27
jul
Seneste opdatering: 27/7-14 kl. 2316
26 kommentarer - Tryk for at kommentere!

The participants in the peaceful Jewish/Christian/Iranian rally were asked to leave the location of the rally due to security measures. The police urged the participants to seek shelter in the back court of the Danish house of Parliament. Here the police announced that the participants could walk away on their own responsibility or take a guarded Police bus, which would drive them to a secure location. The participators, mostly elderly Jews, had to flee the scene of their peaceful rally. Some of them hadn’t fled anything since 1943,This is how it begins and we all know from history how appeasement of evil ends. Daniel Greenfield: Denmark Responds to Muslim Anti-Semitism by Shutting Down Israeli Peace Rally

Magtens medløber, Jan Guillou

Uden at nærme sig substansen i Jalvings Sverigeprogrammer, satiriserer Jan Guillou i dag over udsendelserne i Om vi är åt helskotta politiskt korrekta blir Danmark helt normalt. At Sverige er ekstremt i europæisk sammenhæng i næsten enhver forstand, skøjter han flot henover, og “danska nidbilder av Sverige”, det tror Guillou ikke selv på.

Jeg kunne nok unde den svenske nomenklatura en mere uplettet forsvarer end en gammel maoist, der i fem år var på KGB’s lønningsliste og i 1969 rejste til København for at spionere mod det israelske flyselskab El Al og havde forbindelse med Gottfred Appels folk i Danmark i organisationen Kommunistisk Arbejder Forbund (KUF) det senere Blekingegadebanden.

Jan Guillou er en overlever på første klasse, men han er ikke troværdig som den menige svenskers forsvarer. Det ville passe emnets betydning om Guillou tørrede det fjogede smil af og tog landsmænd som Aje Carlbom, Gunnar Sandelin, Göran Adamson, Jan Tullberg og Nathan Shachar alvorligt. men ligesom med sit KGB engagement vil han helst pjatte og bagatellisere det væk, og hvorfor skulle han ikke?

Jan Guillou er på den høje hest og det vindende hold, der fik givet 25 % af Sverige bort inden den pøbel han og Aftonbladet tror sig at være fortalere for nåede at vågne. Hvis Guillou har en samvittighed – hvad jeg stærkt tvivler på – ved han udmærket, at SD aldrig var kommet i Riksdagen i 2010, hvis internettet ikke havde overhalet den effektive svenske censur indenom. Vi er alt for mange der har oplevet den, til at han kan hævde det modsatte kun fire år efter.

Når magten og overklassen spiller folket, smager det særligt falsk og hyklerisk. I Sverige vandt 70 tals vänstern så knusende en sejr, at der af borgerligheden kun er nogle fjantede liberalister tilbage, og den sejr holder nok Guillou’s tid ud. Indvandringen rammer ikke hans  rødvinskælder, og han har i virkeligheden aldrig fjernet sig ret langt fra sit totalitære udgangspunkt. Først kom han til den, så kom den til ham. Jeg kan ikke lade være med at tænke på denne analogi: The Price of European Immigration

When the Titanic during her maiden voyage across the Atlantic Ocean struck an iceberg just before midnight on 14 April 1912, the first people who could see the water pouring in were the third-class passengers who happened to be situated closest to the waterline. Meanwhile, the richest passengers at the top were drinking fine cognac long after the ship had started sinking. They didn’t realize what was going on for quite some time, because they were further removed from the physical problem. The poor passengers still unfortunately suffered the highest fatality rates, because the wealthy benefitted from having privileged access to the lifeboats. We see the same phenomenon on display today, on a much larger scale.

Jalving skriver idag i Efter fire uger med taburadio:

Også på den anden side af Øresund har programmet været omdiskuteret, ikke mindst i afsværgende lederartikler, og jeg har ikke kunnet undgå at få den selvgratulerende tanke, at det faktisk er lykkedes at åbne en sprække i meningsmuren, som jeg før har bakset med uden held. Stille pibler der en generel utilfredshed og frustration ud, som er bedre tjent med at blive kanaliseret ud i offentligheden end dysset ned af magt, elite og venstredrejet medieautomatik. Uanset hvad trænger jeg til ferie fra tilfældet Sverige og lover læserne af denne spalte at klappe kaje om vores kære naboland frem til rigsdagsvalget i september. I næste uge står psykolog og radiovært Eva Rusz klar til at lede programmet igennem dets sidste uge ud fra min egen, muligvis tvivlsomme hypotese, at det er bedre at give stafetten videre til en psykolog end at gå til én. Det er i hvert fald billigere.

En religionskrig

Hamas’ tilbagekommende angreb på Israel er først og fremmest en religionskrig. Islams krig mod andre religioner, ikke jødernes mod islam. Islam har renset Mellemeøsten og Lilleasien for kristne og jøder gennem 1400, og pt handler det altså om de sidste usagelige jøder og kristne. Ikke bare skal Mellemøsten være Juden- og Kristen-rein, vi er også ‘islamofober’, hvis vi ikke vil lade Europa invadere af islam, fordi vi frygter dens forfølgelser vil gentage sig her. Europæiske jøder har mærket gennem mord, trusler og overfald, at frygten er mere end beføjet.

At se ‘Palæstinakonflikten’ som en religionskrig bidrager  til forståelsen, men så langt fra til løsningen. I hvor høj grad det er en religionskrig, blev jeg mindet om da jeg læst Hamas’ charter i går. Man vil næppe få nogen vestlige forskere eller medier med på at kalde det en sådan, men det er mit tydelige indtryk af den. Gennem Hamas’ charter taler Koranens herrefolksideologi med ønsker om verdensmagt og løfter om død og vold til alle vantro gennem alle tider.

Mein Kampf er på næsten 700 sider, mens dens få tanker kunne sagtens være udtrykt på de ti sider Hamas’ charter fylder, og selv da er chartret et mere rablende perveretret, hadefuldt skrift. Jeg læste Mein Kampf dengang jeg mente, man måtte læse en bog færdig, man var begyndt på. Det ville jeg aldrig bruge mit korte liv på i dag, livet er ikke engang langt nok til al verdenslitteraturen.

