av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen! (Collage. Affe)

“De som gudarna vill förgöra gör de först galna.” (Those whom the gods wish to destroy, they first make mad.)

Orden är den konservative brittiske politikern Enoch Powells (1912-1998),  den störste premiärminister som Storbritannien aldrig fick. De finns i det historiska tal, “Rivers of Blood”,  som Powell höll lördagen den 20 april 1968. Han kunde ha tillagt:

“De som gudarna vill förgöra bör först göra journalisterna galna. Sedan följer resten av befolkningen efter.”

I Sverige har gudarna, eller vilka de nu är, lyckats. Ingen journalistkår i världen, Nordkoreas undantagen, kan jämföra sig med den svenska vad gäller mörkläggning, verklighetsförfalskning, uppfostrarnit och politisk propaganda. Det är plågsamt tydligt att journalisterna är lierade med och har sin lojalitet hos den politiska makten och inte där den ska vara, hos läsarna/lyssnarna/tittarna. Journalisterna har smält samman med makten till en politisk klass som i allt väsentligt har sammanfallande intressen.

Det tysta samförståndets sammansvärjning

Författaren Anders Isaksson (1943-2009)  beskriver i sin bok “Den politiska adeln”  denna särskild politiska klass som fjärmar sig alltmer från verkligheten och den allmänhet som den ska representera. Det är en det tysta samförståndets sammansvärjning där möjligheterna till ärlighet och relevans är kraftigt kringskurna, eftersom sanning utgör ett hot mot gruppens existens. Resultatet av ett långvarigt undermineringsarbete av förtroendekapitalet är att journalister i dag är den yrkeskår som är mest avskydd och har lägst förtroende av alla. Bara 24 procent av allmänheten har förtroende för journalister.

Ensam i dagrummet med 52 kroniskt sjuka

Jag betraktar dagens svenska media och kastas tillbaka i tiden. Sista sommarlovet i gymnasiet. Jag har fått ett vikariat som skötare på ett stort mentalsjukhus. Avdelningen där jag ska arbeta är slutförvaring för 52 kroniker. När jag kommer går hela den ordinarie personalen på fikarast. Jag är arton år och ensam i dagrummet med 52 svårt psykiskt sjuka patienter. De kretsar kring nykomlingen i allt snävare cirklar. Vill titta, vill känna. Det här är människor som sedan årtionden lever inneslutna i sina psykotiska föreställningsvärldar, ohjälpligt och utan kontakt med verkligheten. De är bortom hopp. Bortom kommunikation.

Vad som helst kan hända, all normalitet är upphävd

Allt oftare får jag samma känsla inför media, den närgånget kretsande dårhuskänslan av hot och smygande galenskap. Förnimmelsen av att allt förnuft har upphört att existera, alla fördämningar har brustit. Jag försöker sätta fingret på vad det var som var så skrämmande då, på det stora mentalsjukhuset, och som är lika skrämmande nu. Det är oberäkneligheten. Insikten att vad som helst kan hända, för all normalitet är upphävd, all anständighet har upphört, det finns inga referensramar som sätter gränser. Allting driver med vindarna, markkontakt noll. Det är bortom hopp. Bortom kommunikation. Media har en enorm makt – men tar inget ansvar för hur de använder den. Svenska journalister är en skenande hjord utan kontroll och ansvar för vad och vilka de trampar till döds under klövarna.

“BBC har begått ett fruktansvärt misstag”

I de flesta andra demokratiska länder pågår en diskussion om medias roll och ansvar för en öppen debatt och att medborgarna får tillgång till korrekt information även i kontroversiella frågor.

I Storbritannien har Nick Robinson, politisk redaktör på BBC, nyligen sagt att det brittiska public servicebolaget i många år har censurerat och mörklagt information om invandringen. Han kallar underlåtenheten och desinformationen “ett fruktansvärt misstag”.

Orsaken till mörkläggningen var att BBC:s ledning under slutet av 1990-talet och det tidiga 2000-talet var rädd för att “en öppen debatt om invandring skulle släppa loss fruktansvärda sidor hos den brittiska allmänheten”. Konsekvenserna av ett öppet samtal kunde bli oöverskådliga. Därför negligerade BBC tittarnas oro för invandringens storlek, hotade arbetstillfällen och sänkta löner.

