6
maj
Seneste opdatering: 6/5-14 kl. 1756
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Oversat fra “Los africanos no podemos seguir siendo víctimas de la historia” af Stig Carlsson.

Han var inte tvungen att lämna Senegal för att söka arbete, men han ville med egna ögon se hur det var i Europa. Om ryktena var sanna. Att den gamla kontinenten inte var det förlovade landet, som majoriteten av ungdomarna i hans land försäkrade. Mactar Thiam Fall, 45 år, kom legalt till Tyskland 2008 på ett två månaders turistvisum, som tillät honom att resa fritt. När visumet gick ut beslutade sig den senegalesiske grundskoleläraren för att stanna kvar i Europa och fortsatte till Frankrike, där han tillbringade ytterligare två månader och i Italien åtta månader och slutligen Spanien. “Jag tog en del risker, men jag hade inga problem med polisen under den här tiden” försäkrar han.

Mactar lever sedan 2008 i Barcelona, där han har arbetat som hemspråkslärare och handledare för invandrare. Han har skrivit fyra läroböcker och nu har han avslutat en serie reportage, Bitim Reew (Utomlands) med hjälp av ett spanskt filmbolag. Han går in på erfarenheter hos senegalesiska invandrare i Frankrike och Spanien, och vill använda dem till att nyansera den europeiska verkligheten och informera ungdomen i sitt eget land.

Vad fann du, när du kom till Europa?

Det jag såg var mycket annorlunda, jämfört med den uppfattning, som finns i mitt eget land. I Afrika tror folk, att livet i Europa är mycket lätt, att alla har arbete, pengar, bostad, bil… Här behöver man inte anstränga sig för lyckas. De bilder, som når oss är mycket vackra, mycket rena städer, mycket vackra kvinnor, fulla restauranger… Detta innebär att folk tror, att de i Europa kan få det,som de inte lyckats skaffa i Senegal. Att här finns demokrati och mänskliga rättigheter, ingen bor på gatan, alla har mat etc. De flesta förstår inte, att många måste kämpa för att pengarna skall räcka månaden ut,att det finns mycket arbetslöshet, att de som har hus har tagit lån… Men allt detta ser man inte, det är som om det fanns en slöja, som döljer alla svårigheter mellan Afrika och Västvärlden. För många i Europa är vardagen hård.

Förvånade det dig eller visste du redan, vad du skulle möta?

Jag visste, att den här bilden inte var sann, därför att jag hade läst afrikanska författare, som hade berättat om sina erfarenheter här, om europeisk rasism mot svarta och om vad som krävs i det här samhället. Jag kände till detta, innan jag kom, men jag ville få det bekräftat. Jag har inte kommit för att stanna. Jag vill bara berätta om den här verkligheten för människor i Senegal, Gambia eller Mali och kunna säga, att jag har bott så många år här, och vet hur det är. Detta kan ingen ta ifrån mig.

Och allt det som du fått bekräftat i Europa, vet man inte det i ditt land?

I Spanien har man påstått många saker om immigrationen, man har gjort många reportage, dokumentärer…alla vet, när pateras(speciella båtar) kommer, vilka rutter de här pojkarna använder osv men all denna information kommer inte fram till Afrika. Och om man får veta något, så når det inte fram till landsbygden. Detta diskuteras inte eller förmedlas vidare. Invandrarna, som bor i Europa, berättar inte under vilka villkor de lever, liksom de spanska invandrarna i Tyskland inte gjorde det. Av stolthet. För afrikaner är situationen mera komplicerad. En spanjor, som kommer till Schweiz kan återvända, om det inte går bra. Han har inga problem med tillstånd och avviker inte så mycket, men så är det inte för oss. Vi kommer hit efter en lång resa och kan inte börja arbeta, för vi har inga arbetstillstånd. Du har kommit för att arbeta, men det är inte möjligt. I Afrika måste de få veta, att det finns de som varit på resande fot i åtta år och inte arbetat en enda dag här.

Kan ni inte berätta det för era familjer?

