslösa i april 1940. Utrustningen var i stor utsträckning fortfarande föråldrad och ammunition saknades till de vapen som fanns. Redan i slutet av 1930-talet då det hotande storkriget började skönjas vid horisonten blev det svårt att köpa vapen på den internationella marknaden även om man hade pengar nog. Varje land såg begripligt nog i första hand till sitt eget försvarsintresse. Vi fick alltså bygga upp en egen försvarsindustri och sådant tar tid. Först år 1944 hade vi en rimlig chans att kunna uträtta något vid en militär konfrontation med Tyskland. Den omständigheten präglade givetvis vår hållning till Tyskland. Begränsade eftergifter blev inledningsvis den enda möjliga vägen. Det betraktar jag som en klok och moraliskt försvarbar hållning. Om grannen ligger i sjön hjälper du inte honom genom att hoppa i vattnet så länge du själv inte kan simma! Det jag retroperspektivt kan förebrå Sverige är att vi inte före krigsutbrottet medan det fortfarande var möjligt visade större generositet mot tyskar av judisk börd som ville lämna Hitler-Tyskland. Det hade varit fullt möjligt och många människoliv hade kunnat räddats på det sättet utan större kostnad för vår del. Tvärtom hade vi i en kritisk situation fått ett värdefullt tillskott av utbildat, arbetsamt och dugligt, folk. Det var ju inte precis getherdar från Somalialand det var frågan om. Talleyrands omdöme om Napoleons mord på hertigen av d’Enghien är tillämpligt här: Det är värre än ett brott. Det är en dumhet. Omdömet beskriver givetvis också Talleyrands egen personliga och politiska linje, men det är en annan historia.

        • VDM

          Nå,nå, anonym ska inte vara fullt så anonym utan ska förstås som VDM.

    • Angela

      Tack VDM för din sammanfattning. Det är så det berättats av de generationer som var med. Oavsett vilka som berättat, arbetarklassen eller de borgerliga. Sympatierna för britterna och amerikanarna var genuin. De eftergifter Sverige fick göra var de så illa tvungna till för att kunna hålla sig utanför kriget. Och det var skickligt gjort och bra att Sverige inte blev indraget av många olika skäl inte enbart för svenskarna. Sverige borde få visad tacksamhet, uppskattning och en eloge för det. Det är sällan eller aldrig Sverige och svenskarna lovordas för det. Det borde åtminstone de yngre generationerna uppskatta i stället för att okväda det fantastiska de äldre presterat. De har aldrig förstått riktigt hur läget var och vilken skör tråd svenskarna fick balansera på. Det är ohederligt och otacksamt när människor försöker skriva om historien eller definiera om den som de kallar det. Plötsligt skall svenskarna tvingas be om ursäkt och förlåtelse. För vad? Det är både oförskämt och okunnigt. Varför makthavarna försöker med det bedrägeriet är bara för att det skall passa deras EU-projekt. Precis som de kunde lura alla. Just nu försöker makten omdefiniera Litauens historia. Det de inte kan definiera om ljuger de friskt med eller mörkar. Makten försöker alltid ändra för att det skall passa deras syften. Är det något som ställt till med elände för världens folk och fortfarande gör det är det just det. Maktens evinnerliga kartritande, gränsdragningar och mixtrande och mixturer med folk utan någon som helst respekt eller aktning för desamma. Det är värre än rashygien och alla vedervärdiga påfund man utsätter folk för. Att tvinga folk beblanda sig är lika HEMSKT. Att experimentera med folk är det som är det förskräckliga. Det är en vidrig syn på människan. Att tvinga folk till beblandning är avskyvärt. Folk äger sina egna kroppar och sitt liv och inga andra har rätt att sätta sig över det. Staten eller makthavarna äger ingen. Deras uppgift är att skydda folk från övergrepp. Inte att utföra dem. Folk är brickor som flyttas hit och dit i maktens spel . Vilket i slutänden bara går ut på pengar. Pengar-pengar-pengar. Inte åt de behövande utan bara åt sig själva.

      Ingen var glad över baltutlämningen. Något riktigt svar på varför de tvingades har jag inte fått och det lär vi kanske aldrig få veta.

      Det stämmer inte heller att svenskarna inte visste att Sverige inte i praktiken var helt neutrala. Som Erlander uttryckte det: “När det gäller vet vi nog vilken sida vi står på”. Och det visste svenskarna. Så de ifrågasatte inte det uttalandet. Alla visste det och pratade öppet om det. Att de senare generationerna blossat upp det som en nyhet beror bara på en djup historisk okunnighet.