Hamas charter vælter sig i Korancitater, 25 gange nævnes jøder, og 12 gange for at de skal dræbes. Jødehad er ikke et middel for Hamas, det er selve formålet. Læs det selv, og spørg dig om der er nogen forhandlingsløsning  på dette udover at jøderne forlader Israel, naturligvis. Skulle vores forældre have forhandlet med Hitler, Göring og Goebbels? THE CHARTER OF ALLAH: THE PLATFORM OF THE ISLAMIC RESISTANCE MOVEMENT (HAMAS)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Jørgen Duus

    God sammenligning af Fjordman mellem Titanics forlis og masseindvandringen, men var det egentlig ikke Mikael Wiehe, der først satte Titanics forlis ind i et moderne perspektiv?
    Eller måske Wiehe ville blive rasende, hvis han læste dette …?

    • Jeg ved det ikke, men Wiehe og Guillou gør kun Fjordmans tolkning endnu mere interessant.

      Nu troede de lige de vidste, hvem overklassen med privilligeret adgang til redningsbådene var, og så var det sgu dem selv. 🙂

  • Mackety

    Jeg læste Hamas’ charter for 10 år siden, og har lige siden næret en grænseløs foragt for de, der som den berygtede Irving Jensen mener, at man kan forhandle med Hamas. Selvfølgelig kan man ikke det. Hamas skal udslettes før der kan blive fred i Gaza. Kommer der så mere ekstreme organisationer dernede skal de også udslettes. Krigen må nødvendigvis vare ved indtil gazaborgerne begynder at elske deres egne børn højere end de hader israelernes børn.

    • Chartret henviser flere gange til Det Muslimske Broderskab og citerer Hassan al Banna, som jo ikke lige er sådan at udrydde.

      PT pussekrammer vestlige politikere med det og lader det bygge moskéer. Vi lader Qatar bygge en moske i København, som er hovedbidrager til Hamas terrorister (!) Udryddelse kan man nok glemme alt om og indstille sig på overlevelse.

      Til den ende har vi brug for andre borgerlige politikere end Inger Støjberg og Søren Pind. Vi har brug for nogen, der VED noget. Som sagerne står, er de i færd med at sende os i krig. Det bliver en lang og svær erkendelse for dem, men jo senere desto værre for alle-

      • Mackety

        Vi er ikke uenige. Det må tage den tid det tager, men det kræver, som du også er inde på, at vores politikere og medier vågner op og forstår, at de er i færd med at involvere Danmark i islams krig mod civilisationen.

        Krigen vil vare i mange år, vil tage mange former, blusse op mange forskellige steder til forskellige tider, og når den er færdig, vil verden se anderledes ud. Det eneste vi kan gøre, er at blande os uden om, men det kræver et totalt stop for indvandring af muslimer til Danmark, UDEN undtagelser.

        De danske magthavere må forstå, at fjenden ikke er terrorister, kriminelle, fattige eller utilpassede. Fjenden er en syg religion/kultur og freden kommer først når denne religion/kultur har mistet så enorm en andel af sin ungdom, at enhver tale om erobring bliver meningsløst nonsens for selv den største islampsykopat.

        Vi skal ikke stille os i vejen for islamisk kulturs kollektive selvmord, vi skal ikke involvere os ved at importere muslimer. Hvis man er så sjæleligt afstumpet, at man kan leve med at kalde sig muslim, så har man også et medansvar for islams rædsler, og det ansvar skal vi ikke fritage dem for.

        Med ansvaret følger straffen, og den er retfærdig!

      • Tim Pallis

        Tak til Steen for at gøre opmærksom på, at Gaza-krigen er en religionskrig. Jeg er helt enig. Hamas’ Charter er som snydt ud af næsen på Koranen og alle ahadith. Det er selvfølgelig en Jihad, og der står skrevet, at jøderne skal udryddes. Der er intet nyt i det. Det er islams religionspolitiske ideologi. Israel som stat har simpelthen ikke lov at genopstå i det område. Arabiske landkort har ikke Israel med på kortet. Det er forkert at tro, at det er først og fremmest er Israel, som ikke vil en 2 stats løsning. Det er klart, at den løsning er umulig ifølge islamisk tankegang. Arafat fik et godt tilbud i Oslo, men sagde nej, fordi han dermed skulle anderkende Israels eksistens. Jeg tror ikke grundlæggerne af Israel nogensinde har sat sig ind i, hvad det projekt ville medføre. I islam er der ingen religionsfrihed – derfor slås de for at smide jøderne ud. Det står skrevet i det Charter.

  • Mackety

    Igennem hele min skolegang blev jeg indprentet af mine kommunistiske skolelærere, at jeg skulle afsky nazister, og det gjorde jeg, og det gør jeg stadig, men når jeg så i dag gør hvad jeg blev opdraget til, nemlig at afsky Hamas, så får jeg at vide, at jeg er islamofob.

    Næh, idag skal man ikke afsky nazisterne, i dag skal man elske nazisterne (Hamas), hvis man vil stå på god fod med de kommunistiske skolelærere.

    Gid de skide kommunister ville bestemme sig.

  • HH

    Så utomordentligt bra och sant skrivet! Hr Guilleou väcker hela tiden en viss avsmak över sitt översittaraktiga sätt att beskriva det man i Danmark ser och uppfattar som verklighet. Hr G väcker också otrevliga minnen från 1960-talet då jag hamnade mitt i stridslinjen p g a att jag helt enkelt inte stod ut med lögnerna och dumheterna som kom från vänster.

    Jag hade alltså i gången tid intervjuat och talat med flyktingar från sådana “paradis” som Kuba, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och inte minst Östtyskland. Det jag fick veta så osminkat stod i uppenbar kontrast till det offentliga Sveriges massmedia predikade.

    En person kom på besök häromdagen. Han fick syn på den bok som Kjell Albin Abrahamson har skrivit “Låt mig få städa klart”. Hans uttryck för boken gjorde det mycket klart för mig åt vilket håll hans åsikter låg – uppenbart synnerligen åt vänster. Mer behövde inte sägas. När jag erinrar mig denne mans utseende stod det plötsligt klart för mig vad han var – kaviavänster!