Familjerna som stannar kvar i hemlandet tror, att de skall få hjälp med att ta sig ur fattigdomen. Men du kommer hit och kan ingenting göra. Detta är en anledning till att invandrarna inte vågar berätta om hur de lever. En annan är att du känner en smärta från det ögonblick du lämnar ditt land, ditt folk och din familj. När du kommer hit har du en annan smärta. Du inser att dina drömmar kommer att gå i kras, och du vill inte erkänna det för din familj.

Hur är livet för senegaleserna i Barcelona?

Den enda skillnaden mellan en invandrare och en spanjor är arbetet. Om invandraren har arbete lever han bra. Om invandraren är arbetslös lever han sämre än en arbetslös spanjor, eftersom han inte har stöd från sin familj. Spanjoren har sina släktingar. Det har inte vi. Problemet här i landet är att det inte finns arbete, inte ens för den inhemska befolkningen.

Hur tänker du förmedla det som du sett och upplevt i Europa?

Hittills är det bara folk från Spanien, som har haft åsikter om oss. Varför inte vi själva? Så jag beslutade mig för att vi själva måste berätta, vad som finns. Spanjorerna skriver vår historia, men de är inte huvudpersoner. Det är vi. Vi är första person. Jag beslutade mig för att få mina landsmän att berätta genom att göra dokumentärfilm och sedan föra dessa vittnesmål vidare till Senegal, och visa mina filmer i kommunhus och kulturhus i de vanliga kvarteren och att till ungdomen förmedla den spanska verkligheten.

Kommer du att avråda dem från att ge sig iväg.?

Jag säger inte att de inte skall åka. Jag säger att de bör veta till vilket land de reser och villkoren där. Om du vet detta och din familj vet detta. Då kan du besluta. Du är ansvarig och andra kommer att betrakta dig som ansvarig. Många afrikaner säger, att de inte hade kommit hit, om de vetat vad som väntade dem. Så kan vi inte resonera. Vi kan inte alltid fortsätta vara historiens offer.

Hur många dokumentärer har du spelat in?

Jag har spelat in sex, tre är helt klara och jag håller på att avsluta klippningen av de andra tre. Sedan åker jag till Senegal för att lansera dem. Jag lyckades samla ihop 2500 euro på en månad tack vare en lyckad kampanj och i maj reser jag till Senegal för att visa de tre första. De vänder sig inte bara till ungdomar, utan också till familjerna ute i bostadsområdena. Jag vill, att de tar del av dem och ger sina synpunkter och att de skall förstå, att i Europa finns det mest fattiga afrikaner. I själva verket är de fattigare här än i sina hemländer. Jag är senegales och vet, att flertalet inte är fattiga, men de har drömt om ett eldorado, som inte existerar.

Genom vilka kanaler tänker du sprida ditt arbete?

Jag söker olika former av stöd, men jag har redan ett avtal med den senegalesiska televisionen. De kommer att sända alla avsnitt. Jag har kontakter med Kulturministeriet och Utrikesdepartementet för att organisera filmverkstäder i Dakar och Saint Loiuse. Dessutom räknar jag med en fotoutställning av en senegalesisk fotograf, som bor i Spanien. Han har fotograferat flera familjer vars barn bor i Europa. Vi samarbetar för att visa de olika verkligheterna.

Planerar du visningar på den här kontinenten?

Vi vill presentera vårt arbete för hela Europa, för att visa, att vi inte står med armarna i kors inför immigrationens tragedi. Jag kommer just från Paris och Strasburg, där jag har kontaktat invandrarkollektiv för att presentera filmerna i de här städerna. Vi har inte samma resurser som européer, som vill göra en film om det här ämnet, men det spelar ingen roll. Det viktiga är att vi engagerar oss och bekymrar oss om den afrikanska ungdomen, som emigrerar. Vi söker också kontakter i Gambia och Mali… alla utvandrarländer. Det är ett ständigt arbete med att medvetandegöra. Vi vänder oss i huvudsak till den afrikanska befolkningen.
Och den politiska klassen i utvandrarländerna verkar inte göra så mycket för de här pojkarna…

När det kommer en patera eller en grupp hoppar över staketet i Melilla eller Ceuta är det ingen som säger vilken nationalitet de tillhör, de är bara subsaharianos (innevånare söder om Sahara) punkt slut. En ansvarig regering kan inte uttala sig, därför de här pojkarna har inga pass eller dokument, som kan identifiera dem. Detta är ett problem. Jag säger inte att detta rättfärdigar, att de afrikanska ledarna inte reagerar,men vi måste erkänna, att de här pojkarna saknar dokument.

