14
aug
Seneste opdatering: 14/8-16 kl. 1246
32 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

Chigozie Obioma är en nigeriansk, svart författare, född 1986. Han är mest känd för The Fishermen. Den har översatts till 22 språk, också till svenska. I DN skrev man: ”Obiomas stil har ett driv och en kompositionsteknik som man kan hitta i modern västerländsk litteratur och samtidigt hämtar han näring ur sitt lands muntliga tradition”.

Jag har inte själv läst honom. Däremot hittade jag en synnerligen intressant essä i tidskriften Foreign Policy. Det som Obioma där skriver hade kallats för ”hets mot folkgrupp” om det handlat om en vit författare. Det hade kanske räckt med artikelrubriken för det: ”There Are No Successful Black Nations”. Obioma skriver:

Be assured, the indignity will continue. Black elites and activists across the world have adopted a culture of verbal tyranny in which they shut down any effort to reason or criticize us or black-majority nations by labeling such attempts as “racism” or “hate speech.” Thus, one can be certain that any suggestions that our race may indeed need to do something to remedy our situation will not be aired — not by the terrified people of other races.

Redan inledningsvis hävdar Obioma att den svarta kontinentens erfarenhet av arabiska och västerländska slavhandlare, och av europeiska kolonisatörer som efter Berlinkonferensen 1884 fick afrikanerna att – sedan de förlorat sina förfäders nationer, nationella språk och nationella identitet – bli människor utan självrespekt och stolthet. Om det är den enda förklaringen vet jag verkligen inte, men det är den Obioma anger.

Stora män, säger han, sådana som Malcolm X, förstod att en återvunnen stolthet bara kunde komma som resultat av att människor var värda respekt. En svart man, hävdar Obioma, som lever i ett skjul kan inte förvänta sig respekt i ett palats. Om afrikanerna skapade solida svarta stater med påvisbar utveckling skulle det vara av global betydelse. Det existerar inga sådana stater. Det är Obiomas slutsats och han utgår från sitt eget land, Nigeria, när han exemplifierar:

Nigeria, the most populous black nation on Earth, is on the brink of collapse. The machineries that make a nation exist, let alone succeed, have all eroded. One might argue that the nation’s creation by self-seeking white imperialists engendered its failure from the beginning, as I did in my recent novel. But this is only a part of the cause. A culture of incompetence, endemic corruption, dignified ineptitude, and, chief among all, destructive selfishness and greed has played a major role in its unravelling. The same, sadly, can be said for most other African nations. States like Zimbabwe, Cameroon, and Equatorial Guinea are farcical democracies ruled by men who exclusively cater to their interests and those of their clipped circles.

Jag fäster mig vid det som väl är uppenbart sedan mer än fyrtio år: efter att kolonialismens avvecklades i Afrika kom de så kallade befrielserörelserna till makten och där utvecklades en ohämmad korruption, inkompetens, och det som Obioma kallar destruktiv egoism och girighet. Se på dessa ledare, flera av dem fortfarande vid makten, badande i diamanter och guld medan deras folk lider oerhört svårt. Mugabe räcker kanske som exempel? Ändå är de många vid sidan av honom och han har alltid åtnjutit de andra despoternas stöd, inklusive sydafrikanska ANC:s.

Men afrikanerna som lever i Europa då? Det finns ingen livskraftig afrikansk stat säger författaren, istället lämnar människorna en masse sin kontinent som plågas av kaos, krig, korrumperad religiositet, våld och ekonomisk kollaps. De kommer till Europa och blir tiggare här, de prostituerar sig som i Amsterdam och Köpenhamn. När de anländer till Europa så är de oönskade, utsvultna och de behandlas som hundar. Han nämner ett exempel från Italien där en nigerian mördades (vilket är ett blekt argument, det mördas människor snart sagt varje dag i varje land). Överallt, skriver han, från Ukraina till Indien, stirrar den svarta hjälplösheten och ovärdigheten oss i ögonen. ”Och allt vi gör är att skrika ’rasism’ och kräva sympati från andra.” Han avrundar resonemanget med dessa kärva ord:

Om vi, svarta människor överallt, inte kan samla de resurser vi har för att åstadkomma verkliga förändringar och återupprätta vår stolthet, så kommer vi fortsättningsvis att betraktas som svaga. Våra protester och klagomål kommer att mötas med sympati som inte åstadkommer ett dugg för att inspirera till respekt.

Till sist också slutorden i hans artikel:

As long as we continue to ignore Africa’s continuous wallowing in senseless poverty and destructive failures, as long as the Congolese or the Haitian remains the poster child for poverty and lack, we will remain undignified. As long as we continue to ignore our own self-assessment and soul-searching, we will remain the undignified race. Sadig Rasheed, one of the leading African politicians of the 1980s, once told Polish journalist Ryszard Kapuscinski: “I worry about whether African societies will be able to assume a self-critical stance, and much depends on this.” I add: Our dignity — and even survival — will depend on this.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?