16
mar
Seneste opdatering: 16/3-16 kl. 1937
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Exemplet P O Enquist

Av Anders Johansson

Det demokratiska svenska samhället är i sanning tolerant mot de stater som är grundade på ideologisk fiktion. I yttrandefrihetens namn är det mesta tillåtet, åtminstone om det har marxist-leninistiska förtecken.

När jag vid 68 års ålder försöker erinra mig vad som skrivits och sagts av svenska intellektuella till försvar för vänsterdiktaturer under min medvetna tid är det ingenting som så bitit sig fast i mitt medvetande som Per Olov Enquists kommentar i tidningen Expressen den 15 maj 1975.

Pol Pot och hans röda khmerer i Kambodja var då inbegripna i ett av historiens värsta folkmord. Under fyra år dödades närmare 2 miljoner människor, närmare en fjärdedel av landets befolkning. Till medlöparna hörde förutom Enquist, bland andra revolutionsromantikern Olof Palme, Birgitta Dahl, och, inte alldeles oväntat, Jan Myrdal.

Så här skrev Enquist i tidningen Expressen till försvar för tömningen av de stora städerna i Kambodja:

“Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.”

Det finns skäl att tro att det bakom en politisk ståndpunkt finns en konflikt eller möjligen interaktion mellan den politiska positionen och andra värdeskalor som är lika viktiga för individen, till exempel personlig lojalitet, etik och religion.

Allt som sägs av värde beror av en etisk förbindelse mellan inbillningskraft och bild. En bild av värde måste vara sann, inte bara en dekoration. En författare har inte råd att betrakta en metafor som en tillfällig estetisk manöver. Så snart bilden är förvrängd är sanningen förnedrad. Hur ska våra ord kunna överleva om vi inte talar sanning om den tid vi lever i?

Hos Enquist anar man mycket lite av denna konflikt. Han har till exempel uppenbarligen ingenting lärt av historien. Hans framhävande av sin egen betydelse och hans moraliska arrogans skär sig fullständigt mot det som hände i tiden; människornas röster, deras lidande. När Jonathan Swift föreslog att vi ska äta spädbarn menade han det inte. Det var säkert det värsta han kunde komma på att säga.

Det krävs mod att uttala sanningar och en föredömlig intellektuell ståndpunkt är att revidera det vi redan vet när vi tillförs ny erfarenhet och kunskap. Ett monstruöst brott döljer Enquist bakom metaforen ”städning”. Hans bilder är klichéartade och slarvigt valda, men har högt signalvärde när de blandas: horhus, städning, hallickar. De passar utmärkt väl in i en kvällstidning där gesten ofta är viktigare än innehållet.

Jag vill hävda att det är författarens skyldighet att försvara språket, inte att korrumpera det. Vi har rätt att tänka de förbjudna tankarna och försöka få dem att betyda något. Men det finns alla skäl att kriminalisera ett hatiskt och fördärvligt beteende, som orsakar människor skada.

Å andra sidan: Om den klassiska distinktionen mellan uppförande och tal upplöses ökar risken för att vi får ett intellektuellt klimat, som präglas av rädsla och där obekväma åsikter aldrig riktigt får komma till uttryck. Det är rimligt att ett demokratiskt samhälle visar stor tolerans, och inte ropar på censur, gentemot kontroversiella uppfattningar i tal och skrift. Censur är obehagligt i alla avseenden. Men för att avstå den måste ett demokratiskt samhälle ha en moralisk styrka och beredskap i form av ett intellektuellt klimat som värnar om det fria ordet.

Det visar ett samhälles styrka, märk väl om det hatfyllda talet följs av andra röster och en öppen debatt. Men ett sådant öppet debattklimat existerar knappast i Sverige. Dagens Nyheters debattsida är ett exempel på raka motsatsen. Man skulle kunna tala om en eko-kammare där under många år i stort sett bara de politiskt korrekta rösterna fått framträda.

Svenska massmedias förhållande till begreppet censur är intressant, eller rättare sagt, mycket skrämmande, i synnerhet för den som i det längsta hyst förhoppningen om att leva i en demokrati. Den politiskt korrekta opportunismen har blivit en ny sorts munkavle på friheten i nästan alla svenska tidningar.