  • norje

    Avslappet forhold til jobben den tidligere PET-sjefen Bonnichsen:)

    Selv var Bonnichsen sjef i PET i ni år. Som etterretningssjef mottok han ukentlig terrortrusler mot Danmark, men tjeneste valgte aldri å opplyse borgerne om konkrete trusler.

    http://www.vg.no/nyheter/innenriks/terrorisme/terroristene-har-allered e-klart-aa-skape-frykt/a/23262011/

    • Jeg tror kun det er DR, der tager ham rigtig alvorligt. En hemmeligtjeneste skal have et tågehorn, der kan høres i offentligheden, så de selv slipper for at sige noget.

      Hvad Norge skulle have gjort eller ikke gjort, er det svært at have en fornuftig mening om.

      • Santor

        Jeg har selv spekuleret på hvad der fik PST til at udsende den advarsel. Det, for mig åbenlyse, svar er at de bruger det som en mulighed til at fraskrive sig ansvaret men det kunne også være en prøveballon for at se hvordan folk ville reagere.

        Nordmændene er så vidt jeg kan se gået i flyverskjul og afventer situationen. Så nu ved PST at de kan styre folk i en tilspidset situation.

        Hver gang der er optræk til anti-islamiske demonstrationer eller andre former for utilfredsheds tilkendegivelser vil de udsende et terrorvarsel og folk vil uvilkårligt trække snablen til sig!

  • Pingback: En weer een dag vol Jodenhaat | Fubar()

  • Ördög

    Finlands största svenskspråkiga tidning Hufvudstadsbladets webbplats är numera till stor del oåtkomlig för icke registrerade läsare. Ändå innehåller tidningens debattsida ofta texter som borde få en mycket vidare spridning.

    Olagligt eller inte – jag kan helt enkelt inte låta bli att publicera följande insändare från dagens (27 juli) avis:

    http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2014-07-27/635161/arabiska-varen-et t-vasterlandskt-onsketankande

    Arabiska våren ett västerländskt önsketänkande

    Hbl:s ledare (22.7) ”Gaza är ett ghetto” speglar ett tänkande ”som har sin förankring i det förgångna inte i realiteter”. Hänvisningen till att skuldkänslor och traumat efter judarnas bittra öde under andra världskriget leder till att det judiska folket uppfattar varje hot som ”ett hot mot hela den judiska statens existens” är en grov undervärdering av de verkliga förhållandena.

    Realiteterna är att den demokratiska staten Israel är omgiven av stater som antingen förnekar förintelsen eller ser den som en början till det som de planerar att fullfölja, nämligen att utplåna alla judar. Vi i väst tror blåögt att arabstaterna har samma värderingar som vi. Vårt sätt att tänka baserar sig på den judisk-kristna etiken att alla människor har samma värde, att man skall handla så att man inte skadar sin medmänniska och att livet är värdefullt så att ingen har rätt att ta en annans liv.

    Ser man på det som sker i Mellersta Östern ur Israels grannars synvinkel har det hela tiden varit klart vilken deras målsättning är. De har aldrig stuckit under stol med att deras mål är att utplåna staten Israel. I väst har det inte tagits på allvar eftersom det strider mot våra värderingar. Själv var jag 1999 med i en grupp som, på 1 000-årsdagen av första korståget, bad ortodoxa, judar och muslimer om förlåtelse för det som skedde när Jerusalem intogs. Min fru och jag ingick i gruppen som fick audiens hos stormuftin. Efter att han fått höra bönen om förlåtelse höll han ett långt politiskt tal där han inte ens nämnde det vi ville föra fram. Han avrundade sitt tal med att säga att ”nog blir det snart fred i Mellersta Östern när vi har drivit alla judar i Medelhavet!”

    I början av detta år läste vi om reaktionerna på fredssamtalen. En högt uppsatt tjänsteman inom Palestinska myndigheten fick av en journalist frågan om man slutar med angreppen på Israel om man får en egen stat. Svaret kom med stor pondus; Självklart inte, vi skall ha hela landet!

    När Israel friger tusen terrorister för att få en soldat frigiven jublar den andra sidan när deras ”hjältar” skjuter raketer från en sjukhusgård.Eller använder skolor, som FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar uppehåller, som depåer för sina raketer eller själva lämnar hus som Israels försvarsmakt förvarnat att man tänker förstöra och ser på när grannarna rusar in för att agera levande sköldar. Ett tänkesätt som för oss västerlänningar är helt oacceptabelt, men som tyvärr är den krassa verkligheten bland majoriteten av Israels grannar.

    HBL-ledaren börjar med ”Vi ser med avsky på det som händer i Gaza” och det är sant därför att varje förlorat människoliv är en katastrof. Men människorna på Gazaremsan kunde ha haft ett helt annat liv än de nu tvingas leva om Hamas hade tänkt på deras bästa i stället för att välja hatets och våldets väg.

    Gaza är ett naturskönt och fruktbart område, det ekonomiska stödet som palestinierna fått överstiger mer än hundrafalt allt vad andra grupper fått i u-hjälp, FN står fortfarande för över 70 procent av livsmedelsförsörjningen och EU betalar stora summor till lön för tjänstemännen inom den palestinska myndigheten. Sammantaget borde allt ha resulterat i att levnadsstandarden på Gazaremsan kunde ha varit högre än i Israel.

    Det har skett stora förändringar i världen på en kort tid därför att människors tänkesätt förändrats. I århundraden har kristna levt i det muslimska Irak men nu har många områden tömts på kristna därför att alternativen för dem är att övergå till islam eller att riskera att bli dödade. Detta faktum har visserligen börjat uppmärksammas i pressen, men ger inte sådana rubriker som situationen i Gaza. Det kan bero på att man enligt västerländska sätt att tänka inte vill tro att människor kan vara så onda som de i verkligheten är.

    En annan orsak kan vara ren okunskap. Vill man inte se sanningen om situationen i Mellersta Östern är man blind för det som verkligen sker. Men då blir också slutsatserna sådana som är helt eller delvis utanför verkligheten. Det tänkesätt som ledde till förintelsen har inte dött ut. Och den som satt sig in i tänkesättet i Mellersta Östern och erkänner fakta vet att ”den arabiska våren” var ett västerländskt önsketänkande.

