4
aug
Seneste opdatering: 4/8-15 kl. 0622
5 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

14-20 mars 2015 kunde man för 27.900:- följa med på shariautbildning i Dubai. De som stod för utbildningen är Chefsrådmannen Thed Adelswärd, Lunds tingsrätt, advokaten Johan Sarvik, advokaterna Nyblom och Sarvik AB och shariadomaren Hassan Marrmar. Kursdeltagarna bodde på ett femstjärnigt hotell, Hyatt Regency Dubai nära guldmarknaden Naif Souk och den stora moskén. Utbildningen tog fyra dagar och omfattade första dagfen bland annat islams historia och äktenskapets rättsverkningar, äktenskapsskillnad och den äktenskapliga garantin Mahr (ett avtal där mannen förbinder sig att överföra egendom till den blivande hustrun, min anm. TN).

Andra dagen handlade det om Haagkonventionen och barnbortföranden. Tredje dagen föreläste shariadomaren Marrmar om den islamiska familjerätten och besvarade deltagarnas frågor om sharialagarna. Dag fyra avhandlade bland annat straff- och arvsrätt enligt sharia och familjerätt. Femte och avslutande dagen bjöd på studiebesök i Dubais allmänna domstol där domaren Mohamed Ben Khaled tog emot besökarna. (Foto: Tripoli i Libyen, nu styrt av islamisterna. Foto: T.N.)

Vän av ordning frågar sig: varför ska svenska jurister utbildas i sharialagstifningen? Svaret är mycket enkelt: de kommer att behöva denna kunskap i allt högre grad. Redan nu pågår det med all säkerhet rättstvister som löses enligt sharias lagar. Malmö är ju inget undantag från denna allt starkare tendens av parallell lagstiftning i västerlandet, en företeelse som i alla avseenden, också de juridiska bryter mot ett lands rättsordning och tradition.

På Advokaten.se som utges av Advokatsamfundet läser jag: Internationell familjerätt: Ett gränslöst och snabbt växande arbetsområde

”När en förordning tagits fram och ska gälla som lag i alla EU-länder uppstår dock nya problem. Alla länders språkversioner är lika giltiga. Men Maarit Jänterä-Jareborg är bekymrad över hur dessa översättningar tas fram.

– Det har tagit åratal att förhandla fram dessa instrument. Men när detta väl är gjort ska man omgående ta fram de nationella språkversionerna. Översättarna verkar få någon vecka på sig. Resultatet blir i värsta fall horribelt, säger hon och talar om direkt bindande texter där översättningen knappt går att förstå.

Komplicerade och svårtolkade regler alltså. Dessutom kan de, om arbetet med gemensamma lagvalsregler på till exempel arvsområdet lyckas, komma att innebära att domstolen i allt fler fall ska tillämpa ett annat lands lag. Och det handlar inte bara om de europeiska ländernas lagar, eftersom EU-kommissionen arbetar för lagvalsregler som gäller även gentemot tredje land. Det skulle kunna innebära att svenska domstolar vid ett arv till exempel blir skyldiga att tillämpa sharia, den muslimska familjerätten som gäller bland annat i Iran. Enligt sharia ärver söner alltid dubbelt så mycket som döttrar. Sådana regler kan naturligtvis komma att ställa frågan om vad som är grundläggande principer för den svenska rättsordningen på sin spets, och kanske leda till att ordre public-förbehållet kommer till flitigare användning.”

Jag noterar att advokatsamfundet menar att Sverige och svenska domstolar kan bli skyldiga – ordvalet är deras – att tillämpa sharia. När den tankegången slagit rot allra högst upp i ett samhälle är det hotande nära. Därmed är det nästan onödigt att påpeka att vi står inför en historisk vändpunkt. Den dagen svenska domstolar tillämpar sharialagar är det redan för sent. Och som exemplet säger: enligt sharia ärver söner alltid dubbelt så mycket som döttrar. Det är bara en av många orättvisor och förlegade idéer som frodas i sharialagstiftningen (eftersom den ju bygger på Koranen).

”Eftersom äktenskapet utgör den enda av sharian erkända samlevnadsformen betraktas det som ett centralt institut i den islamiska rättstraditionen. Sambobegreppet existerar inte i islamisk rätt och barn födda av en ogift mor anses inte ha tillkommit på lagenlig väg.”

