29
okt
Seneste opdatering: 29/10-16 kl. 2354
33 kommentarer - Tryk for at kommentere!

sodermalm

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Jan Berglindius tar en tugga av frukostbageln och läppjar vällustigt på kaffet ur den handdrejade blå keramikmuggen från Kaolin. Latte så här på morgonen, för magens skull. Han har en känslig mage, med tendenser till magkatarr.

Åren mellan 40 och 50 rusar iväg snabbare än han tänkt sig, men han är i toppform, slank och vältränad som ett ensamkommande barn i kroppen. Som en av alla dessa friska, välbyggda män som tack vare sina framgångsrika karriärer inom media befolkar de nyrika och trendiga, före detta fattiga arbetarekvarteren på Södermalm anser han sig utan tvekan tillhöra en visserligen numerärt blygsam men betydelsefull elit av Sveriges befolkning. En av de utvalda.

Han känner sig nästan oanständigt nöjd med sig själv och sitt liv. Ett förnöjt, smått retsamt självbelåtet leende spelar kring hans vackra mun med de känsliga läpparna, ännu förvånansvärt barnsliga i konturerna. Från uppväxten i Norrland med föräldrar som slet hårt för att han skulle få utbilda sig och få ett bättre liv än de själva, via första jobbet på Sundsvalls Tidning till den han är i dag, en framgångsrik politisk reporter med en eftertraktad tjänst på Tidningen. Om inte hans blygsamhet förbjöd honom skulle han kalla det raketkarriär.

Många avundas honom, det vet han. När han vid vissa sällsynta tillfällen tänker efter kan han egentligen inte fatta hur allting har kunnat gå någon med hans enkla bakgrund så väl i händer. Varje morgon träder han ur nattens tomma, drömlösa intet liksom över en bro av svävande och nyvaken häpenhet till fullt medvetande om sina egna framgångar i livet. Det går faktiskt inte en dag utan att han har svårt att värja sig mot insikten att han är en fullkomligt lyckad människa.
***
Som journalist måste han dagligen fatta beslut om människors väl och ve. Inte direkt naturligtvis, det försöker han och hans kolleger fortfarande låtsas är politikernas jobb. Men mellan skål och vägg kan han inte förneka sin makt att styra indirekt utifrån hur han väljer att beskriva världen eller åtminstone Sverige för sina läsare, och hur han väljer att lyfta somliga politiska förslag och sänka andra. Inte sällan gäller hans arbete oerhört svåra utmaningar med alla miljoner nödlidande människor ute i världen och deras odiskutabla rätt att bo i Sverige, kontra de av ödet gynnade som bara råkar ha haft svinturen att födas just i Sverige och osmakligt nog därför gör anspråk på att kallas svenskar och besitta något slags särskild rätt till sitt land.

En sådan rasism och ojämlikhet kommer han aldrig att acceptera. Han anser att alla människor har rätt till allt som svenskar har. Allt annat är orättvisa och diskriminering. I hans ställning är man lite som Gud. Med hjälp av journalistik avgör man människoöden, och man gör det utifrån en självklar känsla av moralisk renhet och överhöghet som bland annat tar sig uttryck i hans och kollegernas hängivna uppslutning kring värdegrunden om alla människors lika värde.

En gruppvåldtäktsman har precis samma värde som ett våldtäktsoffer, så är det bara. En mördare är självklart lika mycket värd som sina offer, även om de är fler än han. Börjar man tulla på människovärdet är man snart ute på ett sluttande plan, det är hans orubbliga åsikt.
***

Bostadsrätten på Bastugatan kostade sina modiga miljoner, men det är han värd. Cattis och barnen också. Hans perfekta hustru och två perfekta barn. De har rätt till crème de la crème. Utsikten över Riddarfjärden och Stockholms stadshus är betagande, och han är tryggt övertygad om att han kommer att fortsätta klättra uppåt i karriären på Tidningen och därmed kunna utkvittera ständiga lönehöjningar som finansierar den attraktiva fyrarummaren med breda golvtiljor, stuckaturer och gamla kakelugnar.

Han låter blicken vila på Cattis där hon sitter mittemot honom vid det rustika matbordet i patinerad furu. Trots sina 43 år är hon en riktig läckerbit, välgymmad och fräsch. Brösten avtecknar sig fortfarande fasta och toppiga under den åtsittande trikåtoppen. Inte ett hekto tillåts pysa ut under okontrollerade former. Huden är fortfarande solbrun efter semestern i Tofta, håret lätt solblekt, ögonbrynen noppade till smala svarta streck. Ibland ger de ansiktet ett hårt uttryck.

Han vet vad det kostar henne att hålla sitt yttre i topptrim; minst tre löpningspass i veckan runt Långholmen och Söder Mälarstrand plus lika många träningspass på gymmet Rosa Skrot på Torkel Knutssonsgatan. Han uppskattar att hon inte låter sig svälla på det där motbjudande viset som automatiskt tycks drabba kvinnor som närmar sig klimakteriet. Cattis tar sin träning och viktkontroll på lika stort, nästan religiöst allvar som en shoppingrunda i Sturegallerian. Han tycker om att tänka att hon gör de här uppoffringarna för hans skull.

Hon klär sig enkelt, men med en förfinad stil som röjer prislappar med mer än tre siffror. Hon skulle aldrig skämma ut honom genom att flaxa omkring i de där brokiga kläderna från Gudrun Sjödén som deras feministiska vänner spökar ut sig i och vars grälla färger skär sig alldeles förfärligt mot deras åldrande hy.

Han vet att han kan lita på henne. Hela deras äktenskap vilar på en pakt av ömsesidigt förtroende. Efter nästan 15 års äktenskap vet de var de har varandra, i köket, i sängen och på banken. Han har faktiskt bara åtta eller möjligen nio obetydliga snedsprång i äktenskapet att förebrå sig. Kurs- och konferensligg med övernattning, och så Politikerveckan i Almedalen i Visby förstås då rosévinet flödar och byxorna lätt ramlar av efter en våt kväll på Donners Brasserie eller DJ Battle på Kallbadhuset.