Ingenting får journalister att uppröras mer än när media utsätts för ett ingrepp i möjligheten att få tala fritt. Då hyllar man unisont debatt, självständigt tänkande, pluralitet. Å andra sidan vet alla som försökt debattera och få sina åsikter tryckta hur illa ställt det då kan vara med möjligheten att få tala fritt. Det som inte kan införlivas, det som är utmanande eller icke politiskt korrekt och faller utanför ramen, censureras obönhörligen. Censur betyder då något helt annat än att bli refuserad, ty då kallar man det antingen utrymmesbrist, eller så åberopar man en högre, politisk princip, vilken man påstår vara grundad på allmänt vedertagna, moraliska ståndpunkter. Kalla det gärna medias vänsterpopulism!

I ett sådant debattklimat som det svenska, där pressen inte förmått vårda sina skyldigheter gentemot sanningen och ett pluralistiskt debattklimat, måste man ställa den frågan om ändå inte censur, eller motsvarande, till sist kan vara ett nödvändigt styrinstrument, fast åt andra hållet?

Ty, Enquists vänsterradikala yttrande har på intet sett nagelfarits och utsatts för den rättmätiga kritik som kunde ha skapat en motvikt. Tvärtom har hans ord knappast på allvar ifrågasatts. Och av allt att döma har han behållit sin position som opinionsbildare i den svenska pressen. Han har ju de facto varken marginaliserats eller tystats trots att han visat sig vara en intellektuell virrpanna!

Även om vi inte precis önskar våra ideologiska fiender något gott är det verkligen, minst sagt, anmärkningsvärt när en känd, svensk författare så starkt försvarar kommunisternas iscensättande och genomförande av ett storskaligt folkmord i Kambodja.

Med ord kan man säga det mesta. Men varför just dessa ord? Här talas det klarspråk av en svensk vänsterintellektuell, som befinner sig på tryggt avstånd från massmorden i Asien. Han profiterar på livet: kyligt kalkylerande, väl skyddad. Han slungar påståenden mot läsaren som kan verka väckande – eller förlamande.

Frågan är om Enquists manifestation är en teaterföreställning (som kunde sluta med allsång?) eller ett allvarligt försök att framkalla en relation mellan liv och text, mellan att leva och att skriva?

Kanske är Enquist inte medveten om skillnaden mellan livets teater och konstteatern? Kanske vill han överskrida gränsen mellan dem i ett oblygt försök att sväva över den? Möjligen vill han skapa en egen originell verklighet på fiktionens grund med det avlägsna folkmordet som råmaterial? I så fall använder han orden till att döda känslor och agerar utifrån ett systems mytologi, inte som humanist.

Jag har ibland undrat hur Enquist och hans kamrater skulle ha agerat om de inte verkat i en ”demokrati” utan i stället varit bundna av reglerna i en diktatur där människorna alltid får lära sig att säga det mesta mellan raderna och väga varje ord på guldvåg i en ständig kamp med de begränsningar som censuren ålägger dem? Möjligen hade de inte haft särskilt svårt att anpassa sig. Men det ska inte heller helt uteslutas att de är offer för, och vilar i det sextitalsradikalismens slagord som uppmanade oss att politisera det privata.

Allt, även det mest privata, skulle under 60-talet fram i ljuset, visas upp för att fylla den högre idé som var de marxistiska krafter det tjänade. Hur ser sambandet nu ut mellan politiskt ställningstagande och intellektuell och moralisk heder?

Är den skrivna verkligheten, den konstnärliga friheten, en övergripande kategori som har företräde framför den triviala erfarenhet som kunde kallas livet? Bör författare enbart bedömas efter estetiska principer, utan hänsyn till ”innehåll”, värderingar o s v.?

Jag kan inte finna något som helst skäl för en immunitet på den punkten. Det vore att i grunden säga att författare är mindre vetande och hanterar frågor som berör oss alla utifrån en upphöjd ståndpunkt. Med andra ord en omoral, som grundas på att man ger sig själv en särställning: vad som gäller för mig och min grupp av rättänkande personer gäller inte dig och andra!

