14
feb
Seneste opdatering: 29/10-16 kl. 1931
144 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Björkar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Känslan smyger sig på. Den tar god tid på sig. Flera år. Man förnekar och stoppar undan den. Tills den växer till en skenande buffelhjord som inte går att hejda. Till slut går det inte längre att värja sig för insikten. Jag känner mig som främling i mitt eget land. En av många.

Det är en otäck känsla. Den äter sig inåt. Den lägger ett dovt grått raster över allting. Den tvingar på mig sjok av nedstämdhet och vrede, den tar bort den glädje som har funnits med mig hela livet.

En ständigt pågående inre opposition

Det är som att gå omkring med en ständigt pågående inre opposition som bråkar därinne och vägrar tystna. Jag vill inte vara här. Jag kan inte stanna kvar. Detta är inte mitt land. Ingenting av det som pågår i Sverige stämmer med den jag är.
De flesta av oss har ett behov av att respektera eller åtminstone hjälpligt kunna lita på dem som styr landet. Det är nödvändigt för att en framtidstro ska vara möjlig och för motivationen att på livstid betala en av världens högsta skatter.

Plastfigurerna har tagit över landet

Det går inte. Det är stört omöjligt. Landet har tagits över av robotartade plastfigurer utan tecken på liv och autenticitet. Omöjliga att respektera, omöjliga att lita på. De har fullständigt lyckats släcka framtidstron, de förtjänar inte mer tilltro än nätnasare som försöker kränga mobilabonnemang till dementa och ålderssvaga.

För min del kunde de lika gärna vara utomjordingar. De sparkar på allt som jag tror på. Allt som jag har uppfattat som grundläggande förutsättningar för mitt och andra svenskars liv tar de bort. Avskaffat. Utrotat. Snart är vi själva utrotade som den lilla människospillra vi är. Om bara några decennier är vi i minoritet i vårt eget land

När Fredrik Reinfeldt uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan hade jag för länge sedan stängt mitt och öppnat ögonen istället. För att rädda mitt förstånd ett tag till. Jag anser hjärtan vara privat mark där statsministrar icke äga tillträde.

Det är Sverige som har lämnat mig

Skillnaden känns i hela kroppen varje gång jag lämnar Sverige. Ett tungt ruvande tryck släpper taget och dunstar ut i världsrymden. Jag rör mig lättare. Axlarna sjunker ner. Jag kan andas. Jag kan slappna av. Jag kan vila. Oron släpper. Blodtrycket sjunker. Jag mår bra. Jag är glad igen.

Jag tänker att det är så här livet ska kännas. Det var så här det brukade kännas, det minns jag tydligt. Det är inte jag som har lämnat Sverige. Det är Sverige som har lämnat mig.

En regering av kringirrande inkompetenta pajasar

En hoper kringirrande inkompetenta pajasar ska föreställa Sveriges regering. De som ska företräda oss! Mitt främlingskap inför Stefan Löfven är blandat med skam.

Nej, skammen är inte min. Jag har inte valt Stefan Löfven. På ingen punkt är jag ansvarig för denna katastrof. Ändå skäms jag varje dag som denna olycka företräder mitt land. Jag oroar ihjäl mig varje dag som han får fortsätta förstörelsen av Sverige. Allting tyder på att han inte vet vad han gör. Varje gång han yttrar sig syns flimret i hans hjärna när han försöker koppla ihop synapserna och komma ihåg vad hans rådgivare har sagt att han ska säga.

Fredrik Virtanen dricker samma rödvin som förut

Totalförnekarna skrattar gott. De trivs storartat i sina vita isolat. De känner sig oåtkomliga. Deras Sverige håller inte på att gå förlorat. Det lever och frodas i högönsklig välmåga. Vid deras horisont syns inga faror. Avvecklingen drabbar bara andra som det inte är så noga med.

Fredrik Virtanen till exempel har inte märkt några problem. Han dricker samma rödvin som förut. Massinvandring och islamisering kommer aldrig att drabba honom.

Privilegierade vänsterkvinnor radas upp som offer

Jag känner ett isande främlingskap inför svenska journalister. De som under många år var mina kolleger. De som har glömt att deras uppdrag är att granska makten, inte krypa upp i knät på den.