    Realiteterna har redan länge talat ett helt annat språk om dödens kyla och mörker över folk och grupper i samhällen där demokrati tenderar att vara något som väst klistrar på för att täcka över sin okunskap.

    Carl Gunnar Weckström,
    Karis

    • Angående – godhet – , kontra – inte så god – godhet – , också i – väst – …?

      Tvångssterilisering av fattiga

      De neo-malthusianska och eugeniska perspektiven återfinnes båda hos den person som mer än andra kan beskrivas som grundare av dagens befolkningskontroll- och familjeplaneringsrörelse, nämligen amerikanskan Margaret Sanger (1883-1966). Hon torde annars i Sverige av i dag vara mest känd som en tidig radikal feminist.

      1921 grundade hon American Birth Control League, som senare döptes om till Planned Parenthood Federation of America, och var då redan ansvarig för tidskriften Birth Control Review. I maj 1919 summerade hon i en artikel sin eugeniska syn: “More children from the fit, less from the unfit – that is the chief issue of birth control”.

      Hon förespråkade abort, tvångssterilisering och segregering som metoder för befolkningskontroll och eugenik. Födelsekontroll måste enligt Sanger leda till en renare ras (Woman, Morality and Birth Control, New York 1922) och hon klagade över att “medel som borde ha gått till att höja vårt samhälles standard leds bort till underhåll av dem som aldrig borde ha fått födas.” (Birth Control Review, okt 1923)

      I Woman and the New Race (New York 1924) konstaterade hon helt frankt att “Det mest barmhärtiga en stor familj kan göra mot ett av sina spädbarn är att döda det”.

      På grundval av en promemoria av en viss Clarence Gamble med titeln “Suggestions for a Negro Project” initierade hon åtgärder för befolkningskontroll och familjeplanering bland USA:s färgade, med benäget bistånd av flera delstatsregeringar “way down south in Dixie”.

      I promemorian och brevväxlingen mellan Sanger och Gamble underströks betydelsen av att svarta pastorer engagerades för projekten, i akt och mening att motverka misstankar om försök att utrota den svarta befolkningen, vilka tydligen fanns bland “their most rebellious members”.

      Det är intressant att studera 30-talets utbyte och samverkan mellan Margaret Sanger och hennes organisation i USA å ena sidan, Elise Ottesen- Jensen och det av henne initierade svenska RFSU å den andra (Sanger och Ottesen-Jensen var, enligt RFSU:s Margó Ingvardsson, nära vänner) samt, chockerande nog, krafter i Nazityskland å den tredje.

      Sangers tidskrift Birth Control Review publicerade vid denna tid artiklar av bland annat Dr Ernst Rudin vid tyska Kaiser Wilhelm-institutet för eugenik, och en i kretsen kring Sanger, Lothrop Stoddard, skrev efter en resa i Nazityskland uppskattande om den tyska steriliseringslagen som “utrotar de värsta dragen i den germanska stocken på ett vetenskapligt och sant humanitärt sätt” (Into the Darkness, New York 1940).

      När den svenska lag som tillät abort på rasbiologisk grund infördes 1938 så understöddes den livligt av då nybildade RFSU. Den konkreta inspirationen kom dock kanske främst utifrån. I den utredning som föregick lagen refererades det till ett lagförslag som upprättats inom det preussiska justitiedepartementet “vari grundlinjerna till en blivande strafflagsreform i nationalsocialistisk anda uppdragas.” (SOU 1935:15)

      Gunnar Myrdals skötebarn – Befolkningskommissionen – stödde abortlagen såsom man tidigare stött lagen om tvångssterilisering, eftersom, som det heter i kommissionens yttrande, “samhällets intresse, att ingreppet företoges, vore i båda fallen likvärdigt”.

      1939 åkte Alva Myrdal till USA och höll ett anförande för Sangers organisation betitlat “Safeguarding the Quality of Population by new measures in Sweden” !

      Inget av det ovan refererade syftar till att genom “guilt by association” antyda att Ottesen-Jensen och herrskapet Myrdal hade något till övers för nazismen, lika lite som det antyder att nazisterna skulle ha sympatiserat med Margaret Sangers feminism. Det intressanta, som borde bli föremål för flera rejäla studier av etiker och idéhistoriker, är exakt vad, vilka gemensamma komponenter, i respektive persons och rörelses ideologi (människosyn, moraluppfattning, ekonomisk teori, statsuppfattning o s v) som gör att de vad avser befolkningskontroll, eugeniska aborter och steriliseringar samt familjeplanering kommer fram till vad som för en utomstående framstår som så snarlika eller identiska ståndpunkter.

      För att förekomma anklagelser om onyanserad Myrdal-“bashing” är det värt att påpeka att även t ex Svenska Kyrkan, eller delar av den, spelade en dyster roll i detta sammanhang. Redan 1929 bejakade professorn och sedermera biskopen Arvid Runestam att “mindervärdigt livs uppkomst och utveckling förhindras.” Manfred Björkqvist skrev i en inlaga till Befolkningskommissionen att “inga offer må befinnas för stora, då det gäller att kvantitativt och kvalitativt förkovra det svenska folkmaterialet”. Men så var ju förstås han själv inte påtänkt som “offer”.

      Samtidigt som detta sägs finns det ingen anledning att hålla liv i myten om att “alla” hyste åsikter av denna typ på 30-talet – en bekväm rökridå för alla rörelser med ett grumligt förflutet. Alla delade inte alls befolkningskontrollerarnas idéer. I Sverige fanns det en icke försumlig folklig opinion mot dem, och i det ovan nämnda utredningsmaterialet framför t ex justitiekanslern K-G Hjärne och professorn i straffrätt F Wetter ett helt annat synsätt. På det internationella planet framfördes kraftig kritik av påven Pius XI i den 1930 publicerade encyklikan Casti Conubii, och i Tyskland lyckades en folkopinion ledd av biskop von Galen i Münster till slut få stopp på det av SS-gruppenführer Philip Bouhler ledda eutanasiprogrammet, i enlighet med vilket förståndshandikappade – enligt propagandan av “barmhärtighetsskäl”- helt sonika gasades ihjäl.
      Människan som “material” i elitens tjänst

      Det framstår som viktigt att observera vissa allmänna karaktäristika för mellankrigstidens befolknings- och familjeplaneringsrörelse.