“Vi valde bort vårt professionella uppdrag”

Några månader tidigare visade en officiell rapport att BBC på grund av “omfattande liberal bias” inte hade återspeglat allmänhetens växande oro för invandringen. I juli förra året kom en rapport från BBC Trust  som slog fast att BBC visat tröghet i att fånga upp den allmänna opinionen både vad gäller invandringen och diskussionen om att lämna EU. Orsaken var att journalisterna låter sig styras av politikerna. Och politikerna har, som alla vet, inte någon brinnande lust att diskutera invandring eller motståndet mot EU. De är smärtsamt medvetna om att deras argument inte håller.

Är det någon som kan tänka sig Eva Hamilton, VD för Sveriges Television, eller Eva Landahl,  programchef för SVT Nyheter, gå ut till tittarna och säga:

“Vi är hemskt ledsna, vi har begått ett fruktansvärt misstag. Vi har i många år censurerat och mörklagt information om invandringspolitiken av rädsla för att korrekt information skulle leda till rasism. Vi valde bort vårt professionella uppdrag, att ge tittarna korrekt och allsidig information. Istället valde vi att hålla fast vid vår lojalitet med politikerna.”

“Vi måste vara galna, bokstavligen galna”

För torypolitikern Enoch Powell var den vanlige engelsmannen inte en fiende som skulle hållas på mattan och uppfostras. Han var politikernas uppdragsgivare. Powell pratade med vanligt folk och tog intryck av deras oro över migrantströmmarna som vällde in från det tidigare brittiska samväldet och snabbt förvandlade England till oigenkännlighet. I sitt tal för konservativa politiker på Midland Hotel i Birmingham den där lördagseftermiddagen i april 1968 förutspår den 56-årige Powell Storbritanniens framtid på ett sätt som fortfarande ekar 46 år senare:

“I det här landet, inom 15 till 20 års tid, kommer den svarte mannen att dominera över den vite mannen.”

“De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.”

“Jag ser Tibern skumma av blod”

Powell, som hade en klassisk utbildning och redan som 25-åring blev professor i antikens grekiska, drar sig inte för att citera den romerske poeten Vergilius (år 70-19 före Kristus)  och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden:

“När jag blickar framåt fylls jag av onda föraningar. Liksom romaren ser jag floden Tibern skumma av mängder av blod.” (”Et Thybrim multo spumantem sanguine cerno.”)

Historien har gett Enoch Powell rätt

Talet kostade Enoch Powell hans politiska karriär. Redan dagen efter sparkades han ur skuggregeringen av Edward Heath,  det konservativa partiets slätstrukne ledare. The Times kallade talet ”ett ondskans tal” och hävdade att det var första gången i efterkrigshistorien som en seriös brittisk politiker hade uppammat till rasistiskt hat. Från vanliga engelsmän, som aldrig blivit tillfrågade om de ville få sitt land invaderat av massinvandring från tredje världen, fick Powells tal ett överväldigande gensvar. Han dränktes i 120 000 brev. Många medborgare kände att han hade talat för dem och hyllade honom för att han vågade kalla en spade för en spade.

Historien har gett Powell rätt, även om utvecklingen tog lite längre tid än han trodde. Fyrtio år efter hans tal, 2008, gjorde BBC en dokumentär som gav honom upprättelse. Fyrtiosex år efter Rivers of Blood-talet ser invånarna i både Storbritannien och Sverige hur politiker och journalister tillsammans och i samförstånd har drivit fram en massinvandring som har medfört enorma problem och för all framtid har förvandlat länderna till oigenkännlighet.

Labour öppnade gränserna för massinvandring

BBC:s tystnad och mörkläggning sammanföll på ett ödesdigert sätt med den mest extrema invandringen i Storbritanniens historia. Under Labours tid vid makten med Tony Blair  som premiärminister 1997-2007 öppnades Storbritanniens gränser på vid gavel och massinvandringen slog alla rekord. Det kom fler invandrare på en tioårsperiod än under de gångna tusen åren – 2,5 miljoner.