***
folkoperan-2Sina behov av kulturell stimulans tillgodoser han och Cattis genom abonnemang på Stadsteatern och Folkoperan på Hornsgatan. De talar fortfarande om Jasenko Selimovic’s okonventionella och nydanande massaker på Puccinis ”Tosca” på Folkoperan 2003. Visserligen lämnade delar av publiken föreställningen gråtande och rasande över den råbrutala förfulningen av ett av operalitteraturens mest älskade verk. Men det bevisade ju bara deras trångsynt traditionella syn på kultur. Kultur ska utmana och måste få kosta, det är hans och Cattis’ fasta övertygelse. Svenskarna får inte sitta fast i en inskränkt provinsiell knätofskultur, de måste ta sitt ansvar och bejaka en mer vidsynt och globaliserad kultursyn.

TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solanas’ SCUM-manifestet var också en verklig höjdpunkt i deras kulturliv. Han erinrar sig visserligen att han blev en smula illa till mods av att vägen till kvinnlig frigörelse tydligen måste gå genom masslakt av män, och att all fortplantning ska ske på artificiell väg – men vem är han att som en högerreaktionär mansgris ifrågasätta kvinnors kamp och bli skylld för heteronormativt manligt svin, en vitpigmenterad kolonial kvinnoförtryckare?

Cattis är också journalist. Hon är chefredaktör för damtidningen Quinna, en tidskrift som har som målsättning att svepa in sina kvinnliga läsare i små moln av mysig verklighetsflykt genom att omväxlande med läckra tårtrecept ge dem de senaste bantnings- och makeup-tipsen och övertyga dem om att de kan piffa upp sina hem till oigenkännlighet med ett par sidenkuddar och ljuslyktor från Indiska för 39:90. Cattis anser att Quinnas journalistik är mentalhygieniskt nödvändig, ja livräddande för kvinnor som har sämre levnadsvillkor än hon själv. De flesta kvinnor kommer ju på grund av sina taskiga löner aldrig att kunna bo på Söder, eller över huvud taget någonstans där de skulle vilja bo. Hon har hört att det råder bostadsbrist i Stockholm. Då kan sidenkuddar vara bra att gråta mot.
***
För att styra barnens utveckling åt rätt håll ur genussynpunkt har Jan och Cattis Berglindius varit noga med att placera dem på genusförskolan Egalia  där inget barn är pojke eller flicka, utan alla är “hen”. Hela sin barndom har barnen fått leka med etnifierade n-g-r-dockor (varken Jan eller Cattis skulle någonsin ta n-ordet i sin mun) och fått sagor om HBTQ-familjer lästa för sig. Det ska böjas i tid det som könsneutralt ska bli.

Men lik förbannat, trots hans och Cattis’ ansträngningar och flera års genuscertifierad indoktrinering av barnen på Egalia tvingas de konstatera ett komplett misslyckande. Nikki och Sasha bär sig åt som om det finns två kön. Nikki propsar på att åka konståkning och älskar rosa klänningar med volanger. Sasha tränar hockey och vägrar ta på sig annat än tuffa killkläder. Han har till och med lyckats tjata till sig en leksakspickadoll. Barnens oreserverade acceptans av sin medfödda könsidentitet som flicka och pojke är en av de sällsynta men likafullt svåruthärdliga motgångarna i Jans och Cattis’ liv.
***
julgrisCattis stoppar ner sin iPad i väskan från Louis Vuitton och ger sig av till Quinnas redaktion. Planeringen inför det stora julnumret är på väg in i sitt hektiska slutskede. Det har ställt henne och hela redaktionen inför stora utmaningar. På grund av det snabbt ökande antalet nysvenskar från muslimska länder har julen länge känts problematisk. Frågorna hopar sig med alltmer brännande relevans. Blir man näthatad eller riskerar en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Får man ha gran eller är det exkluderande?

Från läsarna kommer frågor ifall man vågar ta fram mormors broderade juldukar med grisar på utan att riskera att bli anmäld för hets mot folkgrupp? Cattis vet inte vad hon ska svara. Alla traditioner som av vissa påstås vara svenska ligger liksom i stöpsleven. På Quinnas redaktion har man faktiskt diskuterat ett temanummer om ramadan, som en exotisk och spännande form av bantning.

Jan Berglindius kysser sin hustru med hängiven innerlighet på håret och laddar diskmaskinen innan han stiger ut på Bastugatan. För hans del väntar en kort promenad till en presskonferens i Rosenbad, ett av de rutinartade tillfällen han som politisk reporter är så illa tvungen att spilla sin dyrbara tid på. Är det inte mediedrev mot någon rasist som han är tvungen att skita ner offentligt så att vederbörande helst aldrig reser sig igen så är det dessa satans presskonferenser där Stefan Löfven eller något annat stolpskott i regeringen står och snubblar på orden.

Han har fortfarande antydningar till frostskador på fötterna från när han stod och stampade i kylan i flera dygn utanför socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 i januari 2012 i väntan på att Håkan Juholt skulle avgå. När drevet går bara måste han vara med och brännmärka det utsedda offret för resten av livet, allt annat är otänkbart. Annars kan han förlora jobbet.
***
presskonferens-rosenbad-24-nov-2015

Den 24 november 2015 är en tisdag, det kommer han alltid att minnas. I några dagar har det mumlats om en politisk bomb från regeringen.

När han stiger in i Bella Venezia noterar hans känsliga antenner genast att det är något på gång. Det är fullt pådrag. Alla kollegerna är där: Niklas Svensson från Expressen, Anette Holmquist, Anders Lindberg och Lena Mellin från Aftonbladet, Mats J Larsson från Dagens Nyheter och Göran Eriksson från Svenska Dagbladet. Pontus Mattsson, Mats Knutson och Margit Silberstein från SVT. Anders Pihlblad från tv4. Lova Olsson, Karin Runblom, Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg från Ekot.

Han är sen. Rummet är fullsatt till sista plats. Luften är syrefattig, redan så tjock att den går att skära med kniv. Anette Holmquist ser ut som om hon håller på att svimma. Där finns visst en tom stol, bredvid en kvinna som han inte känner igen. Han slår sig ner.