Jag känner starkt främlingskap när jag ser SVT Uppdrag granskning och fem utvalda, oerhört privilegierade vänsterkvinnor ur den politiska och mediala eliten radas upp som offer för “näthat”; Mona Sahlin (s) – givetvis -, Rosanna Dinamarca (v), Birgitta Ohlsson (L), Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och den rabiata Alexandra Pascalidou som av obegripliga skäl ges rikligt hatutrymme i Sveriges radio och får betalt för det.

Offer för näthat

De har aldrig missat en chans att utnyttja sin makt

De här kvinnorna befinner sig sedan lång tid på Sveriges räkmackssida. De har makt. De har i åratal utnyttjat sina välavlönade plattformar för att angripa Sverige och svenskarna. De har alla gått i bräschen för mångkultur och massinvandring. När de har gått till attack mot de få meningsmotståndare som har haft möjlighet att få en syl i vädret har det skett med en hätskhet som saknar motstycke. I evighet har de offentligt och med solid medieuppbackning öst hat över Sverige och svenska folket.

Enorma skattefinansierade skyddsnät; säkerhetsavdelningar, livvakter och hemliga adresser skyddar dem mot att konfronteras med reaktionerna på den landsskadliga verksamhet de bedriver. Ändå lyfts de fram som – offer.

Har de någon gång frågat sig vad hatet beror på?

Är det konstigt att de är hatade? Har någon av dem någon enda gång ärligt ställt sig frågan vad det beror på? Om Mona Sahlin hade haft den gnutta omdöme som hon tyvärr saknar hade hon avstått från att spela rollen av offer.

Hon är själv  genom underrättelseorganisationen Expo i högsta grad involverad i våldsvänstern som bland annat genom AFA (Antifascistisk aktion) gör oanmälda våldsamma hembesök hos oliktänkande  och av Säpo har klassats som det största hotet mot Sveriges säkerhet och den största faran för demokratin.

Enligt en kartläggning gjord av Brå (Brottsförebyggande rådet) är verksamma SD-politiker värst utsatta för våld, som misshandel, bomber vid ytterdörren, sönderslagna fönster. Varannan (49 procent) SD-politiker är drabbad. Om detta säger Uppdrag granskning inte ett ord.

Mona Sahlin är inget offer

Mona Sahlin är inget offer. Hon är sedan decennier en av Sveriges värsta hatare. Hennes hat är svart som strömmande lava. När människor samlas till en fredlig demonstration i Stockholm (Folkets demonstration i Stockholm den 30 januari) utnyttjar hon sina mediemegafoner och går till ursinnig attack mot demonstranterna i Expressen.

Hon kallar dem “ideologiskt drivna extremister” och “fega uslingar” (ett epitet som hon också klistrade på Sverigedemokraten Richard Jomshof sedan hon besegrats av honom i en debatt i SVT Agenda).

“Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare. Det är de som gillar våld och hatar demokrati. De är fega uslingar.”

Om Knut Kainz Rognerud och Uppdrag granskning hade gjort ett reportage om privatpersoner som kartlagts av Researchgruppen, fått oanmälda hembesök, krossade fönster och hängts ut i Expressen eller Aftonbladet – då hade de fått min respekt. Jag menar vanliga oskyddade privatpersoner – utan resurser, säkerhetsavdelningar och livvakter att gömma sig bakom. Istället ställer sig SVT som vanligt ogenerat på etablissemangets sida.

Min gamla skola är muslimsk bönelokal

Om du vill se Sveriges förvandling – res tillbaka till din barndomsstad. Jag gjorde det. Jag reste tillbaka till Borlänge, staden där jag bodde under mina lyckligaste barndomsår.

Den lilla skolan på Bullermyren, där jag fick mina första lärdomar, är numera bönelokal för Borlänges islamiska förbund. Industristaden vid Dalälven har i den socialdemokratiska solidaritetens namn tagit emot tusentals somalier. Mer än 90 procent av de somaliska kvinnorna i Borlänge har D-vitaminbrist på grund av sin mörka hy och att de är tungt beslöjade. Stora Enso varslar att 160 personer vid Kvarnsvedens pappersbruk kommer att förlora jobbet.  Ingen vettig människa läser papperstidningar längre.