I de ideologier Enquist tycks högakta är det vanligt att författare kastas i fängelse för vad de säger eller skriver. Det är ändå ett sätt att ta vederbörande på allvar, vilket knappast är fallet i Sverige där ett yttrande som Enquists får passera utan nämnvärd kritik, och bland hans ideologiska vänner hälsas av spridda applåder.

Hur långt har vi rätt att gå i relativitet i den moraliska sfären? Existerar inte längre elementära begrepp som gott och ont, moral och ansvar. Är det lika rätt att säga att gaskamrarna aldrig funnits som att säga att de faktiskt gjorde det? Har vi rätt att ropa Heil Hitler utan repressalier?

Hos Enquist möter vi en politisk indignation i avsaknad av moral, ja värre än så, ett koketteri som offrar all intellektuell hederlighet för en billig journalistisk poäng. Om ett sådant yttrande vinner anklang, vilket det gjorde i de rättrognas kretsar, har orättfärdigheten och opportunismen upphöjts till norm.

Men hur orkar man engagera sig i politiska och mänskliga frågor utan att ens vilja söka en sanning bortom frasen? Svaret är naturligtvis att det som sker i den politiska doktrinens namn är förklarligt. Det behöver inte ursäktas. Det är också andemeningen i Enquists emotionella likgiltighet, vilken dessvärre inte är en enstaka absurd förlöpning. Den skamliga baltutlämningen då den socialdemokratiska regeringen prisgav människor till lidande och död fann också den i Enquist en försvarare. En svidande vidräkning, som i det svenska medieklimatet i stort sett har förklingat ohörd, bestås Enquists bok Legionärerna i Curt Ekholms avhandling Balt- och tyskutlämningen 1945.

Det gäller att tillhöra rätt ideologi om man ska finna nåd inför sådana domare som Enquist. Det stora perspektivet bortom individen och den stora idén utgör grunden för avhumaniseringen. Samma grundelement har gisslat mänskligheten under alla totalitära samhällssystem.

Var finns hos Enquist tanken om en frihet? Hur långt kan ett resonemang som hans drivas utan att smälta samman med det grövsta förtryck vi känner?

Med sin bindning till modern, sin frustration över att inte duga som konstnär och sitt senare demonstrerade förakt för modern konst – vem? Jo, Adolf Hitler. Med andra ord, en förbittring och inkapslad vrede, som mynnar i en hämnd förklädd till rättfärdighet. Mord med kärlek på läpparna.

Per Olov Enquists många utspel i medierna under decennier framkallar en bild hos mig av ett antal storskrattande brandmän; fotograferade framför en brinnande byggnad. Harry Järv har (Fenix Nr 3/1985) påtalat den egendomliga inkonsekvensen mellan asocialt beteende och ivriga försäkringar om social ansvarskänsla. Han talar om ”alibi för aggressiva impulser, som ursprungligen gällde något annat eller snarare någon annan och som nu måste placeras någonstans; huvudsaken är att impulsen kan utlösas.”

Vi vet numera att den medvetna delen av människans personlighet bara är en liten del av hela personligheten. På väg upp ur det omedvetnas brunnar brukar någon form av sublimering eller gestaltning inträda, som gör dessa impulser rimliga för medvetandet. Vad händer när det omedvetna tillåts släppas lös utan spärrar?

Kanske, och det är den vänligaste förklaringen jag kan komma på, har självinsikten här satts ur spel. Författaren och journalisten Enquist är en lekboll för krafter han inte är herre över och man skulle med Romarbrevets ord kunna säga: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Kanske kunde man, om man lämnar det psykologiska perspektivet och för upp frågeställningen till en sociologisk nivå, tala om en konflikt mellan samhällsengagemang och psykisk mognad. Dock kvarstår huvudfrågan, som är en fråga om moral. Hur ser det onda ut och vilket är det goda? Vad kan Enquists inlägg bidra med till en sådan diskussion?

I en kvällstidning som Expressen är det naturligtvis störande att tala alltför mycket om ondska. Ingen vill i en sådan publikation läsa för mycket om smärta och lidande och eftersom sanningslidelse i dessa sammanhang knappast är en basvara, kan det vara journalistiskt lockande att med ett penndrag formulera en sanning som går på tvärs mot vad vi förväntar oss. Om det är en osanning eller inte spelar knappast någon roll i en korrumperad journalistik.