Att gränserna öppnades för massinvandring var ingenting som bara råkade hända. Det var en medveten plan, en politisk konspiration – och resultatet av önsketänkande och grova felbedömningar. Labour ville åstadkomma ett verkligt mångkulturellt samhälle och “gnugga högerns näsor i mångfald”. Men ministrarna vågade inte diskutera samhällsomvälvningen offentligt av rädsla för att skrämma bort sina kärnväljare i arbetarklassen. De visste att planen inte skulle gå hem på pubarna i Sheffield och Manchester. Istället argumenterade Labour, mot bättre vetande, för invandringens påstådda ekonomiska fördelar och att det fanns ett behov av fler invandrare.

Bara från Polen kom mer än en halv miljon

Tony Blair arbetade mycket aktivt för EU-utvidgningen österut med tio länder 2004, i synnerhet Polens medlemskap. Labour trodde att det skulle komma 13 000 personer om året från de nya EU-länderna. Det visade sig vara en grov missbedömning. Bara från Polen kom mer en halv miljon. I dag erkänner Jack Straw,  inrikesminister under Blair 1997-2001 och utrikesminister 2001-2006:

“Uppskattningarna var rent katastrofala. De var totalt felaktiga. Det var en mardröm. Jag ångrar det djupt.”

Det gällde att rekrytera ny valboskap

Labours djävulska plan att fylla landet med invandrare hade tagit form redan efter valet 1987, när partiet för tredje gången besegrats av Margaret Thatcher. Hur kunde miljoner av Labours väljare ha röstat på de konservativa igen? Partiledaren Neil Kinnock  ställde en retorisk fråga:

“Vad säger vi till en hamnarbetare som tjänar 400 pund i veckan, bor i eget hus, har en ny bil och mikrovågsugn, plus ett ställe nära Marbella?”

Kort sagt: Vad hade Labour att erbjuda en arbetarklass som hade det bra och inte saknade någonting? Labour insåg att deras kollektivistiska modell hade spelat ut sin roll. De skulle aldrig mer kunna lita på röster från vit arbetarklass. Det gällde att importera en ny arbetarklass från tredje världen som kunde tjänstgöra som valboskap. Labour nöjde sig inte med att öppna gränserna och välkomna invandrarna. De skickade ut särskilda värvningsgrupper för att rekrytera ett nytt proletariat.

Politiken smugglades in under radarn

I Daily Mail skriver Richard Littlejohn om den sanning om Labour’s konspiration som till slut har sipprat fram:

“Massinvandring nämndes aldrig i något av Labour’s partiprogram. Ingen röstade för den. En politik som avsåg att oåterkalleligt förändra Storbritannien smugglades in under radarn enbart för kortsiktig ekonomisk vinning och långsiktiga valvinster. Antagandet var att de nyanlända skulle bli naturaliserade och tacka Labour för hjälpen genom att rösta på dem. Under tiden drog partiets nya vänner i näringslivet nytta av ändlösa horder av invandrare som var villiga att arbeta för låga löner.”

Nu är var åttonde brittisk invånare, 7,5 miljoner, invandrare. Hälften av dem kom genom Tony Blairs massimport under 2000-talets första årtionde. I London är den vita ursprungsbefolkningen redan i minoritet, och flera andra stora städer går åt samma håll.

Journalisterna teg och mörklade

De som gudarna vill förgöra gör de först galna. De lyckades med Tony Blair och Labour. Och vad gjorde brittisk public service medan landet på kort tid invaderades av mer än två miljoner invandrare från Östeuropa och tredje världen? De teg. De lade locket på. De lämnade galningarna i fred och lät dem härja ostört. Nu kommer britternas reaktion. En ny undersökning visar att en överväldigande majoritet, 77 procent av britterna, vill minska invandringen. 56 procent vill ha en kraftig minskning. Även invandrarna har fått nog av invandring.

Så bidrog BBC till att skapa rasism

Allison Pearson skriver i The Telegraph, i en storartad uppgörelse med den politiska och mediala förljugenheten:

“BBC:s vägran att förmedla skilda åsikter om invandring har skapat ett gynnsamt klimat för just den rasism som de avsåg att krossa. Britternas vrede riktar sig inte mot desperata asylsökande eller andra invandrare. Den är resultatet av det senaste årtiondets okontrollerade massinvandring och att BBC och den politiska klassen inte har tillåtit en öppen debatt om hur mycket invandring landet tål.”

