22
jun
Seneste opdatering: 22/6-15 kl. 0625
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mohamed Omar: Antikalifen. Jag älskar västerländska värderingar (Augéli förlag). Av  Thomas Nydahl.

Jag har ett antal gånger här i bloggen följt den Mohamed Omar vi lärt känna efter hans katastrofala islamist-år som började 2009. I den nya boken, just utkommen, skriver han själv om denna period som ”en resa mot mörkrets hjärta” och han betraktar den nu som ett avhopp från den egna västerländska kulturen och ett ställningstagande för fienden.

Vem är då fienden? Jag tror att man skulle kunna beskriva denna mörkrets makt som fundamentalisten och fanatikern. Han som vägrar resonera, som i en ”helig bok” tror sig ha funnit den enda sanningen. Omar går den andra vägen, eftersom han förstått att ”islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot”. Det är ett starkt uttalande som inger respekt.

Alla texterna i den nya boken har publicerats som krönikor i nättidskriften Det Goda Samhället. Där ingår Omar i ett resonerande och reflekterande sammanhang, raka motsatsen till fanatismens tvärsäkerhet.

Det som präglar den nya boken är reflektioner kring hur fanatismen ser ut och hur den i mångt och mycket präglar vår tid. Omar har djupa kunskaper om miljöerna och idéströmningarna i svenska moskéer och han visar hur inpyrda de verkar vara av salafistiska och extrema hållningar. I detta avseende är han alltid konkret. Han visar med exempel vad han menar, som när Muslimska Familjedagarna 2015 som talare bjuder in en britttisk-irakisk aktivist från Muslimska Brödraskapet, grundare av Cordoba Foundation.

Kanske kommer någon att höja på ögonbrynen när de läser vad Omar idag anser om Israel (eftersom just det landet var ondskan själv för islamisten):

“Vad som händer i Israel är känt i omvärlden och diskuteras inom landet eftersom det är en demokrati med fria medier. Så är det inte i de arabiska diktaturerna.”

 

Dessa rader finns med i ett kritiskt resonemang om Ship to Gaza som enligt Omar “liknar den stollige mullan” som alltid letar under gatlyktans sken trots att det inte var där han tappade sina nycklar. Omar anser att det finns ett ljus i annan mening, och det är Israels demokrati. Hans kritiker skulle säga att Omar bara bytt sida, men att han är densamme som innan. Om de säger så, visar de bara att de inte förstått vilken lång och svår väg Omar gått. Som jag ser det är hans kunskaper om teokratierna i arabvärlden viktiga för vår förståelse av skeendet. Att läsa hans texter i ämnet är i bästa mening bildande.

Omar ger sig också in i diskussionen om attentaten mot franska Charlie Hebdo och Lars Vilks och de olika förhållningssätten till attentatsmannen. Omar skriver:

”Jag tycker det är dags att de som i Sverige och övriga västvärlden protesterar mot muhammedteckningarna, tidigare mot Lars Vilks och nu mot tidningen Charlie Hebdo, lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar? Till ett sådant krav kan vi bara säga nej – dessa lagar gäller inte i västvärlden.”

Hela Omars nya bok är matnyttig, oavsett om han skriver om Islamiska staten och dess kalifat, om Ayaan Hirsi Ali eller om sig själv som Antikalif. Låt mig bara bjuda på några rader ur bokens sista text:

”Ibland delar Antikalifen med sig av sina läsupplevelser. Jag utfärdar också fatwor om vad man som icke-rättrogen bör läsa. Dessa kallar jag recensioner. Och så har jag fatwor om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa kallar jag krönikor.”

Mohamed kom ut ur fanatismens med humorn i behåll. Jag kan rekommendera denna nya bok, som utifrån en svensk muslimsk synpunkt berättar något om farorna med fanatismen och rättrogenheten. Mohamed Omar vet vad han talar om och han har fått betala ett högt pris för sina erfarenheter och insikter.

Mohamed Omar skriver om omslagets upphovsman:

Christoffer Saar är känd bland konnässörer som illustratör och serietecknare i obskyra, lite anstötliga publikationer i USA och Australien. Senast fick han pryda några sidor i debutnumret av serietidskriften Sekvenser. Temat var yttrandefrihet, ett sådant där sataniskt västerländskt värde. Men Saar har också gett ut ett ”riktigt” seriealbum på Albumförlaget: Mitt namn var Ozymandias. Han jobbar på fler. Han är väldigt mycket 70-80-tal i sin smak och orientering och präglades under uppväxten av tidningarna Tung metall och 2000+. Av samtida svenska serieskapare är han liksom jag själv ett fan av den grymme Lars Krantz. Jag skickade Saar ett mejl och frågade hur han tänkte när han gjorde omslaget till Jag älskar västerländska värderingar:

