10
sep
Seneste opdatering: 10/9-14 kl. 1535
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Thomas Nydahl (se alle fotos på link)

Mikael Jalving: Søren Krarup och hans tid (People´s Press)

Krarup med öl

1984 fick jag min hand en bok vars innehåll egentligen konfronterade allt det jag trott mig veta. Jag hade fem år tidigare lämnat sektlivet i den svenska vänstern, vilket gjort det möjligt att revidera ståndpunkter och hållningar som dittills varit starkt cementerade. Men den här boken var radikalt annorlunda, den talade mot franska revolutionen, mot ”de mänskliga rättigheterna” och mot hela det moderna välfärdsprojektet. Boken var skriven av Søren Krarup, då mest känd som prästen från Seem som argumenterade mot invandring och EU. Jag visste inte så mycket om honom, men min nyfiken gjorde mig öppen för hans resonemang och idéer. Det här var ju ingen rännstenspamflett utan en i högsta grad seriös bok utgiven på Danmarks största förlag, Gyldendals. Titeln var Det moderne sammenbrud 1789-1984, med en klar blinkning till allt det som den danska kulturradikalismen och den så kallade ”Brandes-traditionen” betecknats och identifierats som. I Krarups version var detta moderna ett sammanbrott och ingen väg framåt.

Efter det fortsatte jag att läsa Krarup. Han har en rik utgivning bakom sig under dessa år, från 1985 och framåt. Han skriver i första han i teologiska frågor, men också i ökande grad i politiska. Danmark är fixpunkten i hans resonemang. Danmark och det nationella. Danmark och kristendomen.

Nu har författaren, historikern och polemikern Mikael Jalving (kanske här i landet mest känd för Absolut Sverige som kom för några år sedan), skrivit en mycket intressant och angelägen bok om Søren Krarup. Den blir, visar det sig efter avslutad läsning, i högsta grad ett dubbelporträtt, eftersom det inte bara är Krarup själv som studeras utan också i högsta grad den tid och de sammanhang han lever i. För den som vill förstå Danmark som nation, den danska kulturen och det politiska spänningsfältet i landet, blir således Jalvings bok viktig, jag skulle säga nödvändig. Det sista säger jag därför att jag utifrån egen erfarenhet vet att det behövs kunskap som moteld mot alla de vanföreställningar, förvrängningar och politiska korrekta infallsvinklar som präglar vår Danmarksbild. Ett av skälen till denna skevhet är naturligtvis Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjærsgaard. I svensk offentlighet låter man bokstavligt talat allt som sker i grannlandet filtreras genom partiet och då tycks det fritt fram att tala om ”det rasistiska Danmark”. Fritt fram för grovheter och fördomar, men också för rena lögner.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Søren Krarup föddes föddes 1937 i Grenaa och växte upp i ett prästhem präglat av den nazityska ockupationen och båda föräldrarnas arbete i motståndsrörelsen. Han fick det nationella motståndet med modersmjölken:

”Det kan på denne bakgrund næppe undre, at Søren Krarups teologiske, historiske og politiske forfatterskab, som har strakt sig over mere end 50 år, i vis forstand begynder og slutter med spørgsmålet om nationen og dens overlevelse.”

Men denna nationella överlevnadskamp har föga med nationalismen som ideologi/utopi att göra i Krarups värld. Ideologierna och utopierna är tvärtom de främsta måltavlorna för hans argumentation. Jalving säger att nationen i motsats till nationalismen inte tjänar ett syfte, den bara är, för att fungera som ram för ”ett liv i säkerhet och frihet, eftersom det annars skulle prisges åt allsköns tillfälligheter, infall och maktsjuka. Nationen var med andra ord fundamentet, basen, suveräniteten, men innehöll ingen profetia om abstrakt eller romantisk storhet eller på att vara överlägsen andra nationer.”

Lite längre fram hävdar Jalving att ”det nationella (hos Krarup, min anm.) skulle räddas från nationalismen och nationalsocialismens oväsen…”

I just denna vår tid är detta ett intressant resonemang som kan fungera också för diskussioner här hos oss. Men det är alltså här avsett som en inkörsport till Krarups liv och verk. Vi befinner oss nämligen vid den punkt där ”evigheten korsar historien”, säger Jalving, därför att ”den krarupska människan levde i det spänningsfältet, tog ansvar på sig eller svek, och utfallet av denna konflikt bestämde i hög grad vilka värderingar som skulle överleva eller dö.”

För bokens resonemang är utgångspunkten hela tiden det danska folkstyrets födelse 1848. Då trodde man att allt skulle bli bra. Krarup menar att hela skeendet kring 1848 kan förklara, i hans ögon avgörande negativa händelser under 1900-talet; 9 april (naziockupationen), EF-medlemskapet 1973 och ”utlänningslagen” 1983. Där finns de tre stationerna på vägen ner i nihilism, upplösning och multikultur som splittrande och nedbrytande faktorer.

Den kulturradikalism som bryter fram på 1870-talet, här befinner vi oss i direkt anslutning till Georg Brandes och hans krets, lägger grunden för ”den brottsliga föreställningen att ändamålet helgar medlen”, budorden blir upplysning och demokrati, men i Krarups ögon blir dessa frihetsbegrepp något som står i direkt motsättning till den danska kristenheten som förbinder människans ansvar med syndafallet och ormen i paradiset. Det blir säger han ”en frihet utan gränser, en frihet att förverkliga sig själv och sina behov, frihet att vara sin egen herre och skapare”. Men människan är inte sin egen skapare, invänder Krarup, människolivet var ju både en gåva och en uppgift, och han citerade då gärna Casper Paludan-Müllers ord om att människan är ”den enda bland de levande” som har ett arv från släkt till släkt; ”ja, djuret har inget arv, ty det är endast natur. Djuret har därför en stamtavla, men ingen släkt.”

Stora och väsentliga delar av Jalvings bok diskuterar förstås teologi – också i de avsnitt som inte explicit anknyter till en gudstro. Men man måste förstå att Krarup i första hand är en kristen predikant! Men det finns andra avdelningar i boken som jag finner mycket angelägna, de behandlar i tur och ordning Tidehverv-kretsen som i högsta grad hänger samman med hans gärning som präst och teolog, ”demokratismen”, den europeiska unionen och den politiska ”värnplikten”.

Tidehverv-kretsen är ursprungligen ett teologiskt sällskap grundat i Luthers lära. Sedan 1926 utkommer tidskriften med samma namn, och under perioden 1959-1984 var Krarups far Vilhelm Krarup dess redaktör. Sonen tillträdde 1984 och satt på redaktörsstolen ända fram till 2012!

Man presenterar sig inledningsvis på hemsidan med dessa ord hämtade från tidskriftens första nummer, som utkom i oktober 1926:

”Tidehverv – det er gammeldags luthersk kristendom i en tid, der er alt for moderne til at respektere det elementært menneskelige: at være et enkelt menneske mellem fødsel og død og i ansvar og skyld. Tidehverv er derfor umoderne, for Tidehverv undsiger den modernitet, der er et andet ord for overfladiskhed. Tidehverv er derfor også reaktionært, for Tidehverv reagerer imod den dyrkelse af udviklingen og fremskridtet, der betyder åndelig tomhed og personlig uansvarlighed.”

Hela det avsnitt i Jalvings bok som beskriver Tidehverv är mycket intressant för alla som har intresse av hur teologisk strid och inriktning sett och ser ut. I vårt eget land förknippas kristendomen i högsta grad med Svenska kyrkan som utvecklats till en politisk-sociologisk sammanslutning där den dagspolitiska agendan går före varje form av religiöst budskap. Jag föreställer mig att situationen är ungefär densamma i Danmark i förhållande till Folkekirken, där ju ändå Krarup hade sin gärning som predikant och kyrkoherde.

Men jag går här vidare till frågan om ”demokratismen” som väl måste anses central för Søren Krarup. Man skulle kunna börja med 1968-rörelsen som ju i Danmark, liksom i övriga Europa, kom att symbolisera påståendet att ”allt är politik”. Man skulle ha en ”livsåskådning” och man skulle förstås tillhöra vänstern i bred mening. Krarup vägrade. Han sa emot. Då försvann vänner. De blev ovänner och så småningom fiender. Han insisterade på att avkräva varje enskild människa ett ansvar. Hans bok Demokratisme kommer ut just detta mytomspunna år.

I revolten såg Krarup en rörelse riktad mot auktoriteterna – men han menade att de angripna var sådana som inte längre ville vara just tydliga auktoriteter. Här spelade föräldrarna en avgörande roll. För Krarup var det framför allt fäderna som svek. Det speciella med denna föräldrageneration var ju att den inte ”ville ställa sig i vägen för de unga”.

Det fick till följd, säger Krarup, att föräldrarna ersatte den gamla och synliga auktoriteten med en ny ”tolerans” som ”på sitt eget sätt var ännu mer förtryckande”. Det var, menar han, här som ”nyradikalismen” började, med att ”synlig auktoritet föll bort, och med autenticitetens och samvetets nederlag”. Jag menar att det också är här Krarups hållning får sin utgångspunkt, och att allt han skrivit och sagt sedan dess har varit finslipat i argumentation och intellektuellt grundad kritik av en modernitet som fortsatt på samma väg, med politisk-kulturell nivellering och riktad mot det totalitära tänkande som tycks ha infiltrerat varje samtidsrörelse. Att Krarup därför fortsätter – både i sitt författarskap och i andra sammanhang – att vända sig emot det moderna danska samhällets utveckling.

Den 1 oktober 1972 är Krarup tillsammans med hustrun Elisabeth på väg hem till prästgården i Seem. Jalving tecknar här en bild av både ett yttre och ett inre drama. Makarna Krarup är på dåligt humör, de vet att morgondagens folkomröstning om inträde i EF kommer att ge deras motståndare segern. ”Och Danmark är på väg att upphöra som självständig nation.” Så tänker de båda, skriver Jalving, ”att nederlaget inte bara är politiskt och kortvarigt men också nationellt och definitivt.”

Scenbyte: onsdagen den 3 oktober går makarna sin vanliga promenad runt Seem. Men de har ingen lust att hälsa på någon. De vet ju att de flesta av grannarna röstat ja, ”precis som två tredjedelar av landets övriga befolkning, och prästen och hans fru är inte på humör för artigheter”.

Jag tror, efter att ha läst Jalvings bok, att dessa dagar blev helt avgörande för resten av Krarups gärning. Det var en skiljeväg. En avgörande och hårt formulerad punkt på den politiska agendan för Danmark och det danska folket.

Men inte lät han sig nedslås och tystas, även om han antytt att så skulle ske. Nej, istället skriver han en samtalsbok med två andra författare, Ebbe Kløvedal Reich och Per Stig Møller, Utopi og virkelighed.

Ebbe Kløvedal Reich skulle utvecklas åt ett annat håll. Visserligen blev han riksbekant för sin bok om Grundtvig och visst hade han och Krarup mycket gemensamt. De kunde samtala. De kunde diskutera. Per Stig Møller kom så småningom att bli både utrikes- och kulturminister i danska regeringar. Krarups diskussionssällskap vägde tungt. Krarup börjar rannsaka sig själv. Hade han gjort gemensam sak med den yttersta vänstern i sitt EF-motstånd? Hade han ”gett sig hän till en illusion om ett ideellt Danmark som inte existerar ” frågar han sig själv. Och som spiken i kistan: hade han rentav nu förstått att ”allt prat om dansk folklighet är småborgerligt”? Han svarade inte direkt, men han drog en principiellt viktig slutsats, och skrev om de borgerliga politikerna:

”Deras patos var falskt, deras ord var bluff, deras traditionella hållningar visade sig vara murkna och maskätna. I denna kommersiella innehållslöshet hör jag inte hemma.”

Jalving drar slutsatsen att han varken var borgerlig eller vänsterorienterad, men att det var detta sista som anfäktade honom mest:

”Det borgerliga och näringslivsorienterade Danmark var honom helt främmande. Det var det röda motståndet mot den gemensamma marknaden som ledde in honom på spåret där han själv stod…”

Jalving tar upp begreppet ”Overdanmark” – som direkt får mig att associera till svenskans överhets-begrepp. Ordet blev standard bland EF-motståndarna och syftade på den ekonomiska överklassen, men för Krarup kom det mer att syfta på borgerligheten, i betydelsen den ekonomiska och kulturella överklassen. 1972 beskrev han i essän Opgør med borgerligheden denna ”sin värsta fiende” med orden:

”Ringa är nutidens danska borgerlighet, falsk och förtappad i sitt internationella snitt, sin välklädda tomhet och sitt outtömliga förråd av fraser. Och ringare än djur och fåglar och all jordens kryp är den, för den har gett upp sin nationalitet och därmed sig själv.”

Som en logisk fortsättning på denna strid kom folkomröstningen om euron att bli en logisk fortsättning för Krarup:

”Varför vill EU införa en gemensam valuta? Därför att man på det sättet kan driva igenom en europeisk union. Man behöver inte vara nationalekonom för att genomskåda detta spel, för det har ingenting med ekonomi att göra. Det är en del av EU-projektet, av den övernationella likriktningen, av omyndigförklarandet av de europeiska folken, i avsikt att placera myndigheten och suveräniteten i Bryssel.”

Så skrev Krarup i Tidehverv inför omröstningen. När det blev ett rungande nej fick han tillbaka en del av optimismen och skrev på gladaste humör efteråt:

”Och så segrade vanligt, maktlöst folk! Så misslyckades pengar, position och politiker att få igenom sitt ja. Så inträffade det, som få av oss hade trott, att flertalet av danskarna likväl inte bara sa nej till euron, utan att de också sa nej till de ’ansvariga’ politikerna, till övermakten, till Overdanmark.”

Vid sidan av EU-frågorna måste man säga att invandringen – och så småningom också islam – kom att bli något av det viktigaste Krarup tagit sig an. Jag vill påstå att det var just invandringen som fällde avgörandet politiskt; från att ha vägrat engagera sig i politiska rörelser tog han steget och blev riksdagsman!

I Danmark finns det ett ord som präglat debatten alltsedan den nya lagen genomfördes: udlændingeloven 1983. Det har kommit ännu efter det, genomförd 2002, men det är 1983 det börjar. Den lagen betraktas av sina kritiker som extremt liberal. Krarup såg den som ”en nationell och folklig katastrof”.

Krarup kom dock att bli rejält kontroversiell när han uppmanade danskarna att inte ge en enda krona till Dansk Flyktningehjælp i deras insamling 1986. Han menade att den insamlingen i kombination med kostnaderna för invandringen var ett försök att ”sätta danska folket på plats”. Rasiststämpeln plockades fram. Krarup stod ut med anklagelsen, eftersom han menade att det bedrevs en ”andlig terror eller våldtäkt mot det danska folket” som aldrig getts en möjlighet att säga sin mening i saken. Nog känner man igen sig! Ändå skulle udlændingeloven komma tillbaka, men nu i ny skepnad.

Allt skulle förändras med valet 2001. Då ställde Krarup upp tillsammans med sin kusin Jesper Langballe för Dansk Folkeparti. Han motiverade det med att DF inte i första hand var ett politiskt parti utan en folkrörelse:

”Och DF är inte bara nödvändigt, det är idag oundgängligt. De enda på Christiansborg som kan och vill säga det nej som ska sägas, till nationell självutplåning och dansk självförstörelse.”

De blev båda invalda. Och därmed började det som Krarup betecknade som sin ”politiska värnplikt”. Under denna mandatperiod röstade Folketinget igenom en ny utlänningslag, det skedde 2002. Och nu blev det nytt liv i de internationella – och förstås inte minst de svenska – kommentarerna. Lagen innehöll en 24-årsregel! Lagen stipulerar att båda två i en parrelation ska ha uppnått 24 års ålder för att få bo i Danmark, minst en av dem måste vara dansk medborgare och måste kunna ställa en ekonomisk garanti för sin partner. Man ska komma ihåg att det inte bara var borgerliga partier och Dansk Folkeparti som röstade igenom lagen. Det gjorde också socialdemokraterna.

Lagen skulle förhindra såväl tvångs- som skenäktenskap. Det råder, förstås, skilda uppfattningar om huruvida lagens uppnådde sitt syfte.

Krarup stod politiskt också på barrikaderna mot multikulti-uppfattningarna. Han menade att kultur var identitet och multikultur bara identitetslöshet. Multikulturen skulle ”förr eller senare spränga Danmark i bitar”. Det fick honom att betrakta Dansk Folkeparti som ”en motståndsrörelse, där jag kan göra min nationella värnplikt mot det landsförräderi som vi ser från folketingspolitikerna”.

Mikael Jalvings överskådliga, ytterst välskrivna, porträtt av Søren Krarup och hans tid innehåller mot slutet också berättelsen om hur Trykkefrihedsselskabet bildades och Krarup kom att utveckla sin kritik mot islam. Därmed kan jag bara rekommendera er att läsa boken. Den bjuder på en Danmarksbild fjärran det mesta av förljugen mediapropaganda vi möter på den här sidan Öresund. Danmark låter sig inte reduceras till en spottkopp för de rättfärdiga och goda människorna. Danmark är i alla fall delvis, med Grundvigs ord, ”de levandes land” där människor talar ”de levande orden”. Med det som utgångspunkt kan vi också diskutera allt det dåliga och oroväckande som ytterst får också Søren Krarup att känna pessimism och oro inför framtiden.

Thomas Nydahl

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Machiavelli

    Søren Krarup er en Kæmpe i alt hvad der angår Danmarks selvstændighed. Fortjener Danmarks fortjenstmedalje – hvis der findes sådan en. Chefkyllingen Jalvig er uendelig ligegyldig.

  • Torben Snarup Hansen

    Hvad er der galt med Jalving? Hvorfor skal han kaldes “kylling”?

    • Machiavelli

      Ha! fordi Jalvig kyllingen og den anden kylling Morthen Uhrskov elsker at finde bøger uden for Danmark for at forklare udviklingen i Europa og Danmark, selvom der findes en bog af mig på dansk – humanismen elendighed – der ofte forklarer præcist det samme – og så på dansk. Derfor. Men det hører sammen med hele Trykkefriheds slænget. Og det er en længere historie.

      • PFEP

        Nu får du ge dig vänligen, detta “navelpilleri” är just vad vi inte behöver…
        Vem där är först, störst och har mest rätt, hör inte hemma i debatten.
        Skärpning tack!

        • Machiavelli

          Kald du det bare navlepilleri, på dansk hedder det boykot og sammensværgelse, men det ved du ikke noget om. Man skriver bøger for at informere og ønsker derfor, at de skal blive læst. Når jeg har brugt 2 år på at afsløre baggrunden for, hvorfor politikerne er nogle humane kultur kriminelle, så vil jeg gerne have det frem i lyset. Ikke mindst når nu bogen i forvejen er politisk ukorrekt. Men kald du det bare navlepilleri, hvis det kan gøre dig glad.

  • pk

    For nogle dage siden , i TV programmet Ellermann og Lykketoft oplevede jeg noget
    dybt tragisk ( for Danmark).
    De to danske toppolitikere ( Ellermann er pensionist)talte om Sverige og om Sveriges
    demokraterne.
    Normalt med de to herrer , så kan de taler ,med indsigt og i lang tid, om næsten alt
    inden for politik . Hjemme og ude.
    Socialdemokraten Lykketoft kunne næsten ikke svare (konkret) på noget om svensk politik.
    Han vidste ikke, og han vidste ikke . Få ord og , som jeg opfatter det, en stor ulyst til at tale om alt, som går galt i Sverige , for vi har jo næsten det samme.
    I dette billed er Søren Krarup en hædersmand.

    • Bjovulf

      Ja, pinligt – men i det mindste kunne de da begge to grine højt sammen med Martin Krasnik over denne berømte fremragende parodi på den daværende S-leder Mona Sahlin – Sveriges svar på Ritt Bjerregaard mht. sin meget irriterende facon med at tale ned til folket på 😀 – fra en irriteret svensk vælger forud for riksdags-valget i 2010 😉

      http://www.youtube.com/watch?v=9KBtTkxnBVw

  • Skåning

    Det enda jag sörjer angående Sören Kraarup, är det faktum att han tog upp att Skånelänningar (och Schleswig-Holsteinare) borde få ha en omröstning om de ville tillhöra Danmark, men sedan drog tillbaks det. Varför stod han inte på sig och tog frågan på allvar? 🙁

  • er den her ? http://www.skepticaldoctor.com/

    jeg har spist frokost med ham, et af mine privilegier som smugfotograf. Sild og snaps overfor den svenske ambassade. OP Andersson, tror jeg. Verdens bedste snaps.

    http://snaphanen.dk/2012/05/23/englands-vej-fra-klasse-til-kastesamfun d/