2
maj
Seneste opdatering: 2/5-15 kl. 0318
3 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Från El poder de la blasfemia. Översättning: Stig Carlsson (foto Snaphanen)

Ayaan Hirsi Ali fortsätter sin kampanj mot den fanatism och inskränkthet, som förnedrar vår tid och fyller den med lik. Hon är övertygad om att förnuftet och upplysningen till slut kommer att segra.

Det är knappast mindre än ett under att Ayaan Hirsi Ali, en av vår tids hjältinnor, fortfarande lever. De fanatiska islamisterna har försökt döda henne, men de har inte lyckats, och det är troligt att de fortsätter försöka, eftersom det handlar om en av de mest artikulerade, inflytelserika och modiga motståndare, som de har mött. Kanske är det lika mycket hennes idéer och mod som hennes exempel, som underblåser hatet mot henne från aktivisterna i al-Qaida, Islamska staten, och de andra fundamentalistiska sekterna i Mellanöstern och Afrika.

Ayaan Hirsi Ali är ett levande bevis på att det inte spelar någon roll, hur sträng indoktrinering eller förtryck, som än utövas mot en mänsklig varelse; en rebellisk och frihetsälskande själ är alltid i stånd att spränga bojorna, som tvingas på henne.

Hirsi Ali föddes i en konservativ familj i Somalia. Hon könsstympades i puberteten och hennes skolgång i Saudí-Arabien och i Kenya övervakades av stränga muslimska lärare. Hon bar hiyab och firade den fatwa, som dömde Salman Rushdie till döden, men när hennes föräldrar mot hennes vilja önskade gifta bort henne med en avlägsen släkting, flydde hon till Holland och sökte asyl.

Där lärde hon sig holländska och blev riksdagsledamot för Liberala Partiet. Sedan dess driver hon en kampanj, som fortfarande pågår, mot det våld, intolerans och diskriminering, som drabbar kvinnan i islam. I sina tre första böcker berättar hon mycket från sitt eget liv för att påvisa, vilken extrem grymhet och förblindelse muslimsk fanatism kan leda till och om orsakerna till sin brytning med föräldrarnas religion.

I sin senaste bok, Heretic. Why Islam Needs a Reformation Now, (på svenska: Reformera islam) kritiserar hon med sedvanlig uppriktighet regeringarna i Väst för att de inte tar avstånd från den politiska korrektheten. De envisas med att påstå, att al- Quidas och Islamska Statens terrorism är främmande för religionen islam, att det är en förvanskning av dess budskap och principer. Något som i grunden är falskt, hävdar hon. I sin bok konstaterar hon tvärtom, att ursprunget till våldet som de här organisationerna praktiserar har sina rötter i den egna religionen. Det enda effektiva sättet att bekämpa våldet, är genom en radikal reform av de aspekter där den muslimska tron inte är förenlig med moderniteten, demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Den här omvandlingen, som Hirsi Ali jämför med Luthers reformation och Voltaires kritik i betydelse, skulle bestå av att förändra fem begrepp, som enligt hennes bedömning håller kvar islam i 600-talet.

!. Övertygelsen att Koranen uttrycker Guds oföränderliga ord och att hans talesman, Muhammed, är ofelbar.
2. Islam prioriterar det kommande livet mera än det nuvarande.
3. Tron att sharia utgör ett lagligt system som bör styra det andliga och materiella livet i samhället.
4. Den genomsnittlige muslimens förpliktelse att kräva det rätta och förbjuda det som han anser felaktigt.
5. Idén om jihad och det heliga kriget.

Till dem, som frågar sig vad som blir kvar av islam om den lämnar de här fem pelarna bakom sig, svarar Hirsi Ali, att kristendomen innan reformationen inte var mindre sekteristisk, intolerant och brutal, och att enbart utifrån den här splittringen började den kristna religionen en process, som skulle leda den fram till att den skiljdes från Staten och till fredlig samexistens med andra trosriktningar. Tack vare detta blomstrade friheterna och de civila rättigheterna i den västliga världen.

I de sista kapitlen i boken presenterar Hirsi Ali en detaljerad lista med reformatorer – präster, lärare, intellektuella, politiker, journalister – som enligt henne både inom och utom de muslimska länderna har satt igång ett reformarbete. Hon räknar med tyst solidaritet från ett stort antal troende – bland dem väldigt många kvinnor – medvetna om att enbart tack vare den här “uppdateringen” av religionen skulle deras länder kunna omfatta moderniteten och lämna den medeltida efterblivenheten, som på 2000-talet innebär att fortsätta stena de som begår äktenskapsbrott, att hugga händerna av tjuvar, att halshugga hädare och avfällingar, och att anse att en kvinnas vittnesmål enligt lagen är värt hälften av en mans. Med all rätt uppmanar Hirsi Ali regeringarna och de politiska ledarna i de demokratiska länderna att ge sitt stöd till dem som riskerar sina liv och utkämpar den här svåra religiösa och kulturella striden. Väst skyddar despotiska regimer som Saudí-Arabien, där ohyggligheterna lever kvar och även andra företeelser, som inte är mindre grymma, de så kallade hedersbrotten: fadern eller bröderna dödar den våldtagna kvinnan, därför att våldtäkten vanärar offrets familj.