De skyddas av sina pengar

Det skulle dröja ända till oktober 2009 innan den brittiska allmänheten fick veta vad som hänt. Då gick Andrew Neather, tidigare politisk rådgivare och talskrivare åt Tony Blair, Jack Straw och David Blunkett, ut i brittiska media och avslöjade de beslut som hade fattats i största hemlighet att för all framtid förvandla Storbritannien. Den avgörande förändringen mot öppna gränser kom 2001 efter en rapport från Performance and Innovation Unit, en regeringsanknuten tankesmedja.

De senaste avslöjandena kommer från Peter Mandelson, en före detta tv-producent som anlitades som PR-konsult av Labour för att modernisera partiets image. Richard Littlejohn skriver i sin artikel i Daily Mail att både Mandelson och Tony Blair har klarat sig helskinnade efter att ohjälpligt ha skadat sitt land. De har dessutom skapat sig stora förmögenheter.  De drabbas inte av den invandringspolitik som de har tvingat på Storbritannien, de skyddas av sina pengar. Det är de vanliga medborgarna, den slitna arbetarklassen, som har bestraffats för att de röstade konservativt fyra gånger i rad.

Olof Palme genomdrev paradigmskiftet 1969

I Sverige har gudarna haft stor framgång i att göra både journalister och politiker galna. En lång rad socialdemokratiska och borgerliga regeringar har i återkommande skov av vansinne öppnat Sveriges gränser för invasion från andra länder. Sedan 1980 har drygt 1,6 miljoner utlänningar beviljats uppehållsrätt eller permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Skiftet kom 1969 när Olof Palme (s) blev statsminister. Han hade till skillnad från sina regeringskolleger rest omkring i världen, studerat i USA och talade flera språk. Han lyckades dupera den övriga regeringen, av vilka de flesta bara hade sjuårig folkskola, att tro att det var Sveriges ansvar att släppa in och ta hand om människor från underutvecklade länder över hela världen. Det kallades “internationell solidaritet” och sågs som själva inkarnationen av att vara progressiv och radikal. Idéerna bars av den vänstervåg som fick verklig styrfart från 1968.

Efter 1969 skulle svenska politikers solidaritet aldrig mer handla om svenska arbetare eller den egna befolkningen över huvud taget. Den skulle sättas i strykklass, hunsas, fråntas rätten till sin nationella stolthet och identitet och beläggas med försörjningsansvar för dem som av skiftande orsaker sökt sig till Sverige. Svenskarna skulle bli de eviga skuldbärarna.

Verkliga flyktingar bara några få procent

För att exploatera vårt medlidande gör media allt för att få oss att tro att alla som kommer till Sverige är flyktingar som flyr från krig och våld i sina hemländer. Det är inte sant. Av de drygt 1,6 miljoner som fått stanna efter 1980 är 37 339 flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Det är mindre än 2,3 procent. Sverige är det land i Europa som tar emot flest kvotflyktingar i ett frivilligt samarbete med UNHCR. Sedan 1980 har Sverige tagit emot 46 697 kvotflyktingar.

De verkliga flyktingarna utgör alltså en mycket liten andel av dem som får PUT i Sverige. Ett utbrett asylfusk och det faktum att 95 procent av dem som söker asyl i Sverige inte visar några ID-handlingar innebär att mängder av icke asylberättigade, inklusive ett okänt antal krigsförbrytare och terrorister, släpps in i landet och beviljas PUT och möjlighet till livslång försörjning på svenska folkets bekostnad.

Kanske blev det en liten notis

Jag har förgäves försökt återkalla i minnet vad media gjorde för att informera medborgarna om det första i en lång rad beslut om att genomföra den mest odemokratiska samhällsomvandlingen i modern tid, den socialdemokratiska regeringens beslut 1975 (proposition 1975:26) att totalförvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Men mitt minne är blankt. Jag kan förstås minnas fel. Men jag kan varken erinra mig några braskande rubriker, brännande debattartiklar eller upphetsade tv-debatter. Kanske blev det en liten notis.

Journalistkåren har ett oerhört stort ansvar

Om journalisterna hade skött sitt professionella uppdrag hade konsekvenserna av denna samhällsomvälvning kunnat belysas och debatteras offentligt. Väljarna hade fått en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, och invandringspolitiken kunde ha tagit en annan riktning. Istället smusslades förslaget under största möjliga tystnad genom hela maktapparaten fram till fullbordat beslut av en enig riksdag. Grunden till världens mest extrema politik var lagd.

