1
jun
Seneste opdatering: 1/6-16 kl. 1023
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

Att leva med känslan av nederlag, som karaktärerna gör i Sumisión, Michel Houellebecqs roman, ger en ömklig bild av att vara människa.

Mario Vargas Llosa, El País 29-05-2016. Översättning: Stig Carlsson

Det har varit allmänna val i Frankrike och “Muslimska brödraskapet” har vunnit en bekväm seger;

socialister och republikaner, rädda för att Marine Le Pen skulle kunna komma till makten har bäddat för den här framgången. Frankrike, som förr i tiden var kristet, sedan sekulärt, har nu för första gången fått en muslimsk president, Mohammed Ben Abbes.

I motsats till vad man fruktade, har inte “identitetsgrupperna” (nationalisterna och de främlingsfientliga) gått till strid. Efter en del uppståndelse och brottslighet verkar de ha resignerat inför det som hänt. Något som för övrigt massmedia knappt har nämnt. Landet visar en ovanlig passivitet inför islamiserings-processen, som snabbt vinner fäste i den akademiska miljön.

Saudi-Arabien sponsrar frikostigt Sorbonne, där de lärare som inte konverterar måste pensionera sig, givetvis med generösa ekonomiska villkor. Blandad undervisning upphör och de gamla innergårdarna fylls med unga flickor i slöja. Den nya rektorn för universitetet, Rediger, är författare till en best-seller, som har sålt i tre miljoner ex. Tio frågor om islam, försvarar månggifte i teori och praktik. Rektorn har två legitima fruar. En trotjänare och en på knappt 15 år.

Den som berättar den här historien, Francois, en okänd lärare i litteraturhistoria, som tillbringat sju år med att skriva en avhandling om Joris-Karl Huysmans. Utöver detta har han bara skrivit en bok: De språkliga nybildningarnas vertigo. Den handlar om den här otidsenlige romanförfattaren. Francois är gammal ungkarl, likgiltig och intetsägande. Politiken intresserar honom inte, men som en virvelvind tränger den in i hans liv, när han får sparken från universitetet, eftersom han vägrar att omvända sig. Han förlorar sin fästmö Myriam, som på grund av regimförändringen måste emigrera till Israel med sin familj, liksom majoriteten av de franska judarna.

Han noterar alla de stora förändringar, som sker i hans omgivning med lidelsefri resignation, t. ex. att den franska utrikespolitiken syftar till att snabbt närma Europa och speciellt Frankrike till arabländerna. Resignation tycks vara det förhärskande sinnestillståndet hos hans landsmän. Ett samhälle som har förlorat sin livsgnista, uppgivet inför en historisk utveckling, som förefaller vara lika obönhörlig som en jordbävning eller en tsunami. En utveckling utan eftertänksamhet eller uppror, och som på förhand är helt ödesbestämd. Det räcker att läsa några sidor i Michel Houellebecqs roman för att förstå, att bokens titel passar honom som hand i handske: Sumisión. (Den svenska titeln: Underkastelse)

I själva verket är detta en berättelse om ett underkuvat och besegrat folk, nersjunket i melankoli och neuroser. som ser sig självt försvinna, och inte är i stånd att röra en finger för att förhindra det. Även om handlingen är mycket bra iscensatt, och man läser med oförminskat intresse, så har jag ändå stundtals intrycket av att inte vara försjunken i en roman utan i en psykoanalytisk redogörelse om makabra spöken och om ett omedvetet kollektiv, som torterar sig självt och tilldelar sig självt förödmjukelser och misslyckanden. Ett långsamt förfall, som kommer att leda till utrotning. Eftersom den här boken i Frankrike har lästs med ett kolossalt intresse av en stor publik, kan man anta att den uttrycker känslor, rädslor och fördomar, som speglar betydande delar av det franska samhället.

Det är helt enkelt osannolikt att det som Sumisión förutspår skulle kunna inträffa i Frankrike. En så här radikal återgång till barbari är knappast möjlig i landet, som för första gången införde och lovordade De Mänskliga Rättigheterna, revolutionens vagga. Landet som enligt Marx hade för avsikt att “storma himlen,” och som har Europas mest uppstudsiga litteratur inför status quo.

Men vi måste komma ihåg, att en liknande pessimism kanske förklaras av att Frankrike har drabbats av moderniteten på ett obarmhärtigt sätt och har aldrig kunnat anpassa sig till den – t. ex. fortsätter fransmännen att släpa på en övertung (macrocefálico eng. top-heavy) statsapparat, som kväver dem och som erbjuder generösa bidrag, som den inte kan finansiera – på samma gång som terrorismen har bitit sig fast i dess mark och genomsyrat medborgarna med osäkerhet och missmod. Den politiska klassen har å andra sidan fortsatt att urarta, och förefaller att helt ha tappat förmågan att förnya sig. Den vet inte hur den skall möta problemen på ett radikalt och kreativt sätt. Detta förklarar den galopperande tillväxten för Front National och dess reträtt till den dövörade nationalism,som deras ledare föreslår, som botemedel mot samhällets ondska.