Statsminister Stefan Löfven (s) och vice statsminister Åsa Romson (mp) står sida vid sida där framme. Romson ser ut som om hon har dragits genom en mangel hela natten. Löfven harklar sig. Han förklarar att Sverige under trycket från 10 000 asylsökande i veckan befinner sig i en ohållbar situation. Det har kommit 80 000 asylsökande på två månader. Det kommer så många barn och unga att de motsvarar 100 nya skolklasser i veckan. Myndigheten för samhällskydd och beredskap slår larm om att viktiga samhällsfunktioner inte klarar av ansträngningen.

“Sverige kan inte längre garantera tak över huvudet för de som söker sig till vårt land. Den senaste veckan har människor tvingats sova utomhus” säger Löfven.

För att i möjligaste mån undvika de skuldbelastade anklagelser som han vet ska komma från journalistuppbådet påpekar statsministern att Sverige i den värsta flyktingsituationen sedan andra världskriget har tagit ett större ansvar än något annat land i Västvärlden.

Regeringen anser sig nödsakad att försöka bromsa inströmningen genom att införa ID-kontroller, gränskontroller och nya asylregler som anpassar lagstiftningen till minimikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten. Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som beviljas skydd i Sverige ska få tidsbegränsade uppehållstillstånd.
***
Chockvågorna rullar genom Bella Venezia. Hela pressuppbådet kippar efter andan. Begravningsstämningen sänker sig lika snabbt som mörkret över Sahara.

– Äntligen! hör han kvinnan bredvid sig säga, lågt men fullt hörbart.

Han stirrar på henne. Vad menar hon? Vem är hon? Hon är söt, noterar han. Pigga nötbruna ögon. En glad mun. Han försöker koncentrera sig. Där framme brister Åsa Romson i gråt.

“Jag ska vara helt ärlig. Vi har den senaste tiden haft ett antal svåra debatter kring verklighetsbilden. De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att detta är det bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd, att faktiskt göra något” säger Romson.

När hon kommer till “att faktiskt göra något” bryts hennes röst i en snyftning.

– Jaha, så det är de miljöpartistiska kommunalråden hon vill hjälpa. Inte svenska folket, muttrar kvinnan bredvid.

Nu blir han irriterad. Vem är hon som tar sig friheten att yttra egna, rasistiska åsikter på en presskonferens? Stefan Löfven tar över ordet. Åsa Romson samlar sig, dricker ett glas vatten och lyckas tränga tillbaka tårarna.

Mitt i irritationen förnimmer han doften från kvinnan bredvid. Hon doftar björk i lövsprickningen. Barndomsdoft. På en sekund är han tillbaka i björkskogen hemma i Norrland där han byggde kojor med kompisarna. Allting var så okomplicerat då. Lycka doftar björk i lövsprickningen.
***
Det är en historisk presskonferens. Chocken kunde inte vara större. Alla pratar upphetsat i munnen på varandra. Den solidariska, generösa migrationspolitik som han och hans kolleger har drivit på i decennier lägger regeringen plötsligt om med 180 grader. Han är stolt över att ha bidragit till att skapa den humanitära stormakten Sverige, ett sant mångkulturellt samhälle där olika färgrika kulturer blandas som på Prideparadens regnbågsflaggor.

“Det här är fruktansvärda beslut” säger Åsa Romson. På kvällen ska det andra språkröret, Gustav Fridolin (mp) framträda i SVT Aktuellt, klädd i rutig skjorta med uppkavlade ärmar för att bevara miljöpartiets image av radikal opposition, och kalla de regeringsbeslut han själv varit med om att fatta för “skit”.

För första gången sedan 1989 tänker en svensk regering begränsa inflödet av migranter. Eller “flyktingar” som Jan Berglindius och hans kolleger föredrar att kalla dem. Ja, inte rasisten bredvid honom förstås. När de är på väg ut i villervallan frågar han henne var hon jobbar.

– På SD-Bladet. Jag heter Hanna, säger hon och ler mot honom.

Han sjunker som i ett hisschakt genom hundra våningars höjd. Muttrar sitt namn och vänder ryggen åt henne medan han tar på sig jackan. En Sverigedemokrat. Dessa förbannade fascister med nazistiska rötter! De finns överallt. De breder ut sig mer och mer. Det räcker inte med att de har infiltrerat riksdagen. Nu breder de ut sig på presskonferenserna också, mitt bland hederliga objektiva sanningsälskare som han själv.

Utanför Rosenbad strilar regnet ner. Himlen gråter med Åsa Romson och alla stackars flyktingar som flyr från krig och terror med sina barn i famnen men nu brutalt ska förvägras sina mänskliga rättigheter att bo i Sverige och försörjas av de svenska skattebetalarna.

Han ser henne försvinna bortåt Drottninggatan. Tack och lov tar hon sin doft av björk i lövsprickningen med sig. Vilken oerhörd hänsynslöshet att störa hans sinnesfrid på det här sättet. Hur ska han kunna samla ihop sig och skriva om den här presskonferensen efter hennes ohöljt rasistiska kommentarer? Och björkdoften.
***
Han hatar Sverigedemokraterna. Verkligen hatar dem. I kampen mot högerpopulism och moraliskt förfall anser han sig vara i sin fulla rätt att hata dem. Det innebär bara att han är en rättfärdig och solidarisk människa som försöker upprätthålla den moraliska ordningen i Sverige och världen. I åratal har han gjort allt som stått i hans makt för att demonisera och skandalisera Sverigedemokraterna och visa läsarna vilket hot de är mot Sverige. Valet står mellan hjärta och järnrör,  brukar han säga. Tänk att det ska vara så svårt att få folk att inse det.

Inför valet 2010 avlöste krismötena varandra på Tidningen. De utmynnade i den uttalade strategin att överhuvud taget inte nämna Sverigedemokraterna. Att helt enkelt tiga ihjäl dem. Att skriva om dem vore att ge dem oacceptabel legitimitet. Strategin misslyckades totalt. När Sverigedemokraterna trots medias alla ansträngningar kom in i riksdagen rådde det länge rena gravstämningen på redaktionen. På kulturredaktionen hängde de upp svarta gardiner. Ja, många har fortfarande inte hämtat sig.