Det påpekar Mosa Sayed i artikeln svensk och islamisk familjerätt – en jämförelse (Juridisk publikation 2/2010). Vi ser här en alldeles uppenbar kollision mellan sharia och de västerländska rättsmedvetandet, sådant det utvecklats i modern tid. Ändå hävdar vårt lands socialliberala vänster att det inte är något problem när en allt större del av landets befolkning kommer från muslimska kulturer där sharia härskar oinskränkt. Hur kan man med hedern i behåll hävda det? Elwa Ninpo på Polifonen skriver:

”I islamisk rätt finns en mängd regler som ter sig främmande för svensk rättskänsla. Ett exempel är månggifte, en fråga som väcker starka känslor i Sverige. När politiska organisationer lyft månggifte i idédebatt har det resulterat i massmedial storm och det finns en stark värdekonservativ strömning här som avgränsar äktenskapsinstitutet till två parter. Det är också stadfäst i svensk lag att det är ett äktenskapshinder att en person redan är i ett äktenskap samt att det är straffbelagt att kringgå sådant äktenskapshinder och äkta ännu en person, så kallat tvegifte. Den islamiska diskussionen om månggifte är mångfacetterad och det råder ingen enighet om hur Koranens stadganden bör förstås. I Tunisien är månggifte sedan femtiotalet förbjudet med hänvisning till koranisk grund, det som anförs är två koranställen där det ena säger att en man får äkta flera hustrur om han kan behandla dem lika (vers 4:3) och det andra kan förstås som att sådan likabehandling är en omöjlighet (vers 4:129). Den förstnämnda versen är den som tillåtande av islamiskt månggifte vanligen stöds på, något som är implementerat i exempelvis Saudiarabien.”

Den tradition som här åberopas kommer framöver att skapa allt större slitningar i det svenska samhället. Hur kommer till exempel en muslimsk man, stark i tron, att hantera en svensk kvinna som gift sig med honom? Kommer han att hävda månggiftets giltighet i sin egen kultur eller kommer han att anpassa sig till de svenska lagarna? Det är frågor man bör ställa, men de saknar förstås entydiga svar. Mina erfarenhet från engelska Birmingham säger mig dock att månggifte mellan en muslimsk man och flera muslimska kvinnor är mycket vanligt. Vill vi att det så ska bli också här?

Brittiska skribenten Ann Marie Waters, talesperson för One Law for All-kampanjen och styrelseledamot i British National Secular Society, ger ett exempel:

”Mahmoud är en 26-årig student från Sudan som kom till Storbritannien 2010, på flykt från det “helvete” hennes muslimska födelseland utgör. Hon blev omedelbart aktiv medlem i The Council of Ex-Muslims of Britain (ung. Före detta muslimers råd), och gjorde 2012 en kortfilm där hon uttryckte sin förfäran över att sharialagarna sprids över Storbritannien. Det finns för tillfället 85 shariadomstolar i Storbritannien, som opererar helt öppet och rutinmässigt diskriminerar kvinnor. Kvinnodiskriminering är olagligt, men den ena regeringen efter den andra ignorerar detta (…) Efter att hennes shariakritiska kortfilm sänts, började dödshoten. Salah Al Bander var fram till 2011 folkvald politiker i den engelska staden Cambridge. Al Bander har odlat en imponerande image – på engelska vill säga. På arabiska förefaller saker och ting vara helt annorlunda. Al Bander påstår sig vara en ”förkämpe för demokrati”, men i januari 2013 började han posta inlägg på den populära webbsajten Sudanese Online och på Facebook. I inläggen identifierades Nahla Mahmoud som ”Kafira” och ”Murtada”, en som förolämpat islam och orsakat Fitna (konflikt). Kafira och Murtada är nedsättande termer som betyder otrogen och avfälling, och Fitna används ofta för att beskriva olydiga kvinnor som orsakar kaos och lidande. Eftersom apostasi, avfall från tron, är ett brott belagt med dödsstraff i tio länder inklusive Sudan, är det hotfulla tonfallet i inläggen uppenbart. Hoten fick också mycket riktigt konsekvenser, då Nahlas bror i Sudan attackerades fysiskt. Även hennes mor har hotats.”

Man behöver inte ha mycket fantasi för att förstå att sådana konflikter är en del av Malmös och Sveriges framtid.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • ramonafransson

    Jag vet inte vad jag ska säga … jag visste att shariadomstolar i mängder redan fanns i Storbritannien, men att de skulle implementeras i Sverige, trodde jag inte. Men nu verkar islam breda ut sig med en okontrollerad hastighet och allt med svenska politikers goda minne. Månggifte väntar väl runt hörnet … Jag är faktiskt glad att jag inte efterlämnar några barn till det helvete som väntas komma. För att det är ett helvete är ofrånkomligt. Det är ju därför alla dessa islamister flytt. Först skapar de helvetet själva sedan flyttar de och tar med sig helvetet vart än de kommer. Fy fan!

    • invernes

      På tide at det svenske folket griper til våpen nå, dere må styrte regjeringen og befri folket fra det helvete de lider under nå.

  • Pingback: Införandet av Sharialagar motverkar mänskliga rättigheter | NinaDrakfors()

  • Pingback: Sharialagar diskriminerar kvinnor | NinaDrakfors()

  • Ulimus 10

    Fy fan så fruktansvärt och allt görs bakom ryggen på svenska folket.
    Släng ut förädarna från Sveriges riksdag det gäller hela 7-klövern och sätt de i fänbgelse för resten av deras liv!
    Undrar om majoriteten av svenskarna visste vad som komma skulle när ni röstade på 7-klövern?
    Hoppas ni får smaka på er egen beska medicin och era barn och barnbarn.