Stor moské byggs vid Jussi Björlings väg

moskeskiss-720-jpg

I Hagalund i centrala Borlänge bor en man som heter Kent. Just där han bor, mitt i stan, ska det byggas en moské med plats för 750 personer, eller som kommunpolitikerna kallar det; “center för islamisk kultur”. Stadens styrande vanhelgar den världsberömde tenoren Jussi Björlings minne genom att placera moskén vid Jussi Björlings väg. Kent är orolig och förbannad. Han känner främlingskap. I ett mail till mig skriver han:

“Skall kommunen uppmuntra en moské? Borde det inte vara ett “Alla Religionernas Hus”, där alla religioner kan samsas? De rika religionerna islam och kristendom kanske skulle betala huset och övriga religioner få tillträde och egna “rum” etc. Skall inte kommunen främja integration och samarbete mellan olika religioner/människor?”

“Bröstet spränger av sorg över förvandlingen”

En 60-årig kvinna som vi kan kalla Ingrid reser tillbaka till sin barndomsstad, Karlskrona. Att återse de gamla kvarteren blir en chock. Hon skriver i ett mail:

“När jag besökte den så kallade “förorten” där jag lekte som barn är den i total förvandling. På den plats där vi barn hade stor sammanhållning, lekte “bollen på burken”, hoppade hopprep och hage och spelade brännboll finns idag inte en enda svensk kvar. Det är bara invandrare som bor där idag. I den så vackra staden Karlskrona hyser man migranter på hotell mitt i stan. Bröstet spränger av sorg över förvandlingen av min barndomsstad.”

“Vi blir utbytta i en rasande fart”

“Vi blir utbytta i en rasande fart. För min egen del, jag blir snart 61, anser jag att det är det kört för Sverige. När man befinner sig i den åldern vet man hur “det var förr”, och hur landet har förvandlats till oigenkännlighet. Det finns snart inte en enda liten ort som inte har blivit invaderad.”

“Allt det genuina som jag är uppväxt med är snart helt och hållet borta. All våran grundtrygghet tas ifrån oss. Det kommer inte längre att finnas genuina dialekter, de olika landskapens seder och bruk. Allt kommer att bli en enda smältdegel där det bara pratas invandrarsvenska, och all deras kultur belönas och vår egen kultur blir bespottad.”

“Släpp aldrig iväg barnen till stan!”

“Anledningen till att jag håller mig uppdaterad på alla alternativa sidor som finns, är just för barnens och barnbarnens så kallade framtid i detta landet. Jag har sådan oro och ångest för mina barnbarn så det går inte att beskriva med ord. Det har blivit så illa att jag säger till barnens föräldrar: “Släpp aldrig iväg dem till stan!”. Min son har en arbetskamrat vars dotter blev våldtagen. Hela familjen blev drabbad av denna fruktansvärda händelse

“Jag kan ännu känna den vidriga lukten från stekflottet”

Som många av oss som föddes under första halvan av 1900-talet växte Ingrid upp i stor fattigdom. Pappan arbetare, mamman hemmafru som drygade ut inkomsterna med städjobb på kvällarna. I ett långt och rasande brev till statsminister Stefan Löfven skriver hon:

“Jag VET hur det är att vara fattig. Jag växte upp på 50-talet. Vi var en stor familj med åtta barn. Vi fick ständigt erfara hur det var att vara fattiga. Hur det var att äta brödskalkar med stekflott, jag kan ännu idag känna denna vidriga lukt från stekflottet. Det var tyvärr inte alltför sällan som man fick gå och lägga sig hungrig och vara illamående på morgonen när man gick till skolan för att vi ingen mat hade fått i oss. Som tur var så fanns ju bamba, så man kunde äta på luncherna.

Vi fick inte speciellt mycket hjälp från myndigheterna. När vi hade utflykter med skolan så fick man lägligt bli “sjuk”, för det fanns inga pengar. Nya kläder kunde man bara drömma om, det var till att ärva från äldre syskon. Ibland fick vi hjälp av ideella organisationer. När farbrodern från Lions kom så visste glädjen inga gränser för oss barn.”

“Illegala invandrare har större rättigheter än vad vi har”

Stefan Löfven bekymradEn annan tid. Ett annat land. Hur många i dag levande minns när Sverige var ett fattigt land? När människor – svenskar – svalt? Det var inte så länge sedan. Jag minns. Har man en gång upplevt det bär man på ett evigt främlingskap inför dagens Sverige.

Ingrid minns. “Varför tror du att jag berättar detta för dig?” frågar hon i brevet till Stefan Löfven.