Primo Levi, som genomlevde Auschwitz, talade om en feghet som bestod i att hålla sig ovetande. Det var vad han anklagade Hitlertidens tyskar för. Man visste vad som pågick och borde ha ställt frågor.

Enquist gör sig frivilligt blind för det förfärliga som sker genom att reducera folkmordet till en ideologisk fråga, höjd över begrepp som gott och ont. Han intar därmed en passiv roll till ondskan och ger den legitimitet.

Existerar det en moral som är högre än den som handlar om kärlek och omsorg till nästan? Marxismen i alla dess former och uttolkningar visar att så är fallet. Mot bödlarnas och slaktarnas brutala verklighet ställer Enquist den ideologiska frasen.

En vanlig uppfattning, som knappast är rimlig, är att kulturen står som en moralisk garant och att i synnerhet författaren representerar en moralisk anständighet. Här lyssnar vi till en författare som gör gemensam sak med bödlarna.

Till de tyska medlöparnas försvar talar rädslan och risken för repressalier. Det var farligt att visa empati med de plågade. När en svensk intellektuell tar till orda i en kvällstidning riskerar han inget annat än sitt anseende, om ens det, i det kulturklimat där hans ord föll. Att en svensk författare – precis som de tyska bödlarna – reducerar människoliv till abstrakta ting måste ändå sägas vara anmärkningsvärt.

En rimlig slutsats måste bli att det i Enquists medvetande existerar två kategorier: människor och icke-människor. Icke-människa blir man, förstår vi, om man råkar tillhöra fel sida och fel ideologi. Och det är nästan som om massmordets skala utgör en legitimitet i sig. Om så många mord begås kan det väl ändå inte vara helt galet?

För att förstå verkligheten måste vi antagligen förankra den i en konkret erfarenhet. Den som förankrar den i en ideologi gör sig frivilligt till en bunden fånge.

Att se är att veta. Att veta betyder barmhärtighet. Jag skulle tro att all medmänsklighet bottnar i en relation. Man måste känna igen sig och sitt liv i någon annan. Vi kan tala om med-lidande. Dogmer och trosläror är ett hinder för detta. Skulle Enquist ändå ha dragit en annan slutsats om han hade varit på plats i Kambodja och med egna ögon sett skräcken och fasan i offrens ögon när hackorna demolerade deras kranier?

En psykisk hälsa innefattar förmågan att hysa omsorg om sig själv och andra. Att mot bättre vetande göra onda gärningar och i skrift försvara ondska innebär därför som följd skuld och skuldkänslor. Det jag säger, tänker och gör måste betyda något. Den som skriver i en stor kvällstidning måste rimligen vara medveten om att han utövar en viss makt.

I diktaturer är man experter på att bryta ner moralen och ge nya mer lämpliga versioner av vad som är mänskligt och moraliskt riktigt. Denna avhumanisering tycks vara en förutsättning för att kunna reducera människor som inte passar in till något som kan och bör utrotas.

Men människors destruktiva potential går inte att bortförklara med hänvisning till historiens värsta avskum, sådana som Stalin, Mao, Pol Pot, Idi Amin, Hitler. Den som har läst Primo Levi vet att vanliga människor kan uppträda på ett ofattbart grymt sätt under press eller för att vara lojala med ett system.

När en författare i oträngt läge uppträder som bödel offrar han det egna samvetet för ett högre mål. Idealen är viktigare än människorna. Det är sitt eget överjag, det som har formats av kultur och omgivning, han projicerar på dem.

Att handla av skräck och tvång är en sak. Hur jag än vrider och vänder på Enquists famösa utspel kan jag bara känna ett djupt förakt för hans brist på intellektuell och moralisk hederlighet.

Enquists yttrande, som han dessutom i samma tidning långt senare försvarade, kommer att kvarstå som ett intellektuellt lågvattenmärke, även om konkurrens inte saknas vare sig i tidningen Expressen där det fälldes, eller i andra media.

Skrattande brandmän framför en brinnande byggnad är vid närmare eftertanke en alltför försynt liknelse. En bättre metafor är myntet med sina båda sidor. På den ena sidan är ingraverat Enquists yttrande i tidningen Expressen. På den andra sidan står det: Heil Hitler.

