5
jan
Seneste opdatering: 6/1-14 kl. 1542
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Nå kom­mer det nye avslø­rin­ger om Jan Guil­lou. Det er tid­li­gere blitt avslørt at man­nen arbei­det for KGB. I boken “Höjd över varje mis­stanke” skre­vet av Paul Fri­gyes, ankla­ges Jan Guil­lou nå for blant annet å lyve om sin fami­lies historie.

Han har själv skri­vit i “På jakt efter his­to­rien – spio­ner, repor­tage och häxor” om sina franska röt­ter och berät­tat hur hans far Char­les och far­far Lucien hoppade av den Hit­ler­lo­jala Vichy­re­gi­mens stock­holm­sle­ga­tion.

“Min far och far­far hade öppnat de Fria Frans­män­nens Infor­ma­tion­skon­tor i Stock­holm, en kon­kur­rent till Frank­ri­kes offi­ci­ella lega­tion.”

Men när för­fat­ta­ren Paul Fri­gyes bör­jade leta i de franska arki­ven så fanns det inget spår av de två Guil­lou bland de 60 000 namn­givna mot­ståndskäm­parna. Och dessutom så påstår Fri­gyes att Lucien Guil­lou utsågs till han­dels­at­ta­ché på Vichy­le­ga­tio­nen i Stock­holm i juni 1944, vil­ket skulle inn­e­bära att han var med­lö­pare och inte motståndsman

Mot slike avslø­rin­ger har Guil­lou ett å gjøre; angrep er som kjent det beste for­svar og Expres­sen skri­ver at Guil­lou går til mot­an­grep mot beskyld­nin­gene og kal­ler boken et for­søk på karak­ter­mord. I inter­vjuet med Guil­lou i Expres­sens artik­kel Guil­lou: “Är ett försök till karak­tärs­mord” så sva­rer Guil­lou bekref­tende på at han lyver – før han sam­men­lig­ner vir­ke­lig­he­ten med roman­skri­ving – og der­etter for­sik­rer om at løgn ikke hører jour­na­lis­tik­ken til.

– Lju­ger du?
– Ja, det tror jag…

Talande tystnader

Med en karriere som Lars Lars Gustafssons, nyder man heldigvis endnu visse naturlige privillegier. Læs det hele. (Tak f. tip til HH.)

Det är inget tvivel om att vi befinner oss i en period av extrema och olycksbådande tendenser. Dit hör tsunamiliknande, snabbt växande klasskillnader, påtvingade folkvandringar med katastrofala verkningar. Vid horisonten skymtar tydliga krigshot.

Den varufetichism som Karl Marx så sinnrikt beskrev i “Parismanuskripten” hotar dränka det västerländska kulturlivet i ett tröttsamt anonymt brus. Mot en växande anonymitet och en allt anonymare vardag växer behovet av ställföreträdande liv. Skickliga ordnasare som Knausgård och Norén ersätter Ekelöf och Kyrklund. Den tid när man kunde erövra världen med 17 dikter förefaller plötsligt ligga lika långt tillbaka som Sapfo och Alkaios. Nu skall det vara ett par kilo flöde

Medan inhemsk och importerad antisemitism har gjort Malmö till en i stort sett outhärdlig stad för judar, söker pigga analytiker med ficklampa och förstoringsglas efter eventuella spår av antisemitism i Richard Wagners operor! Vem är det meningen skall skämmas?

I den glasbubbla som är de offentliga intellektuellas värld i Sverige berörs några av de allvarligaste problemen knappast med ett ord. Vi har – kort sagt – att göra med en ny prydhet. Men de förbjudna områdena är inte längre sexuella. Starkt inflammerade problemområden som skola, brottslighet, ett livsfarligt sjukvårdssystem, nedtyngt av landstingskorruption och byråkrati, kolonial utplundring av gruvsöndrade landskap,berörs knappast alls i en skönlitteratur dominerad av elaka pappor,alkoholism och relationsproblem – kort sagt en privatiserad litteratur. Jag hör ett offentligt samtal som skruvats ner till hörbarhetsgränsen. Lars Gustafsson om hotet från en kollapsad offentlighet.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Bjovulf

    Som ung socialdemokrat svinede han Dansk Folkeparti til – nu har han ændret holdning

    http://denkorteavis.dk/2014/som-ung-socialdemokrat-svinede-han-dansk-f olkeparti-til-nu-har-han-aendret-holdning

    06. Jan 2014

    Af Rasmus Thomsen

    Det var uden tvivl de billigste point, der kunne scores dengang. Dengang, da jeg som 21-årig, var glødende aktiv i DSU.