      Vi hade danska läger i Sverige. Dvs motståndsmän som flytt. Men de betraktades inte som fångar utan rörde sig fritt.

      Det som intresserar idag är varför STASI-arkiven fortfarande hemlighålls. DET vill många veta. Det är värre.

  • Ny kommentator

    En lakmusprøve for den Svenske elite, bliver om Yahya Hassan’s bog bliver udgivet eller overhovedet omtalt i Sverige…??? Den del af de svenske eliter der gennem Gyldendahl måtte have kendskab til Yahya og hans bog, vil nok helst glemme den… Men som et indspark i den forstokkede svenske debat, vil det måske være godt for “tvivlere” at købe et eksemplar at have liggende på sofabordet i “Gamla Staden”… Her kan ikke engang kognitiv Dissonans hjælpe PKerne… (Hvis de skulle komme til at bladre i den..), mens de hygger med venner og rødvin en lørdag aften..

  • Freja

    Pas lige på med at kalde folk for nazister. Gå hellere ind og se på Danskernes Partis partiprogram, som Daniel Carlsen er formand for, før man dømmer folk, og ingen vil kunne finde et ord, som strider imod demokratiet. I øvrigt er bogen af samme unge mand, “Odelsret til Danmark” sund fornuft, som det er svært for nationalsindede at være uenige om.

      • Jannik

        Jeg syntes nu der er langt mere fornuft i danskernes parti end i DF. Og jeg er sådan set græsk-katolsk om DC så er eks-nazist.
        Det forekommer mig også at bloggen ligger under for politisk korrekthed, når man plejer en nærmest irrationel frygt for at blive associeret med noget venstrefløjen kan finde på at kalde “nazisme”.

      • kurt Rosenstrøm

        Ja og når man har været tidligere nazist, har man en brist et sted. Der er ikke skygge af undskyldning for at tilslutte sig nazismen med forhistorien taget i betragtning.

        • Jannik

          Nej muligvis ikke. Men alle har vel ret til at blive klogere? Skulle en eks-kommunist overgå til at blive SFer eller lignende, ville jeg ikke selv påstå at personen var ureformerbar. Og det store flertal ville heller ikke gøre det.

          Så hvorfor gælder der er anden standard for eks-nazister?

        • Freja

          Ja, og så må man jo også have et brist et sted, når man er gammel kommunist. Lad os nu være konsekvente og ikke falde i ryggen på dem, som forsøger at trække samme læs, som os selv.

        • kurt Rosenstrøm

          “Ja, og så må man jo også have et brist et sted, når man er gammel kommunist. Lad os nu være konsekvente og ikke falde i ryggen på dem, som forsøger at trække samme læs, som os selv.”

          Hm! Den halter vist lidt. Da jeg var kommunist, var der ingen socialisme at trække på. Det samme gælder ikke nazisten.

      • Freja

        Ja, men det er han så ikke længere.

    • Morani ya Simba

      HELT enig med Steen (og fx. Tommy Robinson) her. Nazister, inklusive eks-nazister, dem skal vi ikke have noget at gøre med. Samarbejde med “Danskernes Parti” er moralsk korrupt og strategisk vanvittigt. Rigtig godt gået, Steen!!!

      • odd. s.

        Som Jannik skriver lige her over, ALLE har vel lov til at blive klogere. ALLE kan vel lære af deres fejltagelser. Om man så er tidligere muslim, nazist, kommunist, spritbilist eller hvad ved jeg, men ALLE har evnen til at lære, og blive klogere med alderen.

        Det er bare desværre ikke alle der bruger sin evne til at lære… 😉

  • Poul Højlund

    Det mindste brune stænk er uafvaskeligt; det modsatte gør sig gældende for selv den mest blodrøde kommunisme. Og det er bare sådan. Det første har jeg ikke noget problem med, – det sidste er derimod fortsat ufatteligt.

  • HH

    Sverige är helt enkelt inte ett nationalistiskt land. Varför? Det har aldrig varit ockuperat och de rester av ryska försök som har strandat, t ex med ett minnesmärke vid Ratan, inte långt från den stad där jag föddes och växte upp, är precis bara ett minnesmärke från forna tider. Från min skoltid minns jag bara den 6 juni som kallades Svenska flaggans dag. Det som sedan blev Sveriges nationaldag och som ingen egentligen vet vad man firar – Gustav Vasas intåg i Stockholm (vad säger det en västgöte eller skåning?) eller vår grundlags stadsfästelse. Vem begriper sånt?

