15
sep
Seneste opdatering: 15/9-16 kl. 1659
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mario Vargas Llosa, El País, Popper en Moyo Island, 2016-09-04
Översättning: Stig Carlsson

I “Det öppna samhället och dess fiender” möter vi en liberalism, som är genomsyrad av mänsklighet och rättvisekänsla och långt ifrån den som ser marknaden som ett universalmedel.

På Moyo Island klättrar apflockarna upp och ner i träden utan minsta besvär. De leker, slåss, bombarderar tälten med tamarinder, kopulerar och onanerar. Där finns också hjordar av skygga vildsvin, som passerar utefter skogskanten, tysta fladdermöss och ett hav av stjärnor mellan vilka Vintergatan (Maelkevejen) majestätiskt navigerar varje natt.

Förmodligen finns det ingen bättre plats i världen än den här avlägsna ön utan television och tidningar för att läsa om “Det öppna samhället och dess fiender” med nästan 200 sidor mikroskopiska noter från början till slut. Den nyzeeländska ön, där K.R.Popper (1902 – 1994) skrev boken under andra världskriget ligger inte långt härifrån, och kanske passerade även på den tiden de skamlösa makakerna genom Christchurch förstäder.

Att skriva boken var enligt Popper hans personliga bidrag till kampen mot nazismen, som hade fördrivit honom från barndomsstaden Wien och sänt 16 judiska släktingar till koncentrationsläger. Han måste ha haft en stark tro på idéernas betydelse för att säga något liknande, men han misstog sig inte, ty Hitler och de andra samtida och framtida fienderna, som han angriper i sin bok – Stalin, Mao och ett ansenligt antal andra tyranner av alla ideologiska slag – är döda och hans essä är idag mera levande än när den publicerades 1945.

Det är en gripande och oemotståndlig bok, den viktigaste som kom ut under 1900-talet till försvar för en frihetlig kultur. Den är det mest övertygande fördömandet av huvudfienden: den totalitära traditionen. Den tog fem år att skriva och han hade inte kunnat avsluta den utan hjälp av sin hustru Hennie, som bistod honom med undersökningar, maskinskrev manuskriptet och underkastade det en skarp kritik. Popper var tvungen att stjäla tid från tiden. Gombrich och Hayek hade ordnat en blygsam lektorstjänst vid det lokala universitetet. Den gav knappt mat för dagen. Hans chef hyste agg till honom och överlastade honom med lektionstimmar och administrativa göromål. Trots detta klarade han av att lära sig klassisk grekiska och uppehålla en kopiös korrespondens med bibliotek i Europa, ty biblioteket i Christcurch var mycket torftigt och till föga hjälp.

Bokens stora nyhet var att Popper lyckades bryta med den totalitära traditionen från Platon, som också stöddes av Aristoteles. De var de mest briljanta intellektuella i en kultur som tack vare Perikles, Sokrates och många andra hade lagt grunden till ett öppet samhälle, det vill säga, fritt och demokratiskt. Jag läste den här boken för första gången för tjugo år sedan och hade glömt med vilken häftighet Popper motsatte sig Platons kollektivism, rasism, auktoritära styrelsesätt och nyckfullhet, och det förakt han visade Hegel, som han kallade “mångordig,” “upplysni ngsfientlig,” “opportunist,” och “skojare,” (liksom Schopenhauer tidigare hade gjort); och den respekt, som gränsade till beundran, med vilket han bemötte sin motståndare Karl Marx. Trots att han mycket effektivt smulade sönder hans teorier om en ödesmättad historieutveckling, där klasskampen och produktionsförhållandena bestämmer samhällets utveckling, tillskriver han Karl Marx intellektuell hederlighet och en anständig moral på grund av hans avståndstagande från utsugning och orättvisor och han säger till och med att han kanske var en äkta anhängare av det öppna samhället utan att själv veta om det.

Han är inte mindre hård mot sin landsman Ludwig Wittgenstein och historikern A.J. Toynbee vars omfångsrika A Study of History, som för Popper var en modell av “historicism,” ett konstgjort och förutbestämt verk. En skildring av en programmerad historia där människorna inte skulle ha huvudrollen utan vara marionetter.

Tillsammans med ett passionerat försvar av friheten på bokens alla sidor finns i “Det öppna samhället och dess fiender” en ständig protest mot det mänskliga lidande, som orsakas av ekonomiska och sociala orättvisor, och den når hjärtskärande höjder, när han påminner om barnarbete och exploatering av arbetarna under 1800-talet – barn på 8-10 år arbetade femton timmar om dagen i fabrikerna – det vill säga under den “otyglade kapitalism” på vilken Marx baserade sig för att skriva Kapitalet.

Popper erkänner att kapitalismen i Västerlandet blev mänskligare i stor utsträckning genom bildandet av fackföreningar och genom direkta och indirekta aktioner av arbetare inspirerade av socialistiska idéer. Och på samma gång visar han med obestridliga argument att försvinnandet av den privata äganderätten och den fria marknaden leder oundvikligen till uppkomsten av en enorm stat och en tillväxt av byråkratin, som utplånar de allmänna friheterna och upprättar en sträng kontroll av informationen. Den politiska ledaren får den högsta makten – bland annat att ljuga och på ett bedrägligt sätt manipulera massorna – en rättighet, som Platon krävde till “Väktarna” i sin perfekta Republik.