Jag skulle inget hellre vilja, som Hirsi Ali säger, än att den här reformen redan hade börjat och att det tunga andliga mörker, som omger livet i många muslimska länder hade börjat skingras. Det som får mig att tvivla är de motstridiga exemplen – upptrappningen av fanatismen och den oemotståndliga attraktion, som terroristorganisationerna har på tonåringar och även på barn – om detta rapporterar hennes bok. Exemplen är så talrika och de är beskrivna med sådan noggrannhet att slutsatsen man drar är snarare den motsatta. Många av de här länderna har inte börjat en befrielseprocess, vilket misslyckandet för den arabiska våren visar. Undantaget är Tunisien, där sekulariseringsprocessen har tagit fart. I stället för att närma sig moderniteten och skaka av sig otidsenliga och blodsbefläckade trosuppfattningar verkar dessa snarare återfödas, bli starkare och förpesta en stor del av samhället. Hon själv berättar om Bagdad, där slöjan för 20-30 år sedan var på tillbakagång och många kvinnor visade sitt hår och klädde sig på ett västerländskt sätt. Numera är det mycket sällsynt att se någon som inte bär hiyab.

Hirsi Alis egna omständigheter är också talande. När filmregissören Theo van Gogh blev mördad i Amsterdam 2004 fäste mördaren på offrets bröst ett brev till Hirsi Ali, där han påpekade att hon skulle bli nästa offer, eftersom hon förråder islam. I stället för solidaritet blev hon hotad av ministern för immigration. En fyrkantig kvinna, som heter Rita Verdonk, ville ta ifrån henne det holländska medborgarskapet. Grannarna krävde, att hon skulle lämna lägenheten. De var rädda för attentat. I USA där hon nu bor, är hon utsatt för mycket hård kritik från så kallade “liberaler,” som anklagar henne för “islamofobi” och vid de seminarier, som hon leder vid Harvarduniversitetet är det inte ovanligt, att elever skriver in sig enbart för att förolämpa henne. Därför måste hon ha ständigt skydd.

Det anmärkningsvärda är att inget av detta verkar få henne att tappa modet. Att döma av den fjärde boken, fortsätter Ayaan Hirsi Ali sin kampanj mot den fanatism och inskränkthet, som förnedrar vår tid och fyller den med lik, övertygad om att förnuft och argument till slut besegrar vanvett och klantänkande. Hon tycks vara vaccinerad mot pessimism , när hon utövar det som hon kallar “hädelsens makt.” Två gånger har jag haft tillfälle att höra henne tala. Första gången i Holland, andra gången flera år senare i Washington.Vid båda tillfällena hörde jag henne utveckla sina teorier med en intellektuell vederhäftighet av ovanligt slag och samtidigt med en mjukhet och elegans, som gjorde hennes budskap ännu mera övertygande. Bägge gångerna tänkte jag samma sak: Vilken enastående kvinna, uppvuxen i Saudí-Arabien och Kenya, i stånd att bryta med upplysningsfientlighet och barbari, som de försökte att tvinga på henne; som med sådan övertygelse och sådan eld försvarar frihetens kultur. Västerlandets bästa bidrag till mänskligheten. Hon försvarar den inför auditorier av håglösa och tvivlande västerlänningar, som är okunniga om hur privilegierade de är, och vilken skatt de äger.Och det måste alltså vara Ayaan Hirsi Ali,som, efter att först själv ha gått igenom helvetet, kommer för att påminna om det.

Översättning: Stig Carlsson

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • machiavelli

    En utrolig modig pige, men : Hon är övertygad om att förnuftet och upplysningen till slut kommer att segra.Den vil ikke sejre i Mellemøsten og Afrika, og i Europa er det nødvendigheden,der vil besejre dumheden. Det er som Bernard Lewis siger:

    “Europæerne har ingen respekt for
    deres egen kultur. De har kapituleret overfor islam på alle områder i en
    stemning af selvfornedrelse, politisk korrekthed og multikultur… Islam kan
    snart blive den dominerende magt i Europa…”

    (Professor, islam ekspert og mellemøst-kender
    Bernard Lewis. Det Hebraiske Universitet 2007).

    • Peter Zichau

      For det første deler jeg ikke Ayaans optimisme, men på den anden side er hun nød til at have den, hvis hun skal ha en chance for at udgive bøger.
      For det andet tager det tid at vække mennesker, der aldrig har haft nævneværdige problemer, plus at en vis procentdel vil finde sig i alt.
      Så barberet ned til alt, skal vi nok forvente slaget kommer til at stå mellem dem som tør og dem som ikke tør…

  • Bossebuss

    Man kan inte annat än beundra henne för hennes mod att så kategoriskt motsätta sig denna våldskultur. Måtte lycka och välgång följa henne i hennes ansträngningar att få igenom en mycket nödvändig reformering av islam,
    Hon har förmodligen en stor del av Västländerna och de icke-muslimska världen bakom sig, för hon behöver allt stöd och skydd hon kan få så att det inte händer det som hände filmaren Theo van Gogh.