      Det första är att den eugeniska kvalitetsaspekten hade ett visst företräde framför den mera genuint malthusianska kvantitetsaspekten.

      Ambitionerna att genom eugenisk befolkningskontroll, t ex aborter och steriliseringar, bli av med “sinnessvaga” och “ärftligt belastade” etc är nära nog desamma i Sverige, USA och Nazi-tyskland. Vi kan säga att fokus här ligger på “kvaliteten” inom en viss “ras”.

      Tyskland når naturligtvis en helt egen nivå av vedervärdighet genom att därtill implementera ett socialdarwinistiskt och eugeniskt perspektiv på förhållandena mellan olika “raser”, liksom genom deras beredvillighet att genom folkmord ta de “oönskade” avdaga även efter födseln. Medan kriteriet på vilka som utgör “de andra” ,”the unfit”, i Sverige och USA främst, men inte uteslutande, är ett sociologiskt kriterium, så tillkommer i Tyskland ett rent rasistiskt kriterium.

      Observera att när det gäller dem som uppfattas såsom varande av “god kvalitet” anses det i de tre länderna ligga i statens intresse att dessa växer i antal: “More children from the fit, less from the unfit”, som Sanger sade. Så här sade Martin Bormann:

      “För att inte i Öster hamna i en för oss ohållbar befolkningsökning är det trängande nödvändigt att där lägga åt sidan alla de medel vi i Riket använt för att höja födelsesiffrorna. I de berörda områdena måste vi använda oss av en medvetet negativ befolkningspolitik. Genom propagandaåtgärder, särskilt genom press, radio, biograffilm, flygblad, korta broschyrer, upplysningsföredrag och liknande måste i befolkningen ständigt intalas tanken på hur skadligt det är att skaffa för många barn.

      Man måste först peka på kostnaderna med att skaffa barn, därefter på allt man hade kunnat skaffa sig i stället. Man skulle kunna antyda de stora hälsorisker som kan uppträda för kvinnan vid födseln och liknande. Bredvid denna propaganda måste en massiv propaganda för preventivmedel föras ut i landet. En industri för produktion av dessa medel måste snarast byggas ut. Vare sig utbjudande eller spridande av preventivmedel och abort får vara straffbart. Inrättandet av abortkliniker skall genomgående uppmuntras. Man kan till exempel utbilda barnmorskor och kvinnliga fältskärer till abortörer.

      Ju sakkunnigare aborterna utförs, ju lättare kommer befolkningens förtroende för dem att vinnas. Även läkare måste självklart ges befogenhet att utföra dessa handlingar utan att detta uppfattas som en avvikelse från deras yrkesheder. Man skall också bedriva propaganda för frivillig sterilisering.” (Rede über die Bevölkerungspolitik in den besetzten Ostgebieten 1941, ur Siegfried Ernst: Die Unverfügbarkeit des Menschlichen Lebens, Köln 1988)

      Av det ovan sagda framträder tydligt ett andra viktigt och sedermera bestående drag i befolkningskontrollideologin som under mellankrigstiden går från teori till praktik, nämligen sammangiftandet av de malthusianska idéerna med den moderna sociala ingenjörskonstens institutioner och mekanismer. Befolkningen behandlas av “eliten” – inte bara av galna teoretiker utan också i praktisk politik – som ett “material” som står till elitens disposition för att på ett “vetenskapligt” sätt manipuleras till önskvärd mängd och ett önskvärt beteende.
      Sexliberalism verktyg för befolkningskontroll

      Margaret Sangers och Elise Ottesen-Jensens och deras rörelsers aktiviteter kan få symbolisera en tredje viktig dimension som under mellankrigstiden börjar slå igenom i, och slår rot, i befolkningkontroll- och familjeplaneringsrörelsen. Det som åsyftas är sammansmältningen av två logiskt distinkta, men i organisatorisk gestaltning och konkret agenda från och med denna tid helt symbiotiska, argumentationslinjer.

      Det handlar om konfluensen av å ena sidan neo-malthusianskt grundade krav på familjeplanering som medel för befolkningskontroll, å andra sidan krav om familjeplanering grundade i en begynnade strömning som vi i brist på bättre kan kalla “sexliberalism” – tätt sammanvävd med en kulturradikal kritik av institutioner som äktenskap och familj.

      I denna text skall inte det “sexliberala spåret” diskuteras i sig, men några därmed sammanhängande aspekter måste diskuteras i det följande, eftersom det stora inflytande befolkningskontroll- och familjeplaneringsetablissemanget har internationellt i dag knappast kan förstås om man inte är klar över ovannämnda symbios.

      Innan vi kommer in på befolkningskontrollrörelsens senare historia och utveckling skall här bara “for the record” noteras att mellankrigstidens starka inriktning på eugenik kraftigt tonades ned efter andra världskrigets slut: framför allt avslöjandena av nazisternas illgärningar, denazifieringen i Tyskland och avskaffandet av den s k “Erbgesundheitsgericht” och så vidare gjorde eugeniken nära nog politiskt död i de demokratiska länderna. Helt försvann den dock inte. I Sverige levde statens rasbiologiska institut kvar in på 50-talet och lagen om tvångssterilisering upphävdes inte förrän i början av 70-talet, i samband med att “fri” abort infördes.

      I dag finns vissa tecken på en “eugenikens återkomst”. Vi tänker här på visst genetiskt pyssel som bedrivs vid en del svenska universitet, och de teorier som hänger ihop därmed. Vi tänker också på en märkbar ökande press på presumtiva föräldrar att inte föda barn med t ex Downes syndrom: en press vars strukturella förutsättningar är den breda tillgången till prenatal fosterdiagnostik i kombination med fri abort. Det bör uppmärksammas att det är just kombinationen som är problematisk: fosterdiagnostik som informationskälla är naturligtvis tagen i sig något mycket bra.
      International Planned Parenthood Federation

      Under 1950-talet förde befolkningskontrollrörelsen relativt sett en tynande tillvaro, och höll en förhållandevis låg profil. Dock skedde vid denna tid en väsentlig organisatorisk expansion, främst uttryckt i bildandet av International Planned Parenthood Federation, IPPF.