Anders Johansson

Annoncer fra Danske Partner-Ads:






Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Pachama

    Jeg tenkte jeg skulle lese meg litt opp på Enquist, og så på artiklene på svensk, engelsk og norsk Wikipedia. I tillegg til Store Norske Leksikon.

    Ingen av disse inneholder noen referanse til den store forfatterens omtale av folkemordet i Kambodsja, eller noen politisk historikk forøvrig.

    I Norge har mange av de ivrigste terror- og folkemord-tilhengerne fra 70-tallet, kunnet gli sømløst over i fremskutte samfunnsposisjoner. I den grad de har blitt konfrontert med fortidens synder, har de sluppet unna med historier om diffuse indre oppgjør på 80-tallet. Noen nærmere forklaring på hva disse oppgjørene bestod i, har de sjelden eller aldri fremført. Enn mindre noen beklagelse.

    Dessuten: Når den fremskutte samfunnsposisjon er nådd, enten det er redaktør, journalistprofessor, leder i fagbevegelsen eller endog terror-forsker og mediekommentator, blir fortidens synder aldri mer nevnt i den offentlige samtale. Det er ikke comme il faut.

    Omtalen av Enquist tar den kanskje likevel et skritt lenger – og sletter den ubehagelige fortiden?

    • snaphanen

      Nej, det er klar hans trosfæller vil skåen ham for at det citeres for eftertiden.

      Jeg så det første gang i Ahlmarks Vänstern och tyranniet : det galna kvartsseklet

      https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nstern_och_tyranniet

      Ingen kunne i 1992 vide, at Sverige skulle ind i et endnu mere galent kvartsekel

  • Vi ser avhumaniseringen även idag, nämligen de infama sätt på vilka sverigedemokrater omtalas och bemöts i offentligheten. Då gäller inga rusiga ord om allas lika värde.

  • Nilsv

    En lang hidsig halvt usammenhængende rant på baggrund af en forfløjen bemærkning for 41 år siden. Der er mange andre, man kunne angribe med større ret end den distingverede ældre forfatter P.O. Enquist.

    De Røde Khmerer indtog Phnom Penh den 17. april 1975 og P.O. Enquists kommentar skal have været bragt i Ex-pressen den 15. maj samme år, altså en måned senere. Og dengang før internet skulle alle efterretninger fra Østen fragtes gennem ørknen på kamelryg. Dermed er det jo ikke Pol Pots folkemord, Enquist kommenterer, men selve magtskiftet. Jeg er sikker på at Enquist er modstander af folkemord.

    Hvad angår Legionærerne, så er det mange år siden, jeg har læst den, og jeg husker den som en journalistisk bog, der fremlagde fakta. Det er muligt at nogen kan finde en skævhed i den, det har jeg ingen mening om, men det blegner lidt i forhold til, at det i og for sig er P.O. Enquist, der har skabt baltutlämningen som et begreb i den svenske kollektive samvittighed. Uden hans indsats var begivenheden formentlige blevet glemt. Det ser heller ikke ud til, han har haft held til at renvaske den svenske stat eller socialdemokraterne, hvis det nu havde været hans ærinde.

    Hvis man er uenig med P.O. Enquist politisk, så kan man jo trøste sig med, at han ikke er særligt politisk i sit forfatterskab.

    • Signaturen Nilsv har synpunkter på min artikel om P O Enquist och den svenska vänsterns ideologiska haveri. Helt riktigt konstaterar han att Enquists famösa artikel skrevs bara en månad efter det påbörjade folkmordet. Han gör en poäng av att det tog tid för informationen att nå fram på kamelryggar från Östern. Nåja, snabbare än så gick det nog. Men av en bra journalist förväntar vi oss en prognostisk validitet – hans analys av ett skede ska vara bärkraftigt också i framtiden. För övrigt hade inte kamelerna nått Enquist drygt tre decennier senare. Han har i stort sett helhjärtat försvarat sin ståndpunkt.

      Vad som är ännu mer bekymmersamt är naturligtvis att dessa långsamma ökendjur än i den dag som är inte har nått merparten av de svenska medierna.

