Adonis: Våld och islam. Samtal med Houria Abdelouahed (Volante, översättning av Pär Svensson) Av Thomas Nydahl

”Det finns inget måttfullt islam å ena sidan och ett extremistiskt islam å den andra, inget sant islam i motsats till ett falskt. Det finns ett islam.” (ur boken)

Den syriskfödde poeten Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) är först och främst just poet, en sekulära sådan, i fransk exil sedan länge. I dessa egenskaper har han en frisk och frejdig blick på den religion som härskar i hans forna hemland Syrien, mitt i den muslimska arabvärlden. Redan när ”den arabisk våren” började höjde han ett varningens finger och sa att det inte handlade om en revolution, eftersom en sådan måste ledas av sekulära krafter. Hur rätt han hade har vi sett ganska länge nu. Den syriska katastrofen är det mest skrämmande exemplet.

Men lika viktig för bedömningen av islam är förstås de etniska enklaverna i västvärlden där islams religiösa profeter och dess militanta våldsmän i uppenbar allians bidrar till både islamiseringens sociala och politiska inflytande (könsapartheid, kostregler, klädkoder) och de fasansfulla terrordåden, vilka ökat radikalt i omfattning.

I den samtalsbok Adonis utgivit tillsammans med psykoanalytikern Houria Abdelouahed, Våld och islam, närmar han sig islam och Koranen på ett sätt som visar att hela den femtonhundra år gamla religionen och dess heliga bok har präglats av våld och förtryck. De talar om politisk islam som ett katastrofalt projekt, ur en rad olika aspekter hindrar den all positiv utveckling, därtill blir den en starkt repressiv makt mot framför allt kvinnor och icke-muslimer, eftersom det gör anspråk på sanningen och aldrig får ifrågasättas. Adonis menar att Koranen har förvandlat de muslimska männen till slavdrivare, och de betraktar kvinnorna som ägodelar, aldrig som mänskliga individer i egen rätt.

Adonis säger om muslimen kontra icke-muslimen:

”Den andre ska avlägsnas just i hans egenskap av den andre. Så rättfärdigas det våld som utmärker jihad.”

På ett annat ställe konkretiserar han:

”Våldet dödar inte bara det självständiga tänkandet utan gör dessutom den muslimska människan mindre mänsklig. Hon tvingas tro utan att ställa frågor om profeten, vare sig på det religiösa, intellektuella eller sociala planet. Våldet blir i den meningen heligt.”

De två diskuterar också ingående alla de våldspräglade texter som finns i Koranen. I den meningen har inbördeskriget funnits i den arabiska världen lika länge som islam själv, alltså i femtonhundra år. Koranen och därmed islam

”förmedlar (inte) ett budskap om befrielse utan om underkastelse och evigt krig i syfte att islamisera hela mänskligheten.”

Om man inte själv sitter fast i den mytbildning som byggts upp av västerländska medier om islam som ”fredens och kärlekens religion” bör man med öppet sinne läsa Adonis. Hans ord är dynamit i en tid präglad av islamistiskt våld och ängslig politisk korrekthet.

Om man fruktar IS och dess förgreningar i Europa får man av Adonis både nycklar till en förståelse av vad fenomenet innebär och en djupare kunskap förmedlad av en sekulär poet. Adonis är en fri ande. Bara sådana förmår och vågar säga som det är. Just därför är det logiskt att konventionella kulturkritiker i Sverige nästan samstämmigt fördömer hans bok.