      Denna organisation, vid vars tillblivelse svenska RFSU spelade en mycket aktiv roll, är en London-baserad paraplyorganisation för olika länderorganisationer inom familjeplanering och befolknings-kontroll.

      Till verksamheten hör opinionsbildning och kartläggning av grupper och rörelser som inte delar deras syn, särskilt grupper som kämpar för de oföddas rätt till liv. Resultaten cirkuleras i skriftserien “IPPF confidential”. Huvudverksamheten är dock genomförande av befolkningskontroll- och familjeplaneringsprogram på lokal nivå i tredje världen – vår tids “de andra”. Bland annat har ett omfattande stöd getts till Kommunistkinas program på området. Bland annat till följd av engagemanget i Kina, vars ettbarnspolitik och tvångsaborter väckte internationell uppmärksamhet, samt därtill det faktum att IPPF sett abort som en familjeplaneringsmetod, inställde Reagan- och Bushadministrationerna stödet till IPPF.

      Trots uteblivet stöd från USA hade organisationen i mitten på 80-talet inkomster, främst av stater givna biståndsmedel, omfattande cirka 53 miljoner dollar/år (IPPF: Annual Report 1986). Clinton-administrationen återupptog snabbt det amerikanska stödet vid sitt tillträde.

      I motsats till flertalet andra EU-länder har Sverige under lång tid hört, och hör fortfarande, till de viktigaste bidragsgivarna. Riksdagen har över biståndsbudgeten avsatt flera hundra miljoner kronor till organisationen. Likt RFSU i Sverige har IPPF på det internationella planet, genom ihärdig lobbying och propaganda, lyckats tillvinna sig en kvasiofficiell status, vilket bland annat medfört att den, trots sin karaktär av part och särintresse, fick en betydande roll inom logistik och administration vid förberedelserna för och genomförandet av FN:s befolkningskonferens i Kairo. Mer om IPPF längre fram.

      I början på 1960-talet fick befolkningskontrollrörelsen ny vind i seglen. En man vid namn Hugh Moore hade under 50-talet av William Vogt, en tjänsteman vid amerikanska Planned Parenthood, “övertygats” om riskerna för överbefolkning och publicerat en pamflett med titeln The Population Bomb, den titel Paul Erlich senare övertog för sin bok.

      Hugh Moore initierade 1960 en “World Population Emergency Campaign” som samlade ihop stora summor pengar och sedan, 1961, sammansmälte med Planned Parenthood. Genom att spela på skräcken för överbefolkning, gamle Malthus “fruktan för elände”, fick rörelsen bättre ekonomi, men hade fortfarande ett stort image-problem. Rörelsens medlemskapsprofil visade att den dominerades av en ekonomisk och social överklass, medan de åtgärder den förespråkade riktade sig mot helt andra grupper.

      Den framträdande Planned Parenthood-aktivisten Alan Guttmacher underströk behovet av att undanröja bilden att syftet var att bevara “white protestant supremacy” genom att betona att befolkningskontrollen gällde alla och inte någon “particular ethnic or social group” (Presidential letter nr 22, 1967). En viktig framgång var det därför när man fick växande stöd inom det demokratiska partiet, och familjeplaneringsprogram integrerades som en del av President Lyndon B Johnsons “War on Poverty”.

      Genom sin symbios med tidens “sexliberalism” och den radikalfeministiska agendan vad avser krav på legaliserad abort med mera, vann rörelsen ett mått av “radical chic” och föll den gryende student- och mediavänstern på läppen. Denna effekt stärktes av att delar av den framväxande miljörörelsen tycktes, och tycks, uppfatta människosläktets existens på jorden som planetens allvarligaste ekologiska problem.

      Moore lyckades effektivt länka ihop miljörörelsen och befolkningskontrollrörelsen genom jättejippot “Earth Day” som genomfördes 1970 under parollen “People pollute”. Med hjälp av hundratusentals flygblad, radioprogram och tidningsannonser spreds budskapet att miljöförstöringen främst berodde på ett för stort antal människor.

      Ändå var det nog vid denna tid symbiosen med “sexliberalismen” som gav rörelsen dess största dynamik, och tidens stämningar exploaterades mycket medvetet. Frederick S Jaffe, vice ordförande i amerikanska Planned Parenthood, sammanställde vid denna tid en lista på åtgärder för att bringa ned födelsetalen. Bland förslagen fanns t ex att införa licenser för barnafödande, att legalisera abort, att stimulera homosexuella livstilar och att ändra bilden av vad som är en familj. Den aktuella promemorian hade formellt inte officiell status som policy-program, men den spreds bland ledare inom hela IPPF samt publicerades i Family Planning Perspectives.

      Av det faktum att en del av förslagen var rent dårhusmässiga – t ex att sprida kemiska födelsekontrollmedel via offentliga vattentäkter – kan man inte dra slutstatsen att promemorian inte haft vägledande effekt. IPPFs långvariga stöd till Kinas befolkningskontrollprogram är lättare att förstå om man vet att tvångsaborter och obligatorisk sterilisering efter det andra barnet var åtgärder som nämndes i promemorian.

      En absolut central aspekt i arbetet med att över en generation förvandla extremistiska åsikter till konventionell visdom var undergrävandet av föräldrars ansvar för sina tonårsbarn vad avser kunskap och normer på området sex och samlevnad. Framför allt införandet av preventivmedelsdistribution och obligatorisk sexualkunskap i skolan – utan föräldrakontroll, nota bene, och givetvis enligt Planned Parenthoodprinciper med “överbefolkningstemat” som ingrediens – samt t ex möjligheter för gravida tonåringar att få abort utförd utan föräldrarnas kännedom var viktiga led i detta “förstatligande” av föräldraansvaret, liksom i genomförandet av de möjligheter till ideologisk påverkan detta “förstatligande” medförde.

