Se også: Audio Recording from Inside Bataclan During Terror Attack

“Islamofobin”

– tillbaka till frågan om ordets ursprung och bakgrund

Av Thomas Nydahl

Redan 2003 skrev Robert Redeker en mycket intressant artikel om islamofobi-begreppets bakgrund. Den översattes från franska (där den ursprungligen publicerades i La Depeche du Midi den 21. oktober 2003) och publicerades i den danska dagstidningen Information 2006.

Platsen för textens danska publicering är intressant, eftersom just vänsterliberala Information är en dagstidning av samma slag som Dagens Nyheter, alltså en politiska miljö där man i Sverige odlar just den typen av begrepp.

I artikeln visar han, liksom för övrigt Lars Åberg i onsdags, att begreppet har sin aktiva näring och spridning i det iranska prästväldet. Prästväldet riktade då sina angrepp mot radikala feminister som gjorde sig till talespersoner för den iranska kvinnans frihet och hennes rätt att slippa slöjan. Senare kom samma mordiska regim att använda det i kampanjen mot författaren Salman Rushdie, och i det syftet mobiliserades de brittiska muslimerna. De var i högsta grad villiga att piska upp hatet. Redeker skriver:

Robert Redeker på Drop In i København, 2009 (med svært bevæbnede livvagter.) © Snaphanen.dk

Forskeren Caroline Fourest har sporet ordet til dets oprindelse, og dets historie rummer artige overraskelser, der er afslørende for dets ophavsmænds intentioner. Det viser sig, at udtrykket islamofobi først blev brugt af radikale islamister imod feminister.

Kate Millet, den berømte amerikanske kvindesagsaktivist, blev udskældt som islamofob efter at have opfordret iranske medsøstre til at nægte at bære slør. Tilsvarende var det i de følgende i sammenhæng med muslimsk kvindeapartheid – tørklædetvang i skoler og institutioner, kønsadskillelse i svømmehaller osv. – at beskyldninger for islamofobi i stigende grad blev rettet imod dem, som talte imod bestræbelser på at ophøje denne apartheid til officielt anerkendt norm.

Igennem 1990’erne blev begrebet systematisk udbredt fra Londons islamistiske miljøer i kampagner imod Rushdie. Forfatteren og forsvarere for ytringsfrihed måtte nu se sig anklaget for kriminel islamofobi og truet på livet. Begrebet islamofobi er dermed oprindeligt et våben smedet af islamisterne for at tjene deres mål om at påtvinge verdens deres totalitære vision, og hvis rødder rækker ned i dybeste åndsformørkelse.

I udgangspunktet var islamofobi et kampord – jvf. den revolutionære poet, Majakovskijs berømte formulering: Ordene er kugler! Ved naivt at overtage dette ord har frihedens og antiracismens oprigtige venner i de senere år placeret sig på deres modstanderes terræn. For går det an, som islamisterne ønsker sig det, at sætte lighedstegn mellem islamofobi og racisme eller se en ækvivalent til antisemitisme?

Sammenblandingen af islamofobi og racisme har til hensigt at spærre for den religionskritik, som har været en så værdifuld del af vor kultur siden Voltaire og så væsentlig for udviklingen de republikanske idealer.

Man kan alltså se att islamofobi-begreppet också haft till uppgift att stänga dörren för all sekulär och modern religionskritik. I Sverige har detta varit extremt framgångsrikt. Alla vi som under åren skrivit både retoriskt hårt och politiskt motiverar mot den islamistiska ideologin och terrorn i dess spår har fått denna stämpel i pannan. Jag har själv drabbats mycket av detta. Men jag har viftat bort det som den propaganda det är. Problemet är bara att det är så svårt att bli kvitt eftersom den allmänna opinionen tycks ta alla islamofob- och rasist-anklagelser på allvar. Därför har vi blivit rätt många på den bänken nu. Där sitter vi tillsammans och talar om friheten och de medborgerliga fri- och rättigheterna medan den mediala eliten och den politiska klassen står tillsammans med de islamistiska prästerskapen och terroristerna och pekar finger åt oss. Skulle det då vara så svårt ta ställning?

Sista orden till Redeker förstås:

For islamisterne er denne ordstrid vigtig. Udtrykket islamofobi er en fælde, de har lagt ud for republikkens sekulære institutioner for at forhindre religionskritik og for fortsat at kunne underkaste dele af deres trosfællesskab (især kvinder) et totalitært herredømme. At tabe dette semantiske slag ved at overtage et ord, som er sat i omløb af islamisterne, kan blive fatalt. Det vil tvinge forsvaret for de republikanske værdier i defensiven, for i kraft af dette retoriske kneb bliver det frihedens og tolerancens forsvarere, som nu pludselig må se sig beskyldt for intolerance og fundamentalisme.