21
maj
Seneste opdatering: 21/5-14 kl. 2233
21 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Jeg omtalte Göran Adamsons bog Svensk Mångfaldspolitik: En kritik från vänster, da den for halvanden måned siden var fyldigt omtalt i Jyllands Posten og Weekendavisen. Jeg mener at huske én svensk avis har nævnt den, men jeg kan ikke finde kilden pt.

Ingen kan beskylla Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola, för att vara optimistisk å Sveriges vägnar. Hans just utkomna bok, Svensk Mångfaldspolitik: En kritik från vänster, är en skoningslös uppgörelse med den socialdemokratiskt inspirerade rapporten Mångfald i Högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:47), och en beskrivning av de förödande konsekvenser han menar att den kommer att få för de svenska universiteten – och på det hela taget för Sveriges och demokratins framtid.

Adamsons redogörelse för rapportens tillkomst är minst sagt märklig: ”Under sent 1990-tal hade socialdemokratin och inte minst Mona Sahlin engagerat sig för idén om mångfald.” Vad som fick det gamla arbetarpartiet att kasta sig över mångfalden som bärande ideologi får vi inte veta något om i Adamsons bok. Han nöjer sig med att konstatera att det hände och att konsekvenserna blev långtgående. Svensk framtid: Hand i hand mot avgrunden

Akif Pirincci i Café Ulydig

Akif Pirincci er på besøg i østrigsk TV og taler om lidt af hvert fra sin nye bog: Deutschland von Sinnen: Der irre Kult um Frauen, Homosexuelle und Zuwanderer: Den dresserede tyske mand, der foragter kvinder i smug, medier der lever i deres eget lukkede kredsløb, de religiøse i Die Grünen, det mærkelige i, at alle der arbejder i Familieministeriet er homoseksuelle, offentlige toiletter i Berlin til 300.000 Euros for mennesker, der ikke ved om de er mænd eller kvinder, at han har fået 40.000 DKK i bøde for “virtuelt at have voldtaget en homoseksuel genus-professor,” lige noget for tysktalende svenskere, for i Danmark kender vi ikke rigtig de ord. Man hører aldrig en dansk politikere sige “feminisme” eller “genus”, vi er et fladt land, det er fløjet hen over os, og det er kun sjældent, man har anledning til at rose politikerne for noget, de ikke har opfattet. (Tysk, utekstet men let forståeligt) Akif Pirincci oversættelser på Snaphanen.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Varmt Konservativ (kr) / Stay Ahead

    Så där, ja. Nu kan väl ingen människa med samvetet i behåll ha några synpunkter på syrienresor längre. De görs ju i mänsklighetens intresse, eller ?:

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-beger-jag-mig-till-syrien- igen_3580270.svd

    Con Coughlin i The Telegraph har en delvis annan syn:

    “The one thing you can count on when dealing with Islamist extremists who freely ply their trade from the sanctuary of the British Isles is that they are fully aware of their human and legal rights. Whether it is through the useful advice provided by civil liberties activists – who more often than not are funded at British taxpayers’ expense – or the result of studying al-Qaeda’s manual on waging judicial jihad against the West, the leaders of British-based Islamist groups know only too well how to protect themselves against unwelcome scrutiny of their activities. ”

    “Ask any senior Whitehall security official who poses the greatest threat to our security, and I can assure you they will not reply “Vladimir Putin”, nor the carefully targeted cyber-attacks being orchestrated by China’s People’s Liberation Army. Their greatest fear is the prospect of devastating terrorist operations being launched by the estimated 450 young British Muslims who have travelled to Syria to wage jihad, where some are believed to have undergone radicalisation at the hands of well- organised terror cells such as al-Qaeda.

    Tuesday’s conviction of a 31-year-old Portsmouth man for attending a terrorist training camp in Syria shows how seriously the security authorities are treating this challenge. A number of other suspects, including Moazzem Begg, the former Guantanamo detainee and darling of BBC current affairs programmes, are now awaiting trial on similar charges. Add to this all the other radical Islamic groups, such as the Muslim Brotherhood, that are using Britain as a base from which to campaign for the overthrow of pro-Western regimes – often through the use of violence – in countries such as Bahrain and the United Arab Emirates, and you get some idea of the scale of the security nightmare our hitherto tolerant approach to Islamist extremism has created.”

    “One of the principal tenets enshrined in the al-Qaeda manual is for militants to deny any involvement in acts of terrorism, even when they are presented with incontrovertible evidence to the contrary. ”

    http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/terrorism-in-the-uk/10844067/Ab u-Hamza-is-gone-but-Britain-is-still-a-hotbed-of-radical-hatred.html

  • JensH

    “Vad som fick det gamla arbetarpartiet att kasta sig över mångfalden som bärande ideologi”

    Nu var det jo langt fra kun de Svenske Socialdemokrater, som kastede sig over “Multikulturen” som bærende idelogi i 1990’erne. Det gjorde jo stort set alle de vest-Europæiske Socialdemokratier. Okay, nogen mere fanatisk end andre, men dog tog de alle den retning, og mon ikke det har noget at gøre med, at en ny generation af Sosser var kommet til magten i deres respektive partier ud over vest-Europa. En generation der havde ‘boglige’ uddannelser, og som ikke havde deres rødder i fagbevægelse og arbejderklassen.

    Man siger jo, der går 20-25 år fra en Studenter-generation bliver færdig-uddannet til den indtager de magtfulde positioner i samfundet, og denne sværmen for multikultur og masse-indvandring fra den 3. verden opstået i 1990’erne, passer jo meget godt med, at studenter-generationen fra slut-1960’erne og 1970’erne for alvor indtog de magtfulde poster netop i det årti.