Först och främst tänkte jag att det var fint att få förtroendet att göra omslag som skulle få ”presentera” sådana i mitt tycke så viktiga texter. Sedan tänkte jag på hur jag så systematiskt som möjligt skulle lägga upp arbetet för att få det gjort på två dagar. Två dagar innebär egentligen två nätter när man har ett dag-jobb, och man behöver sova lite grann på natten också. Det var med andra ord viktigt att inte misslyckas och ”sätta” bilden direkt. Därför beslöt jag att det som måste bli bra, bilden på en läsande Omar, skulle göras på ett separat ark. En dålig Omar kommer folk att lägga märke till och då spelar det ingen roll hur bra det andra blir. Rent krasst gäller det omvända också i viss mån – en bra Omar tillåter allt annat att bli mindre bra. (rent teoretiskt…) Omar tecknades, målades och skars ut likt en klippdocka och sedan gjorde jag bakgrunden. Jag ville att sakerna i bakgrunden skulle spegla ägaren som en sökare och tänkare, kanske rent av något av en mystiker. Någon som använder tingen som redskap i sitt tankearbete. Omar klistrades fast i fåtöljen med limstift när allt var klart. Det kändes lite som en kröningsceremoni.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Peter Buch

    Vem är då fienden?

    Svaret kan nu som før være at fjenden er sveerne som generel gruppe, med få undtagelser, individuelle svenske, og en del andre.

    Oprørerne, der lykkedes, for en tid.

    Det första upproret mot det danska väldet kommer år 1434. Margareta går
    bort år 1412 och Erik av Pommern tar över styret i unionen. Med honom
    börjar missnöjet. Sommaren 1434 startar Engelbrekt Engelbrektsson ett uppror.
    http://www.pennanochsvardet.se/militarhistoria/svenskakrig/krig-1521-1 611/befrielsekriget-1521-1523

    Sveerne, her mere at forstå som en ledende mindre gruppe, end hele folkegruppebetegnelsen, generelt med få undtagelser, og andre søger aktuelt en enorm befolkningsudskiftning foretaget kvikt ikke med alle svenskes tilslutning, og naboerne er slet ikke spurgt, trods problematikkens også har stor betydning for disse.

    En af de fremmeste ærkefjender.

    • Armadillo

      Historian går liksom i cirkel och jag skulle bli förvånad om vi inte hamnar i en sort kaos du så korrekt nämner.
      Det mesta går en tid, men allting går inte för alltid!

  • Niels Henriksen

    Så har man set det med – en Politiken-debattør / journalist,
    der næsten er i kontakt med virkelighedens verden 😉

    Kære forargede humanist – du styrker bare DF

    http://politiken.dk/debat/profiler/mikkelandersson/ECE2726655/kaere-fo rargede-humanist—du-styrker-bare-df

    Debattører

    22. jun. 2015 KL. 11.36

    Så længe du møder politik med moralsk fordømmelse, er du dømt til at tabe.

    Mikkel Andersson, journalist og satiriker

    Den rituelle harme over Dansk Folkepartis valgsejr er den kreative klasses
    evige forsøg på at afpudse eget menneskesyn og påståede moralske
    overlegenhed. Men det eneste, som sådanne angreb formår, er at styrke DF.

    Jeg har læst dine grådkvalte opdateringer på de sociale medier og hørt om
    kulden, der har indsneget sig i danskernes hjerter. Jeg har set, hvordan
    nogen vil kramme DF’erne til at erkende, at humanisme og kærlighed er vejen
    frem. Og nå ja, nazianalogierne, selvfølgelig. De mange, mange analogier
    mellem et nærmest parodisk grundlovsforelsket parti og et ekspansionistisk
    totalitært folkedrabsregime.

    Men helt ærligt. Du har halvkvædet den samme hysteriske vise om
    indvandringspolitikkens ondskab og verdens de sidste 30 år og endda før
    Dansk Folkeparti var stiftet. Bogstavelig talt. Tre år efter det, der
    unægtelig var verdenshistoriens mest lempelige og generøse udlændingelov i
    1986, sang Peter A.G. i Gnags, at han aldrig havde set Danmark ”så selvisk
    og ensom nogensinde før”.

    Selv da det var bedst, var det faktisk værst. Og naturligvis er det kun gået
    ned ad bakke fra det ene endegyldige indvandringspolitisk inducerede
    uskyldstab til det andet.

    I 2001 gik Danmark under for første gang, da de ikke-sturerene blev
    parlamentarisk grundlag for Foghs regering. Så mistede landet sin uskyld, og
    folk skammede sig kollektivt og græd i kor, mens du overvejede udvandring og
    så videre. Hvorefter der stadig blev modtaget asylansøgere, og den
    offentlige sektor voksede om kap med dine indignerede indlæg om Foghs
    minimalstatsracisme.

