21
dec
Seneste opdatering: 21/12-16 kl. 1526
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Exklusiv intervju. Några timmar innan sitt nya besök i Argentina träffar jag i Porto Alegre på tu man hand den lika beundrade som ifrågasatte författaren till “Elementarpartiklarna” och “Underkastelse.” Den franske författaren är för närvarande en av världens mest berömda. Michel Houellebecq: El incorregible, Översättning: Stig Carlsson

screenshot-2016-12-21-at-13-54-48

Hans fiktion ligger nära verkligheten. Nästan i linje med ett reportage som beskriver de värsta mardrömmar. Han har ingen akademisk prosa och vill inte tillhöra “den sköna litteraturen.” Han har snarare en berättande prosa, som diagnostiserar vår tid. I allmänhet brukar hans ämne vara dekadans, men utan den konservative författarens kritiska synvinkel. Han ifrågasätter inte verkligheten. Han driver på den i sin riktning, förstorar den och snabbar upp den: sexturismen, den känslomässiga likgiltigheten, lyckofilosofin och den gränslösa promiskuiteten utan synbara konsekvenser. Han har påpekat, att han förebådade fallet med Dominique Strauss-Kahn – f.d. ordförande i FMI och sexmissbrukare. Till sist, “Underkastelse,” är en politisk fiktion om islamismens uppstigning till den verkställande makten i Frankrike och vars publicering sammanföll med massakern på satirtidningen Charlie Hebdo. I det här speciella fallet skulle Michel Houellebecq säga: “Jag skildrade inte den värsta mardrömmen. Den utspelade sig på en parisredaktion.” Efterräkningarna botade emellertid honom inte från politisk inkorrekthet. “Jag bryr mig inte så mycket om flyktingarnas öde, om jag skall vara ärlig mot dig.” Vid slutet av vårt samtal skkriver han på första sidan av ett ex. “Till X, den här romanen orsakade mig oerhörda bekymmer.” Tillsammans med den likgiltiga attityden, en stil med en syrlig ironi knappt märkbar, som löper igenom hans böcker.

Bara i Frankrike har hans bok sålt i 700 000 ex. I hela världen. Miljontals. Och här står vi inför ett fenomen, som inger ömhet. Rik och deprimerad och utan lust att köpa en ny jacka eller att skicka den han har på sig till tvätten. Författaren kommer till Buenos Aires för att ge en offentlig intervju och för att hålla ett föredrag om den intellektuella traditionen i Frankrike under 1900-talet. Det återstår att se, om han kommer att tala som historiker, provokativ agent eller som framstående författare, kanske Frankrikes största i den bästa traditionen av förargelseväckande författare.

Förutom sina två dagliga paket cigaretter (rökningen är för också en andningsrytm) har han också fyra överflödiga elektroniska cigaretter i händerna, som han leker med som om de vore blyertspennor. Detta när han räknar med ett sammanträffande på en restaurang. Det första han gjorde, när han kom till Porto Alegre var att undersöka kostnaden för böter, om han rökte på rummet. Han kände sig lättad.

Han kom hit i lördags för att medverka i föredragsserien “Filosofins gränser.” Han bar med sig en italiensk elektrisk kaffekokare, med vilken han kunde koka en liter kaffe. Han somnar inte före klockan tre på morgonen och lyckas vara vaken med hjälp av koffein. Officiellt på grund av rädsla för att somna eller för att fortsätta hålla igång. Man misstänker, att det är för att kunna fortsätta röka.

Tidigare i livet har han drabbats av depressioner. Numera verkar han definitivt vara dämpad med en nedstämdhet, som kanske har en kemisk komponent. Sociologen Juremir Machado da Silva, en välvillig vän, tog 2007 med Houellebecq på en resa genom Patagonien. Sedan skrev han en berättelse, en förteckning av hans 65 variationer av interjektionen “Mmmm,” som används för att uttrycka tvivel eller en intensiv koncentration, som inte alltid avslutas med ett svar. Houellebecq kanske hatar mänskligheten, men han börjar med sig själv. Han är blyg och mycket artig; han ger intrycket sedan länge av att inte ha för avsikt att behaga. “Jag förstår mycket väl att islamisterna finner mig obehaglig.”

