18
mar
Seneste opdatering: 19/3-14 kl. 0137
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Lars Hedegaard sender tre artikler med følgende begrundelse:

Kort tid efter, at Dispatch International i går publicerede disse artikler, blev vi atter udsat for et sofistikeret hackerangreb. Jeg opfordrer jer til at publicere artiklerne, før vi igen er off line. Disse angreb er vokset med 30 pct. den senere tid i takt med, at vores besøgstal er vokset.

Man forstår hvorfor. I Malmö Tingsret foregår der en retssag, som på overfladen handler om en tidligere kasserer i det svenske TFS, der efter at have pådraget sig svære læsioner i hovedet ­ og var rundt på gulvet ­ gik til angreb på en affaldstønde og daskede til en muslimsk kvinde med en sutsko.

Det er nu gjort til en politisk proces mod det svenske Trykkefrihedsselskab, der er den egentligt anklagede i denne absurde sag.Ved at dømme den uheldige tidligere kasserer for “hate crime” med henvisning til, at han har bestyret TFS’ regnskaber, vil anklagemyndigheden kriminalisere Trykkefrihedsselskabet.

Hvis det lykkes, er vejen åben for forfølgelse af enhver, der er eller har været medlem af TFS. Anklageren, Linda Rasmussen, havde ikke andet at fremføre for sin påstand om at kassererens adfærd var inspireret af TFS end nogle artikler skrevet af folk, der har hadet os fra begyndelsen. Velkommen til Kafkaland!

Hvis nogen vil vide, hvad det svenske Trykkefrihedselskab står for, og hvilke diskussioner, der for foregår i selskabets regi, kan de med fordel anskaffe sig bogen “Farliga ord”, der udkommer på Trykkefrihedsselskabets Bibliotek den 7. april. Se her hvordan du kan få dit eksemplar af denne vigtige bog.

Se også:En sko og en søppeltønne til besvær i Malmö

Skoenes dag i Malmö Tingsret
Forfatter:Lars Hedegaard 17 marts, 2014

Under den sidste retsdag i sagen om Trykkefrihedsselskabets tidligere kasserer udfoldede anklageren store bestræbelser på at vise, at hans påståede overfald på to muslimske kvinder var motiveret af racisme, og at han havde lært det hos Trykkefrihedsselskabet. Den anklagedes sko kom til at spille en central rolle.

MALMÖ. Det var ikke mange kendsgerninger, anklager og forsvarer kunne enes om under anden og sidste retsdag i sagen mod Trykkefrihedsselskabets tidligere kasserer, der i Malmö Tingsret står anklaget for racistisk motiveret mishandling.

Episoden fandt sted den 4. august 2012 uden for akutmodtagelsen i Malmö. Den anklagede var på vej ind, efter at han var styrtet på sin cykel og havde pådraget sin svære læsioner i hovedet. Han havde bl.a. brækket næsen. Som han forklarede i det tidligere retsmøde, var han blevet overfaldet af to arabere, fordi han havde råbt ”hottentot”. Han kan endnu i dag ikke huske, hvad der skete efter faldet fra cyklen og til han vågnede op på akutmodtagelsen – altså heller ikke episoden med de to kvinder.

En neurolog, der var indkaldt som ekspertvidne, forklarede, at en hjernerystelse, som den anklagede sagde han havde pådraget sig, meget vel kan medføre hukommelsestab og ustyrlig adfærd.

I sin procedure fortalte anklageren, Linda Rasmussen, drabelige historier om langvarig og ondskabsfuld mishandling, som den anklagede skulle have gjort sig skyldig i: Han havde rettet talrige slag mod dem, dunket den ældre kvindes hoved mod en mur, så hun faldt omkuld og mistede bevidstheden. Derefter var han gået til angreb på hendes datter, men forinden havde han sparket hendes liggende mor.

De to muslimske kvinder havde kun overlevet de grusomme tildragelser, fordi en behjertet mand kom til stede og overmandede kassereren og kastede ham til jorden.

