En seriös politisk kommentator förutspår 30% till SD i nästa val här i Skåne. Efter att ha besökt Broby förvånas jag över att det inte blir mer. En plats så präglad av globaliseringens plågor har jag tidigare bara sett i England. Skånska Broby har politiker som säger sig vara stolta över hur det ser ut. Bussen dit var vi nog de enda icke-muslimerna, och ändå var den fullsatt. Men det talades inte bara arabiska. Bland männen och kvinnorna kunde man också urskilja både urdu (Pakistan och delar av norra Indien), afariska (Eritrea), amhariska (Etiopien), somaliska och hazarernas språk dari. Låter det som befolkningen i ett större samhälle? Det är det inte. Broby hade ringa tretusen invånare före Migrationsverkets och regeringens anstormning, tjänstvilliga svenska politiker över hela fältet ställde upp som hantlangare.
Vi behövde fika och gick därför till ett gammalt anrikt skånskt café. Tack för kaffet ville man säga redan i entrén, ty det var nu arabiskt. Den unga beslöjade kvinnan hade Delicatokakor upplagda en och en på fat att erbjuda. Inget hembakt, inte ens något som lockade, så det fick bli en fralla med ost. Och vill man gå ut på byn via nätet hittar man snart en händelserik vardag (berikande rentav?); där finns allt från rån och våldtäkter till skolmord. Det låter kanske som överdrifter men den som googlar kan själv läsa sig till information.
Besöket i Broby förstärkte min bild av vad som präglar vår tid: spänning, söndring, splittring. Är det en naturlag att det ska vara så? Naturligtvis inte. Det som sker här i Skåne är bara en fragmentarisk bild av skeendet i hela Europa. Vi är ansatta av en kriminellt organiserad folkvandring som hittills ingen europeisk politiker på allvar velat eller lyckats hantera. Över Medelhavet verkar frivilligorganisationer som de kriminellas hantlangare. De tycks inte ens förstå sin egen roll. Sedan detta Europa på kryckor med USA:s hjälp störtade Libyen i kaos och krig har den forna politikens effektiva blockering av den afrikanska folkvandringen helt försvunnit. Ingenting annat än öknen och havet ligger mellan miljonerna och vår kontinent. Ingenting tycks de två senaste åren heller ha legat mellan oss och Asiens slätter och berg.
Spänning, söndring och splittring således. Man behöver inte gå till ordkriget och dess eventuella väpnade konsekvenser mellan USA och Nordkorea för att oroas. Det räcker med en kort resa med Skånetrafiken i den nordöstra delen av vårt landskap.
Jag kan inte annat än instämma i den beskrivningen. Fattar inte människor när de blir koloniserade? Det tragikomiska är att det alltid har varit skåningarna som har varit uppkäftiga mot överheten, men nu lyckas man maximalt mönstra 30%, gentemot Sven-Olle Olssons 70% 1988. Jag vill inte bli deprimerad över sakernas situation, men jag har två barn som ska (över-)leva i denna sköna nya värld, och det är svårt att inte tappa modet. Jag håller mig flytande med galghumor.
Reinfeldt lovade i alla fall ett mer spännande samhälle…
Kuk-Anders lovade också att vi skulle bli mer likt Afrika inom 10 år.
Igenkänningsfaktor tusen. Var själv ute för diverse göromål idag och kände mig som en fullständig främling i det som jag tidigare betraktade som min hembygd. Den är numera koloniserad av för mig totalt främmande folk och kulturer från världens alla hörn och förvandlad till oigenkännlighet.
Detta är inte Sverige längre, det är en globalistisk härdsmälta som väntar.