Av Thomas Nydahl

Så har då äntligen tömningen av det allt vidrigare zigenarlägret i Malmö påbörjats. I natt gick polisen in i lägret, upprättat på en ockuperad privat jättetomt i centrum, och framåt morgonen anlände kommunens folk som står för själva avhysningen. Alla de hundratals aktivisterna tycktes ha gått upp i rök, även om det fanns någon enstaka kvar. En av dem greps sedan han bitit en polis.

Vid niotiden i morse var ett trettiotal zigenare kvar i lägret och polisen meddelade helt i svensk tradition att man ”för en dialog med dem”.

Polisen meddelar att man kommer att vara kvar på platsen i flera dagar framöver.

Nu frågar sig vän av ordning: vem ska betala för bortforslandet av avföringsbergen? Vem ska stå för saneringen av marken? Och viktigast av allt: tror svenska myndigheter att de så kallade migranterna nu sätter sig i sina bilar (samtliga har körförbud säger polisen) och snällt kör hem till Rumänien? Så blir säkert inte. Min inte alltför kvalificerade gissning är att de under det närmaste dygnet kommer att samlas på en ny plats, ockupera den istället för tomten de tvingats lämna och med Malmös godhetsvänster där etablera ett nytt läger. Allt i frihetens namn! Se där ett Schengen-relaterat socialt problem som ingen – allra minst Malmöborna – hade bett om.

Hur kan det komma sig att det bara tog några timmar innan alla lägerboende och aktivister var ute ur lägret? Månad efter månad har denna process malt på med beslut, överklaganden, nya beslut och nya överklaganden och därmed givit intryck av att vara en nästan olöslig uppgift för samhället.

Jag är övertygad om att vi givits denna bild som en del av den propaganda som bäddat in Sverige i ett tillstånd någonstans mellan mardröm och Kafkalandskap. Propagande fungerar så att bara den ständiga upprepningen leder till resultat. Till det har pressen, inte minst den i Malmö, fungerat som markockupanternas talrör. De har gjort sig till villiga megafoner åt en orimlighet som före Schengen-avtalet hade varit helt omöjlig att genomföra. Vem som helst av oss svenskar som ockuperat en tomt hade avhysts samma dag. Men zigenarna från Rumänien, Bulgarien och andra länder har porträtterats som ”svaga” och inte ens kontakterna med t.ex. rumänska myndigheter har lett fram till något. Zigenarna är inte svaga! Det är inte svaga människor som reser kors och tvärs i Europa, tigger och stjäl och bosätter sig på andra människors markområden. En svag människa eller grupp hade aldrig ens tänkt tanken att göra detta.

Vi är i bästa fall offer för den allt mer genomgripande polariseringen av det svenska samhället. Jag citerar vad Nathan Shachar just skrivit i Dagens Nyheter om flyktingdebatten, den kan gälla zigenarfrågan och tiggeriet också:

En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gånger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.

Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld. Man ryser över att säga det, men Antonio Machados hundraåriga besvärjelse börjar kännas aktuell: ”Bevare dig, lille svensk som kommer till världen, för ett av de bägge Sverige kommer att göra dig illa.”

Skånska Dagbladets bevakning här, och Kvällspostens här.

(fortsættes senere i dag)