    De billige point kom, når jeg eller andre kunne hakke på Dansk Folkeparti. Så kunne der altid grines. Og hvis man kunne skrive læserbreve, hvor ”partiet for dem, der er lidt dummere end gennemsnittet” blev svinet til, så var der for alvor respekt. Og selv var jeg en af de værste. [!]

    Jeg vil gøre op med stigmatiseringen af Dansk Folkeparti og dets vælgere. Og dermed gør jeg også op med dengang, hvor jeg var en af dem, der sidestillede den danske værdikamp med racisme.

    Jeg husker tydeligt, at jeg engang skrev, at jeg ikke vil udelukke, at Dansk Folkepartis vælgere er racister. Den kommentar var skrevet af en naiv medløber, der blev påvirket at den selvbestaltede, sofistikerede politiske elite. Men det ændrer ikke ved, at den udtalelse er utilstedelig. [ Ja, og helt utroligt at medier, journalister og “eksperter” bare så let slugte den slags løse påstande fra den såkaldte “elite” med hud og hår uden nogensinde at fundere nærmere over tingene i så meget som bare fem minutter 😉 ]

    Og for det, vil jeg gerne sige undskyld, til partiet og dets vælgere. [ Imponerende, tak – der kommer sgu til at blive en meget lang kø ved håndvasken, hvis den ide breder sig – og meget ensomt tilbage den politisk korrekte skyttegrav 😉 ]

    For dermed har jeg også været med til at latterliggøre partiets forsøg på at diskutere indvandringen og de problemer, den medfører. At kalde folk for racister er blevet et mantra, der nemt dræber en diskussion. ”Jeg er ikke racist, men…” er en vending, som de politisk korrekte kunne grine af, for så var personen i hvert fald racist. [ Yes! ]

    Danmark, Norge og Sverige

    Men gennem de senere år har vi oplevet flere skræmmende eksempler på de konsekvenser, som indvandringen har fået, og i særdeleshed på, at medierne negligerer det.

    Og så er vi i øvrigt heldige i Danmark – her er tingene under rimelig kontrol, i modsætning til vores broderlande Norge og Sverige. Her er indvandringen mangedobbelt den danske, og hvis man påpeger dens problematikker, mister man venner og arbejde. Så meget for ytringsfriheden.

  • Bjovulf

    DKA om “malerigate” i den svenske rigsdag 😉

    Kendt gammelt maleri fjernet, så muslimer og feminister ikke udsættes for bare bryster

    06. Jan 2014

    Af Karen Jespersen og Ralf Pittelkow

    Da Taleban i Afghanistan sprængte en storslået Buddha-statue i luften, udløste det i hele verden en voldsom forargelse over, at religiøse fanatikere ødelagde uvurderlige kulturskatte.

    Men også i Europa kan man finde fanatikere, som fjerner kunst, der støder an mod deres verdensbillede.

    Faktisk behøver man kun at bevæge sig over på den anden side af Øresund for at finde et eksempel.

    Det drejer sig ikke om en eller anden ekstremistisk kunsthadende bevægelse i samfundets udkant.
    Angrebet på kunsten udgår såmænd fra et flertal i den svenske rigsdag.Her kommer den sælsomme historie.

    http://denkorteavis.dk/2014/kendt-gammelt-maleri-fjernet-sa-muslimer-o g-feminister-ikke-udsaettes-for-bare-bryster/

  • Ludvig

    Guillous försök till bortförklaringar är erbarmliga. Han säger att författaren till boken, Paul Frigyes, borde ha
    frågat honom, Jan Guillou, om faderns påstådda motståndsmeriter under andra världskriget i stället för att leta i franska arkiv. Ingen källkritik alltså när det gäller Guillous historieskrivning om den egna familjen!