    Mange af de Europæiske Socialdemokrater, der indtog ledelsen af de gamle arbejder-partier i 1990’erne, kom jo netop fra denne studenter-generation fra slut-1960’erne og 1970’erne. En generation som havde oplevet deres første politiske engagement med anti-Vietnamkrigs-protesterne, og som grundlæggende var/er anti-Amerikanske/anti-vestlige, og som i deres politiske ungdom fik indpodet, at man skulle være ’solidarisk’ med den 3. verdens kamp mod vestlig “post-kolonial udbytning og undertrykkelse”. Jeg tror denne (studenter)generation instinktivt er for alt hvad der forekommer dem at være solidarisk med mennesker fra den 3. verden, og imod alt der bare smager af ‘vestlig egennyttighed og chauvanisme. Og samtidig var Berlin-muren faldet i 1989, og den store idelogiske konflikt mellem ‘den virkeliggjorte socialisme’ og bvestlig kapitalisme var forbi, og det med en sejr for Vesten og vores system. Jeg tror det er på den baggrund man skal se, at disse ‘nye’ ledende Socialdemokrater i 1990’erne tog den nye store ‘projekt’ Multikulturen til sig, og i dens navn tillod en massiv ikke-vestlig indvandring. Og at vestlig kultur i denne Multikultruelle idelogi er den store skurk tror jeg passede glimrende til hvordan denne genration instinktivt tænker rent politisk.

    • JensH:…”Jeg tror det er på den baggrund man skal se, at disse ‘nye’ ledende Socialdemokrater i 1990′erne tog den nye store ‘projekt’ Multikulturen til sig, og i dens navn tillod en massiv ikke-vestlig indvandring. Og at vestlig kultur i denne Multikultruelle idelogi er den store skurk tror jeg passede glimrende til hvordan denne genration instinktivt tænker rent politisk.”…

      Men detta verkar ändå inte kunna räcka som förklaringsmodell, eftersom hela de Nya Moderaterna, och Centern, Fp, samt även KD, alla är minst lika mycket för, om inte mer, denna överdimensionerade invandring och multikultur, som de vill kalla för mångfald.

      Därför är det svårt att verkligen enbart kunna se socialdemokratin som ensamt ansvarig, eller skyldiga, till denna multikulturalism.

      Nya Moderaterna, är just inte några gamla moderater, och inte så särskilt konservativa. De är just mer nyliberaler. Som sådana verkar de verkligen vilja förespråka en mycket, mycket stor invandring och folkblandning, i just konkurrenskraftens namn, samt i namn av att det behövs människor som arbetar ihop pensioner för kommande generationer svenskar osv.

      Det är betydligt fler grupperingar än enbart socialdemokrater som är pådrivande för denna händelseutveckling och politik i främst de europeiska nationalstaterna. Man hör ju inte direkt talas om multikulturalism i Japan, i Chile, i Brasilien, eller Korea, Kina, Kongo, Nigeria, eller i några andra nationer runt jordklotet med relativt etniskt enhetliga befolkningar.

      Det är egentligen märkligt.

      • JensH

        @Bergfast

        “Men detta verkar ändå inte kunna räcka som förklaringsmodell, eftersom hela de Nya Moderaterna, och Centern, Fp, samt även KD, alla är minst lika mycket för, om inte mer, denna överdimensionerade invandring och multikultur, som de vill kalla för mångfald”

        Nej, måske ikke i Sveriges tilfælde, hvor tankegodset fra 1960’ernes og 70’ernes studenter-oprør sejrede så stort, at selv de såkaldt Borgerlige partier blev kulturmarxister, (Frankfurtherskolen = Politisk korrekthed = kulturmarxisme). Men vi skal selvfølgelig heller ikke her se bort fra, at denne massive ikke-vestlige indvandring også bliver støttet af industri- og landbrugsinteresser, da de på kort sigt har økonomisk gavn af denne, og de Borgerlige partier i vest-Europa (incl. Sverige) har jo traditionelt haft tætte bånd til industri og landbrug.

        Men nu var spørgsmålet jo hvorfor Socialdemokraterne i 1990’erne gjorde multikulturen til deres bærende idelogi, (selvom den dertil hørende masse-indvandring strider mod de traditionelle Socialdemokratiske vælgeres interesser, og jeg prøvede i mit indlæg at komme med et bud på en forklaring på dette skifte i idelogisk ståsted, og ikek bare for de Svenske Socialdemokrater, emn for alle de vest-Europæiske Socialdemokratier, (det var jo som bekendt ikke kun de Svenske Sosser, som i 1990’erne omfavnede Multikulturen).

        • Tim Pallis

          Jeg tror du har ganske ret i din analyse. Tak for en klar fremstilling.

        • JensH sa:…”Men nu var spørgsmålet jo hvorfor Socialdemokraterne i 1990′erne gjorde multikulturen til deres bærende idelogi….?”…..

          Socialdemokratin är nog i mångt och mycket tvingad till att följa vad det multinationella och gränsöverskridande näringslivet företar sig. Denna multinationella industri har lyckats, genom bl.a. EU, att montera ned nationalstaternas gränser, vilket i sin tur har medfört att även socialdemokratin också måste överge nationalstaternas medborgare och bli internationella i sitt engagemang. Därför och därmed har socialdemokratin tvingats att hylla mångfald och multikulturalism, före ett försvarande av de europeiska nationernas inhemska s.k. arbetarklass och dessas intressen.

        • Hans Und

          Jens H

          Når man kigger på bl.a. socialist international, de nationale socialdemokratiers internationale organisation, og forskelligt materiale som de har udgivet, så bliver det klart at de allerede var igang i 60erne og 70erne. Og det var ikke kun en slags nordeuropæisk fælles arbejdsmarked.

          EF afstemning i 1973…

          Og det er ganske klart at man hele vejen igennem har sagt et til offentligheden, noget andet internet til f.eks. kongresser og noget tredie når man var sammen med vennerne i socialist international. Samt ikke mindst, at den faktisk førte politik er den man har aftalt i sidstnævnte. Man har simpelthen fyldt sine medlemmer og vælgere med løgn.

          Ja, jeg burde komme med en stribe links her, men det bliver ved en senere lejlighed.