En del kritiker menade, att “Underkastelse” är snarlik den engelska satiren av Jonathan Swift och George Orwell. Blodbadet, som ägde rum på Charlie Hebdo, liknar verkligheten i din uppskruvade bok Det är nästan en framskrivning av handlingen.

Tror du det? I min roman finns den värsta sammansvärjningen i början av handlingen genom koalitionen, som planerar att föra muslimen Ben Abbas till makten. Jag tror, att det värsta som kan hända är ett religiöst inbördeskrig. Jag tror det är möjligt. Jag tror, att Europa går mot detta.

Det religiösa krigets verkliga återkomst?

Religionen återvände för ett tag sedan med islamismen, och nu gör den uppror mot resten av världen. Tidigare i historien har det redan hänt. Det är svårt att tänka sig ett sämre scenario än det vi nu har. Islamismen förbereder sig. Jag märker det. Problemet är, att idag är de den enda verkliga maktfaktorn i fråga om folkmängden. Katolikerna är inte beredda att kämpa i det här kriget. Det finns inga ledare.

Är det sant, att i Frankrike kan man inte uppfatta något religiöst svar utan bara ett sekulärt samhälle, som islamisterna finner förtryckande?

Det är sant, att i de officiella talen och i massmedia håller Frankrike fast vid den sekulära staten, men detta är inte den verkliga sanningen bland de breda lagren, vars tro på det sekulära är klen. Befolkningen fortsätter att vara katoliker. Men det innebär inte, att de vill följa påvens föreskrifter, inte heller att de betraktar honom, som en religiös ledare. Jag antar, att det är avhängigt varje land.

Men tror du inte , att i själva verket är religionen bara krigets diskurs? Måste man inte ta hänsyn till sociala orsaker som t. ex. dominans och överlägsenhet. Redan 2002 blev du stämd för att försvara rasism. Slutligen frikändes du.

Det finns ingen islamofobi i det jag säger. Det är objektivt, ren beskrivning. Dessutom kan det uppstå ett inbördeskrig inom vissa islamska nationer, som Marocko och Tunisien. Slutligen, den parlamentariska representationen, som jag tänkte mig i “Underkastelse” var mycket optimistisk. Islam av det här slaget var välintegrerad och tvingade fram erövringen med civiliserade medel.

Anser du, att den multikulturella metropolen, denna vackra utopi för samlevnad, var en saga för barn.

Ja, den är ett absolut misslyckande. Ingen ville i själva verket ha den multikulturella staden. De som ville ha den hade makten i ett visst ögonblick, men det var aldrig ett folkligt önskemål. Det finns en annan tilldragelse, som ingen vågar tala om, men som är en ihållande tendens. Fransmännen håller på att lämna sitt land. De ger sig iväg på grund av rädsla. De emigrerar till Asien.

Ger du Samuel Huntington rätt vad beträffar “Civilisationernas sammanstötning”?

Ja, naturligtvis. Han såg det här mycket tidigt. Francis Fukuyama och hans “Slutet på historien och den sista människan” trodde jag aldrig på. Det var en monumental dumhet. Jag trodde aldrig, att religionen hade dött ut. Men jag måste erkänna, att inte heller jag kunde föreställa mig, att kriget skulle återvända bakvägen och angripa oss.

Attacken på Charlie Hebdo innebar slutet på Frankrikes oskuld, eller hur? Och på det personliga planet sågs du som en oansvarig, som släppte loss mörka krafter. Fatwan mot Salman Rushdie blev inte mera än ett fördömande av orden. Grät du?

Ja, klart jag grät. Som alla andra. Och inte bara för Bernard Maris, som dog i attacken.

Vi erinrar oss, att du en vecka innan attentatet utsattes för allt hårdare press med nya hot i bakgrunden. Blev din roman attackens barnmorska?

Nej, datum för attacken var planerad långt i förväg. Av en slump sammanföll den med publiceringen.

Har du någon muslimsk vän?

Mmm… Varför måste jag ha det? Jag förmodar, att de inte ens vill ta kontakt. Islam är den mest politiska religionen och strukturerar noggrant livet för de trogna. Jag kan mycket väl förstå, att jag är obehaglig för dem.

Vad är din inställning till flyktingtragedin i Mellanöstern? Fört knappt två veckor sedan utrymdes flyktinglägret i Calais.