    En bild på Guillous far i franska arméns uniform tagen ett år efter kriget och i en studio i Stockholm (!) skulle enligt sonen bevisa att denne varit motståndsman och inte kollaboratör, som Frigyes hävdar.

    För information om hur tiotusentals franska kollaboratörer med olika fuskmetoder försökte rentvå sig efter kriget är den på svenska nyutkomna boken av historikern Anthony Beevor, “Paris efter befrielsen 1944 – 49”, en utmärkt källa.

    • Bogen er blevet kaldt tilbage og skal nu granskes for fakta-fejl.
      Så kommer der sikkert endnu flere graverende Guillous-løgne frem…

  • Nils

    Karaktermord forudsæatter vel, at der er noget at myrde.

  • Angela

    Talande tystnader. Ja, det kan man nog säga och det är en tystnad som trots att det är en lysande intelligent skriven artikel och höjer debattnivån väsentligt inte kommer att läsas av särskilt många. Undanskymd på kultursidorna. Hur många läser den? Kultureliten kanske. Men de som skulle behöva läsa den för att inte bara förstå sin samtid utan också förstå allvaret i den för att kunna både reagera och agera läser inte kultursidorna kanske därför den slapp igenom. Den skulle stått på första sidan.

    Hur många skulle förstå vad han skrivit? Dessvärre tror jag inte många. Många skulle kanske bara tycka att han var en knasig gammal gubbe som överdriver eller också skulle de missförstå vad han säger vilket är väldigt vanligt. Och det är mycket problematiskt för om ingen förstår vad intelligenta, bildade och kunniga människor säger förändras ingenting till det bättre. Det är ett demokratiproblem som bara växer i takt med att kunskapen och bildningen sjunker hos det stora flertalet. Exakt det han berörde i artikeln.

    “Resultaten från den senaste PISA-undersökningen visar att svenska 15-åringar nu är sämst i hela Norden på matte, NO och läsförståelse. Svenska elever presterar också under OECD-genomsnittet i samtliga ämnen. Läsförståelsen och läsförmågan hos svenska elever har gått ner under flera årtionden.” (SvD)

    Det är väldigt många årtionden. Regeringen tänker satsa 300 miljoner på att vidareutbilda lärarna. Så det är inte elevernas fel. De får den bildning och kunskap som samhället ger dem. Många äldre ståtar inte heller med någon vidare läsförståelse. De kan missuppfatta en artikel så katastrofalt att de inte förstått någonting alls av innehållet och vad skribenten sagt. Till och med tolkat innehållet tvärtemot vad skribenten skrivit. Det fordras också en portion bildning och kunskap av den som läser. För att inte mottagaren skall få allt om bakfoten.

    Dumburken har gjort mycket för att avtrubba folk. Historielöshet och politisk okunskap. Dålig bildning. Referensramarna är begränsade efter decenniers fördumning och snuttifierande. Många tittar bara på Rapport, Aktuellt, nyheterna i TV 4 och läser en lokaltidning och så tror dem att de har koll på politik och världsläget. Att det är allt de behöver veta. Medan de bara fått en dos desinformation. Mediernas desinformation och enkelriktade propaganda ger knappast den kunskap som krävs för att förstå en intelligent artikel på en kultursida. Dessvärre är lydnadskulturen och auktoritetstron monumental. Många tror det TV och medierna trumpetar ut utan att ifrågasätta sanningshalten. Har TV sagt något så är det så. Det intelligent skrivna i en tidning kanske bara uppfattas som konstigt, överdrivet eller rent av galet.

    Soffprogrammen, Rapport, Aktuellt, någon lokal dagstidning, Let´s dance, Idol eller något annat idiotprogram får stå för bildning. Fortfarande ser man på SVT, SR och facket som myndigheter och myndigheter som inte kan betvivlas.