    • Varmt Konservativ (kr) / Stay Ahead

      Ja, helt säkert finns en stark koppling till de mest radikala grupperna från -68. 1990 försvann hoppet om ett krossande av “kapitalismen och imperialismen” med yttre vapenmakt och arbetet med den undergrävande verksamheten intensifierades. Så här i efterhand är det lätt att se att infiltrationen av samtliga politiska partier redan hade kommit långt och ju fler centrala positioner som togs över och ju starkare inflytande och begränsande kontroll man fick över säkerhetspolisens arbete i de europeiska staterna desto lättare gick det.

      Det är ett väl känt faktum att trotskister ända sedan 50-talet mycket målmedvetet har arbetat för att infiltrera främst socialdemokratin men också andra partier. Det handlar ju om att ta kontroll över ett så brett spektrum som möjligt, och det kan räcka med ett fåtal dominanta röster också i borgerliga partier för att erövra agendan.

      http://sv.wikipedia.org/wiki/Trotskism

      Även om metoden har varit att spela på humanistiska känslor bör man inte förledas tro att det måste ligga idealism bakom detta långsiktigt målmedvetna projekt. Ingenting tyder ju på att till synes ny information, såsom vad som de senaste åren undan för undan har avtäckts om Al Qaida och Muslimska Brödraskapet eller om de sovjetiska och andra östliga underrättelsetjänsters spionage och infiltration av västliga samhällen, att den informationen har fått någon politisk inverkan. Det borde ju ha varit fallet om effekten av den förda politiken inte hade varit den önskade. Nej, som sagt, det som har kommunicerats utåt tycks ha varit något helt annat än vad man har haft som målsättning internt. De radikalaste grupperna 1968, varifrån många av 90-talets och dagens toppolitiker kommer (Daniel Cohn-Bendit och José Barroso t.ex. bara för att nämna två), var väldigt öppna med sitt hat mot det västerländska samhället. En möjlig slutsats är ju därför att det hatet tidigt kom att bestämma målen för de som sökte och lyckades göra en mer etablerad politisk karriär.

      Det är till och med inte helt otänkbart, med tanke på vad vi idag vet om KGBs och Stasis omfattande stöd till 70-talets terrorgrupper, att 70-talsterrorn var en avledande manöver som skulle kunna göra det lättare att acceptera “f.d” radikaler i de etablerade partierna i slutet av 70-talet. På så sätt kunde Baader-Meinhof-ligans politisk-kulturella gren etablera en legend där man utåt bröt med sitt radikala förflutna och tog avstånd från terrorn som politisk metod för att välkomnas “tillbaka in i värmen”. Väl där så bidade man sin tid och etablerade sina nätverk…och talade sig varm för utökade mänskliga rättigheter.

      • Stay Ahead sa:….”Ja, helt säkert finns en stark koppling till de mest radikala grupperna från -68.”….

        Det som börjar i USA det kommer straxt till resten av världen….?

        Flower power kom väl från USA, liksom också coca-cola-reklamen som önskade lära alla människor runt hela jordklotet, alla etniska profiler, att tillsammans sjunga – a perfect melody – ?…(I´d like to teach the world to sing, a perfect melody…” osv.)

        Motståndet mot kriget i Vietnam, kom också väl först från USA.

        Feminismens förkämpar fanns också främst i USA. Kanske också drogromantik och popmusik med dyrkan av dekadens, drogkultur och förortskriminalitet osv….

        Från USA kom en hel del indirekt stöd till kommunismen i Ryssland, i alla fall i början av dess revolution. Trotskister från USA stödde revolten, och Trotsky själv hade väl flera inflytelserika som understödde honom….

        Även under 2:a kriget samarbetade ju USA och Sovjet, och skakade hand med varandra och var bästis och bundis efter krigets slut….

        Denna förbrödring fortsatte nog under ytan på en hel del sätt. Trots att båda nationerna utåt tog avstånd och därmed mer eller mindre använde sig av varandra som avskräckande exempel?

        På så sätt uppehölls också förmågorna hos varje nation, att just kunna hålla samman befolkningarna. Alltså av de kunde hållas samman genom ett gemensamt avståndstagande från den farlige, den hotfulle, den onde och den elake – lede fi – (på andra sidan..) …

        Utan någon just – lede fi – , att kunna peka ut för var och en nations befolkningar, så skulle det ha varit betydligt svårare att just hålla dem samman….

        Den – lede fi – som kan utpekas och identifieras just som farlig och ond, hotfull och elak, fiende, verkar alltid behövas just som en motivation för sammanhållning? Detta hos ett parti, eller en församling, eller en nation. Alltså både i stora och små mänskliga föreningar och både i stort och i smått…

        Det går idag nog inte egentligen att kunna peka ut enbart den ena sidan, (av de två sidorna i det s.k. kalla kriget, alltså varken ensamt kommunismen, eller ensamt kapitalismen) som just ensamt ansvarig, och som just ensamt skyldig, till utvecklingen i Europa. Och inte heller för bildandet av EU, för multikulturalism, för nedmonteringen av nationalstaterna i Europa osv…

        Befolkningen, i t ex Sverige, hade ju kunnat rösta nej till medlemskapet…

        Men gjorde det inte….

  • Breidablikk

    Alfons Proebstl er det beste vi har i “ukorrekte” nyhetskommentarer. Litt østerriks aksent krydrer det hele. Anbefales! Forøvrig har flere tyske komikere, av det lille jeg har fått med meg fra lang avstand, begynt å gjøre narr av vårt samtidige innvandrings- og multikultiparadigme.
    Youtubekanal:
    http://www.youtube.com/channel/UCtESzVtR8Ls-ts0Hew06Lsw

  • Skåning

    Det måste ändå påpekas att det faktiskt inte var socialdemokraterna som var pådrivande i detta projektet. Visserligen tog man ett beslut 1975 att Sverige framöver skulle betraktas som mångkulturellt, och att invandrare inte längre skulle behöva “bli svenskar” för att få gehör i samhället. Men samtidigt minns jag ett mycket känt tal av Olof Palme som lydde någonting i stil med följande:

    “Det mångkulturella samhället är oundvikligt. Detta måste vi inse. Men det är vår plikt att införa detta så pass långsamt och gradvis att svenskarna får tid att vänja sig vid situationen.”

