9
sep
Seneste opdatering: 9/9-15 kl. 1507
36 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

Alltmer ensam på bussen. Låter det som en patetisk nattlig blues? Det är det inte. Det är ett försök att beskriva hur det ser ut i min skånska stad. Den linje jag åker med har så länge jag kan minnas kallats för Bagdad-expressen på den sträcka som går från centrum ut till förorten. Numera har den andra namn, som Syrien-expressen och Somalia-expressen. Alla dessa namn är passande. Men de är också passande på ett helt nytt sätt. Också resten av linjens sträckning domineras idag kraftigt av de slöjklädda och deras familjer.

Den här veckans turer har hittills tett sig extrema. Igår satt en svensk tonåring och jag ensamma på bussen – ensamma i vårt slag – medan resten av den överfulla bussen var arabisktalande, slöjklädda kvinnor i alla åldrar, två barnvagnar med arabiska barn och några få somalier. Jag satt och lyssnade, alltmer fascinerad av att det bara var tonåringen – han hade satt sig allra längst bak i bussen och hade standardhörlurarna på sig – och jag som kunde kallas svenskar. Eller inte? Idag går ju alla som bor i Sverige för att de facto vara svenskar. I förra veckan kunde vi ju läsa om den svensk som åtalats för folkmord i Rwanda! Mannen är förstås inte alls svensk, men som så ofta passar tydligen den beteckningen in i vårt nuvarande kulturklimat, där relativismen härskar oinskränkt.

Den ökade muslimska inflyttningen har på mindre än ett år påverkat min stad radikalt. Det som förut var förortsboende med dagtida närvaro i centrum är idag en så starkt präglande närvaro att själva stadsbilden – sådan jag själv uppfattar den – domineras av dem. De bor måhända alltjämt i dessa förorter men de är i första hand stadsbor, här i denna stad, med allt vad det innebär. Kan en enda stad bära så mycket av förändring på så kort tid utan att det får konsekvenser? Naturligtvis inte. Den arabiska inflyttningen förändrar själva den luft jag inandas, ser och hör. Överallt svirrar arabiskan runt mig, jag andas in den, jag ser och hör den. Överallt.

Jag har ingenting emot arabiska språket. Jag har ingenting emot araber som sådana. Under en längre period i unga år reste jag flera gången i arabiska nationer och territorier. Det var inte ett odelad nöje, det var ofta besvärligt och många så kallade kulturkrockar uppstod. Men jag var gäst i deras länder. I arabiska länder är det en självklarhet att araberna talar arabiska. Jag har alltid respekterat andra folks kulturer och har uppfört mig som en gäst när jag varit där. Men det är stor skillnad på att besöka andra folk i deras kulturer och att plötsligt se sin egen kultur och sitt eget land skänkas bort och ersättas av en kompakt, i allt härskande och dominerande muslimsk kultur. I kollisionen mellan en sekulariserad, nordeuropeisk sfär med rötterna i kristendomen och judendomen – denna legering av religion, tradition och kultur – och en militant, ofta dödligt farlig, framtidstroende islam som befinner sig i en historisk renässans, finns det bara en typ av resultat. Kollisionen leder till olösliga, ofta våldsamma och heta, konflikter på alla sorters mellanmänskliga nivåer.

Jag känner själv en stark olust varje gång jag sitter på bussen in till centrum. Den olusten är i sig farlig, eftersom den kan vara en glöd som snabbt kan flamma upp till något annat, något jag inte kan behärska eller rationellt hantera. Sverige är, liksom resten av det gamla Europa, inne på en mycket farlig väg. I det upphetsade, nära nog hysteriska, klimat av politisk “godhet” som nu härskar, vägrar jag att bli en spelbricka. Jag står på ett tämligen stabilt lager av värderingar och utgångspunkter som har rötter djupt ner i historien men som också i hög grad hämtar sin näring ur upplysningen och den sekulära traditionen. Det påminner jag mig själv om varje gång jag sitter ensam på bussen i ett hav av svart tyg.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?