Av Thomas Nydahl

2011 skrev socialantropologen Aje Carlbom en artikel med rubriken ”Ett samhälle vid sidan om samhället” där han utifrån exemplet Malmö resonerade om etniska enklaver.

”I min doktorsavhandling som publicerades 2003 påstår jag att den etniska segregationen har ändrat karaktär. Under arbetskraftsinvandringens dagar handlade det primärt om att invandrare med europeisk bakgrund bodde avskilt från infödda svenskar. De senaste tjugo åren präglas dock av att det håller på att växa fram etniska parallellsamhällen i de städer där det bor många invandrare. I avhandlingen kallar jag de här samhällena i samhället för etniska enklaver för att hålla isär dem från idén att segregation bara handlar om boende.”

Han menar i artikeln att den förändring som ägt rum är det faktum att man nu i städer som Malmö kan skapa sociala nätverk och sammanhang helt utanför det svenska samhället. Förr kallade jag detta fenomen för gettoisering, Carlbom talar om etniska enklaver. Vad utmärker dessa? För det första visar de att det är fullt möjligt att leva ett parallellt liv i dem. Man behöver inte kunna svenska för att leva i Malmö. Med arabiskan kan du, med hjälp av etniska och religiösa institutioner, klara dig lika bra.

”Många är omgivna av arabiska vänner, familj och släktingar. De kan göra sina dagliga inköp hos arabiska handlare. De har tillgång till flera olika moskéer, ett par skolor och även daghem. Den kommunala skolan erbjuder också undervisning på arabiska i vissa skolor. Arabiska är det näst största modersmålet i staden. Det parallella livet förstärks av att det är enkelt att få tag i arabisk media. Ett tjugotal arabiska tevekanaler är tillgängliga via de parabolantenner som kommit att symbolisera de samtida förorterna. Dagstidningar finns tillgängliga i närheten av hemmet eller via nätet som också tillhandahåller religiös service på valfritt språk.” skriver Carlbom.

Han pekar på en annan faktor som sätter fingret på skillnaden mellan dåtidens arbetskraftsinvandring – den jag på fabrikerna lärde känna på 1970-talet – och dagens anhörig- och flyktinginvandring.

”I en avindustrialiserad stad som Malmö saknas också den typen av okvalificerade arbeten som kan absorbera ett stort antal invandrade personer.”

Dagens etniska enklaver, som saknar det självklara umgänget med svenskar på fabrikerna, får en förödande effekt på kommande generationer:

”Jag har träffat en del barn i Rosengård som är födda och uppväxta i Sverige som knappt talat ett ord svenska när de börjat skolan. Jag har även haft att göra med unga människor i 20-årsåldern som växt upp i Rosengård och passerat genom det svenska skolsystemet som visat mycket bristfälliga färdigheter i svenska. Risken är, med andra ord, att parallellsamhällen också bidrar till att permanenta en ny klasstruktur med etniska förtecken.”

Aje Carlbom sätter fingret på vad det verkligen handlar om. De som drömmer om smältdegeln, eller det som idag kallas ”mångkulturen” får stå där med lång näsa inför en verklighet som talar ett helt annat språk, nämligen etnifieringens, gettoiseringens och det parallella samhällets språk. Carlbom själv framhäver: ”Min forskning bygger på insikter från Malmö, en stad där närmare 40 procent av befolkningen har någon form av utländsk bakgrund.”

Det skrev han 2011. Hur ser det då ut idag 2015? Det finns väldigt motsägelsefulla uppgifter, beroende på vilken källa man går till. Malmö kommun uppger 43% i redovisningen för 2014. Affes statistikblogg säger 51,2% för år 2013, Gatestone Institute anger 42% för 2015. Så någon entydig procentandel går inte att fastställa. Men myten om att danskar skulle vara den nationalitet som höjer andelen utrikesfödda radikalt kan avfärdas. Den i särklass största gruppen är de arabisktalande.

”Mer än hälften av eleverna i Malmö har utländsk bakgrund men andelen varierar mycket mellan olika stadsdelar. I vissa områden har 75%-100% av eleverna utländsk bakgrund. Skolan ställs därför inför kravet att utveckla nya metoder och arbetssätt för att möta elever med olika etnisk, språklig och social bakgrund. En av de största språkgrupperna är den arabisktalande. Flera skolor i Malmö har påbörjat utveckling av arbetssätt som innefattar olika former av tvåspråkig undervisning på svenska och arabiska.”

Så skrev man i forskningsprojektet Olika modeller för tvåspråkig undervisning på arabiska och svenska – förutsättningar och konsekvenser, vid Malmö Högskola redan 2006.

***

Sara Assarsson skriver i Sydsvenskan 17 juli 2015 under rubriken ”Det går inte att leva som jude i Europa”.

“I Malmö decimeras den judiska församlingen − och de som bor kvar får allt svårare att hålla liv i sina traditioner.”

Assarsson söker upp judar som flyttat från Malmö till Israel och hon speglar deras situation i det de kvarvarande skånska judarna lever i. En kvinna i reportaget heter Shirley Tsubarah, och är 25 år ung. Hon låter som en äkta Malmöbo, uppgiven efter att ha tvingats lämna sin hemstad, när hon säger:

”I Malmö är jag hatad. Jag är ledsen, men så är det.”

Hon växte upp på Möllevången och där behöver man inte ens vara malmöitisk jude för att avvika. Det räcker att vara vem som helst som inte är arab och/eller muslim.

Möllans och kanske hela Malmös arabiska befolkning lever i det Aje Carlbom kallar etniska enklaver. För en arab som bara tar del av arabiska nyheter och bara talar hemlandets språk blir Israel/Palestina-konflikten en del av vardagen. Det kommer till uttryck i just judehat/antisemitism och riktar sig mot de få judar som ännu lever kvar i Malmö. Assarsson:

”När samtalet kommer in på Frans Suellsgymnasiet i Malmö blir hon plötsligtallvarlig. Nästan varje dag var det någon som skrek jävla judehora efter mig i korridoren, säger hon. Min bror blev misshandlad på Malmöfestivalen. De frågade honom om han var stolt över att vara jude. Vad svarar man då?”

Så ser det ut när man lämnar den akademiska situationen och ger sig ut i Malmös vardag. Det är förstås ingen tillfällighet att 27.000 judar flyttade till Israel under 2014. Av dessa var hela 16.000 franska judar. Det som förenar en Malmöjude med en fransk, är att de båda får känna av det arabiska judehatet. I Frankrike har det tagit sig betydligt våldsammare uttryck men till sin karaktär är det likadant som det i Malmö. Gamla judiska familjer som levt i Skåne sedan slutet av 1800-talet får lämna staden för att de trakasseras av relativt nyanlända arabiska judehatare. Det borde ha väckt ett ramaskri, men det gör det förstås inte. Från Sydsvenskanreportaget avslutar jag med detta från Shirley Tsubarah, som känner si tryggare i det krigspräglade Israel än i det antisemitiska Malmö:

”Hon ser en ökad antisemitism och islamsk radikalisering, både i Sverige och i resten av Europa. − Det skrämmer mig att det finns imamer som står och säger att judar ska utrotas!”

Om inte annat finns det historieböcker där man kan lära sig allt om hur det slutade förra gången någon sa att judar skulle utrotas. Och vi kan utifrån kunskapen om Förintelsen också söka oss längre tillbaka och se hur pogromer och massmord kantat det judiska folkets historia. En vän säger att dessa kommer i relativt regelbundna cykler, med dryga 60 år mellan utbrotten. Jag tror att han har rätt.