    Det partiet som genomdrev motsvarigheten till Udlendingeloven 1983 i Sverige, var Folkpartiet under Bengt Westerberg. Alltså Sveriges motsvarighet till Radigale Venstre. De gjorde ett kanonval 1985 och lyckades med vissa blocköverskridande manövrar få igenom en flyktinglag som gick långt över vad flyktingkonventionen krävde. Efter valet 1988 befann sig socialdemokraterna i en starkare position. Då genomförde de det så kallade Lucia-beslutet, vilket innebar en återgång till att endast ta emot konventionsflyktingar.

    Vid valet 1991 kom Ny Demokrati in i riksdagen, som egentligen ville föra en ännu striktare invandringspolitik, men Bengt Westerberg och Folkpartiet hotade att spräcka den borgerliga regeringen som kunde bildas med hjälp av Ny Demokrati som stödparti, om de inte fick en återgång till de mycket mer frikostiga reglerna för invandring. Moderaterna var egentligen emot detta, men röstade med för att hålla ihop regeringen. Det var bara Socialdemokraterna och Ny Demokrati som röstade emot, vilket inte räckte. Alltså ungefär samma position som dagens riksdag befinner sig i, fast utan halvvilligt stöd från (m) och (s). Vad som följde var de största massinvandringsåren i modern historia, endast överträffade av de senaste få åren.

    Det är alltså Folkpartiet och Bengt Westerberg, samt Miljöpartiet som främst ska skyllas för den svenska situationen. Att sedan alla utom SD blivit samma fanatiker, ser jag som en politisk polarisering som främst beror på en skräck inför hur medierna skulle krossa de som vågar samarbeta med SD.

    • Olav

      “Det mångkulturella samhället är oundvikligt. Detta måste vi inse. Men det är vår plikt att införa detta så pass långsamt och gradvis att svenskarna får tid att vänja sig vid situationen.”

      Hvorfor var dette så selvklart?
      Er det slik at at visse politikere bare behøver å slenge ut påstander i luften, så blir de sannhet?
      Som at “multikultur er berikende”..
      Om man ser tilbake på våre nordiske samfunn på 70-tallet, er det vanskelig å se at de behøvde former for berikelse. For våre befolkninger fungerte de da bedre enn noensinne!
      Er ikke nettopp det selve poenget med verdens ulike samfunn?

      Jeg tror dessuten alle som har reist i mange av landene som siden 70-tallet begynte å “berike” oss, ser at her er lite, om noe, i disse samfunn som vi behøvde / behøver for å forbedre forholdene her hjemme.
      Derfor er multikultur en av mange store løgner i vår tid, med forbindelse til et annet stort bedrag (slik utviklingen har fått skje), den byråkratiske gjøkungen i Bryssel, som daglig behøver mer midler fra allerede tungt belastede medlemsland (og ikke-medlemsland) for å vokse.

  • Machiavelli

    Spørger vi politikerne fra de forskellige partier, er der et overvældende flertal, der mener, at mangfoldighed godt. Verden lider, som socialministeren siger, og vi må derfor acceptere, at Europa skal åbne dørene for denne lidende verden. Ja ”jeg elske verden”, som Zenia Stampe fra de radikale udtrykker det, og danskerne må indse, at det dybest set ikke er indvandrerne, der skal integrere sig, men danskerne, der skal integreres ind i multikulturen. Alt det andet sludder om, at Nationalstaten får samfundet til at hænge sammen, og at de danske værdier er i fare for at forsvinde i takt med, at der kommer flere og flere indvandrere til Danmark, er ikke andet end småracistiske bortforklaringer fra mennesker, som er faret vild i moralen og ikke forstår, hvad kultur er. At kritisere multikulturen er ekstremistisk.

    Ser vi imidlertid på udviklingen som et resultat af multikulturen, er den sociale orden i stærkt forfald. Voldsmænd, drabsmænd og direkte psykopater gør gaderne usikre. Og det er ikke kun indvandrerne, der står for denne udvikling, det er også danskere, som vi hver dag kan læse om i pressen. Med andre ord er sammenhængskraften i stærkt forfald. Samfundet falder fra hinanden, ligesom i et hus hvor cementer mørner. Mennesker drøner med 100 km i timen overfor rødt og pløjer folk ned, meden de halvt bevidstløs af druk vælter ud af bilen med alkohol i blodet.

    Mennesket identificerer sig i stadig mindre grad med sine landsmænd. De livsvigtige spørgsmål om identiteten: Hvem er jeg, og hvor hører jeg til? er således i stigende grad et ubesvaret spørgsmål fra politikere, som tilmed fortæller spørgeren, at han hører til i verden, og at Danmark ikke er verdens centrum.

    Fx afspejler dette samfundsforfald sig i det faktum, at stadig flere psykisk syge begår kriminalitet, samtidig med at antallet af retspsykiatriske patienter er 4-doblet siden 1990. ( 654 i 1990 til 260038 i 2010.) Og så taler vi ikke om det voldsomt stigende antal af børn, der i de sidste 20 år også bliver indlagt med psykiske skader. Og børn bliver voksne. Med andre ord er samfundet sygt, og det er ikke kapitalismen, der er sygdomme, men multikulturen og dens forskellige konsekvenser, der nu begynder at vise sig. Søren Krarup har da også på smukkeste måde skåret tingene ud i pap:

    ”udlændingelovgivningen, som slår mit fædreland i stykker og forvandler det til et opløst indvandrerland, familiepolitikken, som opløser familiens identitet og sammenhold og hensætter børn og voksne i en socialiseret tomhed, uddannelsespolitikken, som forvandler en forpligtet og kundskabsorienteret skole til et tilfældigt værested”.