Han och den övriga journalistkåren gastkramas av ett tveeggat, till synes olösligt dilemma. Om man ger populisterna uppmärksamhet växer de. Om man förtiger dem blir de martyrer – och växer. I hur många debatter på Publicistklubben har de inte diskuterat detta? Ingenting har hjälpt.
***
Själv har han ett oproblematiskt förhållande till mångkultur. Rico som har tobaksaffären nere på hörnet är en trevlig prick, och hur skulle han klara sig utan sin fantastiske assyriske frisör på Hornsgatan? Han och Cattis utnyttjar ofta den exotiska matkultur som invandrare erbjuder på Söders krogar. Mångkultur är med hans sätt att se enbart berikande och absolut inget problem. I varje fall inte på Söder.

Visserligen tog han och Cattis och i synnerhet barnen lite illa vid sig när någon nyligen hade brutit sig in i parkleken i Stora Blecktornsparken och dödat ett lamm och skadat några getter så svårt att de måste avlivas.  Barnen grät och var otröstliga. Han förstår inte hur sådant kan hända på Söder. Söder är en trygg stadsdel. Han och Cattis har varit med barnen i den där parken hundratals gånger.

Illasinnade rasister på hatsajterna satte djurmisshandeln i samband med den stora inflyttningen av utomeuropeiska invandrare i 200 lägenheter i Vintertullens äldreboende alldeles intill parken, sedan lägenheterna evakuerats på pensionärer och totalrenoverats. Men varför skulle invandrare vilja göra djur illa? Han förstår inte. De är ju precis som vi. De åker ju tunnelbana och allting.

För honom som journalist har det aldrig varit något problem att uppfatta sina egna ord som handlingar. På ett praktiskt sätt fritar det honom från något som helst ansvar för att vidta praktiska handlingar som stämmer överens med hans ord. Han förstår till exempel inte varför man inte kan plädera för att vi är förpliktade till ett obegränsat mottagande av ensamkommande barn – men protestera högljutt när de placeras på ett asylboende i kvarteret intill. Vad har de sakerna med varandra att göra?
***
Under de kommande veckorna börjar innebörden av regeringens nya politik klarna. Migranterna fortsätter att söka sig till Sverige, men det ska dröja ännu en tid innan siffrorna för 2015 blir offentliga; 163 000 asylsökande, varav 35 400 ensamkommande barn. Det ska dröja ännu längre innan han får klart för sig att vart och ett av de påfallande storvuxna barnen kostar en miljon i drift per år. Det blir 35 miljarder per år.

I vårändringsbudgeten 2016 ska regeringen tvingas skjuta till ytterligare 31 miljarder för migrationen utöver redan budgeterade 19,4 miljarder kronor. Totalsumma: 50,4 miljarder kronor för migrationen 2016. Ett historiskt stort belopp. 50,4 miljarder är nästan 10 miljarder mer än vad hela rättsväsendet inklusive polisen kostar, det är 2 miljarder mer än vad hela försvaret samt samhällets krisberedskap kostar under 2016. Migrationen kostar dubbelt så mycket som barnbidragen med 26 miljarder.

Men om detta är Jan Berglindius ännu saligt ovetande, och han har för sin del aldrig brytt sig om att ta reda på vad invandringen kostar. Han har inte ansett att det ingår i hans jobb. Invandringen går med vinst, det är han säker på, för det har han skrivit många gånger.

Nu skriver han en artikel  om att vi kommer att få vänja oss vid en värld där människor rör sig mer än tidigare, både på flykt och för att söka arbete. “Och för att söka bidrag” tänker han blixtsnabbt men stoppar lika snabbt ner den förbjudna tanken i glömskans barmhärtiga mörker. Han förstår inte ur vilka dolda sumpmarker i sitt inre som han fick det där idiotiska hugskottet? Vad tar det åt honom?

Han skriver att Sverige förmodligen långsiktigt skulle kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år. Som två Sundsvall per år, tänker han för sig själv.

“För de flesta kommer till slut att få stanna, och bli en del av den mosaik som är Sverige” klämmer han till med på slutet.

***

“Den mosaik som är Sverige”. Ha ha – där fick han till det! Tror han själv på vad han skriver? Det brukar han alltid göra. Nu har han börjat vackla, utan att han förstår hur eller varför. Har han utan att själv märka det smittats av något slags luftburet virus som läckt ut från rasisternas hatsajter? Håller han på att bli allvarligt sjuk? Han förstår inte vad det har tagit åt honom.

Med samma ursinniga inneboende kraft som maskrosfrön i asfalt har ohälsosamma frön av tvivel utan förvarning börjat borra sprickor i hans vanliga trygga känsla av säkerhet och välbefinnande. Han mår faktiskt skit sedan han lämnat artikeln. Den är en besvärjelse. Han inser det. Han försöker betvinga verkligheten att bli som han vill att den ska vara. Insikten drabbar honom med samma plötsliga obehag som det skarpa helljuset på en mötande bil i novembermörkret.

Han känner inte igen sig själv. När han rör sig på stan börjar han motvilligt då och då lyfta blicken från sin iPhone och lägga märke till en påtaglig förändring av gatubilden, till och med på sitt älskade Söder. Allt fler utomeuropéer syns på Stockholms gator. Överallt ser han tungt beslöjade kvinnor med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror i släptåg. På Eriksdalsbadet där han brukar motionssimma är det nästan bara invandrade män i simbassängen. Efter fredagsbönen i moskén i Björns trädgård fylls hela Folkungagatan av muslimska män som köar till Amidas kolgrill, iförda pyjamas och små mössor.
***
Han ser allt färre svenskar. Kan det verkligen stämma som han har hört att de rasistiska hatsajterna påstår, att svenskarna kommer att vara i minoritet inom några decennier? Jan Berglindius slår tanken ifrån sig. Det är säkert bara främlingsfientlig propaganda. Och förresten, om det skulle vara så att svenskar blir i minoritet i Sverige, so what? Vi är ju alla människor.

Men det är som om fan själv är lös. Han kan inte längre förneka att hans verklighet börjar vackla. För sitt inre öga ser han bilder av sköra antika lerkrukor som krackelerar och brister till skärvor med ett sprött, krasande ljud. Det är så det känns inom honom. När han till råga på allt förlorar sin tidigare så goda nattsömn och ligger och roterar som en grillad kyckling i sängen på nätterna är han tvungen att erkänna för sig själv att han har drabbats av en inre kris. Han går till Tidningens företagsläkare och får recept på sömntabletter.