Den berör mig inte så mycket, men jag medger, att jag har ändrat åsikt, ty jag blev tillfrågad tre gånger om dagen. Jag är likgiltig inför flyktingarnas öde, om jag skall vara ärlig. Jag skall bekänna för dig, att jag nästan aldrig tänker på den muslimska världen.

Om jag måste generalisera, så är den röda tråden i alla dina böcker bristen på kärlek. Med personer som är känslomässigt handikappade.

Det är inte helt sant. Mina första dikter och romaner skildrar inte kärleken. Den blev ett ämne, som jag närmade mig i mogen ålder och idag intresserar den mig. Tänk på att det är mycket svårt att tala och formulera sig om kärleken. Inom homosexualiteten är det mycket lättare. Jag tyckte mycket om Aude Lancelins bok, “Filosoferna och kärleken,” där hon tydligt visar hur litet intresse filosofin har ägnat åt ett så viktigt ämne. Från Sokrates till Simone de Beauvoir finner man inte mycket skrivet om kärleken. Filosofin har varit torftig i denna fråga. Vi lyckas inte formulera tydliga tankar och idéer. Vi har bara fiktiva personer att hålla oss till. Kärleken fortsätter att vara en otillgänglig diskurs.

I Argentina kommer du att hålla ett föredrag om de intellektuella under 1900-talet. Det verkar vara paradox: Du är romanförfattare och brukar kräva rätten att inte vara ansvarig, inte heller att vara konsekvent.

Jag tror, att den här traditionen lever kvar, och det stämmer att i hela min gärning har jag ägnat högst 20 sidor åt de intellektuella. Jag är övertygad om att de inte har försvunnit,tvärtom. Filosoferna säljer fler böcker än någonsin. Det är heller inte korrekt att själva ordet, intellektuell, myntades av Zola med anledning av Dreyfusaffären. Redan Voltaire uppträdde som en intellektuell, och skulle ha haft framgång i TV. Jag tänker på personer som Bernard-Henri Lévy. Idag ställer man större krav på dem. De bör ha doktorsgrad, vara professorer på ett universitet eller leda utgivningen av essäsamlingar på ett bokförlag.

Har inte mediernas ökade betydelse neutraliserat den här modellen? Ser du samma förtjänster hos Jean-Paul Sartre som hos de nuvarande filosoferna, som uppträder i opinionsprogrammen?

Nej, de sammanfaller absolut inte. Du tänker bara på de vänsterintellektuella. Innan andra världskriget fanns det ett stort antal intellektuella. Alla med mycket olika kännetecken. I praktiken var det med Sartre och Camus, som de under det följande decenniet blev en enda modell. Det var verkligt negativt, därför att det satte gränser och innebar filosofins isolering. För mig integrerar televisionen de intellektuellas profil. Åtminstone i Frankrike. Till skillnad från det som händer med författarna. Vi blir bara inkallade i egenskap av kändisar.

Din bräcklighet och självmordsbenägenhet är karaktärsdrag i din offentliga person, en romantisk profil i en värld, som har gjort hälsan till en kult. I filmen “Near Death Experience” framställer du dig själv, som en misslyckad idrottsman. Klädd som cyklist utför du experiment, som skulle vara värdiga en absurd teater. På Bienal Manifesta gjorde de nyligen på en ansedd klinik en grundlig läkarundersökning på dig och ställde ut resultatet. Perfekt hälsostatus! Någon krypterad ironi? Det finns alltid kommentarer om din hälsa. Du förklarar utan omsvep, att din diktsamling, som just har kommit ut på spanska, speglar depressionen, “innan cancern som dröjer.”

Medicinska foton intresserar mig, därför att de är överraskande och exotiska. De är vardagliga saker, men vi förstår dem inte. Vi behöver läkarna för att tolka dem. De liknar inte några andra foton. De är mycket intima, men de skulle kunna komma från vemsomhelst.

Man skulle kunna placera dig i traditionen av misskända författare. De som förkastar systemet talar inte alltid med en röst, som vi tycker om.