– Er det rigtigt, at du gik hen og sparkede den liggende mand? spurgte forsvareren, Mikael Sundman, den yngste af kvinderne.
Ja, det var vist rigtigt, medgav hun, men det skyldes, at hun havde været ude af sig selv over mishandlingen af hendes mor.
Det kom senere frem, at hun havde sparket i to omgange.

Derimod var det højst uklart, hvad den anklagede i grunden havde gjort. Vidneudsagnene var stærkt modstridende. Det eneste, forsvareren ville gå med til, var, at hans klient måske med en blød sko havde dasket to-tre gange på den ældre kvindes overarm. Alle øvrige anklager savnede bevis, mente han.

Et par politifolk, der var kommet til stede kort tid efter det påståede overfald, berettede, at de ikke havde bemærket skader på de to kvinder. Hvilket lyder underligt, hvis historierne om den grove mishandling var sande.

Spørgsmålet om der var brugt en sko under det påståede overfald, var genstand for anklagerens store interesse. Gang på gang spurgte hun vidnerne, hvor den anklagedes sko havde befundet sig, og om han selv havde taget dem af eller tabt dem, da han sparkede til en affaldsspand, der stod uden for indgangen til akutmodtagelsen.

Opfordret af anklageren fik den yngste af kvinderne lejlighed til at sige, at skoattentatet havde fået hende til at føle, at ”et dyr er bedre end mig”. Til sidste blev det for meget for dommer Jacob Heister, der tørt bemærkede, at der var faldende interesse for skoene.

Først efterhånden blev det klart, hvorfor anklageren var så optaget af den anklagedes sko. Hun skulle bruge dem til at begrunde sin påstand om, at overfaldet var motiveret af racisme og islamofobi, for efter muslimsk opfattelse er det specielt forhånende at blive slået med en sko. Derfor var det en hadeforbrydelse og burde medføre en hårdere straf end et banalt overfald. Mindst seks måneders fængsel mente hun, at den anklagede havde fortjent.

Ellers havde hun ikke meget held med sin påstand om en hadeforbrydelse. Ved retsmødets begyndelse uddelte hun ganske vist nogle artikler fra Expo, Sveriges Stasilignende organisation, der har specialiseret sig i at afsløre såkaldte racister og højreekstremister. De skulle vise, at Trykkefrihedsselskabet er ”islamofobisk” og aldeles ikke interesseret i ytringsfriheden. Og eftersom den anklagede havde været kasserer i selskabet, mente hun, at det nok var Trykkefrihedsselskabets skyld, at den anklagede var sprunget på to muslimer. Hun runddelte også en artikel af forfatteren Göran Rosenberg, der – uden at anføre kilder – beskyldte selskabet for ”højreekstreme koblinger” og for ikke at anerkende, at islam er omfattet af religionsfriheden.

Det har Trykkefrihedsselskabet aldrig påstået. Man kan, siger Selskabets formand Ingrid Carlqvist i en kommentar til Rosenbergs påstand, naturligvis diskutere, om ideologien islam skal omfattes af religionsfriheden – især efter af Den Europæiske Menneskeretsdomstol i to domme har bestemt, at sharia, den islamiske lov, er uforenelig med demokrati, og den diskussion vil TFS gerne føre.

Mikael Sundman bemærkede, at artiklerne fra Expo og Rosenberg jo ikke udgjorde noget bevis, hvilket anklageren indrømmede. Alligevel uddelte hun dem.

En af hovedpointerne i Sundmans procedure drejede sig om den affaldsspand, som hans klient havde sparket til, før han daskede til den ældste af de muslimske kvinder.

– Var det også en hadeforbrydelse, spurgte han. Var den anklagede modstander af affaldsspandens religion? Og han konkluderede selv: Hans klient var utilregnelig i gerningsøjeblikket, derfor sparkede han til spanden og derfor slog han måske den ene af kvinderne. Det havde intet med religion eller racisme at gøre, mente han. Hvis det havde været nogle andre den anklagede var stødt på, havde han formentlig slået ud efter dem.

