22
jun
Seneste opdatering: 22/6-15 kl. 0625
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mohamed Omar: Antikalifen. Jag älskar västerländska värderingar (Augéli förlag). Av  Thomas Nydahl.

Jag har ett antal gånger här i bloggen följt den Mohamed Omar vi lärt känna efter hans katastrofala islamist-år som började 2009. I den nya boken, just utkommen, skriver han själv om denna period som ”en resa mot mörkrets hjärta” och han betraktar den nu som ett avhopp från den egna västerländska kulturen och ett ställningstagande för fienden.

Vem är då fienden? Jag tror att man skulle kunna beskriva denna mörkrets makt som fundamentalisten och fanatikern. Han som vägrar resonera, som i en ”helig bok” tror sig ha funnit den enda sanningen. Omar går den andra vägen, eftersom han förstått att ”islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot”. Det är ett starkt uttalande som inger respekt.

Alla texterna i den nya boken har publicerats som krönikor i nättidskriften Det Goda Samhället. Där ingår Omar i ett resonerande och reflekterande sammanhang, raka motsatsen till fanatismens tvärsäkerhet.

Det som präglar den nya boken är reflektioner kring hur fanatismen ser ut och hur den i mångt och mycket präglar vår tid. Omar har djupa kunskaper om miljöerna och idéströmningarna i svenska moskéer och han visar hur inpyrda de verkar vara av salafistiska och extrema hållningar. I detta avseende är han alltid konkret. Han visar med exempel vad han menar, som när Muslimska Familjedagarna 2015 som talare bjuder in en britttisk-irakisk aktivist från Muslimska Brödraskapet, grundare av Cordoba Foundation.

Kanske kommer någon att höja på ögonbrynen när de läser vad Omar idag anser om Israel (eftersom just det landet var ondskan själv för islamisten):

“Vad som händer i Israel är känt i omvärlden och diskuteras inom landet eftersom det är en demokrati med fria medier. Så är det inte i de arabiska diktaturerna.”

 

Dessa rader finns med i ett kritiskt resonemang om Ship to Gaza som enligt Omar “liknar den stollige mullan” som alltid letar under gatlyktans sken trots att det inte var där han tappade sina nycklar. Omar anser att det finns ett ljus i annan mening, och det är Israels demokrati. Hans kritiker skulle säga att Omar bara bytt sida, men att han är densamme som innan. Om de säger så, visar de bara att de inte förstått vilken lång och svår väg Omar gått. Som jag ser det är hans kunskaper om teokratierna i arabvärlden viktiga för vår förståelse av skeendet. Att läsa hans texter i ämnet är i bästa mening bildande.

Omar ger sig också in i diskussionen om attentaten mot franska Charlie Hebdo och Lars Vilks och de olika förhållningssätten till attentatsmannen. Omar skriver:

”Jag tycker det är dags att de som i Sverige och övriga västvärlden protesterar mot muhammedteckningarna, tidigare mot Lars Vilks och nu mot tidningen Charlie Hebdo, lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar? Till ett sådant krav kan vi bara säga nej – dessa lagar gäller inte i västvärlden.”

Hela Omars nya bok är matnyttig, oavsett om han skriver om Islamiska staten och dess kalifat, om Ayaan Hirsi Ali eller om sig själv som Antikalif. Låt mig bara bjuda på några rader ur bokens sista text:

”Ibland delar Antikalifen med sig av sina läsupplevelser. Jag utfärdar också fatwor om vad man som icke-rättrogen bör läsa. Dessa kallar jag recensioner. Och så har jag fatwor om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa kallar jag krönikor.”

Mohamed kom ut ur fanatismens med humorn i behåll. Jag kan rekommendera denna nya bok, som utifrån en svensk muslimsk synpunkt berättar något om farorna med fanatismen och rättrogenheten. Mohamed Omar vet vad han talar om och han har fått betala ett högt pris för sina erfarenheter och insikter.

Mohamed Omar skriver om omslagets upphovsman:

Christoffer Saar är känd bland konnässörer som illustratör och serietecknare i obskyra, lite anstötliga publikationer i USA och Australien. Senast fick han pryda några sidor i debutnumret av serietidskriften Sekvenser. Temat var yttrandefrihet, ett sådant där sataniskt västerländskt värde. Men Saar har också gett ut ett ”riktigt” seriealbum på Albumförlaget: Mitt namn var Ozymandias. Han jobbar på fler. Han är väldigt mycket 70-80-tal i sin smak och orientering och präglades under uppväxten av tidningarna Tung metall och 2000+. Av samtida svenska serieskapare är han liksom jag själv ett fan av den grymme Lars Krantz. Jag skickade Saar ett mejl och frågade hur han tänkte när han gjorde omslaget till Jag älskar västerländska värderingar:

Först och främst tänkte jag att det var fint att få förtroendet att göra omslag som skulle få ”presentera” sådana i mitt tycke så viktiga texter. Sedan tänkte jag på hur jag så systematiskt som möjligt skulle lägga upp arbetet för att få det gjort på två dagar. Två dagar innebär egentligen två nätter när man har ett dag-jobb, och man behöver sova lite grann på natten också. Det var med andra ord viktigt att inte misslyckas och ”sätta” bilden direkt. Därför beslöt jag att det som måste bli bra, bilden på en läsande Omar, skulle göras på ett separat ark. En dålig Omar kommer folk att lägga märke till och då spelar det ingen roll hur bra det andra blir. Rent krasst gäller det omvända också i viss mån – en bra Omar tillåter allt annat att bli mindre bra. (rent teoretiskt…) Omar tecknades, målades och skars ut likt en klippdocka och sedan gjorde jag bakgrunden. Jag ville att sakerna i bakgrunden skulle spegla ägaren som en sökare och tänkare, kanske rent av något av en mystiker. Någon som använder tingen som redskap i sitt tankearbete. Omar klistrades fast i fåtöljen med limstift när allt var klart. Det kändes lite som en kröningsceremoni.

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

9 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Niels Henriksen
Niels Henriksen
8 years ago

Så har man set det med – en Politiken-debattør / journalist, der næsten er i kontakt med virkelighedens verden 😉 Kære forargede humanist – du styrker bare DF http://politiken.dk/debat/profiler/mikkelandersson/ECE2726655/kaere-forargede-humanist—du-styrker-bare-df Debattører 22. jun. 2015 KL. 11.36 Så længe du møder politik med moralsk fordømmelse, er du dømt til at tabe. Mikkel Andersson, journalist og satiriker Den rituelle harme over Dansk Folkepartis valgsejr er den kreative klasses evige forsøg på at afpudse eget menneskesyn og påståede moralske overlegenhed. Men det eneste, som sådanne angreb formår, er at styrke DF. Jeg har læst dine grådkvalte opdateringer på de sociale medier og hørt om… Read more »

Niels Henriksen
Niels Henriksen
8 years ago
Reply to  snaphanen

It’s a tough job, but someone’s gotta do it 😉

Niels Henriksen
Niels Henriksen
8 years ago

Mere i samme stil – denne gang i Information. Der er tilsyneladende ved at ske et paradigmeskift blandt de veludannede og kreative klasser 😉 Så de bedrevidende radigale verdensfrelsere og den mest selvgode og virkelighedsfjerne venstrefløj kan vist godt så småt begynde at ryste i bukserne … »Vi kan jo ikke alle sammen være fra Udkantsdanmark« [ !!! 😉 ] http://www.information.dk/537141 Det blev et jordskred, som få havde set komme. Ved torsdagens valg oplevede Dansk Folkeparti massiv fremgang og blev Danmarks næststørste parti. Partiet har bl.a. evnet at appellere til unge vælgere som 18-årige Marie Fobian fra Bornholm og en… Read more »

Niels Henriksen
Niels Henriksen
8 years ago

Deadline-debat med bla. Mikkel Andersson & Lars Olsen som gæster:

Er DF’s store fremgang ved valget forleden et udtryk for “Udkantsdanmarks” protest mod “hovedstadseliten”?

Vært: Niels Krause-Kjær

https://www.dr.dk/tv/se/deadline/deadline-2015-06-23#!/00:13:49

Niels Henriksen
Niels Henriksen
8 years ago
Reply to  snaphanen

Jo, netop – du kan se de tilsvarende kort for de forskellige partier på den samme side ved at klikke på partibogstaverne. Der er nogle meget interessante mønstre.

Peter Buch
Peter Buch
8 years ago

Vem är då fienden? Svaret kan nu som før være at fjenden er sveerne som generel gruppe, med få undtagelser, individuelle svenske, og en del andre. Oprørerne, der lykkedes, for en tid. Det första upproret mot det danska väldet kommer år 1434. Margareta går bort år 1412 och Erik av Pommern tar över styret i unionen. Med honom börjar missnöjet. Sommaren 1434 startar Engelbrekt Engelbrektsson ett uppror. http://www.pennanochsvardet.se/militarhistoria/svenskakrig/krig-1521-1611/befrielsekriget-1521-1523 Sveerne, her mere at forstå som en ledende mindre gruppe, end hele folkegruppebetegnelsen, generelt med få undtagelser, og andre søger aktuelt en enorm befolkningsudskiftning foretaget kvikt ikke med alle svenskes tilslutning, og… Read more »

Armadillo
Armadillo
8 years ago
Reply to  Peter Buch

Historian går liksom i cirkel och jag skulle bli förvånad om vi inte hamnar i en sort kaos du så korrekt nämner.
Det mesta går en tid, men allting går inte för alltid!

9
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x