Hans värld håller på att vändas uppochner. Det han alltid har trott var självklart är plötsligt inte självklart längre. Arbetet känns meningslöst, han har svårt att koncentrera sig och har tappat lusten att agera megafon åt politikerna. Han känner bara leda när han ser hur kollegerna med liv och lust ägnar sig åt det politiska spelet som ett slags spelteori, precis som han själv har gjort i alla år. Som om det inte handlar om människors liv.

Inom honom pågår ett slags motvillig självrannsakan. Vilka är hans egentliga drivkrafter? Vad betyder sanningen för honom, jämfört med att behålla sin ekonomiska och sociala status? Vad har han använt sitt liv till? Var det det här som var alltings mening? Han som alltid har varit så säker på sig själv och sina åsikter. Nu gungar allting som en roddbåt i styv kuling.

Han famlar efter vägledning men har ingen att prata med. Cattis har fullt upp med Quinnas nyårsnummer, och förresten skulle hon inte förstå. Om han skulle yppa sina tankar för kollegerna på Tidningen skulle han hamna i frysboxen direkt.

När han som vanligt lyssnar på Ekot lyssnar han på ett nytt sätt. Han undrar hur de bär sig åt för att dag efter dag kunna vaska fram så genuint ointressanta nyheter. Innerst inne vet han svaret: de sorterar bort 95 procent av nyheterna eftersom de inte anses lämpliga för svenska folkets öron. Han blir mer och mer irriterad. Fan vad Marianne Hasslow alltid låter pompös och självgod. Han stänger av.
***
Han vet inte längre vem han är. Han går till stadsbiblioteket på Odengatan och lånar Johan Cullbergs “Dynamisk psykiatri” och läser på nätterna. Han kommer fram till att han befinner sig i krisens chockfas.

En natt någon vecka före jul när Cattis och barnen sover tassar han upp ur sängen och googlar fram Sverigedemokraternas partiprogram och läser. Det verkar oroväckande vettigt. Med en pirrande känsla av att göra det mest förbjudna – betydligt värre än att porrsurfa – smyger han sig in på hatsajten Avpixlat och läser deras rubriker.

Med vidgade pupiller surfar han vidare i rasistträsket; Fria Tider, Snaphanen, Nya Tider, Merit Wagers blogg, Asylkaos, I otakt, Motpol, Invandring & Mörkläggning, Jan Milld, Tobbes medieblogg, Ingrid & Conrad, Wärmler, Morpheus, Lars Bern, Fnordspotting, Peter Krabbe. Ångestsvetten bryter fram i pannan. Han tar en sömntablett och lyckas slumra till framåt morgontimmarna.

Cattis sliter med nyårsnumret av Quinna. Julnumret är redan ute och har väckt en storm av protester mot de uteblivna julmatsrecepten. På Quinnas redaktion hjälper inte ens det traditionella glöggpartyt på Luciadagen mot den djupa förstämning som råder.
***
Han kommer på sig med att tänka på henne. Hanna. Gång på gång slirar tankarna iväg till henne. Hennes raka blick, de pigga ekorrögonen. Den glada röda munnen. Hon verkade så trygg i sig själv. Så frimodig, helt utan den skam som alla Sverigedemokrater borde känna över sin blotta existens.

Han googlar på SD-Bladet. Där hittar han hennes namn. Hanna Dahlberg, det måste vara hon. Nu har han fått upp farten. Ratsit nästa. Hanna Dahlberg bor i Brandbergen. Brandbergen. Hans hjärta sjunker som en sten i kroppen. Hur kan man bo i Brandbergen?

Hon är 29 år. Som omdömesgill medelålders man tar han genast sitt ansvar och tänker “gubbsjuk”. Gubbsjuk är vad han är. Varför hör man förresten aldrig talas om gumsjuka?

Han läser några av hennes artiklar i SD-Bladet. Hon skriver bra. Klartänkt och analytiskt och med en egen, lättflytande stil.
***
vetekatten-entreJan Berglindius’ inre skakas av häftiga kval. En dag före jul smiter han från jobbet och trängs med tusentals andra på gatorna i City för att handla julklappar till Cattis och barnen. Diorissimo till Cattis som vanligt. Han kommer gående på Kungsgatan i riktning mot Kungsholmen när han ser henne stå vid Knulps skyltfönster med en kasse fylld med julpaket. Han stannar upp och säger hej, känner hur han blir varm i hela kroppen. De där glada ögonen igen. Innan han har hunnit drabbas av eftertanke frågar han om hon har tid att dricka en kopp kaffe på Vetekatten strax intill? Det har hon.

Vid disken beställer hon kaffe och en negerboll med hög och klar röst. Han sväljer en högst befogad tillrättavisning och beställer en lussekatt. Vet hon inte att det heter chokladboll? N-ordet är förstås något slags politisk protest från hennes sida. Henne kan man verkligen inte ha i möblerade rum.

De sätter sig i Kajutan, det lilla mörka rummet som är som en grotta, gjord för privata samtal. Förhoppningsvis slipper de nyfikna blickar från eventuella indrällande kolleger från Tidningen. Hur skulle han kunna förklara den här situationen?

Han vet inte vart tiden tar vägen. De pratar som om de har evigheten på sig. Sin vana trogen lägger han ut texten, ända tills hon avbryter hans predikan med ett hänsynslöst “Varför det?”. Ibland säger hon: “Vad grundar du det på?” Han blir förvirrad och tystnar. Han vet inte vad han ska svara. Själv har han så gott som aldrig frågat “Varför det?” och sällan tvivlat på riktigheten i politikernas eller sina egna utsagor.

Hon sitter tyst och bara ser på honom med ekorrögonen. Det kommer små stråk av björkdoft från henne. Innan han har hunnit besinna sig smeker han henne snabbt över kinden. Utan att tänka efter börjar han berätta, hackigt och osammanhängande, om det kaos han har slungats in i de senaste veckorna. Om hur illa han mår när han tvingas ta in realiteter som han har ägnat hela sitt liv åt att fly från. Om hur osäker han känner sig och hur marken plötsligt gungar under honom. Om hur ofta han har tänkt på henne. Utan att han förstår hur det går till blottar han sitt innersta ända ner till bottenslammet.

Hon sitter fortfarande tyst. Under bordet tar hon hans hand.