Poppers liberalism är genomsyrad av mänsklighet och rättvisekänsla, mycket långt från de räknenissar, (logaritmos vivientes) som ser marknaden som ett universalmedel på alla samhällsproblem. Den ekonomiska tillväxten är långt ifrån ett mål. Den framstår enbart som ett medel för att avskaffa fattigdomen och garantera en anständig levnadsnivå för alla medborgare. Uttryckligen försvarar han jämlika möjligheter (equality of opportunity), som skrämmer vissa grottmänniskor från den liberala högern. Därför bör det tillsammans med en privat utbildning finnas en gratis offentlig sådan av god kvalité och en undervisning, som konkurrerar med den enskilda, och en stat, som mildrar och korrigerar de ärvda orättvisorna genom stimulans till ägarspridning, försäkringar mot arbetslöshet, arbetsskador, och pension på ålderdomen. “Jämlikhet inför lagen,” hävdar han, “är inte ett sanning, utan ett politiskt krav baserat på ett moraliskt beslut och det är oberoende av teorin förmodligen falskt att påstå att alla människor är födda jämlika.

Överflödet av noter, som snabbt blir svindlande, är också fascinerande. Potter svarar sina motståndare, polemiserar med dem och ibland med sig själv. Han rättar sig ofta. Det vill säga han utsätter oavbrutet kapitlen och textstyckena för det berömda “trial and error” provet. Från sin första bok, The logic of scientific discovery, har han det obligatoriska kravet, att alla hans teorier och hypoteser bör ha som mål att berika kunskapen om naturen och samhället.

Det råder inte minsta tvivel om att Potters insatser har haft stor betydelse för den demokratiska kulturen. Den har bidragit till det som han stod fast vid med sådan övertygelse framför allt under sina sista år. Han tog strid mot de intellektuella,som glatt förutspådde kommande katastrofer och jordens undergång. Trots allt det som gått fel (och det är mycket) i mänsklighetens långa historia, så har aldrig livet varit bättre. Inte heller har vi haft större möjligheter än nu att bekämpa de gamla demonerna hunger, orättvisor och sjukdomar.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • invernes

    Verden vil bedras :/

    • kenneth hovestøl

      Hvorfor virker ikke disqus på SC?

      • invernes

        Aner ikke Kenneth ? jeg håper han får ordnet det 😮

  • Jag läste den här boken för första gången för tjugo år sedan och hade glömt med vilken häftighet Popper motsatte sig Platons kollektivism, rasism, auktoritära styrelsesätt och nyckfullhet, och det förakt han visade Hegel, som han kallade “mångordig,” “upplysningsfientlig,” “opportunist,” och “skojare,” (liksom Schopenhauer tidigare hade gjort); och den respekt, som gränsade till beundran, med vilket han bemötte sin motståndare Karl Marx. Trots att han mycket effektivt smulade sönder hans teorier om en ödesmättad historieutveckling, där klasskampen och produktionsförhållandena bestämmer samhällets utveckling, tillskriver han Karl Marx intellektuell hederlighet och en anständig moral på grund av hans avståndstagande från utsugning och orättvisor och han säger till och med att han kanske var en äkta anhängare av det öppna samhället utan att själv veta om det.

    I den grad man kan basere seg på det artikkelen om Popper hos Wikipedia forteller, må han faktisk med en viss rett kunne sies opprinnelig å ha vært marxist. Med tanke på omstendighetene som angivelig fikk ham til å “legge ideologien bak seg” så ser det knapt til å ha funnet sted som følge av noen dypere refleksjon, men snarere som en fryktbasert reaksjon.

    In 1919, Popper became attracted by Marxism and subsequently joined the Association of Socialist School Students. He also became a member of the Social Democratic Workers’ Party of Austria, which was at that time a party that fully adopted the Marxist ideology. After the street battle in the Hörlgasse on 15 June 1919, when police shot eight of his unarmed party comrades, he became disillusioned by what he saw to be the “pseudo-scientific” historical materialism of Marx, abandoned the ideology, and remained a supporter of social liberalism throughout his life. […] Popper’s influence, both through his work in philosophy of science and through his political philosophy, has also extended beyond the academy. One of Popper’s students at the London School of Economics was George Soros, who later became a billionaire investor, and among whose philanthropic foundations is the Open Society Institute, a think-tank named in honour of Popper’s The Open Society and Its Enemies. https://en.wikipedia.org/wiki/Karl_Popper

