Av Thomas Nydahl

Låt oss blicka ut över Skåne och se hur människor har det i stormen från brottsligheten.

En familj i Åstorp åker för att storhandla. När de återvänder hem till sin villa är dörren uppbruten och värdefulla smycken och datorer är borta. Helsingborgs Dagblad kommenterar: ”Det har varit flera liknande fall där tjuvar slår till medan man parkerar sin bil vid just ett köpcenter.”

En handikappad, älde man i Förslöv blir, när han öppnar sin dörr, ombedd att växla en 500-lapp. Han nekar och personen stiger rakt in i lägenheten för att han är törstig. Hans plånbok blir förstås länsad av ”den törstige”.

En restaurang i Klippan får entrédörren uppbruten. De skyldiga slår sönder delar av inredning och tar med sig alkohol, mat och en dator därifrån.

Detta är väl ingenting att tjafsa om? Sådant kallades förr ”vardagsbrottslighet” och ”småbrott”. Men vad innebär sådana brott för människor som utsätts för dem? Jag vill se dem mot bakgrund av bland annat den ökande åldringsbrottsligheten och de allt vanligare kopparstölderna. De ingår i ett mönster.

Jag kan inte erinra mig att jag i min Malmöförort som ung någonsin hörde talas om gamla människor – i min egen släkt eller andra – som rånats av människor som ringt på deras dörrar. Jag kan inte erinra mig att en enda restaurang eller butik i förorterna där jag levde drabbades av rån eller inbrott. Fick Malmös kyrkor och järnvägsnät någonsin värdefulla koppartak eller ledningar stulna?

Den som lovsjunger vår nya tid tror förstås bara att jag glömt det som hänt. Men så förhåller det sig inte. Både storstaden Malmö och landskapet Skåne uppfattades som relativt trygga platser på jorden. Den förändring jag verkligen minns kom med bygget av de stora förorterna. Då började man tala om en specifik form av problem som hängde samman med arbetslöshet, missbruk och andra sociala problem.

Eftersom jag själv växte upp i en Malmöförort minns jag också vilka skillnaderna mellan dem var. De förorter som saknade omfattande problem och kriminalitet bestod av bostadsrätter. Själv växte jag upp i ett HSB-område, dit vi kom sedan jag lagt de första sex barndomsåren bakom mig på Seved. I områden med företrädesvis hyresrätter var problemen redan synligare för att senare bli stora. Och vi kunde namnge områdena. Vi visste vilka de var och vi visste rätt så mycket om människorna som bodde där.

Med mångkulturens etablering och upphöjande till statsideologi började de verkligt stora problemen. Men ännu på 1970-talet hade de flesta människor som kommit till Skåne från länder som Turkiet, Jugoslavien, Italien, Grekland fasta anställningar. Industrierna i Skåne var många. Fabrikerna var igång dygnet runt i städer som Trelleborg, Ystad, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Kristianstad, Bromölla. Varven i Malmö och Landskrona var gigantiska arbetsplatser med arbetare från stora delar av Europa.

Den som har en försörjning tryggad och som ingår i ett kollektivt sammanhang kommer hem trött på eftermiddagen, äter middag med familjen och orkar inte så mycket mer än att slötitta på tv före sänggåendet. Undantagen fanns och finns i alla samhällsklasser och i alla by- och stadsmiljöer.

Men de senaste 25-30 åren har något nytt hänt i Skåne, som också gjort brottsligheten till en daglig plåga. Den som tror att det är lättare att leva med brottsligheten bara för att den är en vardagshändelse tror fel. Den
som blir bestulen i sitt hem har utsatts också för en mental våldtäkt. Den som rånas och slås ner kanske aldrig mer hämtar sig från händelsen.

Jag har en erfarenhet som jag lärt mig mycket av: en kvinna i 60-årsåldern i min vänkrets som för tio år sedan drabbades av ett brutalt rån- och misshandelsövergrepp i sitt eget hem, som när jag nu talar med henne säger att hon drömmer mardrömmar om händelsen varje natt och att hon aldrig mer vågar vistas i den stadsdel där det inträffade (hon återvände aldrig till sitt hus och bor numera på en annan plats). Hennes dotter har berättat för mig att hon, när hon besöker sin mamma och sover över hos henne, vaknar om natten av att mamman skriker på hjälp, högt och tydligt. Så kan det se ut. Ingen i medierna berättar om sådant tio år efteråt. Hennes öde är bortglömt och förövarna utsläppta på nya rån- och inbrottsturnéer för länge, länge sedan.

För att kunna förstå vad som sker i det trasiga samhälle som Skåne numera är räcker det inte att läsa de enskilda brottsnotiserna. Naturligtvis inte. För att förstå måste man skaffa sig en kunskap om vilka mekanismerna är, vad som orsakar splittring och sönderfall. Sådan kunskap kan man idag få på nätet, det är sant. Men om man kombinerar den läsningen med historielitteraturens rika källa till det förflutna kan man fördjupa kunskapen. Jag tänker på vad Churchill sa: att ju mer kunskap man har om det förflutna, desto bättre är man rustad för framtiden. Vi bör alltså studera vad som förstört andra länder, kulturer, civilisationer för att förstå varför vår egen befinner sig på väg mot en katastrof. Att den gör det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

”Från en trygg men tråkig arbetarstad på 1970- och 1980-talen, till en dynamisk, mångkulturell tillväxtregion. Malmö har tagit steget in i globaliseringen på allvar” kunde man läsa om Malmö efter ett föredrag om brottsligheten i staden, hållit av Lars Mogensen, programledare på Sveriges Radio enligt Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. (Är Malmö en gangsterstad?)

Det som fascinerar mig är att man i ett sådant sammanhang vill inpränta den perversa uppfattningen att trygghet är tråkig. Man kan av det bara dra slutsatsen att otrygghet är det vi alla längtar efter, då den ju innebär dynamik och tillväxt. Tro bara inte att jag vill romantisera den tiden, det förekom förstås alla sorters brottslighet då, om än i mycket mindre omfattning. Men jämfört med idag var tryggheten större, liksom tilliten.

Den som kommer till Malmö Centralstation denna höst kan skåda framtiden. Den som reser runt i Skåne med bra litteratur i bagaget kan studera skeendet med egna ögon och eget förstånd. Det vi lär är sannerligen inte vackert. Men vi har inget val: vi måste inhämta kunskap och vi måste dra slutsatser av det vi lär.