      Man kan i detta sammanhang fundera lite på den virtuella monopolställning den svenska IPPF-medlemmen RFSU har för opinionsbildning och officiellt sanktionerad “upplysning” på området i vårt land…
      Symbios av olika agendor

      Sverige präglas i dag av mycket “liberala” attityder på sex- och samlevnadsområdet, och många läsare kanske tycker att en del av de nämnda sakerna låter okontroversiella eller till och med bra. Det finns därför anledning att erinra om att vi här inte diskuterar “sexliberalism” i sig, utan som ett historiskt dokumenterat led i genomförandet av en internationell agenda för befolkningskontroll.

      Det är alltså här själva kopplingen mellan sexliberalism och befolkningskontroll som ger anledning till frågor. Hur skall man t ex tolka det faktum att patentet på det s k abortpillret RU 486, som i boulevardpressen framställs som ett led i kvinnors frigörelse då det möjliggör abort utan ett kirurgiskt ingrepp, inte längre innehas av Hoechst-koncernen utan av en amerikansk stiftelse som ägnar sig åt befolkningskontroll?

      Visst framstår IPPF-medlemmen RFSU:s ihärdiga kamp för “rätten” till abort, för erkännande av alternativa sexuella livsstilar, för utbyggd fosterdiagnostik och så vidare i en lite annan dager om man ser den mot bakgrund av förslagen i Jaffes refererade promemoria? Sambanden mellan olika bevekelsegrunder, ideologiska drivkrafter samt konkreta agendor inom befolkningskontroll- och familjeplaneringsetablissemanget är naturligtvis mycket komplexa – t ex torde många unga aktiva inom RFSU vara helt omedvetna om i vilken kontext de befinner sig och är verksamma. Man kan i alla fall hoppas att det är så.

      Stundom förefaller det vara intressen främst inriktade på befolkningskontroll i neomalthusiansk mening som tar tillvara det instrumentella “värdet” i diverse, t ex kulturradikala agendor och förslag för sina egna syften. Så t ex i Jaffes promemoria samt i amerikanska Planned Parenthoods femårsplan för åren 1975-1980, vari det stod att organisationen strävade efter en “zero rate of natural population increase” och därför skulle bli “the nation´s foremost agent of social change in the area of reproductive health”.

      Stundom förefaller det vara tvärtom, d v s skräcken för “överbefolkning” exploateras för att underlätta genomförandet av agendor som i sig inte har med demografi att göra. Detta torde hänga ihop med att flera stora stiftelser i USA med befolkningskontroll som ändamål ger generösa bidrag till allt möjligt som stämmer med deras övergripande syfte, oavsett aktörens bevekelsegrunder.

      Så kan t ex en rörelse som på radikalfeministisk grund verkar för att legalisera aborter i ett land i tredje världen finansieras av en stiftelse vars primära intresse är att hejda befolkningsökningen i landet ifråga. Att ingen kvinna någonsin frivilligt gjort abort för att hejda befolkningstillväxten är ett memento som speglar hur bisarr symbiosen av agendor verkligen är.

      En bild av det institutionella nätverk som bär upp befolknings-kontrollrörelsen är nödvändig för att man skall förstå dess stora inflytande. I centrum finns alltså IPPF och de nationella medlemsorganisationerna såsom RFSU och PPFA. Närslutet härtill finns det 1968 grundade Alan Guttmacher Institute vars främsta uppgift är att leverera statistisk ammunition för rörelsens opinionsbildning.

      Genom att så många t ex inom media är omedvetna om institutets ställning som del av befolkningskontrollrörelsen behandlas dess uppgifter ofta som komme de från ett neutralt och oberoende forskningsinstitut. Liknande roller spelas också av t ex The Population Council, Population Reference Bureau samt The Population Institute/Population Action Council.

      Man får liksom en impression av de föreställningar som präglar dessa institutioners arbete när man läser att i The Population Institute´s “advisory council” ingått personer som Robert S McNamara, Gunnar Myrdal, Paul Erlich, Joan Baez, UNPFA -chefen Rafael Salas och Isaac Asimov!

      Dessa institutioner ger på olika sätt stöd åt lokala Planned Parenthood-aktiviteter och liknande, och finansieras i sin tur av bl a The Ford Foundation, Rockefeller Foundation samt UNPFA. The Ford Foundation har t ex genom årens lopp gett närmare 70 miljoner dollar till The Population Council och var åtminstone under 80-talet en huvudfinansiär bakom “Catholics for a Free Choice”, en aktivistgrupp iscensatt i syfte att internt underminera den katolska kyrkans syn på fri abort.

      • Skåning

        ytterligare ett sånt här tabu kring vad som är “godhet” och inte. Vad är det för fel på en kontrollerad och seriös form av eutanasi? Jo, Hitler hade ett eutanasi-program och rasbiologer på 30-talet gillade idén, plus att det strider mot en religiös dogm inom kristendomen.

        Vad är det för fel på aborter, födelsekontroll och steriliseringar (utan tvång, men möjligen med incitament). Hade inte världen sett betydligt bättre ut om fattigdomsbekämpning, medicinsk och förnödenhetshjälp i tredje världen gått hand i hand med den typen av åtgärder? Om inte, förklara gärna varför?

        Nu står vi istället här med en exponentiellt exploderande ung befolkning i just de kulturer som inte har tagit sig igenom den plågsamma civilisationsprocess som föregåtts i Västvärlden (och nu visserligen spårat ur). Hur tror du det ska sluta?

      • Ps.

        Ovanstående text, postad av mig 27/7, är skriven av Jan F Eklund. Se referens.

        http://www.timbro.se/bokhandel/rapport/fulltext/r2196.htm#per

        Ds.

  • Skåning

    “Læs det selv, og spørg dig om der er nogen forhandlingsløsning på dette udover at jøderne forlader Israel, naturligvis. Skulle vores forældre have forhandlet med Hitler, Göring og Goebbels?”

    Måste som vanligt avvika lite från det svartvita och påpeka att era/mina föräldrar (eller föräldrars föräldrars föräldrar) nog hade haft större framgång med den förhandlingen än att förhandla med Hamas. Den nazistiska galenskapen var långtifrån lika djupt rotad i någon tysk “identitet” som islamismen är bland “araber”, eller för den delen hur kommunismen mördat sig in i ryssarna och deras lydfolk vid den tiden. Om nu det Andra Världskriget hade handlat om att stoppa förföljelsen av judar, Tjeckiens och Polens oberoende, så lyckades det väl knappast särskilt bra så här med facit i hand. Men med minsta kritisk historiesyn så vet vi ju faktiskt att så inte var fallet. Det började i alla fall som ett krig där stormaktsambitioner stod emot varandra och där man valde en galen mördare (Stalin) framför den andra (Hitler) och jag är fortfarande osäker på hur vettigt det beslutet var, även om man tar judarnas och östeuropéernas intressen i beaktande.