    Den “respekt grensende til beundring” som beskrives her ovenfor tilsier vel strengt tatt at Popper egentlig aldri helt la denne “ungdomsforelsken” bak seg, men snarere forble sterkt preget av nettopp denne ideologien han henga seg til i midten av tenårene. Poppers sosialdemokratisk orienterte liberalisme må selvsagt også vurderes mot denne bakgrunn. Slik sosialismen/kommunismen også var den sosialdemokratiske reformismens utgangspunkt gjelder det samme åpenbart i betydelig grad også for Poppers sosialliberalisme. Nettopp pga dette slektskapet er det vel også at partier som Moderaterna / Socialdemokraterna, CDU / SPD, Høyre / Arbeiderpartiet, Nea Demokratia / PASOK osv i den grad har endt opp med å forholde seg til den “rasistiske” nasjonalstaten på mye den samme måte. Dvs i praksis gå inn for å skape et “åpent samfunn” hvor nasjonalstaten og folkefelleskapet oppløses til fordel for et system basert på abstrakte individuelle “rettigheter”, fremfor de “lukkede samfunn” i hovedsak basert på blodsbånd og talløse slektsledds felles historie som lå til grunn for fremveksten av de europeiske nasjonalstatene. Ikke for ingenting var Popper gjennom en årrekke noe av en “husgud” hos Socialdemokraterna.

    “Popper is committing a serious historical error in attributing the organic theory of the state to Plato and accusing him of all the fallacies of post-Hegelian and Marxist historicism—the theory that history is controlled by the inexorable laws governing the behavior of superindividual social entities of which human beings and their free choices are merely subordinate manifestations.” Plato’s Modern Enemies and the Theory of Natural Law, by John Wild, Chicago, 1964, The University of Chicago Press, 23. “In spite of the high rating one must accord his initial intention of fairness, his hatred for the enemies of the ‘open society,’ his zeal to destroy whatever seems to him destructive of the welfare of mankind, has led him into the extensive use of what may be called terminological counterpropaganda …” and “With a few exceptions in Popper’s favor, however, it is noticeable that reviewers possessed of special competence in particular fields—and here Lindsay is again to be included—have objected to Popper’s conclusions in those very fields …” and “Social scientists and social philosophers have deplored his radical denial of historical causation, together with his espousal of Hayek’s systematic distrust of larger programs of social reform; historical students of philosophy have protested his violent polemical handling of Plato, Aristotle, and particularly Hegel; ethicists have found contradictions in the ethical theory (‘critical dualism’) upon which his polemic is largely based.” In Defense of Plato, by Ronald B. Levinson, New York, 1970, Russell and Russell, p. 20.

    • HEGEL is known today, at least in the United States, less through his own works than through secondary sources and a few incriminating slogans and generalizations. The resulting myth has, however, long lacked any comprehensive statement. This situation was altered by the publication in 1945 of Karl Popper’s The Open Society and Its Enemies. […] Popper’s Hegel chapter (fifty pages, plus nineteen pages of notes) demands detailed criticism for at least two reasons. First, it contains more misconceptions about Hegel than have previously been gathered in so small a space. Secondly, if one agrees with Popper that “intellectual honesty is fundamental for everything we cherish,” ~ one should protest against his method; for although his hatred of totalitarianism is the inspiration and central motif of his work, his method is unfortunately similar to that of totalitarian “scholars” – and it appears to be spreading. I shall begin with some observations about this method, arranged under topical headings, and then proceed to specific interpretations : Walter Kaufmann, The Hegel Myth and its Method. The Philosophical Review , Vol. 60, No. 4. (Oct., 1951), pp. 459-486.

  • kenneth hovestøl

    Sitat Mario Vargas Llosa; “…. tog strid mot de intellektuella,som glatt förutspådde kommande katastrofer och jordens undergång. Trots allt det som gått fel (och det är mycket) i mänsklighetens långa historia, så har aldrig livet varit bättre. Inte heller har vi haft större möjligheter än nu att bekämpa de gamla demonerna hunger, orättvisor och sjukdomar.

    Så hvordan bekjemper vi de gamla demonerna hunger, orättvisor och sjukdomar?

    – Dette er er jo da rettvist akkurat det samme som før, bare enda verre….kanskje?

  • Peter Buch

    Jeg tror, vi har en massepsykose, hvor vi tænker, at der ikke er nogen problemer, der lige vedrører mig. Vi tænker »det må nogle andre tage sig af«.

    Mennesker, der er økonomisk frie, ikke rige, men frie. Uden gæld.

    To ytringer frit citeret uden sammenhæng med andet end jeg finder dem citerbare i sammenhæng med Mario Vargas Llosas ord, hentet fra:

    http://www.b.dk/kultur/frit-fald-i-fristedet-friland-70-mennesker-70-g runde-70-meninger

    Artikel der mellem linjerne fortæller at et stort fald i samfunds økonomiske omsætning kunne være forventelig, og andet end de vante metoder til sædvanlig hævdet fælles eller samfundsmæssig gavn for svage- der synes mig svært at bevise i faktisk belæg- kunne være mulig at opnå ad andre veje.

    Rettidig omhu eller en smule fornuft fra en del mennesker kan over en kort periode medføre en enorm forandring af samfunds finansielle status og muligheder for fortsat drift efter modellen- sådan plejer vi at gøre.
    Noget siger mig at et frit marked vil være mere tilbøjeligt til også at skabe bedre kvalitet, end et marked der ikke er frit. Den lærde læser er som altid velkommen til at argumentere for de fejl jeg bygger luftkastellet på.