    I Sverige är man således i första hand skåning, västgöte, värmlänning, östgöte, gute o s v. Dialekterna finns tydligt kvar. Eftersom man har en sådan otydlig bild av sitt eget ursprung kan man helt enkelt inte förstå andra nordiska länders yttranden av fosterländskhet. Man behöver inte nationalism eftersom man helt enkelt aldrig behövt ifrågasätta sitt lands existens.

    På så sätt förstår man inte Finlands dubbla bakgrund, Norges eller Danmarks – och så vitt jag vet och sett och hört firar man inte översvallande i Danmark heller sin Förbundslovedag. Men rätta mig om jag har fel.

    Men nu är jag så gammal att vissa rester sitter kvar. För några år sen hamnade jag i ett glatt danskt sällskap som ville “hygge sig” vid den plats där jag brukade lägga i kajaken. Plötsligt stod vi allesammans – ungefär jämnåriga – och sjöng alla Nordens nationalsånger. Visst blev det sökande efter “Vårt land, vårt land” (den kan jag!) Finlands nationalsång och när vi kom till Islands slirade det betänkligt, men något minns jag i alla fall tydligt. Vi lärde oss de s k stamsångerna grundligt i min gamla skola.

    Den alltför tydliga dumhet och oförskämdhet som tycks sprida sig med yngre generationers skribenter bottnar helt enkelt i okunnighet och ovilja att förstå t ex Norges uppsluppna nationaldagsfirande. Varför skulle de inte få vara glada och stolta över sitt land? Befriade från Danmark och Sverige hade de och har de en egen historia att berätta.

    Ibland nästan önskar jag en enorm tsunamivåg över det land jag fötts i. Jag har allt svårare att klara av den stigande korruptionen – faktiskt en svensk journalist som markerat det som ingen svensk vill tro på – fusket, myglet, snabbheten att ge diverse fula epitet på andra människor. Kort sagt – den fullständigt utbredda dumheten som härskar intellektuellt i Sverige, det intellektuella snömoset som breder ut sig.

    Men vi har jäv-igt bra tekniker! Tack för dem!

    • Angela

      Jag vet faktiskt inte det om vi är ett nationalistiskt land eller ej. Under kriget eller krigen var vi det definitivt. Att vi inte skulle vara det är nog myter som makten gärna vill definiera åt oss. Det är nog likadant med det som med det som Erlander sa: “När det gäller vet vi nog vilka vi är”. Och håller ihop som en sammansvetsad nation. Det är naturligt för människan att göra det så det gör alla folk. Det är ett normalt beteende. Familj är den minsta gemensamma nämnaren sedan kommer släkten/rasen. Det är alltid de kriterierna som är utslagsgivande vid kriser. Och det är det t o m vid anställningar. 🙂 En chef anställer alltid medarbetare som är lika en själv. Dvs ja-sägare.

      Propagandan har varit hård i Sverige därför är det så intressant att få veta vad som hände i slutet av 60-talet och 68-rörelsen. Det är 50 år sedan Kennedy blev skjuten. Efter det tog rörelsen fart med demonstrationer från 68-vänstern i Europa, i Paris, med Maos lilla röda i byxfickan en gigantisk mental omvandling. Allt gammalt skulle bort. Skolan förstördes, landsbygden, kultur, historien, ekonomin och den blomstrande industrin. Allt skulle rivas ner och Sverige blev fattigare. Public service infiltrerades av DDR och vänsterrörelsen. Likaså utbildningen. Den östtyska skolan och förskolan hyllades och studieresorna gick i skytteltrafik till Östtyskland och Svenska politiker frotterade sig med kommunistiska diktatorer. Andra såg med fasa på det ungerska övergreppet eller Tjeckoslovakiska och följde spänt utvecklingen i Polen, Glasnost och perestrojkan i Sovjet och Östmurens fall. Detta hör till nutidshistorien och de generationer som upplevt den är intresserade av att få veta vem som låg bakom och varför. Folket själva , inte bara svenskarna utan i hela västvärlden hade en framtidstro under 50- och 60-talen och det låg en glädje i luften och hela tidsandan andades glädje och hopp. Tittade själv återigen på Kennedymordet. Och fick se nya bilder som inte visades i TV när det hände.

  • Jørgen Duus

    Seneste eksempel på den tantede svenske storesøsters hang til at revse sine mindre søskende i den nordiske børneflok:

    http://denkorteavis.dk/2013/nazi-kager/

    Skrev jeg “nordiske søskendeflok”? Det mente jeg ikke. Ordet “nordisk” henleder tanken på noget arisk; noget Hitler ville være stolt af. Undskyld!!!!!