    Men Hitler var aldrig någon bra marknadsförare internationellt utan sågs som den vulgäre dåre han var utanför Tyskland. Hans mördarkamrat i Sovjet var skickligare där och hade dessutom hjälp av spin doctors i Väst som lika mycket som nu var förblindade av “the tyranny of good intentions”. Så varför inte bara sluta med dessa evinnerliga hänvisningar till Hitler och dagens situation när de inte är jämförbara, oavsett om man är pro-Israel och mot islamism, eller om man är en vänster-do-gooder. Om det är något vi borde ha lärt oss av WWII så är det väl att inte stirra sig blind på en mordisk totalitarism, medans alla andra ignoreras. Jag kan inte se någon lösning på Europas situation om man inte en gång för alla OCKSÅ gör upp med kommunismen (och därmed deras kelgrisar i Hamas/Hizbollah/MB/ISIS/spänniga kränkta muslimska ungdomar i Europa).

    Här kan vi tala om ett tabu som är minst lika allvarligt i Danmark som i Sverige.

  • HH

    I minnet: samma åsikter och tongångar av “sämre” befolkningsunderlag fanns i början av 1900talet i USA. Chicago om jag minns rätt. Man ville helt enkelt minska eländet genom att minska födslarna inom de kvarter där det var värst.

    Tills en sociolog påpekade att om dessa människor fick rimliga levnadsförhållanden och vettiga bostäder skulle problemen försvinna.

    Och det gjorde problemen!

    • Skåning

      Oh really? Problemen bara försvann? Lustigt att du nämner just Chicago, där problemen knappast har försvunnit, utan det är i princip en död stad numera, även om har haft rimliga levnadsförhållanden och vettiga bostäder.

      Det du talar om var på tidigt 1900-tal där folk med en någorlunda liknande och strävsam kultur stängdes ute från möjligheter av ett strikt klassamhälle och en rovgirig överklass. Helt ojämförbart med tredje världens problem och dessutom problemen i Sverige och Europa. Att bara ta kultur (och kanske i viss mån biologi) ur ekvationen, är huvudlöst. Tror du på fullaste allvar att pågarna i videon överst främst har problem med orimliga levnadsförhållanden och taskiga bostäder, och att de skulle förändras särskilt mycket om de bara fick en lokaaaaaal?

      I så fall, bäste herr HH, vågar jag påstå att du har simmat lite för djupt i den socialistiska marinaden.

  • fenris

    Jeg ved ikke om jeg er den eneste der tænker det, men det danske politi er reelt bange for muslimer. det viser sig specielt ved deres indsats over for indvandrerbander.

  • HH

    Nej, hr Skåning, jag har inte simmat i den socialistiska marinaden så vänligen läs vad jag skrivit tidigare om möten med flyktingar från diverse socialistiska paradis.

    Det jag skrev var en minnesbild av något jag läst – och hr Skåning, är inte hoppet det sista som överger människan?

    • Skåning

      Jag skojar lite med dig Hr HH. Nej, jag tror inte att du är socialist, men uppenbarligen har du snappat upp något under 60-talet eller senare, om du tror att människor är utbytbara om de bara får bättre levnadsförhållanden och vettiga bostäder, alldeles oavsett uppfostran och kulturell bakgrund. 🙂

  • Anders

    Dansk politi er ikke bange for muslimer. De er kort og godt bange.
    Det skyldes den manglende opbakning fra lovgivende og dømmende magt, som tydeligvis kun har sig selv for øje.
    Så meget for Grundloven, Danmark og danskerne.

  • Jeg er klar over det. Se Henrik Gade Jensen Fredelige stenkastere

    Politiets version er langt mere fredsommelig: ”Det er glædeligt, at det har været muligt at se så mange på fredelig og værdig vis har kunnet fremkomme med deres synspunkter i fredelige og velorganiserede demonstrationer – ros til arrangørerne.” sagde politiinspektør Jens Jespersen.

    Det udtalte han i et det Ritzau-telegram, som gik aviserne rundt og dermed er den officielle version af fredagens begivenhed.

    I går kunne man i JP læse en kommentar om, at det ikke var så fredeligt og i øvrigt en skamplet for dansk demokrati: ” På Christiansborg Slotsplads mødte vrede moddemonstranter op, hånede deltagerne, forsøgte at overdøve talerne med råb og bilhorn og kastede til sidst sten og – ifølge TV 2 – kanonslag mod politiet. Situationen var så tilspidset, at Israels ambassadør, der skulle have holdt tale, måtte opgive og kørtes væk af frygt for sin sikkerhed.”

    Og så vender vi tilbage til den indledende konstatering fra Voltaire: den der må tie er undertrykt. Den der kan tale og råbe, har magten.

    Der er to måder at konstatere, hvem der bestemmer I et samfund. Man kan gå juridisk og formalistisk til værks og læse loven og så kan for Danmarks vedkommende konstateres, at der er ytringsfrihed og demonstrationsfrihed. Den ret giver både grundloven, EMK og Lissabon-traktaten. Ligesom sovjetborgeren siden 1936 havde samme ret ifølge deres forfatning.

    Så man kan også vælge at gå empirisk og sociologisk til værks, dvs. prøve at undersøge hvad der må siges og demonstreres for og hvad der ikke må siges eller demonstreres for. Så får man et andet billede. Så må der ikke demonstreres for pro-israelsk fred, for det forhindrer højere magter. Der må gerne demonstreres for Hamas og ingen truer her. Samme test kan tages med ytringer og livvagter. Eller med anmeldelser for overfald.

    Den har magten, som de facto tvinger sin vilje igennem. Regler og paragraffer har ingen værdi, hvis de ikke efterleves.

    Ordensmagten syntes, det gik fint den fredag.