      När det gäller baltutlämningen tröstar sig signaturen med att Enquist skapade begreppet. Det är en låg ambitionsnivå. I själva verket hade han inte tillgång till viktigt material. Hans bok är en partsinlaga och ett försvar för denna socialdemokratiska skamfläck. Den som vill fördjupa sig i den djupa ohederligheten i Enquists roman vill jag hänvisa till Curt Ekholms avhandling. Där kläs författaren av in på bara skinnet. Med all rätt.

      När Enquist hade publicerat Tribadernas natt hade jag händelsevis kontakt med Strindbergs ännu levande dotter i Sigtuna. Om hon hade orkat, så sa hon, så hade hon stämt författaren för det rena förtal Enquist presterar i detta skådespel. Hon var ursinnig över vad han kolporterade ut.

      Jag nöjer mig med detta och hoppas att kamelerna en vacker dag ska finna vägen också till det avlägsna landet Sverige.

      Anders Johansson

    • Anders Johansson

      Lagt på 18.03.2016 kl. 17:19 | Som svar på Nilsv.

      Signaturen Nilsv har synpunkter på min artikel om P O Enquist och den svenska vänsterns ideologiska haveri. Helt riktigt konstaterar han att Enquists famösa artikel skrevs bara en månad efter det påbörjade folkmordet. Han gör en poäng av att det tog tid för informationen att nå fram på kamelryggar från Östern. Nåja, snabbare än så gick det nog. Men av en bra journalist förväntar vi oss en prognostisk validitet – hans analys av ett skede ska vara bärkraftigt också i framtiden. För övrigt hade inte kamelerna nått Enquist drygt tre decennier senare. Han har i stort sett helhjärtat försvarat sin ståndpunkt.

      Vad som är ännu mer bekymmersamt är naturligtvis att dessa långsamma ökendjur än i den dag som är inte har nått merparten av de svenska medierna.

      När det gäller baltutlämningen tröstar sig signaturen med att Enquist skapade begreppet. Det är en låg ambitionsnivå. I själva verket hade han inte tillgång till viktigt material. Hans bok är en partsinlaga och ett försvar för denna socialdemokratiska skamfläck. Den som vill fördjupa sig i den djupa ohederligheten i Enquists roman vill jag hänvisa till Curt Ekholms avhandling. Där kläs författaren av in på bara skinnet. Med all rätt.

      När Enquist hade publicerat Tribadernas natt hade jag händelsevis kontakt med Strindbergs ännu levande dotter i Sigtuna. Om hon hade orkat, så sa hon, så hade hon stämt författaren för det rena förtal Enquist presterar i detta skådespel. Hon var ursinnig över vad han kolporterade ut.

      Jag nöjer mig med detta och hoppas att kamelerna en vacker dag ska finna vägen också till det avlägsna landet Sverige.

      Anders Johansson

  • invandrare1957

    På något underligt sätt har Sverige varit en diktatur bra länge. Dom som bestämmer och för talan. Sen folket som ska lyssna o skolas. Var på en konsert med Sven-Ingvars för bra så länge. Där sa den fina gamla gitarristen. Kultur är när det är mera folk på scenen än det är i publiken. Då har man den styrande finkulturen helt plötsligt många är dom som vill styr folket speciellt till vänster. Sveriges kulturelit är till största delen väldigt vänstervridna och sen utnyttjar media dom för att styra folket och politikerna utnyttjar dom med kultur i bostadsområdena. Titta på ABF o hyresgästföreningen vad är dom för något och dom styr kulturen väldigt i många städer. ABF handlar ju bara om invandrare nu för in invandrare i ABF man ger bort Sverige till invandrare det är också folkmord att man inte värnar Sverige o svensk kultur. Svenskarna har ju nästan slutat att föda barn för att föda invandrare istället. Som aldrig kommer att anpassa sig utan ska svensken överleva så måste han anpassa sig. Då har man egentligen mördat tagit död på svenskheten o svensk kultur en finare form av folkmord i globaliseringens namn.

  • Jarla

    Sverige saknar religion. Därför ser det ut som det gör, med fanatism och religionsstrider på ställföreträdande område. Puritaner och talibaner blandas med barnatroende. P O Enquist, Birgitta Dahl, Jan Myrdal etc etc etc är politikens kalvinister.