  • Peter Buch

    Jeg debatterede DP og deres partiprogram med Martin Kasler på Uriasposten.
    Jeg finder programmet stadig er nationalt socialistisk, med formuleringer – om det og det kunne gøres til folkets bedste- eller hvordan det nu var formuleret, der kan dække over hvad som helst.
    DP er åbne om deres foretrækken national socialisme på nogle områder. Nok til jeg synes det ikke er noget for mig

    http://www.uriasposten.net/archives/51184
    Eksempelvis kommentar 29.

    • Freja

      Du skriver, at deres formuleringer (Danskernes parti) kan dække over hvad som helst. Det er da et noget luftigt argument. Jeg kan i hvert fald ikke tolke noget af det, der står, som truende. Det er vigtigt nu at få gjort op med den tåbelige og farlige kurs, som det “politisk korrekte” vil trække Europa ind i. Kan vi få Europa gjort fri igen som frie nationalstater, kan vi skændes om resten bagefter. Hold nu hovedet koldt.

      • Peter Buch

        Vi er næppe særligt uenige.
        Som jeg citerer i nævnte link fra partiets program:
        …ressourcer som energi, olie, vand og deslige skal tilkomme staten…
        Deslige er luftigt om noget, ret venligst kritikken til partiet ikke til mig. Tak.

  • HH

    Aja baja Jörgen D! Inte komma här och vara nordisk, inte! När jag hör ordet stiger det fram minnesbilder av ett äldre Sverige med skallmätningar och steriliseringar.

    Allvarligt talat – vi HAR någonting gemensamt trots tidigare meningsskiljaktigheter i form av krig och elände. Hade ni danskar inte varit så förbålt kitsliga med Öresunds-tullen hade vi varit vänner för evigt.

    Men jag säger bara unionsdronningen Margareta/Margrete! Vilken kvinna!! Om hon bara kunde stiga upp ur sin grav! Minns ni det nordiska /ursäkta meeej!/ mötet vid Kalmar slott för en del år sen till minne av unionen? Så vackert det var med folk som klätt ut sig i medeltida kläder.

    Som sagt – vi har en del gemensamt. Inte bara bron…

    • Angela

      Nej, bevare oss väl. Låt henne stanna där hon är med sin Union. Vi vill inte ha flera Unioner. Suveräna stater fungerar bäst.

  • HH

    Ja, Angela, det är nog riktigt det du skriver. Jag var för EU när tankarna kom fram efter den berömda Kol- och Stålunionen efter senaste kriget. Jag bodde i Frankrike vid en kuststad vid namn Dunkerque ett tag i mitten av 1950-talet. Överallt skotthål i husen, överallt minnen från det senaste kriget. Jag gick ned till invasionsstranden och bleknade… Att vara ung med geväret i handen, vadande in mot denna ohyggliga beach för att mötas av mördande kulspruteeld… Och sen – alla kors, alla gravar.

    Signaturen VDM har skrivit en väldigt bra sammanfattning av vår svenska historia. Jag minns slutet av 1930-talet och hur svensk militär uppmärksammade politikerna i vårt land om det prekära läget för vårt försvar. Det vill säga – det har jag fått klart för mig långt efteråt. Det jag emellertid minns som liten var en episod. Min ärade fader var yrkesofficer och jag hade krupit upp i hans soffa i hans rökrum och lyssnade på radion. En välmodulerad röst hördes – Wigforss vad jag förstår – och vad han sa förstod jag inte. Men min pappa reagerade med att stampa i golvet och sen hans ord: “Ja, se den där förbankade Wigforss!!” Min pappa svor aldrig på riktigt och det fick vi lära oss också som små: en bildad person sparar på kraftuttrycken.

    Jag förstår nu i efterhand att min pappas reaktion måste varit någonting Wigforss sagt om extra medel till vårt försvar. Alltså ett nej.
    Det var nog också detta som gjorde att vi inte kunde hjälpa Finland i någon större utsträckning i deras försvar som kostade landet sådant lidande och sådana uppoffringar.

    Som värnpliktigt befäl långt senare var jag med om vårt lands uppbyggnad av försvaret. Hade vi inte ett av Europas starkaste flygvapen? De återkommande rep-övningarna var i alla fall många för min del.

    Sett i ett perspektiv sitter jag mycket undrande över vad som skett och sker i vårt land. Varför ska vi inte vara med i Nato, t ex? Och som grädde på moset, statsminister Reinfeldts ord om att Sveriges militära försvar handlade om ett “egenintresse”!

    För vem?