Dagens dramaturgiske højdepunkt kom under afhøringen af Ingrid Carlqvist, som forsvareren havde indkaldt som vidne.
Næppe havde han stillet sit første spørgsmål, før Carlqvist tog ordet:

– Inden jeg svarer på spørgsmålet, vil jeg påpege, at hvis den anklagede bliver dømt for en hadeforbrydelse med henvisning til, at han har været med i Trykkefrihedsselskabet, så indebærer det, at Trykkefrihedsselskabet officielt bliver stemplet som en kriminel organisation. Dette er en helt grundløs påstand …..

Mere nåede hun ikke at sige, før dommeren belærte hende om, at hun skulle besvare de spørgsmål, hun fik stillet.
Carlqvist fik dog lejlighed til at sige, at et var hende, der havde grundlagt det svenske Trykkefrihedsselskab og har været dets ansigt udadtil. Den anklagede har ikke tegnet TFS, men udelukkende taget sig af pengesager.

Trykkefrihedsselskabet er startet, forklarede hun, fordi den etablerede presse er ligeglad med ytringsfriheden, især når det gælder spørgsmål som islam og indvandring.

Hun indrømmede gerne, at Selskabet kritiserer islam, som hun betragter som den største trussel mod ytringsfriheden.

– Men hvis nogen tror, at vores islamkritik betyder, at vi går ind for at slå løs på folk, så er de i den forkerte forening, sagde Ingrid Carlqvist. Herefter prøvede anklageren at fange Carlqvist ved at snakke om ”islamofobi”.

– Hvad betyder islamofobi? replicerede Carlqvist. Er det det samme som agorafobi, angst for åbne pladser?

Carlqvist havde medbragt en Koran, som hun lagde foran sig på bordet, og det synes at have frataget Linda Rasmussen lysten til at grave videre i spørgsmålet. Dispatch International har spurgt Ingrid Carlqvist, hvad hun skulle bruge Koranen til.

– Jeg havde forudset, at jeg ville blive konfronteret med anklagen for islamofobi, og havde derfor slået op på Koranens Sura 8, vers 12, hvor der står, at Allah vil sprede rædsel i hjerterne på de vantro og opmuntrer de troende til at hugge hovedet af dem. Hvis man frygter islam, er det altså ikke ubegrundet. Allah har jo dekreteret, at vi skal være bange.

– Men I har jo har jo indbudt den hollandske politiker Geert Wilders til at tale, og han er islam-kritiker, sagde anklageren.
– Det er jeg også, svarede Carlqvist.  Derefter var det som om Linda Rasmussen mistede lysten til at forfølge dette spor.

Til gengæld prøvede ”målsägarbiträdet” – en person, der udover anklageren skal bistå de skadelidte – at bore videre i islamsporet:
– Hvorfor er islam farlig? spurgte hun.
– Kender du sharia? svarede Ingrid Carlqvist.

Mere kom der ikke ud af det, idet dommer Heister greb ind med en bemærkning om, at en diskussion om islam ville være ”for bred og for dyb”. Der afsiges dom den 31. marts kl. 14.

KRÖNIKA: ”Hatbrottet” som bidde en tumme
Av:Ingrid Carlqvist 17 mars, 2014

Två kvinnor i slöja målar upp en fasansfull historia om slag, sparkar och huvuden som dunkats i väggar. Men de enda bevisen är fotografier som visar några blåmärken på armarna – märken som med största sannolikhet uppstått när polisen tvingades ta hand om och handfängsla de hysteriska kvinnorna.

I normala fall hade den misstänkte åtalats för ringa misshandel. Men eftersom kammaråklagare Linda Rasmussen låtit vänsterextrema Researchgruppen styra henne, gällde åtalet misshandel med hatbrottsmotiv. Ett extra allvarligt brott som hon yrkade minst 6 månaders fängelse för.

Varför? Jo, den misstänkte var under tiden för händelsen kassör i Tryckfrihetssällskapet, vars ”brott” är att vi kritiserar islam som det just nu största hotet mot våra medborgerliga frihetsrättigheter – framförallt yttrande- och tryckfriheten.