    Det interessante spørgsmål der derfor trænger sig på hos den nysgerrige er naturligvis: Hvorfor gik det så galt? Hvorfor sidder vi i suppedasen? og hvorfor ser fremtiden så alvorlig ud? For man kan naturligvis ikke fylde hele Europa op med millioner af mennesker fra fremmede kulturer, uden at disse kulturer på et eller andet tidspunkt vil kæmpe for deres egen kultur. Ikke mindst når kulturen hedder Islam, samtidig med at danskerne får at vide fra deres egne politikere, at der ikke er noget der hedder danskhed og derfor ikke noget at kæmpe for.

    Skal jeg give min forklaring på den komplicerede udvikling, så spillede marxismen spillede en stor rolle i 60,erne og 70,erne kulturforståelse. Det ved jeg af personligt erfaring som tidligere marxist, fordi kolonitiden gjorde sit til at skabe et billede af kolonimagterne. Derved skabtes et ondt billede af imperialistisk udnyttelse og undertrykkelse af andre lande. Her fra bredte sig så efterhånden den opfattelse i samfundet, at alle kulturer er gode nok. Ordet Kultur fik en moralsk og åndelig dimension, der også vækkede politikerne og manden og kvinden på gaden.

    Ikke mindst fik den tyske tænker Johann G. Herder med sin historie opfattelse enorm betydning for opfattelsen af, hvordan kultur skulle forstås. Enhver kultur, sagde han, uanset hvor den befinder sig, har samme værdi som de øvrige. En sådanne kulturrelativisme giver gode argumenter for tolerance og, at verden er en. Mange så allerede en verdensregering i tankerne. Og da en sådan kulturopfattelse opfattelse blev introduceret af Elias Bredsdorff i Politiken, fik den stor betydning inden for historieskrivning, kultur- og samfundsdebat. Vi må alle have respekt for mennesket, tænke i internationalt og frem for alt besidde en social samvittighed. Hermed var den danske kulturradikalisme idegrundlag skabt, der så endelig med bl.a. forfatteren Otto Gelstad og Karl Marx materialistiske historie opfattelse cementerede grobunden for den opfattelse i befolkningen, at alle kulturer er gode nok. Ideerne om multikulturen var skabt.

  • nobody

    Danmark, Norge, Finland, Island m.fl.
    “Vi ska gå hand i hand”: http://www.youtube.com/watch?v=BCiXKdatuRs

  • nobody

    Apropå Boko Haram…

    “Anna-Lena Löfgren – Lyckliga Gatan (1967)”: http://www.youtube.com/watch?v=70k2lHsBMKo

  • nobody

    Så här inpå superval året bör vi vänta oss en hel del… För Thoralf i tiden.

    “Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
    Sker katastrofer, terror, mord – å ack o ve
    Men vi som tror på media har ändå ryggen fri
    För roten till all världens ondska är inte vi
    Nej, det är Sverigedemokraternas fel – Sverigedemokraternas fel…” – Grotesco – Det är bögarnas fel: https://www.youtube.com/watch?v=T1lvMJ-l0_A

  • Multikulturalisme er jo blot et andet ord for imperalisme. Der er selvfølgelig ingen der, for alvor, tror på tanken om alle kultures ligeværd.

    Den vestlige verdens imperalisme udspringer af flere tusinde års krige og imperiedannelser op igennem historien. Romerrigets fald, utallige invasioner, krigende kongedømmer og uholdbare alliancer har tegnet Europas historie. Det hele kulminerede jo med kolonitiden.

    To verdenskrige skulle der til, før dannelsen af holdbare nationalstater blev en realitet. Alligevel kan vi ikke holde os i skindet. Nu skal EU være bannerfører for endnu et altdominerende imperium. Det bliver jo så godt alt sammen, når bare vi er sammen.

    Den vestlige verden vil stadig gerne dominerer. Propagandaen strømmer ud til alle verdens hjørner og indvandringen er et led i den kampagne. Hvis blot vi åbner vores grænser og indpoder dem vores værdier, så bliver de ligesom os. Når nogen ude i verden kæmper for vores værdier, så støtter vi dem. Hvis de ikke gør, udstiller vi dem bare som idioter.

    Men den dybe tallerken skal ikke opfindes igen. Vi har set hvad der virker og burde holde os langt væk fra de anderledestænkende. Lad dem opbygge deres egne lande og leve efter egne normer. Sig til dem, at den vestlige verden er lukket land for tilbagestående opfattelser og at de selv må kæmpe deres kampe. Stop hykleriet om fattigdom, krige og børnedødelighed i den 3. verden og lad dem selv fatte sammenhængen.

    Men det kan den vestlige verden jo ikke. Vi skal propaganderer og frelse. Se det er ægte imperialisme. Indpodet fra barnsben og ikke til diskussion. Det ligger i vores gener, det er den måde i blev til på og vi stopper ikke, før alle tænker som vi.

    Nu ender det så bare med, at BRICS-landene overtager vores økonomier og den 3. verden overrender os i en grad, så vi til sidst synker af vægten.

    Jo, de har opfattet vores naivitet. Så meget for de imperiedrømme…

    • Imperialism – erövringskulturer…?

      Allt inom samhällsliv, samhällsorganisation och nation, handlar om släkter, familjer, ätter, klaner och hela folkgrupperingar, samt om hur kulturella erövringar av en nation kan ske, utan att använda sig av en vapenarme´. Alltså utan att direkt och öppet föra krig. En erövringskultur, som inte äger vapen, eller nation, att kunna förklara någon annan nation krig, behöver använda sig av andra vapen eller verktyg, tillvägagångssätt, för att kunna uppnå samma effekt; en erövrad nation.

      Att s.k. framgångsrika, inflytelserika, välbeställda, rika, kanske även förmögna, kloka, förståndiga, uppfinningsrika, kreativa, arbetsamma, intelligenta och duktiga människor, ofta kan lyckas skapa mycket makt och inflytande i en nation, är en verklighet. Och ofta just genom hela familjers, och hela släkters inbördes hjälp, stöd och med s.k. nepotism, så kan de sätta sin prägel på en nation, styra den och forma den efter sina viljor.

      Dessa framgångsrika gamla familjer och gamla släkter, osv., kan då dominera en hel nation genom att dominera andra familjer, släkter, klaner och folkgrupperingar som då kanske finns inom nationenm och genom att själva befinna sig i maktpositioner och själva kunna stifta lagar.