Mmmm… Jag tror inte, att den där kategorin är bekvämare att stå ut med. Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet. Kom ihåg, att min första publikation var en essä om H.P. Lovecraft, Mot världen, mot livet.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • bitten

    Denne forfatteren Michel Houellebecq har så rett, i alt dette utsagnet han kommer med i dette intervjuet .
    Der religiøse konflikter vil komme for fult i Europa etter hvert , takke være ISLAM , muslimer sin ekstrem ,
    satans , onde krigerske religiøse allha , guden , så blir det kraftige kulturkonflikter i hele Europa .
    Så hele europas hvite befolkning har litt av en kamp foran seg , når det gjelder å bekjempe Islam ,
    muslimer , som har fått alt for mye fotfeste i hele Europa alt .
    Jeg har helt samme synspunkt som Houellbecq , som er rett og slett helt likegyldig i disse immigrantene ,
    som skal presse seg inn i hele Europa i åpne båter over Middelhavet .
    Som består av 99% unge mørkhudet , kulørte menn i sin aller beste alder , og jeg bryr meg knapt om disse
    båtene kantrer eller ikke, på veien over til Europa, i disse åpne båtene deres .
    For min del får bare havet ta disse kulørte afrikanske mennene ,
    kunne ikke ha brydd meg mindre om deres skjebne .
    Og det er en kvalmende skue når Angela Merkel legger ned blodige roser , etter ofrene etter denne ekstreme
    terrorhandlingen på julemarkedet i Berlin , og sier at hun er dypt rystet , sjokkert over terror I Tyskland .
    Som selv har vært en stor import av slike ekstreme radikale terrorist IS jihadister til hele Tyskland ,
    og som er vel like mye medskyldig i denne terrormassakren på alle ofre etter terrorisme i Berlin .

  • Hestehandleren

    Michel Houellebecq er vores tids Kassandra (https://da.wikipedia.org/wiki/Kassandra), jeg er stor fan og har været det siden “Platform”… MH har ret, hvorfor bekymre sig om flygtninge..!!! INGEN gør det… Andre end de der “flasher” deres “patologiske Altruisme”… I bund og grund er vi skide ligeglade… Og selvfølgelig ender det i “Ingen ville i själva verket ha den multikulturella staden”… Det er er en kamp om kunne slå hinanden i hovedet med “JEG HAR DE RIGTIGE HOLDNINGER” mens Feministerne går i seng med Islamisterne…

  • Anne Hansen

    En mann som burde fått Nobels litteraturpris for lenge siden. Hvert år blir han forbigått av feigingene i Svenske Akademin. De tåler ikke Houllebecq sine sannhetsord om feministiske tåpeligheter og muslimsk idioti.

    • MonaBriss.

      Finns inte många i Sverige som ens har hört talas om denna man. Enbart folk på alternativ media möjligtvis, men eftersom han inte anses politiskt korrekt så kommer han aldrig att nämnas i svensk MSM över huvud taget. Alla Nobelprisen, från fredspriset till litteraturpriset, delas enbart ut till folk med de rätta åsikterna. Det kommer därför aldrig att bli ngt pris varken på Houllebecq, Snowden eller Assange. För att inte snacka om Putin. Ponera att Putin och Trump tillsammans får till fred och massiv återflyttning till Syrien, så är det väl ändå ingen som tror att det skulle leda till fredspriset. Obama däremot fick fredspriset pga sin hudfärg, men utan att ha tillfört någonting till fred. Tvärtom visade det sig ju i verkligheten. Arabiska våren var ju allt annat än i fredssyfte.
      Nej, skrota det meningslösa Nobelpriset, som mest har blivit ett spel för galleriet.

      • Anne Hansen

        Fin analyse. Frykter du har rett, dessverre.

      • Det var stormannsgalskap samt idioti å gi Nobels Fredspris til Obama. Dumme, stupide nordmenn sto bak idiotien. Prisen bør tilbakekalles og gis til noen som har fortjent den.
        Det har feigingen og muslimen Obama slett ikke.

  • redrumkiss

    Historien upprepar sig alltid, den upprepar sig för att människor inte lär sig. Folk borde lärt sig vid det här laget islam är ingen trevlig religion. Iran och Libanon? Titta vad som hände med dom länderna. Fortfarande ingen lärdom.

    Att leka godhetsapostlar och tro att man är någon sorts jävla Jesus som kan omvända islam/muslimer med rehabilitering, erbjuda jobb/utbildningar och tro att det är den enda rätta vägen. “Om man är snäll, så kommer de att vara snälla tillbaka”, jävla naivt tänkande och det ses faktiskt som en svaghet.