Idag skänker du bort våra skattepengar till folk från andra sidan jordklotet. De kommer hit och får precis ALLT GRATIS! Ja till och med människor som befinner sig här illegalt har större rättigheter än vad vi har. De har rätt till skola för barnen, gratis sjuk- och tandvård, fria mediciner, gratis kollektivtrafik, gymkort, glasögon, gratis boende, möbler – ja hela sitt uppehälle i Sverige får de gratis! De behöver inte ens visa legitimation på sjukhuset. Vi skattebetalare får stå för hela notan. Det gör mig mycket upprörd!”

Darkos familj flydde från Balkan

När Darko var liten pojke gav sig han och hans familj iväg från Kroatien till Sverige. Det var i början av 1990-talet, krig pågick på Balkan.

Pappan körde taxi och mamma var städerska. På kvällarna turades de om att gå iväg på kurs för att lära sig svenska.
“Det gick bra för familjen” skriver Darko i ett brev på nätet, ett avskedsbrev till Sverige, publicerat av Exponerat.

“Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp.”


“Jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!”

Det gick bra för Darko i hans nya hemland. Utbildning. Jobb. Kärlek. Barn. Familj. Lycka. Hus. Men:

“Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!”

Varför ställer Sverige inte KRAV på dem som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något.”

Flagga
“De kämpade som galningar, de ville bli en del av Sverige”

“Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi – i hemmet – höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss – i Sverige – bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat.

Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. När pappa blev sjuk i cancer och väntan på operationen blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands.”

“De ser verkligheten men rapporterar osanningar uppåt”

I sitt arbete har Darko rört sig över hela Malmö. Han har installerat IT-system i både rika och fattiga områden. Fått firmabilen sönderslagen. Hört anställda på socialförvaltningen gråta.

“Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade våga rapportera uppåt av rädsla för den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla är med i godhetsracet. Kommunanställda ser verkligheten varje dag men rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att få någon stämpel som obekväm, rasist eller liknande bullshit.”

“Ständigt alla dessa små tecken”

“Sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till. Sedan började det på allvar hända saker.

I Malmö kom EU-migranterna – som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Sedan kom migrationsvågen.”

“Er värld kommer snart att rasa ihop”

“Och nu – under 2016 – kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer att innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.

Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.”

“Mina barn ska njuta av livet”

Darkos oro växer. En dag säger han till sin sambo att de måste prata om hans oro.

“MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen.”

Sedan går allting snabbt. Familjen bestämmer sig för att lämna Sverige. Ett besök i Gdansk i Polen blir en pusselbit som faller på plats.

“I måndags parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.”

“Jag har flytt ännu en gång – för våra barns skull”

“Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar – för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag – som förälder – ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.

Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen.”

“Här kan jag vara öppen”

“Här kan jag vara öppen, och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt. Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.

Jag känner – och detta är ingen underdrift – ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd – till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor.”

“Jag har EN fucking förtvivlad röst”

“Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om – förstår – folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper.

Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.”

“Fy fan för alla er som har sett och vetat”

“Fy fan för dem som gjort att jag känner så här just nu. Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.

Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterar andra länders medborgare.Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.”

“Jag förstår inte vad som driver folk längre”

I boken “Fyra årstider med Birro” (Semnos förlag 2015) skriver författaren Marcus Birro om sitt växande främlingskap i Sverige.

“Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte vad som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag förstår inget av det som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser teve och läser tidningar och det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet.”

Han jämför Sverige med sitt andra hemland, Italien.

“…det blir allt svårare att se en mening i att stanna i ett land som så i själ och hjärta avskyr allting som jag står för och tar för heligt.”

“Varför ska jag bo i ett land som kollektivt motarbetar och avskyr allt det jag står för och älskar? Och varför ska jag inte bo i ett land som kollektivt stödjer och håller med om allt det jag älskar och står för?”

Marcus Birro har för mycket känslor

Det blir för mycket känslor för Ann Charlott Altstadt, som recenserar boken i Aftonbladet. 

“Birros problem är att han är så mycket bättre på att känna än att tänka, att infallsvinkeln är hans egen begränsade subjektivitet och att han bara har en stilistisk sträng på lyran: nämligen att fläska på”

skriver hon och avslutar med en hurtig uppmaning:

“Känn mindre, tänk mer Marcus Birro!”

Gör främlingskapet mindre ont då?

Av Julia  Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?