      Om man studerar just kungasläkters historia i olika nationer, eller också framgångsrik krigarsläkt som kanske har lyckats erövra en titel av någon konung eller drottning, eller även andra framgångsrika familjer, så märker man att det ofta är dessas ättlingar och dessas barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv., osv., i flera led, som fortsätter att påverka nationens liv och leverne. Som alltså kan fortsätta att sätta agenda i nationen, och att kunna styra och leda på olika sätt och inom olika områden. Deras släkters, familjers eller klaners, namn, har då en särskild social tyngd i nationen, vilket ofta kan medföra en slags självklar respekt. Kanske är släktnamnet så berömt att det kanske sträcker sig över flera nationer. Ja, kanske över hela världen.

      Att eftersträva och att vilja erövra makt och sådant inflytande i en nation, är kanske någonting medfött hos en del inflytelserika familjer, släkter, klaner och ätter.

      Eller också är det inte det.

      Kanske kan det också vara någonting som är kulturellt betingat.

      Det finns erövringskulturer, som alltså är främst kulturer som är inriktade på erövring av nationer, vantingen med vapenmakt eller med kulturell makt. Inom sådana erövringskulturer skapas en kulturell fostran, ett kulturellt krav, en kulturell daning och tvång hos de uppväxande barnen, som genom kulturell prägling, traditioner, vanor, seder och bruk, skapar hos dem, och frammanar, viljor till makt, inflytande och att också att vilja styra.

      Kulturer som då kanske inom sig själva innehåller uppmaningar, ja, krav på att deras anhängare, medlemmar och efterföljare, skall eftersträva just sådant inflytande, kan nog kallas för att vara, och är också ofta alltså just erövringskulturer.

      Sådana kulturer har inom sig kulturella uppmaningar och krav på lydnad till sina kulturella ideal. De ideal som då kräver av anhängarna att de måste eftersträva sådan makt och sådant inflytande i en nation, medför förmodligen att dessa kulturers anhängare i princip inte har något egentligt val än att lyda de kraven och att kunna eftersträva denna makt, kosta vad det kosta vill, och även om det krävs att någon, eller några, personer, som då kanske förhindrar, eller stör, eller förstör för möjligheterna till den egna kultrens framgång, måste dödas på vägen. Men sådant dödande sker då oftast i tysthet, och helst genom förgiftningar, så att dödsfallet anses vara ett naturligt dödsfall. Eller också genom att arrangera en olycka, så att dödfallet ser ut att vara en olyckshändelse osv.

      En erövringskultur och dess anhängare är tvingade till, och måste helt enkelt sträva efter denna makt om de vill vara följsamma, lydiga och trogna till vad deras kultur manar till och kräver, om de över huvud taget vill räkna sig som tillhörande den kulturen.

      Dessa krav som en erövringskultur ställer på sina medlemmar, ställs då med hot om död och undergång vid olydnad. Det enda alternativ som ges vis olydnad, eller brister i förmågor att kunna leva kulturens krav, är död, och kanske inte enbart för den enskilde kulturmedlemmen, utan även död för många av kulturens trogna och lydiga efterföljare.

      Man kan säga att en erövringskultur vill s.a.s. – skjuta anhängaren i ryggen -, som straffkonsekvens, om medlemmen skulle vilja vägra att lyda det kulturella kravet, vilket då oftast medför att viljan att lyda blir ganska stor inom en erövringskulturs medlemmar.

      Om alltså anhängaren inte vill gå framåt i enlighet med sin kulturs krav och lydigt och troget eftersträva just vad som krävs, nämligen erövring av makt och inflytande i en nation, så är den enda självklara konsekvensen och det enda logiska straffet för vederbörande svikare, helt enkelt död.

      Sådana erövringskulturer måste vara problematiskt att tvingas tillhöra.

      Att kunna erövra makt och inflytande i en nation, när man själv kanske är främling, kanske fattig och just utan något inflytande, måste vara en mycket stor utmaning.

      Kanske vederbörande kulturbärare då från början inte tillhör någon inflytelserik släkt i nationen, inte heller någon klan eller ätt, eller kanske heller inte äger särskilt mycket materiella tillgångar i vare sig intelligens eller begåvning osv. Då väntar en mycket svår uppgift att just kunna lyckas utföra och realisera sin kulturs förordningar och krav. Förmodligen behövs hjälp från andra kulturfränder från samma kultursfär, för att kunna förverkliga uppgiften.

      Att kunna erövra en nation utan att ha någon vapenarme, utan någon krigsarmé, och utan några tillgångar, några släktingar inom nationen, några förtrogna, att förlita sig till, osv., kräver stor social uppfinningsrikedom.

      En erövringskultur förespråkar medlemmarna att försöka ingå äktenskap med någon änka, änkling, son eller dotter osv., från en familj som finns inom nationen. Då kan ett litet steg tas över en mycket svåröverstigbar tröskel, på vägen till makt och inflytande i nationen. Någon som tillhör en duktig, vacker, begåvad, intelligent, rik, förmögen familj, eller kanske till och med tillhör någon inflytelserik familj i nationen, behöver då erövringskulturbäraren försöka gifta sig själv, eller sina barn, med, om denne så småningom ska kunna erövra nationen utan vapenmakt. Då ingår äktenskapet som en mycket god början för att kunna nå målet; erövring.

      En erövringskultur tillåter alltså mord, i s.k. självförsvarande, och självbevarande, syfte. Att avliva en ingift person, till den egna kulturen, i syfte att kunna ärva tillgångar, eller i syfte att kunna ingå ytterligare ett äktenskap, med en med mer fördelaktiga omständigheter, är tillåtet inom en erövringskulturs grundprinciper för självförsvar. Sådana mord bedöms inte vara mord utan de bedöms vara självförsvar och undanröjande av hinder för den egna kulturens möjlighet till seger.