Michel Houellebecq roman ger form och konsistens till de här spökena på ett mycket effektivt sätt och bidrar säkert till att sprida dem. Han gör det med god litterär gestaltning och en kylig och neutral prosa. Det är svårt att inte känna en viss sympati med Francios och många andra lika olyckliga som honom, de som drabbas av svåra motgångar och de som inte finner något sätt att göra motstånd mot händelser och skeenden, som Monsieur Bovarys välgörare skulle säga vara “brist på öde.” Men allt detta är en ren illusion. När man väl har avslutat den magiska läsningen, går det bra att jämföra fiktionen med den verkliga världen.

Det stämmer att den muslimska befolkningen i Frankrike jämförelsevis är den största i Europa, men också att det är den minst integrerade och att spänningar och våld ibland exploderar mellan den och det övriga samhället. Det beror till stor del på den marginalisering och rotlöshet, som den befinner sig i. Å andra sidan är det viktigt att inte glömma att de flesta offren för de fanatiska islamisternas terror är de egna muslimerna. Att presentera det nya samhället utan större konflikter, politiskt och ideologiskt, på det sätt som Houellebecq gör i sin roman är inte realistiskt. Likaså att anta att ett av de samhällen, som har varit banbrytande i sociala frågor – som sex, religion, jämlikhet mellan könen och mänskliga rättigheter i allmänhet – skulle kunna dras in i medeltida beteenden, som månggifte och särbehandling av kvinnor, med en sådan lätthet som Sumisión beskriver. En sådan hypotes går långt bortom varje poetisk frihet.

I Michel Houellebecqs bok finns emellertid bland många lögner också några sanningar, som skymtar fram och gör sig gällande. Det är fördomarna, främlingsfientligheten och paranoian, som har inspirerat till den här olycksbringande fantasin och den lögnaktiga känslan, att framtiden är förutbestämd av krafter mot vilka den vanliga människan är maktlös. Hon har inte annat val än att lyda eller begå självmord. Det är inte sant, att friheten inte existerar och att vi är blinda tolkar av ett förutbestämt manus. Det finns alltid något man kan göra för att ta strid och lägga om kursen. Om den ödestro, som Sumisión förespråkar inför historien vore sann, skulle vi aldrig ha lämnat grottorna. Tack vare att olydnad är möjlig har det funnits framsteg.

Att leva med känslan av nederlag, som karaktärerna gör i den här romanen, ger en ömklig bild av att vara människa. Francois fogar sig i det som han betraktar som sitt öde och ger upp. I slutet av boken har man misstanken att han trots sin hemliga och oövervinnerliga motvilja inför allt det som händer ändå kommer att konvertera så att han får möjlighet att åter undervisa på Sorbonne. Han förbereder en utgivning av J. K. Huysmans romaner i Pléiade upplaga ( specialupplaga där vissa framstående författare får chansen att ge ut hela sin samlade produktion) och kanske kommer han som Rediger att gifta sig med flera kvinnor.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • clareal

    Markisen och marxisten Vargas Llosa påstås ha blivit liberal, ja rent av neo-liberal med åren, men han är ingen vän av nationellt oberoende, kan man utgå från, eljest skulle inte Svenska Akademien har tilldelat honom Nobel-priset i litteratur år 2010.
    Den underkastelse som diskuteras i artikeln har ju faktiskt redan inträffat i stora delar av västvärlden. Denna underkastelse åt “vänster” som startade under sextiotalets mitt, lever i högsta grad kvar, annars skulle mycket av det som inträffat de senaste 25 åren inte ha varit möjligt. En materialistisk människosyn har fått breda ut sig oantastat. Alla har blivit offer för något och den fria viljan är satt ur spel. Det sanna, det rätta och det sköna har fått ge vika för Politisk Korrekthet. Relativisera allt och masturbera dina känslor, istället för att finna vad som är orsak och verkan, lyder Medias budskap. Och fårskocken lyder och gottar sig i sin egen destruktiva Godhet, utan att tänka på att någonstans där framme, kommer betalningen krävas in. På samma sätt reagerar en stor mängd yngre personer, som lägger upp sig nakna för bankerna, i sin iver att bli villa- eller bostadsrättsägare. Att den-nära-noll-räntan kan bli normal igen, så där 7-18 %, bekymrar föga.
    Det sägs att vi i Sverige nu har en miljon muslimer härstädes, bortåt 10 procent av de som finns här i landet (många illegalt, men det skiter man i!). De kristna, ja de riktiga kristna, är säkert färre till antal, jag vet inte. Men de som är och som politiskt påstås representera dom, vågar inte utmana PK-maffian. En underkastelse.