– Jag har gått igenom allt det där, säger hon. Ja, det gör ont. Det gör ondare ju fler lögner och illusioner man har kånkat omkring på. Jag har ingen tröst att ge dig. Det här måste du gå igenom själv.

Han frågar om han får träffa henne igen, Ja, efter jul. Hon ska fira jul med sina syskon i Värmland. De går tillsammans mot T-centralen. Innan de skiljs åt i snöslasket på Drottninggatan bygger han ett varmt bo åt henne i sin famn. Han vill hålla henne kvar där, länge. Han andas in hennes doft och tänker att han ska bevara den i en bubbla inom sig, åtminstone så att den räcker över julen.
***
Jan Berglindius är skakad i sina grundvalar. Han försöker tänka på annat, på barnen, Cattis, jobbet, den stundande julen. Det går inte. Han känner sig som skådespelare i en fars fast hans inre är tragedi. Tankarna rymmer hela tiden till Hanna. En vilsen ömhet flyter omkring i honom, formlös som färgen i en lavalampa från Clas Ohlson. Han vill röra vid henne, smeka henne, känna hennes hud. Utan att skämmas går han in i ett av de få privata utrymmen han har och lyssnar på spansk trånpop med Luz Casal i sin iPhone. Hjärta och smärta, det är det enda som säger honom någonting just nu.

“Historia de un amor”. 

“Piensa en mi”. 

Piensa en mi. Tänk på mig. Men varför skulle hon göra det? Varför skulle hon tänka på en gubbsjuk man som representerar allt vad hon avskyr och protesterar mot? Inga världar kan vara mer skilda än deras.

“Fruto proíbido.”  Förbjuden frukt. Lyckligt vemod från Kap Verde.

Men vem av dem är det som är förbjuden frukt? Han, en gift tvåbarnsfar, känd politisk reporter på Tidningen? Eller hon, en ung Sverigedemokrat med hela livet framför sig? Han har inga svar. Cattis undrar vad det är med honom, han har verkat så frånvarande den sista tiden? Han säger att det är mycket jobb på Tidningen så här före jul.
***
Julen förflyter på det sätt den brukar förflyta, med julklappar, middagar, vänner. En av mellandagarna står han inte ut längre. Han ringer henne och frågar om han kan komma ut till Brandbergen och prata en stund. Till Cattis säger han att han måste jobba. Under resan sitter han och grubblar på om hans liv med Cattis bygger på kärlek, eller är det mest ett praktiskt arrangemang, ett kompisskap? Deras sexliv har alltid präglats av rationalitet och varit snabbt avklarat. Båda har varit nöjda med det. Otroheterna har han en gång för alla suddat ut från sitt samvetes svarta tavla.

Inför Hanna känner han något annat. En böljande ömhet som tumlar runt mot väggar av granit inom honom. Han känner beskyddarinstinkt, om ordet inte vore så tabubelagt. Han vill beskydda henne, ta hand om henne, se till att hon har det bra. Han vet att en man i det feministiska Sverige absolut inte får antyda att han vill beskydda en kvinna, men det struntar han fullkomligt i.

Hon bor i en liten 1:a med kokvrå på Norra Kronans gata. Ingenting han har hört om Brandbergen har varit smickrande för området som är så mångkulturellt berikat att Posten vägrat dela ut post där. Men hennes lägenhet är en ombonad grotta, vackert och personligt inredd med blommor och textilier i varma färger. Hon bjuder på kaffe.

Den här gången är det hon som pratar mest. Hon frågar vilket liv han har tänkt sig att hans barn kommer att få i ett Sverige där svenskarna är i minoritet, välfärden utarmad, där skolan, sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet inklusive polisen har upphört att fungera?

Han skäms när han svarar att han faktiskt aldrig har tänkt så långt. Han har varit uppfylld av att föra ut politikernas budskap om den välsignelsebringande mångkulturen och inte känt att han har haft några möjligheter att ifrågasätta det som alla hans kolleger helhjärtat har anammat. Som journalist har han dessutom ett särskilt ansvar att inte peka ut invandrare, oavsett vilka brott de begår, eftersom de utgör en svag grupp. Hans uppgift är att värna minoriteterna mer än sanningen.

– Har du aldrig tänkt på dina barn som en svag grupp? Eller svenskarna som en liten folkspillra på bara 8-9 miljoner med rätt till sitt eget land? säger hon.

Nej, han har aldrig tänkt i de banorna. Det måste han erkänna. Han vet inte vad han ska säga. Hela den status han så omsorgsfullt har byggt upp omkring sig i både sitt privata och professionella liv ligger skrumpnad vid hans fötter som blommor i trasor efter den första frosten.
***
Hon kommer och ställer sig bredvid honom, lägger armarna omkring honom och håller hans huvud mot sitt bröst. Smeker honom sakta över håret utan att säga något. Hon tar emot honom med en ömhet som han aldrig har upplevt tidigare, vare sig med Cattis eller något av engångsliggen. Det finns ingen tid och inga klockor. Bara närheten.

Han träffar Hanna så ofta han kan. Alltid hemma hos henne. Alltid i Brandbergen. Under några vinter- och vårmånader är det stunderna tillsammans med henne som får honom att stå ut med resten av sitt liv. Hon är den enda han kan vara sig själv med och prata med utan att behöva låtsas vara någon annan än den han är. På jobbet är han varenda dag tvungen att medverka i den offentliga lögnen. Han har läst att lögner härdar hjärnan så att det blir möjligt att ljuga mer och mer,  men han känner bara hur lögnen gröper ur honom.

En Sverigedemokrat och en uppburen politisk reporter är en omöjlig kombination. I ett land och en tid där alla tabun är upphävda utgör hans och Hannas relation det största tabu som existerar. Här ligger Romeo och Julia i lä.

Varje gång han är på väg hem till Bastugatan står hela hans liv på ända. Vad ska han säga till Cattis? Vad har han ställt till med? Ska han bryta upp från sin välordnade tillvaro, sälja bostadsrätten, slita upp barnen ur den miljö där de är trygga? Hur kommer vänner och arbetskamrater att reagera när de får veta? Han kommer att rasa genom alla existerande skyddsnät, ända ner till botten, det vet han.

Till slut blir det hon som säger det. Hon formulerar det åt honom.