Sanningen är att kassören skulle ha stått inför rätta redan för ett år sedan. Men i sista sekund ställdes rättegången in, en ny åklagare anlitades – en som till skillnad från den förste följer Researchgruppens order och förvandlar den ringa misshandeln till en grov dito med hatbrottsmotiv. Gruppen som själva kallar sig ”grävande journalister” består av våldsälskande och dömda vänsterextremister, men har efter att de sålde sina hackade uppgifter om anonyma kommentatorer på Avpixlat med flera sajter, upphöjts till ”experter”.

Häromdagen lät Aftonbladet Kultur dem skriva en artikel om händelseförloppet under förra helgens sammandrabbning mellan våldsvänstern och nazisterna, där de slog fast ”Sanning om nazistattacken”. ”Sanningen” var förstås den bild de själva vill måla upp, den som i går fick 10 000 Malmöbor att demonstrera mot nazism, trots att ingen ännu vet hur attacken gick till och vem som egentligen angrep vem. (När flera personer kritiserade den rubriken ändrades den plötsligt till ”Polisen slarvade med myten bakom ett gängslagsmål” och nu är den ändrad igen, till ”Lögnerna om naziattacken”.

Nåväl, i går var jag kallad som vittne för att svara på frågor om Tryckfrihetssällskapet som jag grundade och är ordförande för. Det var en märklig situation på så sätt att TFS ju inte var anklagat för något brott, men ändå utmålas som kriminellt. Jag passade därför på att inleda förhöret med att säga att om kassören döms för hatbrott med hänvisning till att han varit medlem i TFS, så utpekas därmed sällskapet som kriminellt.

Längre än så hann jag inte, förrän rådmannen avbröt. Men jag fick i alla fall sagt detta viktiga och kan bara hoppas att tingsrätten förstår det fullständigt orimliga i åklagare Rasmussens påståenden. Om kassören skulle dömas för misshandel med hatbrottsmotiv, så var hela rättegången en politisk process riktad mot Tryckfrihetssällskapet.

Åklagare Rasmussen hade väldigt svårt att hålla isär begrepp som antimuslimsk, islamofobisk och islamkritiker. Jag är oskyldig till de två första och i högsta grad skyldig till det tredje – och det är jag stolt över. Vem som helst kan läsa Koranen på nätet och förslagsvis slå upp sura 8, vers 12. Där säger Allah: ”Jag ska ingjuta skräck i dem som är vantrogna. Hugg dem med svärd över nacken och slå av dem alla fingrarna.” [Till svenska från den tyska översättningen av Rudi Paret, den internationellt mest erkände Koranöversättaren, min anm.]

Om man då dessutom förstår att Koranen för troende muslimer är Allahs exakta ord som under inga omständigheter får ifrågasättas (straffet är döden), så torde det stå klart för alla och envar att den som inte är rädd för islams framfart i Västvärlden antingen är dum eller vägrar tro det som finns mitt framför hans eller hennes ögon. Islamofobi är ett struntord som hittats på för att demonisera alla som kritiserar denna totalitära och våldsamma ideologi.

Jag förklarade också för åklagare Rasmussen att det är idéerna vi kritiserar, inte alla människor som tror på dem. Det lär finnas 1,6 miljarder muslimer på jorden och tack och lov tar inte alla Koranens ord rent bokstavligt. Poängen är att om de gör det, har de inget straff att vänta från sina trosfränder och som extra lök på laxen belönar Allah dem med en garanterad plats i himlen.

Min känsla efter rättegången mot kassören är att Malmö tingsrätt inte köpte åklagarens krystade ”bevis” för att det rörde sig om ett hatbrott. Det handlar i stället om en vanligtvis fredlig revisor som efter ett fall från cykeln bröt näsan, slog sönder ansiktet och antagligen fick en hjärnskakning som i sin tur fick honom att agera fullständigt ”out of character”. Jag fördömer allt våld, men kom igen – det enda som är bevisat är att han slog en av kvinnorna två, tre gånger på armen med en mjuk filttoffla.

