23
mar
Seneste opdatering: 23/3-16 kl. 1549
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

Bokens omslagsbild är tagen i Lissabon av Krass Klement
Søren Ulrik Thomsen: En hårnål klemt inde bag panelet – notater fra eftertiden (Gyldendal)

En dansk urban flanör, därtill poet, möter mig i Søren Ulrik Thomsens nya bok som utkommer idag. Den innehåll både kortare och längre prosatexter, vissa av dem befinner sig nära den poetiska impressionen, andra är essäistiska, och till det kommer något som jag läser som dagbokstexter om livet i Köpenhamn.

Det är ju den postmoderna staden som är platsen för Thomsens nya bok, staden som i vissa avseenden bara finns som minnen av en svunnen tid, ett rivningsraseri och nybyggnation, men också staden som den fasta förankringen för människorna som lever och verkar i den.

Thomsens bok kunde kallas för en samtida mätare av hur seder, traditioner, kulturer försvunnit och ersatts av annat. Man blir därför en främling i det man betraktat som sitt. Thomsen har en skarp blick när han vandrar i staden. Han ser sådant som för andra ligger dolt bakom stress och omedvetenhet.

Ta nu bara detta med kramen, den som blivit regel iställer för undantag. Kramen som hälsningsritual är vi många som är obekväma inför. Vi kramar de människor som står oss allra närmast, i familjen och vänkretsen, men liksom Thomsen avstår jag att krama en människa jag aldrig mött, eller som rentav ger mig en känsla av obehag.

Att klä och föra sig anständigt är ett annat av Thomsens ämnen. Han menar att man i takt med att man blir äldre måste klä sig så att man håller förfallet stången med god hygien och nystrukna skjortor. Han står inte ut med alla trasiga jeans och t-shirts han möter, eftersom de ofta sitter på människor som inte förstått att de åldrats och att ungdomens ”mode” bara gör dem ännu äldre: ”Men er en ung kvinde klædt i forårets vagabondmode lige til at spise, ligner en lidt ældre i samma outfit bare en bums.” Jag delar den uppfattningen och tror att det vi ser och möter hänger ihop med den omfattande infantiliseringen av våra samhällen. På samma sätt som stil och medvetna klädval försvinner så gör all vuxenauktoritet det, såväl i hemmen som i skolan.

Att möta läsare – också de överraskande – blir väldigt fint skildrat i boken. Bland annat möter han två propagandister för Jehovas vittnen på stan, de båda betygar honom sin vördnad efter att ha varit på en av hans uppläsningar, och när han passerar en beryktad källarkiosk där det både säljs narkotika och förmedlas prostitution ser han ”tre kronragede unge invandrerfyre med tatoveringer helt om i nakken” och en av dem ropar ”Er det ikke dig, der har lavet København Con Amore?”, och sedan vid ett bekräftande från Thomsen lägger till ”Den bog er fed, mand”. Dessa berättelser är äkta och gripande.

Tre fenomen som Thomsen skriver om förtjänar att kommenteras. Alkoholismen är det första. Han menar uppenbarligen att alkoholisten själv är skyldig till sitt tillstånd. Om någon hänvisar till inre demoner avfärdar Thomsen det som den ”utålelige klishé, som jo blot er en eufemisme for en drukmås” och han tvekar inte att deklarera att han ser en ”sentimentalisering af den alkoholiserede kunstner.” På ett annat ställe i boken talar han om ”de midaldrende mænd af min generation, der efter et liv med lægeordineret psykofarmaka spædet op med masser af alkohol blivit fundet grotesk overvægtige og pludseligt døde i deres små lejligheder”.

Gnällandet som livsstil är det andra. Här tycker jag att Thomsen träffar alldeles rätt, men så är det ju inte heller någon svårighet att fastställa gnällandets konsekvenser. Om man bara ser sig själv i spegeln hela tiden och betraktar sitt liv som ett misslyckande, därtill orsakat av ”den andra”, är det klart att en sådan människa aldrig talat om annat än sina egna tillkortakommanden. Han eller hon förlorar alla sina vänner, ja ibland också hela sin familj, för ingen orkar lyssna på gnällandet varje dag. Thomsen: ”Men fordi mange mennesker , som vitterlig har haft modgang, tit har bidraget til deres egen onde skæbne ved at rase og jamre og derved støde alle fra sig, ved man instinktivt, at den mindste barnagtighed fra ens egen side kun vil gøre alting værre og minske muligheden for, at den nogensinde infinder sig, den store dag, hvor retfærdigheden sker fyldest”. Precis så förhåller det sig!

Missunnsamheten, avundsjukan är det tredje. I konstnärskretsar finns det alltid en aktiv avundsjuka. Man kan missunna en kollega ett stipendium, man kan missunna den som fått en bra recension. Det är en märklig mekanism som tycks ta det negativa som utgångspunkt för den egna positionen. Thomsen skriver på flera ställen i boken om fenomenet: ”Og problemet med misundelsen er da heller ikke denne såre menneskelige følelse i sig selv, men at skammen forviser den til et udsted i bevidstheden , hvorfra den kan regere fra sin sorte tron. Man må være modig nok til at overfor sig selv at vedstå sin egen giftige misundelse, så den kan civiliseres og holdes i kort snor…”

Slutligen vill jag nämna en lite längre essäistisk text i boken, den handlar om Botho Strauss och hans Tilltagande bocksång (Anschwellender Bocksgesang) från 1993.

Thomsen är inte enig med Strauss, han tycker rentav att hans högerposition bara är en spegelbilden av vänsterpositionen. Och han säger att Strauss texter, liksom Adornos och Horkheimers, består av ”svindlande själsaristokratism”. Den positionen placerar honom i ett elfenbenstorn, att han misstar demokrati för ”skendemokrati”. Strauss använder ord som ”historiens oblodigaste våldsherradöme”. Nej, säger Thomsen, mina erfarenheter visar tvärtom att inget samhälle, historiskt sett, varit så fritt, materiellt betryggande, fredligt och rättvist som det nuvarande Europas.

På den punkten öppnar Thomsen min oppositionslust; dessa fastslagna synpunkter kan både ifrågasättas och fungera som utgångspunkt. Vad betyder till exempel den rasande snabba demografiska förändringen just i Europa, för fred, demokrati och frihet? Jag vågar hävda att den utgör ett direkt och livsfarligt hot som den europeiska politikerklassen med öppna ögon lagt grunden till. Däremot kan jag le igenkännande när Thomsen citerar Helmut Schmidt för att ha sagt, att ”om man har visioner, bör man gå till doktorn”. Några visioner är inte heller nödvändiga för möjligheten att konfrontera den sortens samhälle som Botho Strauss beskriver i sin essä. Thomsen avslutar sin essätext med en uppmaning om att vi ska ta dessa texter på allvar. Det gör vi också med Thomsens egna.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:






Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?