      Även framstående representanter ur en nation som vill erövras, kan i vissa fall, om de verkar vilja sätta sig på tvären, eller vilja direkt motarbeta erövringskulturens framfart och ökande inflytande, faktiskt också, ur erövringskulturens synvinkel, faktiskt då i rent självförsvar, även dödas. Oftast då genom ett icke uppseendeväckande sätt, och sätt som mer verkar som antingen självmord, olyckor eller naturliga dödsfall.

      Genom att ingå äktenskap kan alltså kulturbäraren i erövringskulturen tillföra den egna kulturen till sina barn. Barnen är då genom just äktenskapet, en naturlig del av både nationen och den egna erövringskulturen på ett sätt som dess medlemmar då tidigare inte var. Till denna eventuellt rika, vackra, begåvade familj, släkt, klan, eller kanske rent av ätt, så gör då denne kulturbärare de egna barnen, och kanske även i viss mån andra familjemedlemmar, till sina förtrogna och också till sin egen kulturs bärare och förvaltare genom just det familjära blodsläktskapet. Dessa barn och övriga, kan då bli medhjälpare i vandringen mot målet; erövringen av nationen.

      En erövringskultur tillåter märkligt nog även att en maka eller en make, efter att barn har fötts i äktenskapet, faktiskt kan döda, ja, helt enkelt avlivas. Det medför att kulturbäraren kanske gifta sig på nytt, kanske med ännu en välsituerad son eller dotter, och på nytt skaffa sig ett antal barn, innan även denne, som då inte är en äkta infödd kulturbärare av erövringskulturen, utan större hinder också kan avlivas. Omvändelser till en erövringskultur kan ske, men erövringskulturbärare vill själva oftast att medlemmarna verkligen skall tillhöra den egna kulturkretsen från födseln, genom blodsband, för att säkert kunna lita på vederbörandes trohet, bindning till, och därmed större pålitlighet.

      Barnen som föds i ett sådant äktenskap blir alltså automatiskt en del av kulturbärarens egen kultur och blir därmed en språngbräda för den fortsatta vandringen till att steg för steg kunna få allt större inflytande och makt till den egna erövringskulturens regler, principer, lagar, normer, agendor och traditioner, och därmed också till de egna kulturbärarnas makt inom nationen, som då ytterligare och än mer ökar på möjligheter att kunna erövra nationen et cetera.

      Sakta och strategiskt, bit för bit, steg för steg, kan då alltså en erövringskulturs kulturbärare, genom ingifte med olika fördelaktiga familjer i nationen, så småningom kunna nå fram till de högsta maktpositionerna som måste erövras för att makt skall kunna börja utövas och praktiseras av erövringskulturens anhängare, i nationen.

      Först då kan sägas att makt ger inflytande som kan ge rikedomar. Som i sin tur kan ge mer makt, som i sin tur kan ge mer inflytande, som kan ge mer rikedomar, som kan ge mer makt osv., osv. Därmed ges bitvis större och större möjligheter att kunna stifta lagar, kunna bestämma vad, hur och när, och i vilken omfattning, saker skall ske i nationen. Maktövertagandet av nationen har då i princip uppnåtts, enligt order från erövringskulturens kulturbärare och med hjälp av dess krav, anmodanden, riktlinjer och förhållningsorder för den saken, som medför att de trogna kulturbärarna i sin egen kulturs ögon, (även om kanske inte i den erövrade nationens ögon), har varit goda, trogna och lydiga till sin egen erövringskultur.

      Nationen har erövrats, och detta har då kunnat ske utan att behöva använda sig av några som helst militära vapen.

      Nationen är helt enkelt erövrad.

      Makten är erövrad och tillhör dem som har tillskansat sig den på order av den egna erövringskulturen som då alltså är en kultur som i sig själv kräver detta handlande av sina trogna medlemmar.

      Under tvång och hot från den egna kulturen måste kulturbärarna då utan våld eller vapen erövra makten i en nation.

      När en erövringskultur äger en nation helt i sin hand, kan denna kultur sätta dagordningen i nationen, helt efter sin kulturs, och då för sina egna kulturbärares, behov, önskemål och viljor på ett sådant sätt som då självklart främst gagnar just den egna kulturen och dess kulturutövare och kulturbärare.

      Erövringskulturer är alltid erövringskulturer. Osynliga erövringar som sker utan vapen, utan larm och ståhej, utan gap och skrik, som alltså sker i tysthet, är ändå erövringskulturer.

      Erövringskulturer kan naturligtvis även använda sig av arméer, av vapen och av öppet och direkt våld mot en annan nation i erövringssyfte, om en sådan kultur har tillgång till sådana vapen, och tillgång till en egen nation som då kan förklara öppet erövringskrig mot en annan nation.

      …….

      • Ps.

        Erövringskulturer behöver ofta utveckla en grandios självbild hos sina anhängare och medlemmar för att därmed kunna lättare övertyga dem om just rättfärdigheten i att de måste erövra, inta, besegra och leda.

        Detta medför övertygelser och föreställningar om deras egen storhet, i sin tur sporrar många av anhängarna att vilja anstränga sig det allra yttersta i vad de än företar sig, för att därmed i sin tur kunna bevisa denna tes och teori om deras egen storhet, både för sig själva och för en omgivning.

        Detta som då enklare medför att medlemmarna i sin tur verkligen också kan känna sig vara berättigade till att just inte, erövra, övervinna, besegra och ta den då rättmätiga ledningen.

        Avigsidor med utvecklandet, odlandet, kultiverande och sporrandet av en föreställning om en egen storhet och en grandios självbild, är att medlemmarna av en erövringskultur lättare då i vissa fall kan drabbas av s.k. storhetsvansinne.

        Risker med storhetsvansinne är att en brutal råhet, arrogans, avsky och förakt mot alla som då inte är medlemmar av den egna erövringskulturen kan växa fram. Detta vilket i sin tur kan medföra att ett brutalt, rått och hänsynslöst, kallt och likgiltigt, mördande och dödande kan vilja företas mot alla som kan tänkas identifieras vara på något sätt fientligt inställd till erövringskulturen. En fientlighet kan då alltid anas om endast ett godkännande eller ett erkännande av denna storhet inte sker, utan kanske en uttalad kritik framförs mot erövringskulturens framfart. Detta uppfattas då mycket lätt för att vara en automatisk fientlighet till allt och alla som representerar en erövringskultur, dvs., alla dennes medlemmar som då också har drabbats av storhetsvansinne.