Man vet ju, att dekommer från Senegal, från Nigeria, Mali, Kamerun…

Men vem kan bevisa det? När det kom pateras till Kanarieöarna 2006, sände regeringen i mitt land poliser för att ta hem senegaleserna. Detta togs mycket illa upp i Senegal. Regeringen förklarade, att det hade varit mycket svårt att påvisa vilken nationalitet de här pojkarna hade. Vad kan en regering göra, när dess medborgare reser utomlands och sedan kastar sina dokument?

I vårt arbete försöker vi också medvetandegöra regeringarna, därför att många gånger har de ingen riktig information, de vet inte vad som händer. Vi har senegaleser, som arbetar i hela centrala Afrika, men vi får bara reda på det, när det uppstår problem, därför att de begär inte utresetillstånd av regeringen.

Vad anser du om det sätt den spanska regeringen tar emot papperslösa invandrare?

Den spanska staten har kort minne. Även spanjorer var tidigare invandrare, och är det fortfarande, och de blir bättre behandlade än de som kommer hit. Den spanska staten behandlar rika invandrare bra, fattiga intresserar dem inte.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Torben Snarup Hansen

    Og selvfølgelig sender en venstreorienteret og skyldbetynget kvinde en kommentar til artiklen på el País. Her siger hun, at elendigheden er Vestens skyld, og at afrikanerne i øvrigt er vældig gode til at leve sammen.

    Sancta simplicitas! Denne fiktion cykler rundt mange steder, og eleverne i skoler over hele den vestlige verden bliver “undervist” i, at sådan forholder det sig. Dette er en del af baggrunden for, at Spaniens store socialistparti – p.t. i opposition – forlanger afskaffelse af enhver hindring (p.t. ikke ret effektive) for den folkevandring, Spanien modtager fra Afrika. Jesuiterne er også hoppet på denne vogn. Ladeporten skal åbnes fuldstændigt. Det er nemlig en “menneskeret” for arabere og afrikanere at slå sig ned i Europa.

    • Han forsøger dog lidt at tage glansen af deres lyserøde drømme om udsigterne i EU, der bliver mørkere og mørkere for hver måned der går efterhånden som antallet illegale øger.

      Her er en, der forslår en midlertidig lettelse af problemet, det er ikke nogen løsning, som han skriver. Dette burde være et af det kommende EU valgs toptemaer:

      Min lösning på problemet Lampedusa är helt enkelt att Italien evakuerar ön med dess grannöar Conigli, Lampione och Linosa tillsammans med Pantelleria och relokerar befolkningen på kanske 15 – 20.000 personer till fastlandsitalien, till exempel i provinsen Apulien där man kan köpa hela övergivna byar tämligen billigt och där fiske och jordbruk är de traditionella inkomstkällorna.

      Ceuta och Melilla är två av sju mindre landområden och öar som Spanien fortfarande håller på och intill Afrikas nordkust i Marocko. Ceuta och Melilla är tämligen stora städer med över 70.oo0 invånare vardera. Ceuta och Melilla utsätts mer eller mindre dagligen för invasionsförsök från afrikanska migranter som pressar på och klättrar över sexmeters stängsel för att på det sättet komma in i Europa. Marocko gör sedan självständigheten anspråk på dessa områden och det klokaste vore väl för Spanien att ge upp enklaverna och flytta sin och EUs gräns till det spanska fastlandet. Detta skulle göra enklaverna ointressanta för de afrikanska migranterna, eftersom Marocko i likhet med Libyen knappast har status som drömland.

      Lösningen på problemet Lampedusa och Melilla.