Det är nog snarare så att de två muslimska kvinnorna, som alltså var så hysteriska och våldsamma när polisen anlände till platsen att man tvingades använda två polismän per kvinna för att övermanna och handfängsla dem, har sett en chans att här kamma hem ett rejält skadestånd. Därför har de grovt överdrivit händelsen – varken fotografier eller vittnen styrker deras berättelse om grovt våld. Och med tanke på Linda Rasmussens svaga och lätt virriga slutplädering insåg nog också hon att så var fallet. Hela hennes åtal rasade samman som ett korthus och det bidde bara en tumme kvar.

Men genom att konsekvent avstå från att berätta om allt det som motsäger kvinnornas historia, lyckas Oisin Cantwell i Aftonbladet framställa det hela som nästintill klappat och klart. Kassören får fängelse och Cantwell själv kan andas ut – det är inget fel på islam, vi som ser den totalitära faran och likheterna med nazism lider av ”muslimdille” och halleluja för de 10 000 som demonstrerade tillsammans med våldsvänstern.

KRÖNIKA: Den sjunkande journalisten

Av:Roger Sahlström 17 mars, 2014

Ingrid Carlqvist kliver in i rättssalen. Oisin Cantwell från Aftonbladet laddar sina fingrar, det gnistrar till i hans ögon. Han sträcker på ryggen och fingrarna börjar maniskt slå på datorn.

Det är andra dagen av rättegången mot kassören i Tryckfrihetssällskapet som är misstänkt för misshandel och hatbrott mot två muslimska kvinnor – och eventuellt en soptunna i plåt.

Spektaklet börjar med att åklagaren är sen. Hon ber inte ens om ursäkt för detta utan hon kastar sig bara nonchalant in i rättssalen, ungefär som om det skulle vara hennes rätt att komma och gå lite som hon ville.

Åklagaren sätter sedan igång med att lägga fram idén att det är allmänt känt i Sverige att just skor är djupt kränkande inom islam. Hon gör en stor sak av detta. Det är chockartat kränkande att bli förolämpad av en sko: I DEN ARABISKA VÄRLDEN!

Nu råkar det vara så att vi inte lever i den arabiska världen. Så varför detta ens skulle betyda något, kan jag inte förstå. Ska våra rättssalar börja visa hänsyn till andra länders kulturer?

Åter till skorna. Ja, i vissa kulturer är skor och fötter extra känsliga, men här i Sverige har vi sällan problem med sådan vidskeplighet. Men plötsligt verkar skorna vara beviset för hatbrott. Den åtalade ska ha varit medveten om skoproblemet och det var därför han attackerade kvinnorna med just skor.

Samma fotbeklädnader som hela rätten under stor dramatik fick känna och klämma på under första rättegångsdagen. Men det var inte rätt skor, menade den yngre kvinnan förra veckan utan beskrev i stället ett slags skor som var långa och smala och stora där framme. Clownskor?

De två muslimska kvinnorna flamsar och ler precis som förra gången. Den här gången tar de hissen upp efter varje paus – är det månne de onda ryggarna som plötsligt spökar? Enligt kvinnorna blev deras ryggvärk betydligt värre efter slagen med skorna. De har heller inte så många ”fans” med sig denna gång, bara en äldre man och en yngre kvinna. Mannen stampar nervöst med foten i golvet och skakar med sitt ben. Jag sitter bakom honom, hans klack slår i mattan, precis lagom mycket för att det ska vara irriterande. Bredvid honom sitter en söt tjej. Hon är frånvarande stora delar av tiden. Det verkar som Facebook och sms lockar mer. Hon tittar dock upp ibland och ler lite plikttroget mot målsägarna. Som ler stort tillbaks.

Det är ett par experter och vittnen som ska höras under dagen. Bland annat Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist. När det är hennes tur att vittna vaknar Oisin Cantwell ur sin dvala. Han har fram till nu stirrat på rättegången så där lite lagom lojt, ungefär som en bakfull gör. Men nu kickas sagoberättaren igång. Hans leende påminner om Gargamels, ni vet elakingen från smurfarna. Han laddar för att skriva.

