7
okt
Seneste opdatering: 7/10-15 kl. 1000
14 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

Jag läser en intervju med Lars Förstell. Han är informatör på Polisregion Syd. Ärendet är ”åldringsbrotten”. De blir ”alltmer avancerade och den senaste trenden är att kartlägga offret innan man slår till.” Förstell säger:

”Jag förstår inte riktigt hur de här personerna kan leva med sig själva.”

Det handlar om förbrytelser särskilt riktade mot äldre människor i Malmö. Det hade förstås kunnat vara vilken stad som helst, såväl i Sverige som i övriga Europa. Denna fega och usla kriminalitet är nämligen en enkel match också för fähundar som varken kan uttrycka sig i skrift eller tal, kort sagt för människor som befinner sig på en kulturell nivå som ligger undan de flesta varianter vi känner på det vi kallar mänsklighet. Den som slår ner, rånar, misshandlar och bestjäl äldre människor som inte har kroppskrafter eller förmåga att försvara sig förtjänar inte att kallas människor. De är, kort uttryckt, fähundar.

Färhundarnas kartläggning går till så här: först går de i trappor och samlar namn från brevlådor, sedan kollar de vem som finns bakom namnet och huruvida det är en ensam människa. Sedan ringer de upp, säger att de ringer från till exempel hemtjänsten eller bostadsföretaget, och att de vill komma och göra en kontroll.

Äldre människor är ofta godtrogna, snälla och rara. De säger ja och öppnar dörren. Fähundarna har nu fritt tillträde till lägenheten. De agerar i par eller grupp. Medan någon distraherar den ensamme åldringen snor den andre ihop vad som finns att stjäla av värde i vardagsrum och sovrum.

Fähundarna är enligt Förstell både män och kvinnor. Männen agerar som män brukar. Kvinnorna utger sig för att vara från hemtjänsten och är ofta väldigt unga. De har fostrats i kriminalitet sedan barnsben. De utför vad de fått lära sig att göra. Som det brukar heta: ”Man ska ju ha in pengar till mat, detta är mitt sätt.” Fähundar har alltid rymligt samvete. Det finns ingen anledning att ge dem ens den yttersta biten av lillfingret. Vi vet i runda slängar vem de är. Det är väl bara att göra sin röst hörd, på alla sätt. Jag är inte själv ung. Men nog kan jag ta för mig om det skulle behövas. Jag fruktar dagen då också jag är beroende av hemhjälp och inte kan avgöra om den är sann eller falsk. Att bli gammal i fähundarnas Sverige är sannerligen ingen lätt sak.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?