Samma journalistiska mörkläggning har undantagit samtliga samhällsomstörtande beslut på det invandringspolitiska området från demokratisk diskussion. Journalistkåren har ett oerhört stort ansvar för att Sverige i dag är ett djupt splittrat och segregerat land som islamiseras i rasande takt och står på gränsen till våldsamma etnisk-religiösa konflikter. Sverige är ett land som går mot upplösning, och det sker genom fullkomligt frivilligt fattade politiska beslut. Kravallerna i Husby förra våren och den svensk-irakiske islamisten Taimour Abdulwahabs självmordsbombdåd på Bryggargatan i Stockholm den 11 december 2010 var bara början. Liksom att de fyra islamistiska terrorister som nu sitter av tolvåriga fängelsestraff för planerat terrordåd mot Jyllands-Posten  var invandrare som välkomnats att bosätta sig i Sverige.

Känslan före sammanbrottet

När läsarna inte längre vill betala för mörkläggning och desinformation sparkas journalister på löpande band. Jag kan inte påstå att jag gråter för deras skull. Vi är många som bär på ett långvarigt ackumulerat ursinne för den oöverblickbara och oåterkalleliga skada journalisterna har åsamkat vårt land.

När jag betraktar mina kollegers prestationer kan jag känna deras – någras, inte allas – blodsmak i munnen. Det är känslan alldeles före det sammanbrott som måste komma, helt enkelt för att ett så gigantiskt svek inte kan fortgå i evighet. Till slut spricker hela skiten. Då ska jag gratulera mina kolleger.

De släpper gärna fram sin inre Caligula

Många journalister trivs storartat som maktens lakejer. De rör sig som fisken i vattnet på partikongresser och presskonferenser, känner sig utvalda och upphöjda, putsar sin image med den politiska klassens falnande guldglans och tror att den ska vara för evigt. De släpper gärna fram sin inre Caligula och låter åsikts- och rasismpiskan vina över vanliga svenskar, trots en emellanåt flämtande insikt om att svenskar faktiskt är ett hyggligt och tolerant folk med ovanligt liten fallenhet för rasism.

Men det är de andra jag tänker på. De journalister som mår riktigt ordentligt illa över det taskspel de dagligen deltar i. Som för varje dag får allt svårare att se sig själva i spegeln. Trots den fina bostadsrätten. De som ibland släpper fram en djup och malande oro över att de aktivt medverkar i att förstöra sitt land och undrar hur det ska bli för deras barn och barnbarn att leva i det landet. De som inte ens med fredagarnas bag-in-box kan värja sig för en gnagande röst inombords:

“Var det så här du tänkte dig att arbeta som journalist?” “Var det det här du ville använda ditt liv till?”

På vilken klinik lät de operera bort sina samveten?

Det är en särskild sorg att se förfallet hos en yrkeskår man själv tillhör. En del av mig försöker förstå. En annan del känner förakt och avsky. De som skinande av självgodhet sitter i public service’s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt och mörklägger sanningen för svenska folket gör mig så illa berörd, så plågsamt generad på deras vägnar, att jag bara vid enstaka tillfällen orkar utsätta mig för att se dem. Hur kan de aktivt och medvetet medverka till att sänka sitt eget land? Hur står de ut med sig själva och sitt ständiga ljugande? På vilken klinik lät de operera bort sina samveten? Har de ingen skam? Finns det ingen gräns?

Sorgen bär jag ständigt inom mig

Men starkast är sorgen. Jag bär den ständigt inom mig. Det gör fruktansvärt ont att se en hel yrkeskår – min yrkeskår – svika så till den grad och gå som uppskruvade robotar, inte bara mot sin egen undergång utan också dra sitt land med sig i fallet. Utan journalisternas energiska medverkan hade politikerna aldrig kunnat genomdriva det mångkulturella samhällsexperimentet. Om journalisterna inte hade lagt locket tungt över alla försök till debatt hade massinvandringen aldrig varit politiskt genomförbar. Om de hade skött sitt jobb hade det kanske fortfarande varit möjligt att rädda det hyggliga land som Sverige en gång var.

Vi kör väl ett inslag om syriska flyktingar som vanligt.

Och så något lätt före vädret.

Litteratur:
Simon Heffer: Like the Roman. The Life of Enoch Powell. 2008.

Anders Isaksson: Den politiska adeln. 2006.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter