8
apr
Seneste opdatering: 8/4-15 kl. 1514
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Thomas Nydahl: ANTECKNAT I KRIGSTID, En bok om islamism, expansionism och militära konflikter som fick sina urladdningar under det gångna året.200 kroner. Fra Epilog:

Det är alltid riskabelt att uttala sig i frågor som rör Israel och Palestina. Jag tar risken och konstaterar att den enda ”judiska bosättningen” som omvärlden accepterat var Auschwitz. Det kan låta som ett smaklöst skämt men jag menar det på allvar. Att ingen kom till den europeiska judenhetens hjälp ens under de värsta och blodigaste ritualerna säger en hel del om vad omvärlden tyckte. Inte så mycket som en bomb fälldes av de allierades flyg över de järnvägslinjer som fraktade hundratusentals judiska fångar i godsvagnar till en säker död.

Omslagets framsida (1)När jag tidigt på tisdagsmorgonen läste nyheterna från Jerusalem tänkte jag först: ja, ja, här ser vi hur våldsspiralen fungerar. Efter hämnd kommer alltid hämnd. En dödad palestinier ger – minst – en dödad jude. Efter palestinska större attacker kommer – inte sällan men heller inte alltid – en våldsam vedergällning från Israel, i Gaza eller någon annanstans.

Men det som hände i synagogan i Har Nof, i västra Jerusalem har också en annan dimension som man inte kan bortse från. De två attentatsmännen från Jerusalemstadsdelen Jabel Mukaber skrek Allahu Akbar medan de med skott och yxhugg dödade och sårade de bedjande. Det finns således en religiös dimension, och inte bara en “geografisk” eller “nationell”. Striden mellan palestinier och israeler beskrivs ibland som att “rätt står mot rätt” eller att frid och fröjd kommer att uppnås om Israel drar sig tillbaka och etablerar 1967 års “gröna linje” som nationens gräns.

Den religiösa dimensionen har mer med den islamistiska väckelsen att göra. Både judar och kristna betraktas i den som “otrogna”, som “kuffar” som måste drivas ut och bort eller dödas som i Har Nof. Levande judar i Dar al-Islam är den värsta styggelse dessa människor kan tänka sig. Om Dar al-Harb försöker tränga in på denna heliga mark är det en krigsförklaring i sig, vapen eller inte.

Tzipi Livni sa till IDF-radion att hon länge fruktat att det religiösa skulle slå igenom, och tillade “Jag har fruktat det därför att det inte finns någon lösning på ett religiöst krig.” Jag tror att jag förstår Livnis resonemang men anser ändå att hon har fel. Sådana krig brukar ju – om vi ser till historien – vara långa och innebära oändligt lidande, men de får sin “lösning” när de ena parten slagits till marken eller gett upp. Dessa krig pågår just nu i Israels grannländer och Islamiska statens etablerande av kalifatet har visat just denna skoningslösa terror mot andra folk och andra religionstillhörigheter, inte minst i Irak och Syrien.

Låt mig också återgå till tanken om våldsspiralen. Det är alldeles självklart så att varje gång det används fysiskt våld så möts det av just sådant från den andra sidan. Sedan ett tag tillbaka har palestinierna börjat använda en ny typ av aktioner. De angriper enskilda judar, inte bara på och intill bosättningarna utan också i israeliska städer som Tel Aviv och Jerusalem. Angreppen har kommit i form av snabbt framförda bilar eller större traktorer/ hjullastare som kraschat in i busshållplatser och andra civila platser, men också i form av yx- och knivattacker. När en palestinier för några dagar sedan hittades hängd i den buss där han var chaufför utlöste det en våg av våld från Västbanken. Israelerna hävdar att det var ett självmord. De palestinska organisationerna säger att det var mord. Vilket det var kan vi förstås inte veta, men mönstret går igen från det som utlöste senaste Gazakriget. Att den gamla “marxistiska” och revolutionära organisationen PFLP nu tagit på sig ansvaret för tisdagens massaker gör också saken ännu mer delikat. PFLP har ju, också på den tiden man sysslade med flygplanskapningar och hade DDR som bas, alltid omhuldat tanken att varje jude är ett legitimt offer eftersom han eller hon betraktas som “sionist” och därmed en fiende.
Angreppen på civila utgör en egen kategori i detta smutsiga krig och de har funnits med sedan hundratals år. Pöbelsammanstötningar, mord, massakrer förekom långt innan staten Israel etablerades. Man behöver bara nämna Hebron-massakern 1929 då 67 judar slaktades av en arabisk mobb, och den massaker som palestinierna i sin tur hänvisar till ägde rum 1984 då en judisk fanatiker – av religiösa själ, märk väl! – gick in i Ibrahimi-moskén och slaktade 29 bedjande palestinier. Man erinrar sig också augustimassakern 1929 då en stor arabisk mobb mördade 47 judar i Jerusalem liksom den i Safed bara en vecka efter Hebron-massakern då 200 judiska hem brändes ner och 18 människor mördades. Listan kunde göras mycket längre.

Våldsspiralen har alltså sedan länge en religiös dimension. De höjda ögonbryn vi sett nu kanske inte är så befogade som de verkar. Varje enskild beståndsdel av förklaringen har sitt berättigande och ofta går de in i varandra. Vem kan säga att ett attentat är religiöst betingat och ett annat politiskt, nationellt? De hänger samman, de triggar varandra, de ser till att utvecklingen går allt närmare en större och avgörande katastrof.

Om ordet optimismen borde förbjudas allmänt är jag inte så säker på – vilket den portugisiska fadosångerskan Amália Rodrigues föreslog – men jag kan i alla fall instämma i den åsikten när det gäller Israel, Palestina och Mellanöstern. Den senaste månadens många mord och massakern under tisdagen understryker att allt är på väg bortom all kontroll, oavsett vad ledarna i Jerusalem, Ramallah och Gaza säger och tänker. Det finns en brutal realitet som förmodligen redan avgjort saken: den israeliska politiska klassen tycks övertygad om att man kan erövra och ockupera varje bit palestinsk mark som finns kvar på Västbanken och de palestinska organisationerna är i lika hög grad övertygade om att man kan förinta “den sionistiska enheten” Israel. Det hopp som på 1980-talet föddes om en tvåstatslösning är idag lika verklighetsfrämmande och omöjlig som någonsin före Oslo-avtalet. Det blir ett fortsatt krig om “de heliga städerna” och varje litet samhälle mellan Medelhavet och Jordanfloden. Något mellanläge lär inte uppstå ens om USA skulle dra tillbaka sitt stöd för Israel eller arabvärlden och Iran för palestinierna. Språket är krigets. Handlingarna är krigets. Det är bara vapnen som skiljer dem åt: tanks mot bilar, flygbombningar mot raketer, väpnade trupper mot gerillaenheter i underjordiska tunnlar.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Ole Burde

    Thomas Nydahl mener det godt , og han har tydeligvis gjort sig en hæderlig anstrengelse for at forstå hvad der sker i Israel .
    Set fra hans norske synsvinkel er det hele temmelig deprimerende , en ‘voldspiral” uden mulig ende , han overvejer med eller uden satire tilsyneladende at ” forbyde optimismen” i den israelske-palæstinensiske sammenhæng ! …Kort sagt , han ser kun de negative sider , fordi det positive indhold er af en natur som han IKKE er udstyret til at opfange , hans antenner er ikke bygget til de relevante bølgelængder .
    Hvordan skulle han kunne opfange den Livsbekræftende bølgelænge som giver sig udtryk i et israelsk reality tv show ved navn Baby.-Boom , hvor alle ( includerende håbløst hjerneblæste celebriteter !) stolt fremstiller hvor smart og moderigtig deres personlige måde at få masser af børn er ?

    Hvordan skulle han kunne opfange den ufortyndede patriotismes bølgelængde , som de fleste israelere kan føle når de ser hvordan de nye årgange af soldater må gå igenem de samme stabadser , tab og tragedier som de selv har oplevet og er blevet præget af ?
    Hvordan skulle han kunne opfange på den Hårdhudede Selvtillids bølgelængde , den hvor det ikke er highteck-våben det drejer sig om , men mere følelsen af at være ”en af dem” som om nødvendigt kan gå om baq fjendens linjer og ødelægge hans bedste våben med håndkraft ?
    Hvordan skulle han kunne opfange hvad det betyder at se ud over TelAviv og se et utal skyskrabere under opbygning , hvert år mere i stil med noget fra FREMTIDEN ?

    • Peter Buch

      Nydahl er svensk…