        Baksidor med eventuellt utvecklat storhetsvansinne hos medlemmarna av en erövringskultur är att ur detta storhetsvansinne, med medföljande hat, förakt och arrogans, kan det i sin tur lätt växa fram paranoia, dvs., fruktan, ja, en konstant underliggande skräck för en omgivning som skall gå till motattack, och kanske bli lika brutal, rå, likgiltig och arrogant tillbaka.

        En paranoia är då en rädsla och en fruktan, som kan bli en skräck för en alla medlemmar ur en omgivning som inte tillhör erövringskulturen, som då definieras vara lägre stående, eller för att vara otrogna, eller för att därmed automatiskt kunna antas vara de fiender som då samtidigt anses vara rätt att bekämpa, erövra, övervinna och leda.

        Vid utvecklandet av paranoia så antas då överlag, bland erövringskulturens medlemmar, och särskilt om de ännu inte har erövrat en nation, men även efter en erövring, att det överallt kan finnas potentiellt farliga, hotfulla, kritiska, uppstudsiga, trotsiga och fientliga fiender.

        Dessa potentiella fiender som då, när paranoia har utvecklats, antas vilja gå till motattack, eller antas vilja missunna medlemmarna ur erövringskulturen att ha framgång, att lyckas, att vara storartade osv. Detta ses som en fiendskap mot en erövringskultur från alla som då inte är tillhörande erövringskulturen. Paranoia medför alltså att alla ses som potentiella fiender, och som sådana som otrogna, som trolösa och som motarbetande erövringskulturens framgång, och därmed som fiender som det är en självbevarelsedrift att bekämpa. Fiender kan ses som viljor att skada erövringskulturens medlemmar enbart genom att dessa fiender då kanske vill förneka deras egen nödvändiga föreställning om deras egen storhet.

        När och om paranoia drabbar en erövringskulturs medlemmar, så kan den i sin tur orsaka än mer brutalitet och våldsbenägenhet, samt viljor att vidta extrema försiktighetsåtgärder i förebyggande självförsvarssyfte. Kanske de då även vill försöka döda sådana som ännu inte har gjort något ont, eller inte ännu egentligen gjort någon skadande handling, men som då, i det paranoida tillståndet, ändå antas och tilltros om att kunna komma att göra det, att de alltså kan anses vara automatiskt opålitliga och otrogna, enbart därför att de inte tillhör erövringskulturen.

        Att då i s.k. rättmätigt självförsvar, i ett tillstånd av paranoia, eller av hysteri, anse sig ha rätt att anfalla och att döda de som antas vara fiender, för att då förhindra att dessa fiender kan störa, stoppa eller skada medlemmar ur erövringskulturen, innebär att detta s.k. självförsvar i praktiken blir en anfallande erövringskulturs motiv för att anfalla både människor och nationer.

        Paranoida tillstånd kan också förvärras till hysteriska vansinnesutbrott där då ett urskiljningslöst och besinningslöst dödande av ickemedlemmar till erövringskulturen då kan ske som då i det paranoida tillståndet anses vara ett rättfärdigt och rättvist förebyggande självförsvar.

        Erövringskulturer har det sannerligen inte lätt här i tillvaron.

        Ds.

        • Korr:

          …”Detta som då enklare medför att medlemmarna i en erövringskultur i sin tur verkligen också kan känna sig vara berättigade till att just inta, erövra, övervinna, besegra och ta den då, som anses, rättmätiga ledningen för nationen.”….

        • Pps.

          En annan aspekt hos erövringskulturer kan handla om tillåtelser att förhålla sig på ett sätt mot en befolkning, eller nation, som då till varje pris, och på vilket sätt spelar då egentligen ingen roll, måste erövras, på ett lite indirekt sätt, eller rakt och direkt eller med bomber och militäriskt anfall, eller anfall på andra sätt, där också en annan aspekt kommer in i bilden.

          Denna aspekt i erövringsuppdraget kan då innehålla tillåtelser att både lura, narra, kollra bort, bedra, förvirra, ljuga för, förföra och förleda, i syfte att göra befolkningen som skall erövras, fullkomligt förvirrad, konfys och snurrig, så att den till slut inte vet varken upp eller ned, framåt eller bakåt, rätt eller fel, sant eller falskt, utan hamnar i tillstånd att total förvirring och misstro. Därmed finns mycket små möjligheter för nationens befolkning att själv kunna mobilisera något som helst självförsvar, varken psykologiskt, intellektuellt, handlingskraftig eller funktionellt.

          Istället växer endast förvirring och mer eller mindre självdestruktion inom en sådan nation och segern och erövringen av nationen är då vunnen.
          Och detta då av de duktiga, trogna, lydiga erövringskulturmedlemmar, som lydigt, snällt, duktigt, ivrigt och troget har underordnat sig sin egen erövringskulturs krav. Kanske har de utfört förledande, förvirrande, desinformerande och demoraliserande manövrer och aktioner, samt en propaganda som då har varit inriktad på att försöka åstadkomma en nation i självupplösning och en nation som därmed alltså kan erövras utan några som helst militära vapen.

          Belöning ges till alla medlemmar i en erövringskultur, som då kan både stifta egna lagar i nationen och också tillsätta de egna erövringskulturmedlemmarna på alla viktiga poster.
          Alla medborgare som bodde i nationen befinner sig då i en underordnande ställning, som just ickemedlemmar till erövringskulturen, och kan då t ex i vissa erövringskulturer åläggas att betala en extra skatt som ger skydd från att i värsta fall dödas, såsom då varande ickemedlem i erövringskulturen.

          Erövringskulturer har verkligen tuffa krav på sina medlemmar.

          ds.