  • Varmt Konservativ (kr) / Stay Ahead

    Intressant nog bubblar det tidiga 70-talet upp igen i USA också. NY Times har publicerat ett filmreportage om ett inbrott i ett FBI-kontor som användes för att blåsa upp en indignerad debatt om FBI:s “olagliga övervakning” av “oskyldiga” vänsterextremister – och framförallt, liksom genom IB-affären i Sverige, för att göra kontraspionaget och försvaret mot kommunistisk infiltration mindre effektivt.:

    http://www.nytimes.com/2014/01/07/us/burglars-who-took-on-fbi-abandon- shadows.html?hp&_r=0

    Redan tidigare har gamla medlemmar från den ökända terrorgruppen Weathermen hyllats som hjältar av den amerikanska nyvänstern. I det här reportaget träder åldrade före detta Vietnamdemonstrations-veteraner och kommunistiska agenter fram och förväntar sig att hyllas som hjältar, som sin tids “visselblåsande” Snowden.

    Under de här åren, 1967-1973, tycks väldigt mycket ha inträffat som kom att få långtgående betydelse för utvecklingen i fr.a. Europa men också i USA. KGB tycks ha satt igång en formlig stormoffensiv på flera fronter: med hjälp av rena professionella terrorgrupper som PFLP, RAF, IRA, ETA och (något senare) BR, wannabe-grupper som Blekingegadebandet och den bisarra Symbionese Liberation Army, Svarta Pantrarna m.fl. och, sist men inte minst utan förmodligen viktigast av allt: inflytande-agenter i medier och universitetsvärlden samt infiltratörer i vanliga demokratiska partier av alla kulörer.

    Som motivering för den “ökade radikaliseringen” (KGB:s expansionistiska stormoffensiv) har hela tiden tre viktiga orsaker, Vietnam, västs imperialism och polisbrutalitet lyfts fram. Den tyska “fasciststatens” mord på Benno Ohnesorg lyftes särskilt fram och hans fotografi bars som en ikon främst i många stora demonstrationer och det manades till kamp mot “fascismen”, men nu har det för bara ett par år sedan visat sig att Karl-Heinz Kurras, polisen som sköt Benno Ohnesorg, var en kontrakterad Stasiagent enligt Stasis egna register. Hur var det egentligen med Vietnamkriget, det stora huvudmotivet för -68-vänstern? Det är ingen tvekan om att USA: sätt att föra kriget på medförde att många civila drabbades hårt, även i det angripna Sydvietnam, men det var ju inte fråga om ett befrielsekrig, utan om ett krig med en tydlig angripare, Nordvietnam och dess armé NVA, och en lika tydligt angripen part, Sydvietnam. Det är inte heller någon tvekan om att den sydvietnamesiska regimen var korrupt, men den skapade inte i närheten så mycket lidande som den nordvietnamesiska kommunistregimen. Ett närmare studium av vietnamkonflikten visar att den egentligen var en fortsättning på Koreakriget, en vidareutveckling där Öst-blocket aktivt byggde upp en sydvietnameisk gerilla eller till och med lät en del av NVA infiltrera Sydvietnam och uppträda som “gerilla”. Ju mer material som blir offentligt kring det Kalla kriget, desto mer framträder bilden av en extremt omsorgsfullt och systematiskt detaljerat, ner på ordvalsnivå, konstruerad psykologisk krigföring från Östblockets sida, där en stor del av vinsterna inte hade varit möjliga utan en mycket nära samverkan med centralt placerade inflytandeagenter i Väst.

    När man jämför skenbart olika händelser i olika länder, som IB-affären i Sverige, FBI-inbrottet i USA och liknande debatter i t.ex. Norge och Danmark slås man av hur likartade dessa händelser är och hur lika debatterna låter. Man kan lätt få intrycket av en bakomliggande samordnande kraft, en “osynlig hand” om man så vill. Överallt tycks slutresultatet bli att vänstern får sin vilja igenom, att kontraspionaget, d.v.s. västvärldens försvar i det kalla kriget, försvagas och att vänstern stärks. Ja, på många håll går det till och med så långt att “visselblåsarna”, fastän dömda för spioneri och efter att bevisligen ha haft kontakter med terrorgrupper, i vissa fall med egna “nom de guerres”, blir centralfigurer i respektive lands offentlighet i decennier framåt. Är det inte konstigt?