8
jun
Seneste opdatering: 10/6-15 kl. 2225
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

For 11-12 år siden skrev historikeren Torben S. Hansen kronikken Klan kontra Civillisation i Berlingske (her på svensk). Idag skriver Lars Åberg den fremragende Folk flyr från brödraskap till nationalstatens välfärd. Nu kan der langt om længe skrives nogenlunde frit i Sverige, men det kommer for sent til at betyde noget for Sveriges fremtid.

I og for sig kom Torben Hansen’s kronik og mange andre heller ikke til at betyde noget. Politikere og journalister havde en anden dagsorden, der ikke var befolkningens og som stadig ikke er rationel. Politikerne har forladt befolkningerne, ikke omvendt. Nu er det kun et spørgsmål om, hvor stor vi taber til dem. Hen over dens hoved er i dag Hver femte af de 29-årige unge i dagens Danmark er enten indvandrere eller efterkommere af indvandrere. Dette er et kup imod demokratiet, skønt et meget mindre, end det en svensk forsamling af kupmagere har foretaget. Jeg deltager følgelig ikke i flere valg, før Dansk Samling stiller op, og jeg igen kan føle mig repræsenteret. Man er gået hen og blevet Den Radikale Taber, selvom jeg ikke føler mig radikaliseret af radikale politikere, men hvilke radikaliserede er de ikke ved at skabe?

[..] När systemet nu knakar i fogarna, med alltmer urholkade pensioner och stora brister i vården och skolan, hörs röster som hävdar att orättvisorna här och i världen i stort bara kan försvinna om nationsgränserna löses upp. Men de många som flyr till Europa gör det för att de söker sig till fungerande statsbildningar, bort från förhållandena i sina hemländer.

Flykten går från klansamhällets opålitlighet till nationalstaten med dess välfärdsinstitutioner. Hela det socialdemokratiska projektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta samhällsexperiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade. Det finns inte någon plan för hur landet ska klara av den stora invandringen från regioner med helt andra, eller sönderslitna, mönster. Den strukturella välviljan kan inte längre dölja svårigheterna. Det tycks vara slut med vardagslivets förutsägbarhet. Sverige liknar alltmer sin omgivning, med tåg som inte går som de ska och med växande ekonomiska klyftor som paras med ett bestämt intryck av att jämlikhets­idealens dagar är förbi.

Det är en samhällsvision som har brustit, splittrats och kanske till och med ödelagts. Övertygelsen om att ha skapat jordklotets mest rättvisa samhälle har ersatts av skuldbelagd värderelativism. Vi har fått en renässans för välgörenhet och ett nytt stort parti som profiterar på den urholkade tryggheten.

Korruption var tidigare någonting som hörde odemokratiska regioner och världsdelar till. Nu sprids uppfattningen, sannolikt på goda grunder, att man på en rad olika nivåer kan skaffa sig fördelar genom pengar, kontakter, släktskap och hot. Tilliten till systemet krymper. De former av beroenden som kännetecknar klansamhället äter sig in i välfärdssamhällets vävnader.

I Storbritannien har det nyligen avslöjats hur borgmästaren i Londonstadsdelen Tower Hamlets, Lutfur Rahman, köpt röster, förskingrat offentliga medel och ljugit om att hans politiska opponenter skulle vara rasister. Rahmans valkampanj byggde på idén att bangladeshiska invandrare är en klan skild från det brittiska samhället. Vad han vädjade till var deras känsla av brödraskap. Sannolikheten är stor för att det också i Sverige finns kommunpolitiker som odlar klientelism genom att gynna föreningar som lovar att bidra med röster i de lokala valen.

Man ska kanske inte övertolka Khemiris text om att ringa sina bröder, men rörelserna och skiftningarna under vardagens yta är värda att tas på allvar. Dagligen syns tecknen på en växande förtroendeklyfta med sprickbildningar i sådant som nyligen framstod som fast samhällsmateria; en gradvis utvidgning av de ämnen och områden som är öppna för förhandling, för förmåner som ytterst grundar sig på att systemets företrädare inte vill få besvär, tvivlar på sin roll eller hoppas undvika beskyllningar för diskriminering.

Tillhörigheten i en klan, en släkt, en familj eller grupp med sammanflätade föreställningar kan vara svår att förhålla sig till för dem som växt upp med individualismen och tryggheten som ideologiskt ramverk. Varför leva kvar innanför bröd­raskapets gränsdragningar i ett samhälle som har så mycket större frihet att erbjuda? Några tjänar på det, för andra handlar det om tvång, men det enklaste svaret är: därför att det går, om man vill. Välfärdssystemet är mer tolerant än klankulturen. Och när klanen och dess normer tar plats i systemet tycks det offentliga Sverige inte ha någon att ringa till. Folk flyr från brödraskap till nationalstatens välfärd.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?