“Du har för mycket att förlora” säger hon.

“Du skulle inte bara förlora Cattis och barnen. Du skulle också förlora hela ditt sociala liv, dina vänner, kanske ditt jobb. Vad har du kvar då? Mig. Du skulle börja mäta mig och det vi har tillsammans mot allt du har förlorat. Du skulle känna dig som en förlorare.”

Han sitter tyst och vet att hon har rätt. Han är tvungen att välja fast han egentligen inte har något val. Under månaderna med Hanna har han känt sig mer levande än någon gång under sitt liv, men han vågar inte ta steget att leva det. En ynkrygg är vad han är.

Han kramar henne länge, säger att han älskar henne. Sedan går han.

Ingenting kommer någonsin att bli som förr, det vet han.

Aldrig som förr.

***
Efter Sverigedemokraternas brakseger i riksdagsvalet 2018 påbörjas en utrensning i public service av de extrema vänsterelement som tågade in i radio- och tv-husen 1968 och sedan dess har bitit sig fast i väggarna. I synnerhet kulturredaktionerna avlövas till sista kulturmarxistiska litteraturrecensent  och HBTQ-kulturkorrespondent.

Hanna Stjärne får sparken som chef för SVT. Hon efterträds av Hanna Dahlberg.

Han ler när han läser TT-telegrammet.

Litteratur:

Franz Werfel: En kvinnas blekblå handskrift. (1941)

Av Julia  Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

DONERA TILL JULIA

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Betalning från utlandet:
IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • invandrare1957

    Tack Julia väldigt personligt och varmt skrivet. Blir lite förvånad en sann historia eller en saga men skulle tro att den är sann. Härligt skrivet om överklassen perfekta liv. Hustrun åker tjugo i sex på morgonen kommer tidigast hem kl fem på eftermiddagen. Löpturen den orkar hon inte med tre gånger i veckan. Gym på söndagsmorgonen. Men klart vi klarar inte av att planera våra dagar så enkelt är det. Tunga jobbet med julnummret det sliter men ändå klarar man av att planera så man kan jogga ganska fascinerande eller är det så att hon fritt förfogar över sin arbetstid. Och givetvis den billiga polska städerskan som är så billig o trevlig. Södermalms restauranger dom har man hört till ledda av jobbarkompisen dom fantastiska invandrarna som lagar så fantastisk mat o billigt så man lagar inte mat hemma. Men klart har man minst femtiotusen i månaden så inga problem. Vilka svenskar ska hamna i samma ekonomiska grupp som invandrarna för dom bli en låglönegrupp hur man än gör. Jag vill inte ha det. Jag vill ha en familjepolitik för normala svenska familjer så att svenska barn börjar födas. Men svenska tjejer verka tycka att det är bättre att invandrare föder barn så dom får ha sina kroppar utan skador från barnafödande. Usch jag tycker synd om den korkade överheten samtidigt som jag hatar dom för att dom försöker styra vanligt folk. Så dom inte har åtgång till det perfekta livet och hustrun med den perfekta kroppen. Vi är bara slavar åt staten o överheten. Dubbelt med skuld på villan när man dör för skattesystemet gör att man inte har råd att amortera av huset. Och man måste ju hålla det i skick. Ett fantastiskt land Sverige men för vem inte dom som arbetar och har vanliga löner.

    • invandrare1957

      Tog över ett halvt dygn innan Liljeholmen gick helt upp för mig. Kanske var lite vin trött på kvällen en härlig ironi över en bättre vetande överhet som lever i sitt perfekta liv. Sen är det där med människans lika värde över till och med svenska gränser bli kär i en flicka på andra sidan gränsen. Men det hade kunnat skapat ett bättre samhälle.

  • Hestehandleren

    Ha ha ha…. Julia Caesar.. Kan også være morsom.. !! Priceless
    Dostojevskij og Finn Søeborg smiler i deres grav.. Fantastisk personbeskrivelse.. Love it… !! 🙂

    • Marcus_T

      Tiltredes !

  • chainmail

    Julia Caesar, antyder du att den vänstermarinerade mediaeliten är mänsklig och faktiskt kan tänka rationella tankar eller att de bara kan nås via gylfen? Hur som helst mycket bra! Påminde en del om Avpixlats julkalender för några år sedan…

    • Julia Caesar

      Du får naturligtvis tolka min text precis som du vill.

  • Kasper K

    “Hanna Stjärne får sparken som chef för SVT. Hon ersätts av Hanna Dahlberg.”
    Snälla, väck mig inte förrän detta osannolikt lyckliga slut är ett faktum.
    Tack Julia, du visar att det går att göra underhållning också på den största av tragedier – dagens Sverige.

  • SluggoTuff

    Underbart. Det bästa jag läst på länge. Tack Julia. :-))

  • Kjell Andersson

    Mitt i prick Julia!! Mycket träffande.

  • sunken

    Vilken underbar julsaga!

  • ramonafransson

    En tragisk och dessvärre sann julsaga för många … Påminner mig om Charles Dickens och den girige, också om Oliver Twist, som den trashankande ungen som tvingas att stjäla på grund av den girige tjuven. Allt i en enda Pandoras ask, som ingen egentligen vill öppna, men som nu ändå står på vid gavel. Ja, Sverige har skakats likt en Dry Martini och kanske blir torrare än vad någon kunnat föreställa sig …

    • Niels Henriksen

      1984 meets Swedish reality 2016 😉

      • Perechta P

        ´Big Brother’, tja ham læste jeg om allerede i 1964 og har faktisk gjort det et antal gange siden da og for hver gang ser jeg hvor profetisk George Orwell var, viste hvad vi alle har at vente.
        Der findes en grund til at jeg hverken har fjernsyn, radio eller telefon og at jeg ligger på en VPN med mit internet og bare handler med kontanter i forretningen.