Den åtalades advokat börjar förhöra Ingrid Carlqvist, som med sitt uttalande starkt markerar vilken cirkus detta är. Åklagaren försöker framställa Tryckfrihetssällskapet som en kriminell organisation, menar Ingrid Carlqvist. Döms den åtalade, görs Tryckfrihetssällskapet till en kriminell sammanslutning vilket på sätt och viss även gör yttrande- och åsiktsfrihet brottsligt.
Åklagaren verkar mena att om man kritiserar islam, så hatar man exakt alla världens 1,6 miljarder muslimer. Varenda en, vilket får mig att undra. Hatar jag min syster som är muslim, då jag kritiserar Irans styre? Behöver inte ens tänka tanken klart. Självklart älskar jag min syster. Hennes val av gud spelar ingen som helst roll.

Åklageran Linda Rasmussen kämpar hårt för att påstå att man inte får kritisera islam. Varpå Ingrid Carlqvist skjuter av ett skott från höften:

–Menar åklagaren att Torgny Segerstedt inte skulle ha kritiserat nazismen för att nazisterna då kunde ha blivit ledsna?

Rasmussen blir tyst för några sekunder och har uppenbara problem att återhämta sig efter denna ”högerkrok”. Oisin krymper ihop mer och mer. Tidigare satt han som en bestämd fura, nu börjar hans axlar sjunka nedåt. Hans tangentslagningar minskar. Det är inte längre någon kulspruta som fyrar av ord.

De två kvinnorna har enligt åklagaren misshandlats på gränsen till grovt. Skadorna som visats upp är några diffusa blåmärken. De sägs ha uppstått av ett trubbigt föremål. I vanliga fall syftar man på baseballträn, batonger, klubbor, sablar och svärd. Ni kan nog själva tänka er vilka sorts skador dessa föremål kan ställa till med. Den åtalade påstås ha slagit den äldre kvinnan två, tre gånger med ett par skor av tyg och plast. Kvinnan ska ha träffats av sulan. En mjuk sko kan omöjligt falla in under begreppet trubbigt föremål.

Inte ens en vittnande rättsläkare kan bekräfta att skadorna uppstått på det sätt åklagaren menar. Skadorna passar inte mönstret, menar han.

Sak på sak faller för åklagaren, och när hon i slutet av dagen ska summera allting påminner hon mest om en groggy boxare.
Väl hemma med en kopp kaffe i handen läser jag Oisin Cantwells artikel från rättegången. Jag förstår varför han måste ta i som han gör. För det var då verkligen inte mycket kvar av varken Oisin eller åklagaren efter dagen. Det enda bevis som åklagaren egentligen hade att anföra för att det var grov misshandel och hatbrott, var medlemskap i en organisation som kämpar för rätten att få tala fritt.

Med krumma axlar och osäker blick lämnade Oisin Cantwell rättssalen och jag frågar precis som förra gången. Var vi på samma rättegång?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Hans Und

    At myndighederne, det vil i sidste ende sige staten, indlejre en sag i en anden sag, hvor den anklagede så ikke har mulighed for at forsvarer sig, er naturligvis dybt krimminelt.

    – Og det gør det bestemt ikke bedre, at man også forsøgte sig under Breivik sagen. Det betyder bare det må anses som gentagelses kriminalitet.

  • Hans Und

    Hvis dommeren har lidt sund sans og selvopholdelses drift i behold, så skriver han rent ud i dommen at han ikke kan og vil forholde sig til den del af sagen.

  • Ove

    Oisin Cantwell – jeg ser han skriver at Ingrid skal ha vært dypt innsyltet med den tiltalte. Sukk, hvilke assossiasjoner: lyssky virksomhet og kriminalitet i det skjulte.

    Vi snakker om en ansatt. Jeg skal ikke kommentere mer disse to forskjellige verdener – men gå til avslutningen på hans skriverier.

    Cantwell avslutter med: “Det är för mig tydligt att mannen gav sig på kvinnorna för deras tro.”

    Dobbelt sukk. Cantwell så kanskje ikke bare bakfull ut – men var det. Det synes rimelig at et intelligent menneske som må servere slikt journalistisk søppel og løgner må kompensere med store doser alkohol for å stilne ropene fra samvittigheten. Løgner han daglig må produsere for å beholde sin plass, posisjon og gode lønn i PK Sverige. Men det må være en hard belastning også.

    Skål Cantwell.