    • snaphanen

      Tak fordi, du læser den for mig. Jeg synes nok hysteriet er ganske svagt, sammenlignet med 2001. Selv i Sverige tror nogle få forkølede artikler ikke på sig selv: Mellin og Lindberg

      • Niels Henriksen

        It’s a tough job, but someone’s gotta do it 😉

    • Niels Henriksen

      Mere i samme stil – denne gang i Information.

      Der er tilsyneladende ved at ske et paradigmeskift blandt de veludannede og kreative klasser 😉

      Så de bedrevidende radigale verdensfrelsere og den mest selvgode og virkelighedsfjerne venstrefløj kan vist godt så småt begynde at ryste i bukserne …

      »Vi kan jo ikke alle sammen være fra Udkantsdanmark« [ !!! 😉 ]

      http://www.information.dk/537141

      Det blev et jordskred, som få havde set komme. Ved torsdagens valg
      oplevede Dansk Folkeparti massiv fremgang og blev Danmarks næststørste
      parti. Partiet har bl.a. evnet at appellere til unge vælgere som
      18-årige Marie Fobian fra Bornholm og en stor portion vælgere fra
      Venstre. Kevin Mikkelsen er en af dem, som har skiftet Venstre ud med
      DF. Han er imod parnassets fordømmelse af ’almindelige mennesker’

      20. juni 2015

      Kevin Mikkelsen stemte på Dansk Folkeparti. Og selv om ingen andre i
      hans veluddannede vennekreds satte kryds ved liste O, indebærer den
      markant øgede vælgertilslutning til Dansk Folkeparti, at det ikke er
      helt ligetil at identificere partiets vælgere.

      Ifølge professor i statskundskab på Aarhus Universitet, Søren
      Risbjerg Thomsen, som har forsket i vælgernes sociale baggrund, er DF er
      gået fra at være et parti for de ældre i udkantsområderne til at favne
      en bred vælgerskare. De nye DF-støtter har videregående uddannelser og
      universitetsuddannelser i langt højere grad end partiets traditionelle
      vælgere. De tjener også mere end dem, som altid har stemt på partiet.
      Som Kevin Mikkelsen siger:

      »Alle 21 procent kan jo ikke være stereotype DF-vælgere.«

      Og selv om han fik sådan en, så er det blandt andet ansvarsfølelsen
      over for naboerne hjemme i Islev, der ved folketingsvalget i 2011 fik
      ham til for første gang at stemme på DF. Han har nemlig »altid holdt med
      dem, der er underdogs«.

      »Når jeg hører Carsten Jensen og parnasset tale om DF’s vælgere som
      amøber, der sidder nede i en kælder, mens jeg ved, at det er de
      flinkeste mennesker, så bliver jeg godt gammeldags socialt indigneret.
      Jeg bliver rasende. Og jeg får lyst til svare igen,« forklarer Kevin
      Mikkelsen og uddyber:

      »De lever ikke af at formulere sig. Man bruger politisk korrekthed
      som våben mod dem, men det våben forstår de ikke, så det er ikke
      rimeligt.«

      — Så det handler også om at gøre oprør mod elitens moralisering?

      »Jeg foretrækker at bruge det ord, som rent faktisk er det bedste.
      Jeg vil kalde det parnasset. Eller den selvbestaltede elite,« siger han.

    • Niels Henriksen

      Deadline-debat med bla. Mikkel Andersson & Lars Olsen som gæster:

      Er DF’s store fremgang ved valget forleden et udtryk for “Udkantsdanmarks” protest mod “hovedstadseliten”?

      Vært: Niels Krause-Kjær

      https://www.dr.dk/tv/se/deadline/deadline-2015-06-23#!/00:13:49

      • snaphanen

        Jeg så det. Mikkel Andersson har altid været en meget fornuftig fyr, men jeg er LIDT træt af den der navlepillen mellem det gule Jylland og klidmostrene på Østerbro. Var det ikke dig, der tippede mig om det interessante Danmarks kort i Politiken, der viser et stort DF i alle valgkredse, og et meget mindre splittet Danmark, end vi tror?

        Det er såmænd bare de københavnske brokvarterer, der udgøres af virkelighedsbefriet sekt.

        Og Krause Kjær: På en dag, hvor Ungarn opsiger Dublin, handler hans program om doping og udkant? Helt ærligt

        • Niels Henriksen

          Jo, netop – du kan se de tilsvarende kort for de forskellige partier på den samme side ved at klikke på partibogstaverne. Der er nogle meget interessante mønstre.