  • barfbag

    Off topic. Klik på link for at gå til hjemmesiden hvor man kan afgive sin stemme så at bog muligvis bliver trykt;husk evt. at klikke på ikonerne til jeres Twitter, Facebook, etc, så flere kan blive opmærksomme på bogen: http://soopllc.com/blog/book-ideas/beyond-terror-anne-marie-waters/

  • Dempa u Slotteborn

    Hahaha ligger och roterar som en grillad kyckling va så bra mening. Ser för mitt inre våndan hos dessa människor som “vet” vad sanningen är men inte törs säga något för rädslan att förlora trovärdigheten och lönen, vänner mm. Men dom har ju ingen trovärdighet och svenskarna håller på att vakna upp. En väldigt härlig söndags krönika till kaffekoppen, TACK 😉

  • Britta Due Andersen

    Undskyld jeg kommer med et indspark fra i går lørdag aften på DRk. Der viste man et interview med den svenske konge som var fra foråret 2016 i anledning af hans 70 år. Jeg så kun et lille glimt, det var mere end nok.
    Han sad og stor-smilede, da han fortalte om hvor rigt Sverige var og om landets forpligtigelse til at hjælpe al verdens flygtninge. Journalisten spurgte endda, om han var mere “flygtninge-venlig” end rigsdagen, så over-ud-lykkelig virkede han. Øh….. så var det om at finde en grimasse og ævle bævle, for det mente han jo ikke. Hvad mon han ville greje den i dag…..

  • Torben Caroc

    Lysende. Et mesterværk. Humor er det skarpeste våben som findes !

  • tant45

    Bra beskrivning på hur ett uppvaknande kan gå till.
    Lögnen är oftast statisk, inrutad och inkapslad. Det är också därför det blir så trångt, så kvävande och så tröttsamt att leva i lögnens land. Friheten, sanningen, kreativiteten och kärleken går hand i hand. Den kräver
    livsluft, den kräver inspiration, nya tankar och en aktivering av den egna hjärnan.
    Men det är tungt och det gör ont när livslögnen spricker. Det finns också en skam knuten till lögnen, hur kunde jag vara så dum att jag inte såg detta? Att jag inte förstod?
    Men sanningen är enkel, för talar man sanning behöver man inte komma ihåg någonting, bara veta hur det verkligen är……..och hur det verkligen känns.

    • Ann O Nym

      Hallo Sverige. I Norge er Henrik Ibsen kjent for setningen i boken Vildanden: “Tar du livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar du lykken fra ham med det samme.”
      Vi må ta våre land tilbake, ut av EU-EØS.

  • Tack för denna psykologiska berättelse! Det ger mersmak. Kanske det kan vidareutvecklas till en roman? Det finns ju hur mycket som helst att spinna vidare på här, med ingredienser från den svenska verkligheten!

  • BirgittaSvenne

    Underhållning en söndagsförmiddag ber att få tacka så mycket, tyckte mig läsa en modern version av ” men se kejsaren är naken”, strålande !

  • Kurre Halvardsson

    Tack Julia för en mycket trevlig beskrivning av verkligheten i roman form. Ser fram emot valen, USA. Frankrike kyrkovalet 2017 som kommer att visa hur det blir i valet 2018. Läser dina artiklar och intervjun som min vän Jan Sjunnesson gjord från Gotland var också trevlig.

  • OlofdeGothia

    En kvinna av rang vad det gäller att politiskt förföra och undvika viktiga fakta när hon ger sig på etablissemangets motståndare (SD) är Aftonbladets Lena Melin.
    https://ulsansblogg.wordpress.com/2016/10/30/sopa-rent-framfor-egen-do rr/

  • Lars-Erik Eriksson

    Grattis Julia till att ha kommit över Nicklas Orrenius dagbok.

  • Träffsäker satir. Känner igen figurerna och miljöerna. Given i fackförbundsbladet Journalisten men det lär inte hända

  • pappa sven

    Briljant!

  • Nisse

    Förra höstens massinvandring visar sig nu dagligen i statistiken !
    http://www.sydsvenskan.se/2016
    http://www.sydsvenskan.se/2016
    http://www.sydsvenskan.se/2016
    http://www.sydsvenskan.se/2016
    Detta var väntat av oss som lever i verkligheten !

  • Nisse

    Underbart. Det bästa jag läst på länge. Tack Julia. :-))

  • Vi är många – inte bara min fru Brita & jag – som fascineras av denna satir, sannsaga, julsaga, miniroman… ja, Julia, vi är många – som du ser av kommentarerna som önskar du kunde och hade tid att fortsätta med romanen som har verklighetsstoff nog att bli något utöver det extra. God Jul, Julia, och alla hennes fans och läsare! //Dag Sr

  • Jussi Väli-Tainio

    Så vackert skrivet!

  • FaleGeorg

    Julia Caesar du visar med det här att du inte bara har en osedvanligt stor journalistisk begåvning utan även att du har en minst lika stor litterär sådan. Åtminstone jag sätter en viss gräns mellan de två begreppen även om man nu lyckades med konststycket att ge Bob Dylan Nobelpriset.

  • Casper

    Det er ikke verdenslitteratur, eller også plejer jeg bare ikke at læse den slags romaner. Jeg undgår også alle de nordiske middelklasse-krimiserier i tv.

    Jeg synes der mangler lidt positiv beskrivelse af skurkene. Sympati gør nu engang en figur mere spændende og kompleks, end hvis han beskrives som total idiot. Folk på Södermalm er også mennesker.

    Det kunne jo tænkes at han ikke bare var drevet af magt, penge og hykleri, men havde virkelig idealer bag sine holdninger. Det ved jeg da at mange svenskere har – eller har haft i deres ungdom. Uden en forklaring af dette forstår man ikke hele billedet.

    Derfor vil jeg kalde det for en noget ekstrem analyse, men selvfølgelig rammende på mange måder.

    Jeg er mere bekymret over hvis en kommende SD-regering vil “udrense” og “afløve” redaktionerne, samt indsætte partiets folk som chefer for SVT. Erstatte “syvpartiet” med en etpartistat? Skulle det være et fremskridt?

    Jeg kan godt forstå at både Julia Caesar og SD er blevet så ondsindet behandlet at de bliver rabiate og fantaserer om hævn. Men mon ikke det ender mere som et kompromis – en dansk situation. Det håber jeg. Sveriges næststørste problem er måske de løgnagtige medier, men det største problem forbliver antallet af indvandrere. Og det løses ikke ved hverken et retsopgør med gamle politikere eller udrensning af journalister.

    Er i tvivl om hvor meget af historien der er humor, hævnfantasi og reelle politiske drømme.